Nu trycks en ny upplaga av min fotobok Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution

Redan efter sex månader trycks fotoboken Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution i en ny upplaga. ”Alla böcker vi gett ut om den egyptiska revolutionen säljer oerhört bra, intresset är stort”, säjer Neil Hewison, min förläggare på AUCpress i Kairo. Här i Kairo finns boken att köpa i AUCpress egen bokhandel vid Tahrirtorget och hos Diwan. I Sverige finns den på Medelhavsmuséet i Stockholm. Den går också att beställa från Bokus och Amazon.

Så här skriver jag i mitt förord till boken:

I couldn’t believe it. I arrived at Tahrir Square without my camera. It was taken at one of the many checkpoints I had to make my way through in Cairo’s downtown area. The center of the city looked like a war zone after a week of clashes. Not all the checkpoints were friendly, and my pulse ran high. Some of them were governed by pro-Mubarak supporters who didn’t want any foreigners, and especially not journalists, to meet with the protesters at Tahrir.

No camera. And here I was finally, eager to see with my own eyes an uprising that until then I had only been able to follow from a distance.

The Egyptian revolution had started while I was busy doing other things. The day before 25 January I was in Amman to open my photography exhibition Gaza Graffiti, and people asked if I thought a large number of people would join the call for protests in Egypt. “I’m afraid not,” I said, and recalled earlier attempts to mobilize people, when tens of thousands had signed the protests on Facebook but only a handful showed up for the demonstrations.

I was totally wrong. Tuesday 25 January was to become the starting point for the Egyptian Revolution. I’ve been reporting from the Middle East for so many years, and still I didn’t manage to read the writing on the wall. The fact that Cairo has been my base for ten years didn’t help either. I should have listened more carefully to Mohammed, the young man I shared a cab with before I left Cairo for Amman. He was totally convinced that the time was ripe, and said: “Tunisia was first, now it’s Egypt.”

When I had recovered from the initial shock of having my working tool taken from me, I started to explore the square. I was surprised to find Tahrir such a welcoming place: it was like being rescued on a peaceful island in a frightening sea. From the media coverage of the first week’s events at Tahrir, I was expecting more of a conflict scene in the stereotyped way we are used to seeing from the Middle East; a square filled with angry young Muslim men. Instead, I found myself in the middle of a well-organized festival of freedom, brimming with creativity and solidarity, and with people from all walks of life, young and old, Christian and Muslim, men and—lots of women.

Behind the protective barricades surrounding Tahrir, I was introduced to an Egypt I knew existed but never had seen so freely expressed, and by thousands of people at the same time. My heart swelled and I was swept away by the happy and hopeful atmosphere. Today I’m glad I didn’t have a camera the first hours at the square; in a way I think I got closer to the general feeling at Tahrir; with a camera you tend to focus more on certain events and people you want to capture. In the end I was lucky to run into a friend and colleague, Cecilia Uddén from Swedish Radio. She offered me her small pocket camera and I was able to start taking the first pictures that eventually became this book.

I followed the people of Tahrir for twenty-one days, from 4 to 25 February. When I started documenting the square the Revolution had been going on for a week, the situation was still tense, the army had moved in and surrounded Tahrir Square with their tanks, but people were not ready to fully trust them; the previous two days of violent attacks by pro-Mubarak gangs had stained the square with the blood of many freedom seekers. But Friday 4 February, which was announced as the “Day of Departure,” became a turning point. Huge crowds gathered again at Tahrir Square and all over Egypt, calling for President Mubarak to leave. The Square was injected with a renewed strength and hope, brought there by the increased numbers of whole families, men and women who came to Tahrir Square to fight for freedom and a better life together with their children.

When I moved around the square I realized to my amazement that the crowd was much more than a protest. I had never witnessed such a demonstration in all my life. The mass gathering at Tahrir Square was not just a rally, a whole community had sprouted up in the center of Cairo. Everything had its place at Tahrir Square. Beside the “tent city,” where the protesters slept who protected the square during the nights, there was a field hospital, there were centers for information, for distributing food, tents and blankets, scribes ready to write slogans at your request, an art corner, slogan exhibits, a blogger’s tent, an open-air place for reading newspapers, and even a kindergarten.

