Lars Adaktusson: mer propagandist än journalist

Lars Adaktusson skriver i en krönika i SVD hur han förra våren, i samband med Hamas valseger, istället för att göra spännande reportage i Gaza sitter kvar i Jerusalemområdet och intervjuar israeliskan Geula Hershkovich i ett stilla och lugnt bostadsområde.

Ämnet för krönikan är Hamas, att det är en terrororganisation man inte kan lita på. Och som världssamfundet därför inte bör samtala med, enligt Adaktusson. Som argument får vi ta del av israeliskan Geula Hershkovich sorgliga öde. Geula har förlorat både sin man och son i två terrordåd som Adaktusson tillskriver Hamas.

Ibland undrar jag varför folk väljer att fara med osanning när deras uppgifter så lätt kan kontrolleras. Särskilt märkligt blir det när journalister ljuger fastän de vet att det kan sitta en noggrann person som jag, tillika journalist med mellanösternkunskap, som får för sig att ägna en nattlig timma åt att kolla uppgifterna. 

Lars Adaktusson är inte bara en lögnaktig journalist, han är också bekväm. Ofta går de båda bristerna hand i hand. Geula Hershkovich stora förlust ägde rum våren 2001, så långt är det korrekt. Men vad Adaktusson utelämnar är:

1. Familjen Hershkovich bodde i Ofra, en judisk bosättning på ockuperad palestinsk mark. Att bosätta sig på ockuperad mark är inte bara en politisk handling, det är ett led i krigsföringen mot det palestinska folket. En fientlig handling som den ockuperade har rätt att försvara sig mot.

2. Maken och sonen blev beskjutna när de färdades i bil från bosättningen till Israel, alltså medan de befann sig på ockuperad mark.

3. Hamas nämns över huvud taget inte av israeliska källor i samband med de båda attentaten. Organisationen finns inte ens bland de misstänkta. Första attentatet, det mot makens bil, ansågs ha utförts av Arafats styrka Force 17. Vid attacken som ledde till sonens död finns inga uppgifter om misstänkta. Inte ens OneFamily Fund, en proisraelisk organisation med amerikansk postadress vilken har som målsättning att stödja offren för ”terrorn mot det judiska folket”, pekar ut Hamas.

Just denna organisation, OneFamily Fund, råkar dessutom vara nära lierad med Geula Hershkovich, hon ingår i dess arbetsledning. Något som Lars Adaktusson även väljer att undanhålla för oss läsare.

Jag kan se det hela framför mig, hur det har gått till. Bekväme Adaktusson har stegat upp till israeliska statens press- och propagandabyrå, bläddrat bland allt propagandamaterialet som bjuds ut, eller till och med blivit erbjuden att få kontakt med ett ”offer för Hamas terrordåd”. Precis sådana erbjudanden fanns vid det palestinska valet som ledde fram till Hamas valseger. Om Adaktusson hade varit lite mer journalist än propagandist skulle han ha frågat sig: Vem är Geula Hershkovich?  Varför vill staten Israel att jag ska träffa henne?

Slutligen uppger Adaktusson att offren på de israeliska sidan uppgår till 300 människor åren 2000 – 2005. Han nämner inte ens att palestinska liv även släckts. Fram till idag är offren, enligt israeliska organisationen B’tselem, fyra gånger större på den palestinska sidan. Varför finns inte de människorna med i din världsbild, Adaktusson?

De är också människor – They are human too

”Jag ber dig bara att se människorna jag fotograferat. De kommer att möta din blick, och när era ögon möts, är jag säker på att du ska komma fram till samma sak som jag: De är också människor.”

Så skriver den svenske fotografen Per-Olow Anderson (1921-1989) i förordet till sin bok om de palestinska flyktingarna på Gazaremsan, They are human too. A photographic Essay on the Palestine Arab Refugees som kom ut på ett förlag i Chicago 1957.

Per Olow blev först i världen med att dokumentera den palestinske flyktingen. Då var det inte många som kände till det palestinska folket och dess öde, än mindre de torftiga flyktinglägren som upprättats runt om i Mellanöstern.

