Monthly Archives: mars 2008

”Nu duckar vi”, säger journalisterna på Sri Lanka

I ett grönt bälte framför en blå och glittrande indisk ocean står en ensam reklamskylt. Det är ett jättelikt porträtt av en korpulent herre med en borstig, svart mustasch som kan tävla med Stalins. Han är behängd med färggranna blomstergirlander och fyrar av ett brett leende mot alla som passerar på kustvägen. Man skulle kunna tro att det är en komiker eller revyartist. Men mannen som ler så glatt är Sri Lankas president: Mahinda Percy Rajapaksa.

 Vad lankeserna inte kände till när de röstade fram Mahinda Rajapaksa och hans frihetsparti till makten hösten 2005, var att de på köpet fick en hel hop Rajapaksar i ledningen för landet. Brodern Gotabaya är förvarsminister. Storebror Chamal har fått en särskild post som minister för öns hamnar och flygplatser, och med den tredje brodern, Basil, som enligt kritikerna styr och ställer på alla departementen, kontrollerar bröderna Rajapaksa idag 75% av Sri Lankas årliga budget.

 ”Vilket sätt att styra ett land! Vilket sätt att föra ett krig! Välkommen till det förlorade Paradiset! utbrister ledarskribenten i The Sunday Leader, ett oberoende söndagsmagasin som publiceras under mottot: Okuvade och orädda. ”Sri Lanka är på väg mot ett fullständigt kaos”, varnar tidningen. Listan med kritik mot presidenten är lång och förödande. Kommissionen mot mutor och korruption blev hastigt av med en duglig chef i förra veckan. Varför? frågar sig ledarskribenten. Folk får allt svårare att klara sin ekonomi, priserna skjuter stadigt i höjden, för att ha råd att köpa en kokosnöt – som idag kostar 45 rupees – måste en industriarbetare jobba en hel timme. Staten lånar upp pengar i utlandet och tryckpressarna spottar ut nya sedlar: Inflationen är uppe i 25%, vilket är högst bland länderna i Sydasien.

 Det långa inbördeskriget, som böljat fram och tillbaka i tjugofem år, kostar landet enorma summor. Fram till nu har opinionsundersökningarna visat att, även om folk saknar förtroende för regeringen Rajapaksas förmåga att sköta ekonomin, gillar man presidentens löfte att en gång för alla få slut på konflikten genom att militärt krossa de tamilska befrielsetigrarna, rebellerna som kämpar för självstyre i norra och östra delen av Sri Lanka. Stödet för kriget är naturligt nog störst bland singaleserna, landets majoritet, som eggats upp av Rajapaksas nationalism. Tamilerna, som bara utgör 18% av befolkningen, har diskriminerats svårt sedan landet blev självständigt 1948, och utsätts nu, i den pågående offensiven mot rebellrörelsen, för dagliga övergrepp runt om på ön.

 Människorättsorganisationen Human Rights Watch slog i förra veckan larm om det stora antalet människor som har kidnappats och försvunnit på Sri Lanka. Bara de senaste två åren har minst 1500 människor förts bort, de allra flesta unga tamilska män. De försvinner vid vägspärrarna, plockas upp av vita skåpbilar utan registreringsskyltar, eller kallas in till förhör för att aldrig mer återvända. Offren utsätts för tortyr och utomrättsliga avrättningar. I de allra flesta fallen är det statens säkerhetsstyrkor som – med regeringens goda minne – ligger bakom kidnappningarna.

 ”Nu duckar vi”, säger journalisterna på Sri Lanka. Det har blivit för farligt att rapportera om det som sker på ön, hotet är detsamma för både singalesiska och tamilska journalister. Utrymmet för det fria och kritiska ordet krympte drastiskt när president Rajapaksa i ett tal till nationen i december 2006 deklarerade att det finns bara två val: ”antingen stödjer man regeringen eller så är man terrorist”. Sen dess riskerar varje regimkritiker att bli stämplad och jagad som en säkerhetsrisk. ”Demokratins sönderfall de senaste två åren på Sri Lanka”, säger medieaktivisten Sanjana Hattotuwa i sin bok Communicating Disasters, ”har lett till ett samhälle där ängslan och rädsla har tystat många av rösterna som annars skulle ha vittnat om det ruttna i vårt samhälle”.

