Kategoriarkiv: Kvinna

Ghada – en av den egyptiska revolutionens barnmorskor

Revolutionen har satt sina spår i Ghadas vackra ansikte. Hon ser trött och härjad ut. Men ögonen lyser av liv. Filmaren och människorättsaktivisten Ghada Shahbander är en av de modiga kulturarbetarna som fanns bland demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo. I själva verket är Ghada en av den egyptiska revolutionens barnmorskor.

 

I mitten av 2000-talet valde Ghada Shahbander att öppet konfrontera Mubaraks styre. Från att ha levt ett bekvämt och skyddat medelklassliv som universitetslärare blev hon snabbt en känd och mycket obekväm regimkritiker. Ghada blev filmaktivist. Tillsammans med två väninnor, TV-ankaret Bothaina Kamel, och Engi Haddad, PR-konsult, bildade Ghada organisationen  SHAYFEEN.COM – Vi håller koll på er! Under de senaste sex åren har filmaktivisterna i Shayfeen i en rad videoproduktioner avslöjat och hängt ut regimens brott till omvärldens beskådande: valfusket, korruptionen, polisbrutaliteten, de systematiska trakasserierna och övergreppen på landets regimkritiker.

 

Men när jag träffade Ghada sent på hösten 2010 var hon nära att ge upp och redo att lämna över organisationen till yngre krafter. Regimens grepp om Egypten hade hårdnat, stödet från demokratierna i Väst fortsatte inskränka sig till vackra ord, och själv utsattes Ghada och kollegorna i Shayfeen för en pressande bevakning; varje natt väcktes hon och familjen av telefonsamtal från Mubaraks hemliga polis.

 

Idag, knappt fyra månader senare, känns det ofattbart att förändringen fanns inom räckhåll, att det omöjliga plötsligt blev möjligt – och på så kort tid. Från upprorets första dag, 25 januari, fanns Ghada på plats på Tahrirtorget med de unga filmaktivisterna som fått sin träning genom Shayfeen.

 

”Alla Egyptens filmarbetare fanns på torget”, berättar en lycklig Ghada. ”Jag mötte dem allihopa, fotograferna, manusförfattarna, regissörerna, alla filmarbetare av betydelse ville vara med och dokumentera dagarna när vi skakade av oss det gamla Egypten”.

 

”Jag väntar med spänning på alla filmerna som kommer att visas framöver”, fortsätter Ghada. ”Vi har redan fått ta del av mycket inspelat material, filmarna har varit fantastiska på att dela med sig. Avslöjande sekvenser om regimens brutalitet, de fruktansvärda övergreppen på demonstranterna de första dagarna, som krävde 300 liv och massor med skadade, har redan visats på olika TV-kanaler för att berätta om vad som verkligen hände på Tahrir”.

 

Ghada deltog inte bara som filmare i upproret, hon var lika mycket en aktivist, en egyptisk medborgare i solidaritet med demonstranterna. När Mubarak skickade ut sina betalda busar för att attackera den fredliga manifestationen med svärd, knivar och molotovs, släppte Ghada filmandet och blev städare i fältsjukhuset på torget.

 

”Det var fruktansvärt”, säger Ghada. ”Timmar som jag aldrig kommer att glömma. Det provisoriska sjukhuset vi hade satt upp i ett tält fylldes med skadade, det var blod överallt. Jag hade fullt upp att hålla rent efter läkarna, se till att blodiga kompressor, sprutor och annat sjukhusavfall inte låg och skräpade på marken”.

 

Ghada fortsätter prata om den känslomässiga bergochdalbana som det innebar att finnas på Tahrirtorget, hur hon hela tiden kastades mellan katastrof och glädje, ondska och hopp, våld och solidariet. Idag har hon lagt hemskheterna bakom sig och vill bara minnas det positiva som hände på torget.

 

”Mest fantastiskt var att alla barriärer och murar raserades mellan människorna på Tahrir”, säger Ghada. ”Jag har aldrig upplevt en sådan solidaritet förut, att folk från olika sociala klasser, med olika politisk tillhörighet, unga och gamla, män och kvinnor, gick samman och stöttade varandra i ALLT. Det var oerhört inspirerande. Det fanns massor med värme och uppriktighet, mycket humor och skratt mellan människor.”

 

I ett nytt och fritt Egypten hyser Ghada stora förhoppningar för filmens framtid.

 

”Jag tror att vi kommer att få se en helt ny generation filmskapare växa fram de närmaste åren”, säger Ghada. ”Revolutionen har lett till ett enormt flöde av kreativitet, jag är säker på att den nya friheten kommer att leda till nya sätt att se på saker och ting, förhoppningsvis helt nya idéer. En friare och mer kreativ generation, helt enkelt.