Idag har ett halvt sekel gått. Fjärde, i många fall femte generationen föds till ett liv som flyktingar i Gaza, och freden tycks mer avlägsen än någonsin. I år har 40 år gått sedan den israeliska ockupationen inleddes på Västbanken och Gazaremsan.

Jag har försökt spåra människorna som Per Olow mötte i Gaza på 1950-talet. Vilka var de? Vad hände med dem sedan? Med bilderna i boken som guide lyckades jag hitta några av dem, eller deras barn och barnbarn.

 

Fiskaren Al Sayed Abu Kheir ”Abu Ahmed” 1956. Foto Per Olow Anderson. Och nedan, Abu Ahmed med några av sina 38 barnbarn idag:

I Ordfronts sommarmagasin 7-8 2007 möter du fler av människorna som Per Olow Anderson porträtterade, och som jag lyckades hitta mer än 50 år senare.

Mai Ghoussoub: Tomrummet efter en rebell

 

Mai Ghoussoub, skulptör, författare, feminist, pjäsförfattare och förläggare, gick hastigt bort i våras, bara 54 år gammal. Hon var en ovanligt levande människa, en modig och rebellisk gränsöverskridare som byggde broar mellan arabvärlden och väst,  och är mycket saknad i de båda världar där hon verkade, London och Libanon – fast egentligen var hela världen hennes scen.

Fredagens krönika i P1 OBS kulturkvarten tillägnade jag Mai genom att berätta om hennes bok Leaving Beirut, en annorlunda och spännnade självbiografi, vilken gavs ut kort efter hennes död. Du kan läsa krönikan här:

 

 OM SÅRADE EGON OCH FONTÄNER SOM SPRUTAR BLOD

 

Året är 1965 och vi befinner oss i ett klassrum i Beirut. 12-åriga Mai är sprickfärdig av stolt förväntan. Hon är ett av klassens ljus och helt övertygad om att hennes stjärna kommer att lysa ännu starkare när madame Nomy, läraren i franska, har läst hennes senaste uppsats.

Mai är särskilt nöjd med slutet på sin uppdiktade historia. I uppsatsen blir hon utsatt för ett oskyldigt men skrämmande spökeri som hennes vänner iscensatt. När kamraterna skrattar åt hennes tårar och rädsla, ger hon sig själv ett heligt löfte: Rättvisa ska skipas! Vännerna ska dyrt få betala för att ha förödmjukat henne. Offret har blivit en hämnare.

 

Men applåderna från madame Nomy uteblir helt. Lärarens redan smala ögon blir tunna som streck när hon kallar fram Mai. ”Hämnd”, säger madame Nomy med avsky i rösten. ”Jag är besviken på dig. Något fegare eller mer lågt finns inte i det mänskliga beteendet”.

I Leaving Beirut – att lämna Beirut – av författaren och konstnären Mai Goussoub finns hämnden och martyrskapet som en blodig tråd genom boken – och hur svårt det är att bryta den onda cirkeln som bara föder mer förödmjukelse, smärta och död. Boken, som blandar det självbiografiska med berättelser från inbördeskrigets Beirut och filosofiska betraktelser, kan också ses som ett öppet brev till Madame Nomy, den fransk-judiska läraren, vars lektioner blev en sorts vaccin mot allt hat, fanatism och svart-vita tolkningar av verkligheten. ”Om jag inte hade varit din elev, frågar sig Mai, och lärt känna människan och hennes psyke genom litteraturen som du fick mig att älska, skulle jag då också ha blivit en av de besatta, låtit mig drivas av principer, så kompromisslösa, att slutet inte kunde bli något annat än våldsamt och förfärligt?

 

Mai Goussoub gick hastigt bort i våras, endast 54 år gammal. Hon var en sällsynt levande människa och en förebild för alla – i Libanon och resten av världen – som vill bygga ett samhälle bortom politik, sekter och religion, och bereda plats för en kultur som inte känner några språkliga eller etniska gränser, där Öst och Väst kan mötas. Själv stod Mai med ett ben i varje värld. ”Jag känner mig främmande i städer som inte lider av en identitetskris; som bara äger tydliga och lokala minnen, enkla att läsa av. Jag behöver vilda korsningar och färger som kolliderar för att känna att jag passar in.”