I looked around, almost in disbelief, asking myself “How is it possible?” So many people at the same place, almost standing on top of each other, and nobody is getting irritated, no sound of quarreling, no stress, no litter on the ground, everything in order and kept together by something I can only describe as a mutual sense of solidarity, equality, and—sheer happiness. Maybe it could also be described as a true vision of democracy. Democracy, a word that to most of us has been emptied of its real meaning. Tahrir Square—the heart of the Egyptian Revolution—reminded us all again what democracy is all about: to participate, to be an engaged and vital part of a society. Whoever we are and wherever we come from, oppressed or just comfortably tired and uninspired, the people of Tahrir not only showed us that it is possible to act, they showed the way to a better, more equal and happy future.

Kairos väggar efterlyser brutal säkerhetspolis.

Förra veckans sammandrabbningar mellan demokratianhängarna och säkerhetsstyrkorna krävde mer än 40 döda och tusentals skadade. Läkarna på Tahrirtorgets fältsjukhus larmade om svåra skottskador mot huvud och ögon; flera demonstranter riskerade att förlora sin syn. Någon dag senare började en video cirkulera på internet som visar hur en medlem ur säkerhetsstyrkorna medvetet skjuter mot ögonen på obeväpnade demonstranter. Det dröjde bara några timmar så sprayades säkerhetspolisens ansikte på Kairos väggar, med texten: WANTED. Död eller levande.

Idag gömmer sig säkerhetspolisen, som identifierats som Mohamed Sobhy El-Shennawy, förste löjtnant i säkerhetsstyrkorna. Inrikesministern har meddelat att löjtnanten ”förr eller senare” kommer att arresteras. Troligare är att han redan finns i säkerhet bakom den nya muren som det hatade inrikesministeriet byggt de senaste dagarna, för att skydda sig mot folkets vrede – och insyn.

Revolutionen i Egypten: ”Jag har hittat mig själv”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Revolutionen har fått Beshoy Fayez, 25, att känna sig som en riktig människa. En människa som inte längre behöver vara rädd. Redan som barn fick Beshoy, som tillhör en kristen familj, höra av sina föräldrar: ”Håll dina åsikter för dig själv! Prata inte med andra om vad du tycker, då kan du försvinna bakom solen”. Bara döden var värre än att ”försvinna bakom solen”, det egyptiska uttrycket för de som blev arresterade och skickades utan rättegång till ett fängelse på okänd ort. Rädslan för regimen hade borrat sig djupt in i folk. Men Beshoy vägrade hålla tyst.

”Många av mina vänner uppmanade mig att inte delta i revolutionen och slutade vara vän med mig på facebook”, berättar Beshoy. ”De var rädda att regimen skulle kunna spåra dem. En av mina vänner skrev till och med ett inlägg där han hyllade Mubarak och kallade honom ”vår hjälte”. Men när Mubarak avgick 11 februari ändrade min vän sig helt, nu var han istället stolt över mig och utnämnde mig till sin nye hjälte!”

Beshoy är arbetslös akademiker. 47% av alla unga som lämnar universitetet hittar inget jobb. Ett tag lyckades Beshoy, som är expert på Japan, få ett tillfälligt arbete på en resebyrå, men det tog slut i och med revolutionen som skrämde bort turisterna.

”Här finns så mycket talang i Egypten, så många unga, begåvade människor som vill bidra till det egyptiska samhället. Men före revolutionen fanns det ingen plats för oss. Det var därför jag anslöt mig till demonstranterna på Tahrirtorget”.

Beshoy tog med sig kameran till torget. Nu finns hans bilder i den kollektiva fotoboken ”Messages from Tahrir”, som nyligen publicerats. Vi bläddrar bland sidorna tills vi hittar Beshoys favoritbild, där han har fångat en ung man som passerar mellan en stridsvagn och en betongpelare som bär texten: ”Vi är alla egyptier, vakna upp!”