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Film, Kultur, Kvinna, Media

Haffade bland strejkande i Mahalla

-Mia! Mia! Vi måste dra nu, det här börjar bli hotfullt! Nadwa, den egyptiska tolken, viftar med armarna över det högljudda folkhavet och pekar mot utgången. Men Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén pratar fortfarande med de strejkande arbetarna och jag kan inte slita mig från en grupp kvinnor som slagit läger under ett plastskynke vid ett träd inne på textilfabriken Mahallas område. Jag vet att jag måste lita på Nadwas goda omdöme, Egypten är hennes land, det är hon som bäst kan tolka vad som pågår bland de tusentals arbetarna som pressar på från alla håll och kanter. Och ändå drivs jag vidare av fotografens samlarinstinkt: En bild till! Nya vinklar! Komma ett steg närmare! Jag vill ta fler bilder på kvinnorna som spelar en så viktig roll i den egyptiska revolutionen, men alltför ofta kommer i skymundan i media.

 

Vi har lyckats med vad inga andra journalister har gjort, att med envishet och lite tur ta oss in på själva fabriksområdet. Statsägda Mahallas byggnader – uppförda 1927 i samma imposanta arkitektur som gillades av Hitler och Stalin –  upptar ett helt kvarter omgärdat av en hög mur. Fabriksportarna i järn vaktas av tanks och säkerhetsstyrkor. Men en av strejkledarna väntade på oss när vi anlände till fabriksområdet, och i kaoset som uppstod när de blåmålade portarna öppnades till hälften pressades vi in, beskyddade av arbetare som såg sin chans att förmedla sina krav till omvärlden och snabbt forslades vi tre kvinnor, som på en gigantisk svallvåg (och ett och annat otrevligt nyp i ändan), genom en byggnad ut till det väntande folkhavet.

 

Slagorden sköljde över oss. Två av de strejkande lyfte upp mig till en utkiksplats i en fönsternisch och jag hann knappt få kameran i luften så förenades tusentals röster i ropet som dånat högt de senaste tre veckorna: ”Irhal! Irhal!” Avgå! Men den här gången gällde inte kravet Mubarak utan den impopuläre chefen för fabriken. Papperslappar med arabiska siffror i rader hölls upp framför kameran. Folk ville att jag skulle se deras lönebesked: 328 egyptiska pund i månaden, ungefär 338 svenska kronor, en summa som ingen i Egypten kan leva på. Mahallas arbetare kräver en lön på minst 1200 pund. Men de 24 000 som gått i strejk vill inte bara få mer i plånboken, de vill också göra klart för militären att den inte äger revolutionen, den tillhör folket.

 

Till sist övertygar mig Nadwas stora oroliga ögon att det är dags att följa hennes uppmaning.

Men för sent. Vi hinner inte fram till utgången. Fyra män, två i uniform och två i civila kläder, ställer sig i vägen och tvingar oss att följa med till ett rum där vi mot vår vilja kommer att tillbringa de närmaste två timmarna.

 

Först virvlar tankarna runt som en flock skrämda gråsparvar. Varför hålls vi kvar? Vad kommer att hända med oss? Vi har placerats i en rad utmed ytterväggen. Cecilia och jag delar på en svart skinnsoffa, Nadwa sitter ensam i en fåtölj. I flankerna har civilklädda poliser intagit sina positioner. Poliserna stirrar rakt fram hela tiden, i riktning mot Chefen bakom skrivbordet. Chefen har tunga, trötta ögon som inte går att läsa av. Han har ett öga i pannan också. Där syns den mörka förhårdnaden som uppstår efter ett flitigt bedjande. Mellan Chefen och oss sitter två unga militärer i gröna ribbstickade tröjor och mönstrade byxor som skulle få en kameleont att bryta ihop. En av soldaterna har ett handfängsel som dinglar vid bältet. De iakttar oss nyfiket, men inte ovänligt. Min blick vandrar tillbaka till Nadwa. Hon har sjunkit ihop i fåtöljen och ser djupt orolig ut. Tänker hon också på alla övergreppen som journalister, inte minst de egyptiska, har råkat ut för den senaste tiden?

 

Vi lämnar över pass och ID-kort till Chefen.  Cecilia sitter stadigt som en klippa i den mjuka soffan, visar inte med en min vad hon känner. Hennes utmärkta arabiska är både en tillgång och en belastning i stunden. ”De säger att vi är spioner”, säger hon. ”Att spioner är duktiga på  arabiska”. Under tiden har Cecilia börjat knappa in ett SMS till svenska ambassaden om vår belägenhet. ”Jag kommer att säga att du är författare, inte fotograf”, säger Nadwa till mig med låg röst. Hon vet att jag har gömt kameran under kläderna. Jag vet inte vad som far i mig, men plötsligt hör jag mig säga till Chefen: ”Just det, jag skriver böcker. Min nästa bok ska handla om Mrs Cecilia, jag har följt henne överallt i mer än ett år. Det är därför jag är i Mahalla”. Chefen ser inte övertygad ut. Nu hörs det fruktade ordet ”Mukhabarat” i rummet. Snart ska underrättelsetjänsten komma och förhöra oss PÅ RIKTIGT.