 

När inbördeskriget bröt ut i Libanon 1975 lämnade Mai sin kristet borgerliga bakgrund och bosatte sig på den andra sidan, i ett fattigt muslimskt – palestinskt område. Där byggde hon upp en sjukstuga och använde sin egen bil som ambulans för att rädda sårade och skadade från Beiruts krigshärjade gator. En dag träffades bilen av en bomb och Mai blev själv svårt sargad. Hon riskerade att förlora synen på sitt ena öga och skickades till Europa för vård, men ögat gick inte att rädda. Mai stannade i Europa, hon bosatte sig i London, studerade konst, med tonvikt på skulptur, och njöt av friheten i den brittiska huvudstaden. Det var bara en sak hon saknade: En riktigt bra bokhandel för arabisk litteratur. Så kom Al Saqi till, bokhandeln och förlaget som blivit kända för att ge ut den mest spännande och vågade litteraturen om Mellanöstern och arabvärlden. Utan Mai Goussoub och Al Saqi skulle många banbrytande böcker på arabiska om feminism och sexualitet aldrig ha publicerats, och det finns nog en del som fortfarande inte har hämtat sig från utgivningen av romanen Menstruation – en sanslös historia om en fundamentalist som påstår att han kan sniffa sig till om en kvinna har en ”ren” eller ”oren” dag.

 

När Mai har förankrat sig i London vill hon inte se sig om. Hon vill glömma Beirut och sitt förflutna. ”Jag försökte byta skinn”, skriver hon i boken. ”I flera år tog jag avstånd från allt som hade med politik att göra. Länge leve eskapismen! blev mitt nya slagord. Jag hyllade varats lätthet, det lustfyllda och glada, och jag målade mina skulpturer i guld och silver och mina egna läppar i rött – allt för att trotsa och motarbeta de mörka minnena från Libanon”.

Naturligtvis håller det inte i längden. Mai inser att hon egentligen aldrig har lämnat Beirut, eller är det staden som aldrig har lämnat henne? Hon återvänder, med grävarens spade i handen och frilägger minnen och händelser, som inte bara påverkat henne själv utan landet i stort. Och som än idag fortsätter att styra dess invånare.

 

Leaving Beirut predikar inga lösningar. Mai Ghoussoub vill att läsaren ska dra sina egna slutsatser av bokens berättelser. Själv bär jag med mig bilden av den unga kvinnliga självmordsbombaren Noah och Martyrernas fontän – ett monument som uppförs i början av inbördeskriget – och som inte sprutar rent, klart vatten utan en rödfärgad vätska som ska föreställa blod. Noahs hjältemod och martyrskap firas hela natten vid fontänens röda vatten. ”Vi ska finna vår väg genom en ocean av blod” klottras det på Beiruts husväggar 1976.

Samma slagord sprids idag. Längtan efter martyrer och hjältar är densamma. Liksom ropen på hämnd och död. Förnuftets röster lyckas sällan göra sig hörda när hopen börjar skräna. Mai Ghoussoub beskriver den moderna arabiska poesin som ”översvämmad av dikter om sårade egon” och jämför dagens olyckliga muslimska värld, med sin svaga självkänsla och sitt stora behov av hjältar, supermän och martyrer, med en annan olycklig och miserabel tid – det kristna Spanien på 1000-talet. Då var rollerna ombytta. Muslimerna, som upplevde en höjdpunkt i sin civilisation, kunde den gången unna sig att vara öppna, generösa och toleranta mot sin omvärld. Den gången fanns istället behovet av martyrer i den kristna världen.

 

Tron på blodets väg hittar ständigt nya medlemmar. ”Men vår enda plikt mot de döda”, säger Mai Ghoussoub, och använder sig av ett gammalt arabiskt ordspråk, ”det är att odla vår förmåga till medkänsla”.