”Precis vad jag vill ska hända”, säger Beshoy. ”Det handlar inte bara om att förändra Egypten. Vi måste förändra oss själva. Mubarak och hans korrupta styre gick in i vårt blod, i vårt inre. Nu gäller det att få honom ur vårt system. Vi måste välja bort negativa handlingar, i stort som smått, och göra positiva saker, sådant som bygger upp människor och ger dem ork att vänta på ett bättre liv. För det kommer att ta tid. Jag tror inte på några verkliga förändringar förrän om 10-15 år. Så den här revolutionen har vi gjort för våra barn”.

Ghada – en av den egyptiska revolutionens barnmorskor

Revolutionen har satt sina spår i Ghadas vackra ansikte. Hon ser trött och härjad ut. Men ögonen lyser av liv. Filmaren och människorättsaktivisten Ghada Shahbander är en av de modiga kulturarbetarna som fanns bland demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo. I själva verket är Ghada en av den egyptiska revolutionens barnmorskor.

 

I mitten av 2000-talet valde Ghada Shahbander att öppet konfrontera Mubaraks styre. Från att ha levt ett bekvämt och skyddat medelklassliv som universitetslärare blev hon snabbt en känd och mycket obekväm regimkritiker. Ghada blev filmaktivist. Tillsammans med två väninnor, TV-ankaret Bothaina Kamel, och Engi Haddad, PR-konsult, bildade Ghada organisationen  SHAYFEEN.COM – Vi håller koll på er! Under de senaste sex åren har filmaktivisterna i Shayfeen i en rad videoproduktioner avslöjat och hängt ut regimens brott till omvärldens beskådande: valfusket, korruptionen, polisbrutaliteten, de systematiska trakasserierna och övergreppen på landets regimkritiker.

 

Men när jag träffade Ghada sent på hösten 2010 var hon nära att ge upp och redo att lämna över organisationen till yngre krafter. Regimens grepp om Egypten hade hårdnat, stödet från demokratierna i Väst fortsatte inskränka sig till vackra ord, och själv utsattes Ghada och kollegorna i Shayfeen för en pressande bevakning; varje natt väcktes hon och familjen av telefonsamtal från Mubaraks hemliga polis.

 

Idag, knappt fyra månader senare, känns det ofattbart att förändringen fanns inom räckhåll, att det omöjliga plötsligt blev möjligt – och på så kort tid. Från upprorets första dag, 25 januari, fanns Ghada på plats på Tahrirtorget med de unga filmaktivisterna som fått sin träning genom Shayfeen.

 

”Alla Egyptens filmarbetare fanns på torget”, berättar en lycklig Ghada. ”Jag mötte dem allihopa, fotograferna, manusförfattarna, regissörerna, alla filmarbetare av betydelse ville vara med och dokumentera dagarna när vi skakade av oss det gamla Egypten”.

 

”Jag väntar med spänning på alla filmerna som kommer att visas framöver”, fortsätter Ghada. ”Vi har redan fått ta del av mycket inspelat material, filmarna har varit fantastiska på att dela med sig. Avslöjande sekvenser om regimens brutalitet, de fruktansvärda övergreppen på demonstranterna de första dagarna, som krävde 300 liv och massor med skadade, har redan visats på olika TV-kanaler för att berätta om vad som verkligen hände på Tahrir”.

 

Ghada deltog inte bara som filmare i upproret, hon var lika mycket en aktivist, en egyptisk medborgare i solidaritet med demonstranterna. När Mubarak skickade ut sina betalda busar för att attackera den fredliga manifestationen med svärd, knivar och molotovs, släppte Ghada filmandet och blev städare i fältsjukhuset på torget.

 

”Det var fruktansvärt”, säger Ghada. ”Timmar som jag aldrig kommer att glömma. Det provisoriska sjukhuset vi hade satt upp i ett tält fylldes med skadade, det var blod överallt. Jag hade fullt upp att hålla rent efter läkarna, se till att blodiga kompressor, sprutor och annat sjukhusavfall inte låg och skräpade på marken”.