 

Vi inser att det är hög tid att gå på toaletten. Jag blir ledsagad uppför trapporna till ett kaklat rum bakom en vacker dörr, säkert avsett för direktionen, helt fritt från gula stänk på sitsen och med mjukt, vitt toalettpapper. Jag pillar ut minneskortet ur kameran och lindar in det i en pappersnäsduk i fickan. Själva kameran gömmer jag  närmast kroppen. Näst i tur är Cecilia. Hon tar god tid på sig och kommer tillbaka aningen mera bredbent; bandspelaren är nu gömd enligt samma obekväma metod som whiskey smugglas in i Gaza, instoppad i strumpbyxorna. Nadwa använder sitt toalettbesök till att radera SMS och känsliga kontakter i mobilen.

 

Mukhabarat dröjer. Det är en orolig väntan. Men vi blir inte hysteriska. Vi vet att arga utbrott inte kommer att öppna dörren  till friheten. Istället blir vår taktik – utan att ha konfererat om den – att uppföra oss som om vi var gäster i rummet. ”Det skulle vara trevligt med en kopp te”, säger jag och fyrar av mitt vackraste leende till Chefen. Cecilia siktar in sig på väggarnas dekorationer och lockar Chefen till en utläggning om Korancitatet som är fäst på en jättelik spegel. Vi dricker det svarta teet i små klunkar och lyssnar till Cecilia och Chefen som nu är ivrigt indragna i en diskussion om Koranens texter. Tillsammans stavar de sig igenom citatet på tavlan: ”Jag ber Gud att beskydda mig från Satans röster som lockar mig bort från den rätta vägen”.

 

En halvtimme senare är vi fria att åka hem.

 

PS. Mukhabarat kom aldrig. Eller fanns de i rummet hela tiden? Ingen vet.

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Kvinna, Politik, Revolution i Egypten

Mai Ghoussoub: Tomrummet efter en rebell

 

Mai Ghoussoub, skulptör, författare, feminist, pjäsförfattare och förläggare, gick hastigt bort i våras, bara 54 år gammal. Hon var en ovanligt levande människa, en modig och rebellisk gränsöverskridare som byggde broar mellan arabvärlden och väst,  och är mycket saknad i de båda världar där hon verkade, London och Libanon – fast egentligen var hela världen hennes scen.

Fredagens krönika i P1 OBS kulturkvarten tillägnade jag Mai genom att berätta om hennes bok Leaving Beirut, en annorlunda och spännnade självbiografi, vilken gavs ut kort efter hennes död. Du kan läsa krönikan här:

 

 OM SÅRADE EGON OCH FONTÄNER SOM SPRUTAR BLOD

 

Året är 1965 och vi befinner oss i ett klassrum i Beirut. 12-åriga Mai är sprickfärdig av stolt förväntan. Hon är ett av klassens ljus och helt övertygad om att hennes stjärna kommer att lysa ännu starkare när madame Nomy, läraren i franska, har läst hennes senaste uppsats.

Mai är särskilt nöjd med slutet på sin uppdiktade historia. I uppsatsen blir hon utsatt för ett oskyldigt men skrämmande spökeri som hennes vänner iscensatt. När kamraterna skrattar åt hennes tårar och rädsla, ger hon sig själv ett heligt löfte: Rättvisa ska skipas! Vännerna ska dyrt få betala för att ha förödmjukat henne. Offret har blivit en hämnare.

 

Men applåderna från madame Nomy uteblir helt. Lärarens redan smala ögon blir tunna som streck när hon kallar fram Mai. ”Hämnd”, säger madame Nomy med avsky i rösten. ”Jag är besviken på dig. Något fegare eller mer lågt finns inte i det mänskliga beteendet”.

I Leaving Beirut – att lämna Beirut – av författaren och konstnären Mai Goussoub finns hämnden och martyrskapet som en blodig tråd genom boken – och hur svårt det är att bryta den onda cirkeln som bara föder mer förödmjukelse, smärta och död. Boken, som blandar det självbiografiska med berättelser från inbördeskrigets Beirut och filosofiska betraktelser, kan också ses som ett öppet brev till Madame Nomy, den fransk-judiska läraren, vars lektioner blev en sorts vaccin mot allt hat, fanatism och svart-vita tolkningar av verkligheten. ”Om jag inte hade varit din elev, frågar sig Mai, och lärt känna människan och hennes psyke genom litteraturen som du fick mig att älska, skulle jag då också ha blivit en av de besatta, låtit mig drivas av principer, så kompromisslösa, att slutet inte kunde bli något annat än våldsamt och förfärligt?