  The Olive survival kit

        

Jag tänker på 13-årige Muhammed i Nahr El Bared

Tusentals människor flyr från flyktinglägret Nahr El Bared. Ett 100-tal människor har förlorat livet, många är skadade. Jag tänker på 13-årige Muhammed som jag intervjuade för ett år sedan. Hur har det gått för synskadade Muhammed och hans familj? Finns Muhammed bland dem som lyckats ta sig ut ur lägret, eller sitter han fast i Nahr el Bared? Här följer min intervju med Muhammed, om hans liv och drömmar. Den återfinns i en större rapport publicerad av Rädda barnen om palestinska barns liv i Libanon. Jag träffade Muhammed på ungdomscentret där han över på elorgeln varje dag.

”Jag blir ledsen när vuxna retas med mig eller är elaka. Det gör inget om barn är dumma, för de vet inte bättre. Men en vuxen bör förstå mitt problem och inte förödmjuka mig”.  Muhammed, 13 år. 

Oron börjar sprida sig bland fritidsledarna på ungdomscentret. Vart har Muhammed tagit vägen? Han skulle ju ha kommit redan för en halvtimme sedan. När 13-åringar är försenade blir man inte skärrad i första taget, men Muhammed är blind sedan födseln och går den långa vägen mellan skolan och ungdomscentret helt ensam. Kanske han har gått hem först? föreslår en av ledarna och ringer till Muhammeds familj. Men där finns inte pojken heller. Enda resultatet av samtalet är att oron nu har spridit sig till mamman som ängsligt ropar i telefonen: ”Tänk om min pojke har fallit ner i ett hål på gatan och skadat sig!”

I samma ögonblick kliver Muhammed in genom dörren till centret. Vi drar en suck av lättnad när vi ser att han är välbehållen. Men Muhammed tycker att vi har jagat upp oss i onödan. Han vill inte bli behandlad som en liten unge.

-Mamma är alltid orolig för mig, säger Muhammed. Så fort jag är lite försenad brukar hon skicka ut någon att leta efter mig. Jag brukar säga till henne: ”Oroa dig inte för mig. Jag kan ta vara på mig själv!”

Muhammed bor med sex systrar, en yngre bror och sina föräldrar i flyktinglägret Nahr el-Bared i norra Libanon. Han delar sitt handikapp med två av systrarna, Ola, 16, och Rawiya, 20 år. Många familjer i lägret skulle skämmas för att ha tre synskadade barn, till och med kanske försöka gömma undan dem, men Muhammeds föräldrar har aldrig gjort någon skillnad på sina sju barn. Alla uppmuntras att vara aktiva, utveckla sina intressen och lyckas med sina studier i skolan. Muhammed upplever inte att han är handikappad.

-Jag känner mig inte det minsta annorlunda från andra jämnåriga, säger Muhammed. Det finns kanske klasskamrater som upplever att det finns en skillnad mellan oss, men jag kan inte känna den.

-Jag vill inte bli behandlad på något särskilt vis, fortsätter Muhammed. Jag vill bli bemött som alla andra människor. Och jag vill absolut inte att folk ska tycka synd om mig.

Sina första fem skolår tillbringade Muhammed på en skola för blinda och synskadade i Beirut. Till Beirut tar det ett par timmar med bil från Nahr el-Bared, så Muhammed tillhörde skolans internatelever och åkte bara hem på loven. Han längtade ofta efter sina föräldrar, men det hjälpte att Ola och Rawiya också bodde på skolan. Muhammed stormtrivdes på skolan. Lärarna var specialutbildade och undervisningen var anpassad efter hans särskilda behov. Men förra året tvingades Muhammed sluta skolan.

-Jag fick inte gå på skolan längre för UNRWA, berättar Muhammed. Pappa säger att de inte hade råd att betala för mig längre, och vi har inte heller några pengar. Så jag fick flytta hem och börja på skolan här i lägret istället.

Muhammed är glad över att vara hemma hos familjen igen. Men han saknar sina klasskamrater och skolan i Beirut. Han tycker inte att han lär sig lika mycket i lägrets stökiga och överfulla UNRWA-skola, särskilt inte i favoritämnena matematik och naturvetenskap. Vissa lektioner finns inte ens längre på schemat. Mest av allt saknar Muhammed musiktimmarna. När han fick sluta i Beirut hade han spelat fiol i två år och skulle få vara med i en musikgrupp.