 

Ghada fortsätter prata om den känslomässiga bergochdalbana som det innebar att finnas på Tahrirtorget, hur hon hela tiden kastades mellan katastrof och glädje, ondska och hopp, våld och solidariet. Idag har hon lagt hemskheterna bakom sig och vill bara minnas det positiva som hände på torget.

 

”Mest fantastiskt var att alla barriärer och murar raserades mellan människorna på Tahrir”, säger Ghada. ”Jag har aldrig upplevt en sådan solidaritet förut, att folk från olika sociala klasser, med olika politisk tillhörighet, unga och gamla, män och kvinnor, gick samman och stöttade varandra i ALLT. Det var oerhört inspirerande. Det fanns massor med värme och uppriktighet, mycket humor och skratt mellan människor.”

 

I ett nytt och fritt Egypten hyser Ghada stora förhoppningar för filmens framtid.

 

”Jag tror att vi kommer att få se en helt ny generation filmskapare växa fram de närmaste åren”, säger Ghada. ”Revolutionen har lett till ett enormt flöde av kreativitet, jag är säker på att den nya friheten kommer att leda till nya sätt att se på saker och ting, förhoppningsvis helt nya idéer. En friare och mer kreativ generation, helt enkelt.

 

 

 

 

 

Valkrönika från Egypten

Nu är det bara en månad kvar till parlamentsvalet i Egypten och för varje dag trappas kampen upp mellan regeringspartiet NDP, nationella demokratiska partiet och oppositionen. Media, och då framför allt den oberoende och privatägda, utsätts för allt hårdare restriktioner och kontroll – eller stängs helt enkelt ner. Ett tiotal tv-kanaler har fått sändningsförbud, populära tv-program har tvingats lägga ner, och chefredaktören för en av landets oberoende tidningar, tillika en av Egyptens mest välkända regimkritiker, den orädde och kontroversielle Ibrahim Eissa, fick sparken i förra veckan. Det ryktas om att tidningens nye ägare, som dessutom leder det liberala partiet Al Wafd, har gjort en överenskommelse med NDP. Som tack för att Eissa sparkades ska liberala Al Wafd få ett garanterat antal platser i den nya folkförsamlingen, Maglis al-Sha’b, som parlamentet kallas för i Egypten.

 

– NDP upplever att den oberoende pressen är deras främsta fiende”, säger Dina Shehata, politisk analytiker i Kairo, som menar att aktionerna som är riktade mot pressen idag inte bara handlar om att eliminera eventuella kritiker inför det stundande valet och valfusket som alla räknar med ska inträffa. ”Det här är bara preludiet”, säger Dina Shehata, ”en försmak på de nya hårda tagen som regimen kommer att utsätta media för ända fram till presidentvalet hösten 2011”.

 

Valkampen handlar om 454 platser i folkförsamlingen. Idag sitter NDP tryggt på 311 av stolarna, följt av Muslimska Brödraskapet med 88 ledamöter, de resterande 55 platserna är fördelade på olika småpartier. Mohammed El Baradei, den tidigare generaldirektören för IAEA, det internationella atomenergiorganet, uppmanar oppositionen att bojkotta valet om regimen inte tillåter att det genomförs på ett fritt och demokratiskt vis. Men det är bara några av småpartierna som hörsammar El Baradei. Muslimska Brödraskapet, som inte får ställa upp som parti utan kandiderar med enskilda och så kallat oberoende representanter, har meddelat att man tänker fördubbla sin närvaro i folkförsamlingen, från 88 till minst 150 ledamöter. Och då finns det anledning för regeringspartiet NDP att oroa sig för vad som kan hända. Inte i år, men inför nästa års presidentval. Reglerna, som de själva har skapat och gynnats av i flera decennier, säger nämligen att ett politiskt parti måste inneha minst 250 av folkförsamlingens platser för att få ställa upp med en presidentkandidat. Nu kan det monopolet – i alla fall rent teoretiskt – brytas inför nästa års viktiga presidentval, då krafter inom NDP planerar att ersätta den åldrige president Mubarak med en yngre Mubarak, sonen Gamal.