 

Mai Goussoub gick hastigt bort i våras, endast 54 år gammal. Hon var en sällsynt levande människa och en förebild för alla – i Libanon och resten av världen – som vill bygga ett samhälle bortom politik, sekter och religion, och bereda plats för en kultur som inte känner några språkliga eller etniska gränser, där Öst och Väst kan mötas. Själv stod Mai med ett ben i varje värld. ”Jag känner mig främmande i städer som inte lider av en identitetskris; som bara äger tydliga och lokala minnen, enkla att läsa av. Jag behöver vilda korsningar och färger som kolliderar för att känna att jag passar in.”

 

När inbördeskriget bröt ut i Libanon 1975 lämnade Mai sin kristet borgerliga bakgrund och bosatte sig på den andra sidan, i ett fattigt muslimskt – palestinskt område. Där byggde hon upp en sjukstuga och använde sin egen bil som ambulans för att rädda sårade och skadade från Beiruts krigshärjade gator. En dag träffades bilen av en bomb och Mai blev själv svårt sargad. Hon riskerade att förlora synen på sitt ena öga och skickades till Europa för vård, men ögat gick inte att rädda. Mai stannade i Europa, hon bosatte sig i London, studerade konst, med tonvikt på skulptur, och njöt av friheten i den brittiska huvudstaden. Det var bara en sak hon saknade: En riktigt bra bokhandel för arabisk litteratur. Så kom Al Saqi till, bokhandeln och förlaget som blivit kända för att ge ut den mest spännande och vågade litteraturen om Mellanöstern och arabvärlden. Utan Mai Goussoub och Al Saqi skulle många banbrytande böcker på arabiska om feminism och sexualitet aldrig ha publicerats, och det finns nog en del som fortfarande inte har hämtat sig från utgivningen av romanen Menstruation – en sanslös historia om en fundamentalist som påstår att han kan sniffa sig till om en kvinna har en ”ren” eller ”oren” dag.

 

När Mai har förankrat sig i London vill hon inte se sig om. Hon vill glömma Beirut och sitt förflutna. ”Jag försökte byta skinn”, skriver hon i boken. ”I flera år tog jag avstånd från allt som hade med politik att göra. Länge leve eskapismen! blev mitt nya slagord. Jag hyllade varats lätthet, det lustfyllda och glada, och jag målade mina skulpturer i guld och silver och mina egna läppar i rött – allt för att trotsa och motarbeta de mörka minnena från Libanon”.

Naturligtvis håller det inte i längden. Mai inser att hon egentligen aldrig har lämnat Beirut, eller är det staden som aldrig har lämnat henne? Hon återvänder, med grävarens spade i handen och frilägger minnen och händelser, som inte bara påverkat henne själv utan landet i stort. Och som än idag fortsätter att styra dess invånare.

 

Leaving Beirut predikar inga lösningar. Mai Ghoussoub vill att läsaren ska dra sina egna slutsatser av bokens berättelser. Själv bär jag med mig bilden av den unga kvinnliga självmordsbombaren Noah och Martyrernas fontän – ett monument som uppförs i början av inbördeskriget – och som inte sprutar rent, klart vatten utan en rödfärgad vätska som ska föreställa blod. Noahs hjältemod och martyrskap firas hela natten vid fontänens röda vatten. ”Vi ska finna vår väg genom en ocean av blod” klottras det på Beiruts husväggar 1976.

Samma slagord sprids idag. Längtan efter martyrer och hjältar är densamma. Liksom ropen på hämnd och död. Förnuftets röster lyckas sällan göra sig hörda när hopen börjar skräna. Mai Ghoussoub beskriver den moderna arabiska poesin som ”översvämmad av dikter om sårade egon” och jämför dagens olyckliga muslimska värld, med sin svaga självkänsla och sitt stora behov av hjältar, supermän och martyrer, med en annan olycklig och miserabel tid – det kristna Spanien på 1000-talet. Då var rollerna ombytta. Muslimerna, som upplevde en höjdpunkt i sin civilisation, kunde den gången unna sig att vara öppna, generösa och toleranta mot sin omvärld. Den gången fanns istället behovet av martyrer i den kristna världen.

 

Tron på blodets väg hittar ständigt nya medlemmar. ”Men vår enda plikt mot de döda”, säger Mai Ghoussoub, och använder sig av ett gammalt arabiskt ordspråk, ”det är att odla vår förmåga till medkänsla”.

  The Olive survival kit

        

2 kommentarer

Under Kultur, Kvinna, Mellanöstern