-Jag saknar fiolen, säger Muhammed. Nu är jag rädd för att jag glömt hur det är att spela. Här i lägret finns inga fioler. Min pappa letar efter en fiol till mig, men jag tror inte vi har råd. En fiol är dyr, den kostar nästan tvåtusen kronor.

Nu har el-orgeln på ungdomscentret fått ersätta fiolen. Varje eftermiddag efter skolan övar Muhammed på orgeln. En lektion med Wajdeh, den unge fritidsledaren som lär honom nya låtar ska äga rum om en stund, bara strömmen kommer tillbaka. Den kommer och går hela tiden, precis som i Libanons alla flyktingläger. Åtgärdslistan för att förbättra Nahr el-Bared är lång, till de mest akuta problemen hör trångboddheten och avloppet som rinner rakt ut i havet, där barnen badar på sommaren och lägrets fiskare vittjar sina nät. Men Muhammed ser inte bristerna, allt som är eländigt, grått och fult i lägret. För honom är Nahr el-Bared en vacker plats.

-Jag känner mig hemma här, säger Muhammed. Om jag åker till en annan plats tror jag inte att jag kommer att tycka att där är lika fint.

Muhammed hittar nästan överallt i Nahr el-Bared. Ibland går han vilse, men det är lätt hänt i myllret av gränder. Sedan han var sex har föräldrarna låtit honom klara sig på egen hand i lägret. Muhammed har aldrig använt någon vit käpp som stöd, han känner inte att han behöver någon. Hans omvärld vilar inte i ett kompakt mörker. När han är ute och går framträder hus, bilar och människor som skuggor längs hans väg. Men det har hänt att han ramlat ner i hål som håller på att grävas i gatan, och han stöter ofta till folk. Muhammed har lärt sig att det finns vuxna som inte tar minsta hänsyn till hans handikapp.

-Ibland låter de riktigt elaka och skriker: ”Se dig för, ditt jäkla blindstyre!” Jag bryr mig inte om när barn retas eller säger elaka saker, för de vet inte bättre. Men en vuxen bör förstå mitt problem och inte förödmjuka mig.

Muhammed skulle önska att han fick möta fler hjälpsamma vuxna när han tar sig fram i lägret. Det finns inga ordentliga trottoarer vid gatorna, så Muhammed måste röra sig ute bland trafiken. Största problemet är att korsa en gata utan hjälp. Då måste han lita helt till sin hörsel.

-Jag lyssnar efter bilarna bland alla ljuden, säger Muhammed. Men ibland är det jättesvårt. Lägrets el-generatorer brummar ofta så högt att jag inte är säker på om jag hör bilarnas motorljud, fastän jag koncentrerar mig allt vad jag kan. Då är jag rädd att jag ska bli överkörd när jag går över gatan.

Muhammed använder också känseln för att ”se” sin omvärld. I mötet med människor kombinerar han hörseln och känseln för att få en bild av vem personen är. Han vet inte hur det fungerar, men han vet exakt hur hans vänner ser ut. Och om det handlar om en ny människa gömmer det sig mycket information i ett handslag.

-Jag kan direkt avgöra vad det är för person, säger Muhammed. Jag lägger märke till hur personen trycker min hand, formen på handen, hur beröringen känns. Och då vet jag om det är en glad eller ledsen, bra eller dålig människa.

Nu har strömmen kommit tillbaka och Muhammed vill sätta igång och spela på el-orgeln. Det gäller att passa på och öva till nästa strömavbrott kommer. Men innan Muhammed försvinner in i rummet där el-orgeln väntar på honom, ber jag honom berätta vad han vill göra i framtiden. Hur ser hans planer ut?

-Jag vill fortsätta studera, säger Muhammed. Kanske fortsätter jag till universitetet, som min syster Rawiya. Annars kan jag ju alltid hålla på med musiken.

Frige de fängslade bloggarna i Egypten!

 

Skriv på petitionen av Reportrar utan Gränser som kräver att de fängslade egyptiska bloggarna, Kareem Amer och Abdul Moneim Mahmoud, omedelbart friges. Abdul Moneim, 27, journalist och webredaktör för Ikwan web, muslimska brödraskapets sajt, har suttit häktad utan rättegång i över en månad. 22-årige studenten Kareem Amer dömdes i februari till ett 4 år långt fängelsestraff för sitt kritiska bloggande, riktat mot Mubaraks despotiska regim och islam. Jag har skrivit om båda killarna på min blogg, inläggen är sparade under Media och Mänskliga rättigheter.

