Månadsarkiv: november 2011

Kairos väggar efterlyser brutal säkerhetspolis.

Förra veckans sammandrabbningar mellan demokratianhängarna och säkerhetsstyrkorna krävde mer än 40 döda och tusentals skadade. Läkarna på Tahrirtorgets fältsjukhus larmade om svåra skottskador mot huvud och ögon; flera demonstranter riskerade att förlora sin syn. Någon dag senare började en video cirkulera på internet som visar hur en medlem ur säkerhetsstyrkorna medvetet skjuter mot ögonen på obeväpnade demonstranter. Det dröjde bara några timmar så sprayades säkerhetspolisens ansikte på Kairos väggar, med texten: WANTED. Död eller levande.

Idag gömmer sig säkerhetspolisen, som identifierats som Mohamed Sobhy El-Shennawy, förste löjtnant i säkerhetsstyrkorna. Inrikesministern har meddelat att löjtnanten ”förr eller senare” kommer att arresteras. Troligare är att han redan finns i säkerhet bakom den nya muren som det hatade inrikesministeriet byggt de senaste dagarna, för att skydda sig mot folkets vrede – och insyn.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Foto, Graffiti, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

FRÅN TAHRIR TILL VALURNORNA

Domaren Gamal Mansour och goda vännen Mona Helmi, känd TV-profil, demonstrerar på Tahrirtorget.

”Det finns ingen motsättning mellan att demonstrera på Tahrir och rösta i valet”, säger Mona Helmi, känd TV-profil när jag möter henne i folkmassan på torget. Mona demonstrerar i fint sällskap, när hennes vänner presenterar sig får jag än en gång bekräftat att Tahrirtorget samlar människor från samhällets alla skikt. Monas fyra vänner befinner sig högt upp i den egyptiska klasspyramiden. Vi står och pratar framför en vägg med ett graffitiansikte som skriker: ”Vi ger inte upp”. Kvartetten består av Gamal Mansour, domare i högsta domstolen, advokaten Magdi Rashid, ex-generalen Tarek och hans frispråkiga fru Iman.  Paret vill inte uppge sitt efternamn eller vara med på bild, fastän generalen lämnade sin post för tre år sedan finns rädslan för repressalier. ”Tack gode gud att jag inte jobbar på inrikesministeriet längre”, säger mustaschprydde Tarek, som döljer sig bakom ett par stora solglasögon. ”Det är hemskt att tänka på det, men då hade jag beordrats att stoppa protesterna. Nu kan jag istället delta i revolutionen”.

Sällskapet är överens om vikten av valet. Åsikterna om dess tidpunkt går däremot isär. Domaren Gamal, vars kår övervakar den sex veckor långa valprocessen, är nöjd att folk nu ska få ta ett första steg mot demokrati. ”Landet behöver stabiliseras”, säger Gamal och hinner knappt avsluta meningen förrän han blir avbruten av Mona och Iman som menar att det är vansinnigt att genomföra val medan protesterna fortfarande äger rum mot SCAF, militärrådet som de facto styr landet. ”Många drar sig för att gå ut och rösta i det här kaoset”, säger Mona. ”Valet skulle ha skjutits upp minst i två veckor”.

Studenten Sama’a delar ut valpropaganda för Ibrahim al Aboudy, en av valets mer än 6000 oberoende kandidater.

 

När jag besöker vallokalen på Ramsisgatan i centrala Kairo möts jag inte av köerna som det rapporterades om tidigare på morgonen, det är glest mellan de röstande som skyndar in och ut genom porten som bevakas av soldater. Unga studenten Sama’a delar ut valpropaganda för en oberoende kandidat vars symbol är ett ånglok; användandet av olika symboler är ett stöd för landets många analfabeter.

Glädjande nog är det lika många kvinnor som män som kommer ut från vallokalen, och de rör sig inte i skilda köer som vid andra röstlokaler i Kairo. Professor Heba Handussa visar glatt upp den blåfärgade spetsen av pekfingret, beviset på att hon röstat. ”Jag vill se fler kvinnor och unga människor i politiken”, säger Heba som avslöjar att hon lagt sin röst på Kotla Masria, ett block av sekulära partier till vänster om mitten, där bland annat Tahrirtorgets unga aktivister och socialdemokratiska partiet ingår.

Heba Handussa

Muslimska Brödraskapet förväntas stå som den stora vinnaren om sex veckor, när alla tre valomgångarna är klara och rösterna räknats samman. ”Viktigast är att Egypten får social rättvisa, vi har lidit tillräckligt länge”, säger Hoda Tamam som har lagt sin röst på Frihets- och Rättvisepartiet, som tillhör Brödraskapet. Vad gör du om SCAF inte drar sig tillbaka och lämnar över makten till parlamentet? frågar jag. Helt beslöjade Hoda, vars pigga ögon är det enda som syns genom en springa i det svarta tyget, tvekar inte en sekund med svaret: ”Då går jag tillbaka till Tahrir och stannar där!”