 När jag för en tid sen satt och väntade i Colombo, huvudstaden, på en kollega som inte dök upp på avtalad tid, började oron krypa i kroppen. Vad har hänt? undrade jag när han äntligen steg in genom dörren med ett jagat och trött uttryck i ansiktet. Det visade sig att han och flera andra lankesiska journalister hade tvingats göra en blixtutryckning för att rädda AP-fotografen Amarasinghe från ett hotfullt medborgargarde som omringat honom medan han fotograferade utanför en skola, och därefter släpat iväg honom till en polisstation. Flera tusen sådana ”civila försvarskommitteer” som de heter, opererar över hela ön – med regeringens goda minne – och tar sig rätten att ingripa mot allt och alla som verkar misstänksamt.

 Efter Irak och Somalia har Sri Lanka – med sex döda journalister förra året, seglat upp som en av de mest riskfyllda arbetsplatserna för en reporter. Många journalister som känt sig hotade till livet har fått hjälp att lämna Sri Lanka för en tillfällig fristad i utlandet. Just nu vill Reportrar utan Gränser att vi ska rikta uppmärksamheten mot fem lankesiska journalister som sitter fängslade i Colombo. De anklagas för att ha tagit emot pengar från den tamilska rebellrörelsen och har sen fredag förra veckan misshandlats svårt av säkerhetspolisen, för att de ska bekänna sina brott. Men deras enda brott är att de är aktiva, kritiska journalister – som dessutom råkar vara tamiler.

 Den gamle fackföreningsledaren Bala Tampoe ska få sista ordet. ”Rajapaksaregimen, dundrar han på nättidningen Groundviews, ”kommer aldrig – även om de militärt besegrar de tamilska tigrarna – att uppnå en hållbar politisk uppgörelse förrän de erkänner tamilbefolkningens rätt till självstyre”.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Media

BRÖDRASKAPET BLOGGAR

blogg-freedom.jpg

Yttrandefriheten har länge kippat efter andan i Egypten.

Men att döma av årsrapporten från egyptiska människorättsorganisationen Human Rights Information är situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna mer trängd än nånsin. Attackerna mot press- och yttrandefriheten trappades stadigt upp under 2007. ”Mer än 500 rättegångar drogs igång under året mot landets journalister och bloggare” säger Gamal Eid, chef för Human Rights Information, när rapporten lades fram i veckan. ”Jämfört med alla åren sen 1952, när Egypten blev självständigt, har landets medborgare aldrig riskerat att få betala ett så högt pris som nu för att få uttrycka vad de verkligen tycker och tänker”.

President Mubarak och hans regim är uppenbart skrämda av de kritiska rösterna som kommit till tals de senaste åren i den nya oberoende pressen, vars upplagor ökar för varje dag. För att inte tala om bloggaktivisterna , som mejlar, smsar, och lägger ut bildbevis på YouTube på olika misshälligheter som regimen försöker dölja: polistortyr, korruption, strejker och protester. Men mest av allt känner sig den egyptiska regimen hotad av bröderna i al-Ikhwan al-Muslimun, det Muslimska Brödraskapet, som idag är största oppositionspartiet. Förra året arresterades 3245 medlemmar, ofta i samband med olika protester och demonstrationer; för tillfället befinner sig ett par hundra i fängelse. Partiet, som betraktas som moderat inom politisk islam, förbjöds på 1950-talet och medlemskap kan bestraffas med fem års fängelse. Trots det lyckades det populära Brödraskapet lägga beslag på 88 platser i parlamentet vid valet för tre år sen, genom att ställa upp med oberoende kandidater.

Brödraskapet brottades länge med problemet hur man skulle nå ut till folket. Som förbjuden organisation kan man inte ge ut någon egen tidning eller trycka andra publikationer, inte ens flygblad eller affischer. Hjälpen kom från ovan, skulle man kunna säga. Med cyberspace, webben och internet, fick islamisterna ett kommunikationsverktyg som revolutionerade deras förhållande till omvärlden. Cyberspace har haft en hälsosam inverkan på Brödraskapet. I påverkningsarbetet ute på nätet har islamisterna nämligen själva förändrats och är inte längre riktigt vad de brukade vara: ”Från att ha varit en sluten, mycket hemlighetsfull, hierarkiskt uppbyggd och odemokratisk organisation, har Muslimska Brödraskapet utvecklats till en modern politisk rörelse där många röster kommer till tals, och som leds av utbildade och kunniga yrkesmänniskor”, säger Pete Ajemian i januarinumret av Arab Media & Society.