Ibn Toulon moskén

Söndagsbilden:

Ibn Toulon moskén andas lugn och frid. Pelargångarna omgärdar en vidsträckt innergård. Hit söker sig inte många turister, fastän det är en av de äldsta och vackraste byggnaderna i Kairo. Moskén hör till mina favoritplatser. När man stiger in genom den mäktiga porten i dess tjocka murar lämnar man Kairos kaos, trängsel och ljud bakom sig. Intressant är också den spiralformade minareten. Moskén byggdes 884 av härskaren Ahmed Ibn Toulon.

Moskén ingick i ett mycket större palatskomplex, där legenden säger att Ibn Toulon lät fylla en bassäng med kvicksilver för att sedan flyta på dess yta, vilandes på sidenkuddar som slavinnor drog fram och tillbaka över bassängen med hjälp av silverkedjor. Uppgiften har jag hämtat ur den mycket intressanta och spännnade boken ”Cairo – The City Victorious” av journalisten Max Rodenbeck, själv kairobo. Boken finns numera även på svenska.

Noll förtroende för egyptiska polisen

I dagens Daily Star Egypt ställer tidningen följande fråga till sin läsekrets:

Anser Du att Egyptens regering har lyckats höja medvetenheten om de mänskliga rättigheterna bland landets poliskårer?

Tre val gavs. Så här fördelar sig svaren:

1. Absolut, idag står de mänskliga rättigheterna i fokus för polisens arbete: 0%

2. Så där, lite framsteg har gjorts, men mer behöver göras: 0%

3. Inte alls, polisen bryr sig inte ett dugg om mänskliga rättigheter: 100%

I förra veckan kom Amnesty Internationals rapport om Egypten: Systematiska övergrepp i säkerhetens namn. Rapporten ger en förfärande inblick i brotten som dagligen begås mot de mänskliga rättigheterna i Egypten. Och som omvärlden talar alldeles för lite om.

I väntan på en rapport

 

Imorgon kommer Amnesty Internationals rapport om läget i Egypten att publiceras. Det lär bli en dyster läsning, den egyptiska regimen uppför sig som om den inte längre bryr sig om vad omvärlden tycker. Och varför skulle den? När varken EU eller USA höjer rösten mot de ständiga brotten mot de mänskliga fri- och rättigheterna.

Nyponhalsband för evigt liv

Det här lilla halsbandet ser inte mycket ut för världen. Små förtorkade rosennypon uppträdda på en grovt tvinnad tråd. Men det är laddat med både historia och gammal växtmagi. Nyponhalsbandet upptäcktes i en 2000-årig grav i oasen Fayoum, 70 km väster om Kairo. Vilket underbart konserveringsmedel het och torr ökensand är! 1800-talets egyptologer och rodologer (roskännare) kom fram till att gravfynden tillhörde Rosa sancta, idag omdöpt till Rosa x richardii. Men fortfarande lika sägenomspunnen. Du kan läsa mer om rosen i min Österlenblogg.

Faraos hår hemma igen

Ramses II var en av de verkligt stora faraonerna. Han är kanske mest känd som byggherren till Abu Simbel. För trettio år sedan drabbades hans mumie av svamp och skickades till forskare i Frankrike. Inför resan utrustades Ramses II med pass och mottogs kungligt på flygplatsen Le Bourget.

En av forskarna kunde inte motstå frestelsen och behöll några testar av det lilla håret som fanns kvar på den 3000-åriga mumien. Den tjuvaktige forskarens son, en brevbärare i alperna, försökte för en tid sedan sälja det faraoniska håret på nätet för 2000 euro. Det blev ett ramaskri i Egypten som protesterade mot försäljningen, och krävde en offentlig ursäkt från den franska regeringen. Igår återvände hårtestarna med en egyptisk delegation till Kairo. Nu ska de sättas tillbaka på Ramses II:s huvud.