                                                       Hoda Tamam 

Samira och Hanna Barsoun vill ha demokrati och frihet, de röstade på liberala partiet Al Wafd.

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Revolution i Egypten, Tahrirtorget, Val i Egypten

TAHRIRTORGET I BILDER. Möt människorna i fredagens miljonmarsch.

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

Ny miljonmarsch efter en svart vecka. Rapport från Tahrirtorget 25 november.

Idag, när det är tre dagar kvar till det egyptiska valet,  kallar Tahrir-demonstranterna till en ny miljonmarsch. Den blir på många sätt avgörande för den fortsatta utvecklingen. Sedan förra fredagens marsch har protesterna spridit sig till hela Egypten, svåra sammandrabbningar har ägt rum i Alexandria, Port Said, Suez och Assuan mellan demokratianhängare och militärens kravallstyrkor. Det är en svart vecka som krävt 41 döda och mer än 3000 skadade.

SCAF, det militära högsta rådet, drog igår tillbaka kravallstyrkorna och bad om ursäkt för offren som krävts. Ursäkten togs inte emot väl på Tahrirtorget, den uppfattas som höjden av hyckleri och kravet på SCAFs avgång står fast. Fältmarskalk Tantawi och SCAF, som sällan uppträder på TV eller radio, och aldrig kommunicerar direkt med folk, var ovanligt aktiva igår. Mot kvällen kom även meddelandet att Tantawi utsett en ny premiärminister, Kamal Ganzouri, som fått uppdraget att bilda en ny regering. Kamal Ganzouri var premiärminister 1996-99, alltså under Mubaraks regim, men kom på kant med Mubarak och tvingades lämna sin post. Den snart 80-årige Ganzouri är en respekterad person, men som folk säger: ”Vi behöver inte fler gamla avdankade gubbar, nu är det dags med någon ny, som förstår vad folket behöver och vill ha.” Slagorden på Tahrirtorget skanderade: ”Vi vill inte ha honom!”

Valet har helt kommit i bakgrunden i Egypten. Banderollerna med slagorden och porträtten på kandidaterna svajar längs gatorna och söker folks uppmärksamhet, men de känns redan överspelade. Valet har nästan helt försvunnit från den dagliga debatten. Synen på valet är mycket splittrad idag. Många menar att demokratiska och fria val inte kan äga rum så länge fältmarskalk Tantawi och SCAF sitter kvar vid makten, andra linjen anser att valen är ett första steg mot en demokratisk utveckling och därför måste äga rum, trots den rådande krisen.

Redan nu på morgonen, när klockan inte är mer än halv tio i Kairo, har folk redan börjat strömma in på Tahrirtorget och blandar sig med demonstranterna som tillbringat natten på torget. Stämningen på torget påminner om 11 februari, när Mubarak avgick. Tahrir-andan är tillbaka, säger folk på torget. På ett plakat står det skrivet: ”Tack Tantawi, för att du har fört oss samman igen!” Och nog är det så, återigen har ett mini-samhälle uppstått på Tahrir, där det finns plats för alla, män, kvinnor, unga och gamla, rika och fattiga, muslimer och kristna.

Idag fyller den egyptiska revolutionen 10 månader. Men det finns en skillnad från 25-januari-revolutionen. Den här gången har folket på Tahrir enats om att man till varje pris måste agera som en enda kraft, en enda röst. På en jättelik väv, med rubriken TAHRIRTORGETS NYA REGLER, står listan som alla förväntas följa:

1. Det är inte tillåtet att bygga egna scener eller plattformar: vi talar från en och samma scen.

2. Det är inte tillåtet att tala från torget i någon särskild grupperings namn: vi står enade ihop.

3. Tahrirtorget använder bara en mikrofon: vi är en röst.

Längst ner på väven står:

”Vi kämpar samma strid, vi sluter upp kring samma krav:

Värdighet åt alla egyptier! Vi är alla egyptier!”

Revolutionen fortsätter.

Ner med SCAF och alla tjuvarna! säjer graffitin bredvid paret. Tahrirtorget 24 november 2011.

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

”TROR TANTAWI ATT VI ÄR IDIOTER?”

”Jag är tillbaka för att försvara revolutionen”, säger Hazem Monir. Första gången jag träffade Hazem var under 25-januari-revolutionen. Den unge företagaren från kuststaden Damietta hade sällat sig till tältlägret på Tahrirtorget, fast besluten att inte lämna torget förrän Mubarak hade avgått. När vi möts på torget idag, tio månader senare, är Hazem lika beredd att kämpa för att få bort militärstyret som tog över efter Mubarak.