Sedan 2005 finns Brödraskapets hemsida även på engelska. Ikhwanweb.com. Alltså ”Broder” på nätet. Sajten som är upplagd som en nättidning ger ett proffsigt intryck, och är lätt att ta till sig. Nyheter blandas med längre artiklar, rapporter, videoklipp och dagens fråga. Den lyder: Tror du att den pågående militärrättegången mot Muslimska Brödraskapet i Egypten har ökat organisationens popularitet? Jag klickar på JA. Och det var jag inte ensam om, den röda stapeln visar att 74,8 % delar samma åsikt. Som besökare på sajten inbjuds jag också att delta i debatten om Brödraskapets politik, med löfte om att vad jag än skriver så kommer det att publiceras: ”Därför att vi värdesätter en konstruktiv dialog”, intygar chefredaktören. ”Vår uppgift är att förse folk med fakta och sen låta dem dra sina egna slutsatser”.

I det nya, öppna Brödraskapet spelar bloggarna en viktig roll. Det sägs att varje gång Egypten arresterar en medlem i Brödraskapet, så föds en ny blogg. Många av bloggarna, som man kan länka till från Brödraskapets hemsida, är tonåriga söner och döttrar till fängslade islamister. Brödraskapets bloggare kom igång senare än de sekulära och vänsterinriktade bloggarna. För många i arabvärlden, inte bara bland unga islamister, känns det ovant och främmande att offentliggöra sina privata tankar och känslor. Till det kommer säkerhetsaspekten; många är rädda för att dra till sig regimens uppmärksamhet. Men för ett år sen var genombrottet ett faktum, från att ha varit en handfull fanns det helt plötsligt flera hundratals islamistiska bloggare ute på nätet. ”Jag älskar rättvisa, frihet, våra fängslade ledare Khairat Al Shater, Tarek Al Bishr, Al Qaradawi, makaroner, friterad potatis och människor som inte är rädda för att tänka sjäv”. Så presenterar sig bloggaren Ibrahim på sin blogg som bär överskriften: ”Vi ger aldrig upp”. En annan ung islamist inleder med: ”Hej! Jag heter Mohammed Al Qassas. Jag jobbar med media och kultur och brukar tillbringa helgerna i Mubaraks fängelser”. Bloggaren Abdel Rahman – 18 år och född i fiskarnas tecken – håller igång två bloggar, en på arabiska och en på engelska: Jag är en ung muslim som tror att islam är den enda lösningen på alla problem vi står inför”. Tjejerna saknas inte heller bland Brödraskapets bloggare. En av de mest välbesökta är 17-åriga Arwa el-Tawils blogg ”Det här är jag!”, med 50.000 besökare på mindre än ett halvår. Alla bloggarna förklarar sin kärlek till Egypten. ”Jag vill se mitt land befriat från tyrannernas och fångvaktarnas kedjor”, skriver en av Brödraskapets unga tjejer.

”Det här är Brödraskapets nya generation”, säger Khalil Al-Anani i en artikel på Arab Insight.

”Deras mål är inte bara att föra fram islamska värderingar och tankegångar, många av dem använder bloggen för att kritisera ledningen inom Brödraskapet, den förda politiken, och deras sätt att sköta organisationen”. Och bloggarna har makt att förändra. Ett bra exempel är förslaget till partiprogram som nu dragits tillbaka efter massiv kritik från de unga, bloggande islamisterna. Det gamla gardets idéer om islamskt råd i ledningen för landet, och att Egyptens president aldrig kan vara en kopt eller kvinna, upplevdes som mossiga och odemokratiska. ”Nu är frågan hur Brödraskapets ledning tar sig an den här utmaningen”, säger Khalil Al- Anani. ”Tystar man de unga bloggarna, tvingar dem att rätta in sig i ledet, får alla kritiker vatten på sin kvarn, se där, kommer man att säga, islamisterna tillåter bara en åsikt. Om man däremot öppnar en dialog med de unga, och tar vara på deras kritik och förslag till reformer, både vad det gäller organisationen och Egypten i stort, då har man chans att vinna över många som hittills varit tveksamma till Brödraskapet”.

Lämna en kommentar

Filed under Blogg, Islam, Media