Vår portvakt Sayed förvånade mig ordentligt imorse.
För ett år sen, när upproret mot Mubaraks diktatur startade, vågade sig Sayed inte ner till Tahrirtorget. Sayed är en klok och god människa, och i likhet med de flesta egyptier gillar han inte konflikter. Under de arton dagar som det tog för demokratianhängarna att fälla Mubarak, fortsatte Sayed att följa de dramatiska händelserna från sitt träskjul vid Nilen i Imbaba, en av Kairos fattigaste stadsdelar.
Idag stod Sayed framför mig och sa: ”Vi ses på Tahrirtorget”.
Inför ettårsdagen av revolutionen har det skickats ut två inbjudningskort. Militärrådet, SCAF, som styr Egypten efter Mubarak, lockar med militära parader, flyguppvisning, fyrverkerier och medaljer till revolutionens offer. För att ingen egyptier ska missa firandet, har militärrådet upphöjt 25 januari till en nationell helgdag.
Ett helt annat inbjudningskort har skickats ut av militärrådets motståndare, aktivisterna som menar att det finns inget att fira. Revolutionen är långt ifrån över. Mubarak må sitta bakom galler, men regimen består. Kraven på frihet, bröd och social rättvisa är lika aktuella idag, som för ett år sen. Och därför riktar aktivisterna istället följande uppmaning till det egyptiska folket: FORTSÄTT revolutionen.
Portvakten Sayed ska gå till Tahrirtorget idag. Men inte för att fira. ”El Moshir är ingen bra människa”, säger Sayed och menar fältmarskalk Tantawi, mannen som lyckats hålla sig kvar vid makten längre än de flesta, först i tjugo år som Mubaraks försvarsminister och nu som ledare för Egypten, en post med en mycket oklar tidsgräns. ”El Moshir är som Mubarak”, säger Sayed. ”Han måste bort”.
Att Sayed och hans vänner från fattiga Imbaba går till Tahrirtorget för att demonstrera och inte fira, pekar på två saker som hänt under det senaste året. Dels att militären – som förra januari försvarade demonstranterna mot Mubaraks polisvälde och därmed vann folkets kärlek – genom de senaste månadernas övervåld mot samma demonstranter har lyckats förskingra det mesta av sitt förtroendekapital. Dels att aktivisterna inte är så isolerade från vanligt folk som det ofta framställs, utan verkligen har lyckats nå ut och höjt det politiska medvetandet hos människor.
Samtidigt växer förvirringen. Vem är vän och vem är fiende till revolutionen? Och kan man verkligen kalla det för en revolution, om inget har förändrats i grunden? De allra flesta man pratar med, från taxichaufförer till slipade debattörer, har svårt att formulera hur ett framtida Egypten kommer att se ut. Istället hopar sig frågorna: Kommer militärrådet och dess ledare, fältmarskalk Tantawi, att hålla sitt ord och utlysa presidentval i juni? Och hur blir förhållandet mellan det nyvalda parlamentet och militärrådet, kommer militären att behandla parlamentet som en knähund, utan makt att fatta egna beslut?
För två dagar sen öppnade parlamentet. Det var en stor dag för islamisterna, som efter ett demokratiskt val kunde sätta sig på tre fjärdedelar av stolarna i folkförsamlingen. På väg in till sitt nya uppdrag möttes de folkvalda av demonstranter som ville påminna om 25-januari-revolutionens krav: Bröd, frihet och social rättvisa. På plakaten kunde man också läsa ”Ned med militärstyret”, och uppmaningar till militärrådet att överlämna makten till parlamentet. Men många av demonstranterna litar inte på de folkvalda islamisterna. Idag, på årsdagen av den egyptiska revolutionen, har Muslimska brödraskapet slutit upp kring militärrådets uppmaning att revolutionen ska firas. Något som fått unge författaren Osama Dorra att se rött. Osama är avhoppad medlem från det Unga brödraskapet. ”Ett av mina mål när jag demonstrerar på Tahrirtorget den 25 januari, är att sätta stopp för kohandeln som pågår mellan Brödraskapet och militärrådet”, sa Osama när jag pratade med honom häromdagen.”Brödraskapet måste välja, antingen är de för eller mot revolutionen”.
Vad kommer då att hända idag?
Många är oroliga för sammandrabbningar, att egyptierna – som stod så enade för ett år sedan – kommer att splittras mellan militärstyrets firande och aktivisternas krav på fortsatt revolution. ”Jag håller med om att vi har en lång väg kvar”, säger studenten Radwa Fouad, som samtidigt vill fira revolutionen, men inte på militärens villkor. ”Vi störtade en diktator. Vi har lyft på locket till den stinkande soptunnan som var den gamla regimen, bara det är värt att fira”, säger Radwa.
Själv kommer jag aldrig att glömma Tahrirtorget för ett år sedan. Solidariteten och enheten. Hur människor, oavsett klass, kön och religion, förenades i en enda gemensam önskan om frihet och att få leva ett anständigt liv. För många blev de arton dagarna på torget en kompass, som pekade ut riktningen för det NYA Egypten. Men som en kvinnlig aktivist uttryckte saken: ”I ett komplicerat land som Egypten gör man inte revolution på arton dagar. Här får man räkna med att det tar minst tio år, innan vi är färdiga.”
Tahrirtorget 25 januari 2012, på ettårsdagen efter revolutionen.
Mias Kairoblogg 