”När jag kom hem till Damietta efter revolutionen trodde jag att vi skulle bli fria, att Egypten skulle bli ett demokratiskt land”, säger Hazem. ”Men ingenting har blivit som jag tänkt mig”.

Hazem tvingades stänga sin möbelfirma före sommaren. Kunderna blev allt färre med den egyptiska ekonomins nedgång. ”Men till skillnad från andra affärsmän tänker jag inte anklaga revolutionen för att hjulen slutade snurra”, säger Hazem som berättar att han tänker sadla om och utbilda sig till programmerare. ”Många egyptier tänker fortfarande bara på att äta, sova, jobba och gifta sig. Men för mig är friheten viktigast av allt”.

Den här gången har Hazem sällskap av vännerna Tamer och Osama. Medan folk fortsätter att strömma i tusentals till Tahrirtorget sätter vi oss på ett café i närheten. Vännerna diskuterar när de slutade tro på armén. ”Jag var skeptisk redan från början”, säger Tamer som jobbar som apotekare. ”Därför kollar man bakom kulisserna så är det egentligen armén och dess folk som styrt oss sedan 1952, men jag var beredd att avvakta. Vi har alla hoppats att de skulle respektera folkets vilja”. Osama berättar att han för sin del slutade lita på militären redan en månad efter att Mubaraks fall, när arméns soldater första gången efter revolutionen brutalt attackerade fredliga demonstranter. ”Folk har ursäktat armén i det längsta, sagt att de är enkla soldater som inte kan uppföra sig bättre. Men hur kan Tantawi och hans män påstå att de är för revolutionen när de beter sig på det viset mot unga människor som bara vill leva i frihet och demokrati?”

Steg för steg har SCAF, militärens högsta råd, med fältmarskalk Tantawi i spetsen, vidgat sprickan till demokratianhängarna. Vännerna från Damietta berättar att deras tålamod med militären definitivt tog slut den dagen när SCAF beordrade att alla unga kvinnor som protesterade på Tahrirtorget skulle genomgå en oskuldstest. ”Det var fruktansvärt”, säger Hazem och berättar att han grät när han såg intervjun med Samira, en av tjejerna som tvingats genomgå det förödmjukande testet. ”Så många unga har offrat sina liv i revolutionen och så ska något sådant få hända!” säger Tamer upprört. ”Bara det övergreppet från armén förtjänar i sig en ny revolution!”

Hazem, Tamer och Osama förstår inte varför SCAF fortsätter att köra i Mubaraks gamla spår. Tror Tantawi att vi är idioter? frågar de sig. Begriper han inte att vi lika lite idag som igår vill leva under ett despotiskt styre med polisvälde, åsiktsförtryck och korruption? ”Alla vi som har varit med om revolutionen, vi vill i grunden samma sak”, säger Hazem. ”Men armén gör allt för att splittra oss. De har kastat ut oss på en mycket svår och lång väg, full med hål och gropar”.

Nu har Tamer och Osama återvänt till sina jobb och familjer i Damietta. Hazem är fortfarande kvar på Tahrirtorget. I skrivande stund har mer än 22 människor dödats och 1500 skadats i sammandrabbningarna med militären, antalet döda och skadade ökar för varje rapport.

                                       Hazem

Artikeln även publicerad i Helsingborgs Dagblad

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

VAL I DE GYLLENE MUMIERNAS DAL

Ställ i ordning rummen! Hämta kycklingar och färska grönsaker från stan! Plötsligt har det lilla hotellet i ökenstaden Bawiti väckts ur sin ofrivilliga törnrosasömn. En av kandidaterna till det egyptiska parlamentsvalet, affärsmannen Abdel Moneim Nimr, har plötsligt dykt upp från Kairo med sitt tolv man starka följe. Vid denna tiden för ett år sedan skulle en oanmäld grupp i den storleksordningen inte lyckas hitta några lediga rum i oasen, som är fyndplats för de berömda gyllene mumierna. Bawiti, som är huvudort i Bahariyaoasen, är också porten till den magiska ”Vita öknen” dit människor vallfärdat det senaste decenniet. Men tio månader efter den egyptiska revolutionen har turisterna ännu inte vågat återvända. Varje hotellgäst är en skänk från ovan. Valkandidaten Abdel Moneim Nimr och hans sällskap välkomnas därför med strålande leenden och öppna armar.

Det långa ekonomiska avbräcket är inte Bahariyaoasens enda problem. Mer grundläggande frågor som måste få en lösning är de dåliga vägarna som förbinder oasen med omvärlden, det otjänliga dricksvattnet och den bristande renhållningen i oasen. Till detta kommer en hälso- och sjukvård som inte är värd namnet och en ökande ungdomsarbetslöshet. Det enda som ingen klagar på är skolan, kvalitén på utbildningen har, jämfört med tidigare, ryckts upp de senaste åren. Inga av problemen är unika för Bahariya, det mesta av Egypten har försummats under Mubaraks regim.

Abdel Moneim Nimr har kommit till Bahariya för att värva röster bland oasens invånare. I valet slåss femtifem politiska partier och deras kandidater om 498 platser i parlamentet. Dessutom har bortåt 6 000 icke partibundna anmält att de kandiderar till en plats i den nya folkförsamlingen. Nimr tillhör den senaste kategorin, hans nöjesfält ”Tigerland” drar in tillräckligt med pengar för att han ska kunna driva sin egen kampanj.

”Vill du träffa Abdel Moneim Nimr?” frågar hotellägaren, som vet att jag är journalist. ”Hela sällskapet har tagit plats vid lägerelden i beduinhyddan ute i trädgården” tillägger han och berättar att gästen är mycket frikostig; stora summor har delats ut under dagen till fattiga och sjuka i oasen. Hyddan, som visar sig vara en stor samlingssal byggd i lera och palmblad, är fylld av män i olika åldrar som slagit sig ner på golvets vassmattor. Röken från elden slingrar sig genom palmverket ut i nattens mörker. Det är lätt att identifiera affärsmannen från Kairo; den imposanta kroppen är klädd i en grå stadskostym med breda ränder i silver. Ränderna glimmar till i skenet från elden när Abdel Moneim Nimr sträcker fram handen för att hälsa. ”Nimr”, säger han och lägger till på engelska ”Tiger”, vilket visar sig vara ett av de få orden som ingår i den nyblivne politikerns engelska vokabulär. Nimr betyder ”tiger” på arabiska, därav nöjesfältets namn ”Tigerland”. Stoltheten över efternamnet är uppenbar. ”Kom tillbaka om tio år”, säger Nimr-Tiger självsäkert ”så ska du få se hur fint det har blivit i Bawiti, ja hela Bahariyaoasen. Vägen från Kairo har breddats och fått ny asfalt, sjukhuset är tipptopp, vattnet är rent, och turismen blomstrar som aldrig förr”.

Nästa dag, när jag vandrar i dammet på Bawitis huvudgata, tävlar valbanderollerna som är uppspända på husväggar och mellan telefonstolpar om min uppmärksamhet. Porträtt av allvarliga män svävar över folklivet. Här finns även en reklamduk med Abdel Moneim Nimr. Han blickar presidentlikt över grönsaksförsäljarna som bjuder ut sina varor på trottoaren. ”Jag har aldrig sett eller hört talas om den mannen förut”, säger guiden Mahmoud när jag frågar vad han tycker om Abdel Moneim Nimrs valkampanj i Bawiti. ”Och efter valet kommer han inte tillbaka, tro mig. Han är bara ute efter våra röster”, säger Mahmoud med ett snett leende. Mahmoud väntar på middagsbussen från Kairo, har han tur kanske den för med sig några turister som vill ha en guide till öknen.

Mahmoud har inga större förhoppningar om valet, att det ska leda till några snabba och påtagliga förändringar i Bawiti eller landet som stort. Men samtidigt är han noga med att påpeka att valet är mycket viktigt för honom. ”För första gången är jag med om ett fritt och demokratiskt val, med många olika partier och kandidater att välja bland”, säger han och berättar att han vägrat rösta i två tidigare val eftersom det kändes meningslöst att delta i en process där vinnaren var uppgjord på förhand. ”I det här valet finns det också för första gången flera människor från oasen som kandiderar till parlamentet”, berättar Mahmoud. ”Jag har ännu inte bestämt vem jag ska rösta på, men det blir absolut någon från Bahariya”.

När jag återvänder till hotellet på eftermiddagen möter jag en olycklig hotellägare. Abdel Moneim Nimr och hans stora sällskap har gett sig iväg utan att betala. En klapp på axeln som tack för rummen och de många målen mat, var allt man fick. Rummen är till på köpet svårt nedgrisade. ”Men det värsta av allt”, säger hotellägaren, ”är att Abdel Moneim Nimr är inte färdig med sin valkampanj i Bahariya. Han kommer tillbaka nästa vecka. Med ett lika stort sällskap!”

I beduinhyddan med Nimr-Tigern. Kandidaten till parlamentet står längst till vänster.

Valbanderoll i den lilla ökenstaden Bawiti för Abdel Moneim Nimr.

Guiden Mahmoud köper inte Nimr-Tigerns vallöften.

1 kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Mellanöstern, Revolution i Egypten, Val i Egypten