 

Attackerna på den fria pressen är inte de enda oegentligheterna som den egyptiska regimen ägnar sig åt i dessa valtider. För en vecka sedan meddelade landets kommunikationsminister att det numera är förbjudet att skicka ut SMS i massupplaga – om man inte innehar ett särskilt tillstånd. Tillståndet beviljas endast till partier som godkänts av regimen, vilket utesluter de flesta grupperingarna inom oppositionen. Muslimska Brödraskapet, som flitigt använde sig av SMS för att mobilisera sina väljare vid valet 2005, har därmed förlorat ett viktigt verktyg i den pågående valkampen. Kommunikationsministeriet försvarar sitt beslut med att ”det handlar inte om att stoppa politiska aktiviteter, utan att skydda folk från de som missbrukar SMS och skickar ut felaktiga meddelanden till en nation med 60 miljoner medborgare”.

 

– Regimen försöker beröva oppositionen alla möjligheter att nå ut till folk, säger Moustafa El-Naggar, som arbetar i El-Baradeis reformgrupp. ”Men vi ger inte upp, vi kommer att hitta nya vägar”.

 

Hit hör den politiska satiren, som idag upplever en renässans i Egypten. I ett politiskt klimat som blir alltmer restriktivt, har satiren blivit en kreativ kanal för den unga generationen att få utlopp för sin frustration. Och här finns många tacksamma ämnen: Mubaraks trettio år långa patriarkala styre, religionen som ofta slår knut på sig själv, de skriande orättvisorna och gapet mellan fattiga och rika, som ökar för varje dag. De unga satirikerna publicerar sig i bokform, med titlar som ”Kapten Egypten, ett satiriskt album för tonåringar”, och ”Egypten är inte min mamma, hon är min styvmor” – vilket är en travesti på det kända talesättet ”Masr Umm Al Donia”, Egypten är världens moder.

 

-Ju mer totalitärt regimen uppför sig, ju mer förtrycket ökar, desto mer satir kommer det att skapas, säger litteraturkritikern Rabie Moftah. ”Satir är en sorts motstånd”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Höstkrönika från Egypten

Egypten är störst och bäst! Så har det låtit i egyptisk media den senaste tiden. Vilket annat land har en 83-årig president som kan vinna 100 meter framför näsan på världens bästa idrottsmän? Eller landa på månen? Alla bedrifterna – som visas upp i bild på nätet –  är ett skämt, förstås. Egyptens bloggare vill ge en känga åt Egyptens äldsta och största dagstidning, Al Ahram, som i förra veckan avslöjades med att ha klippt och klistrat enligt stalinistiskt manér i en bild från Vita Huset så att det ser ut som Hosni Mubarak, Egyptens president, går i spetsen för de nya fredsförhandlingarna i Mellanöstern – till och med steget framför värden för mötet, president Obama. I själva verket kom den åldrande Mubarak sist bland ledarna på röda mattan, lite trött och hopsjunken bakom Obama, Israels Netanyahu, palestiniernas Abbas och Jordaniens kung Abdullah, som för övrigt förlorade vänsterfoten när bilden manipulerades.

 

Men en Mubarak på efterkälken var en verklighet som inte passade den statsägda och regimvänliga tidningen Al Ahram. Efter att bildfusket avslöjats skulle man förvänta sig att Al Ahrams ledning bad läsarna om ursäkt och beklagade det inträffade. Nej, istället försvarar nu chefredaktören Osama Saraya tidningens manipulerande av det ursprungliga fotografiet med att den egna versionen är mer korrekt eftersom den ”ger en sanningsenlig och levande beskrivning av president Mubaraks framstående hållning i Palestina-frågan och hans unika roll att leda den, både före och efter Washington”. I själva verket menar kritiker att den förfalskade bilden försöker dölja faktumet att Egypten idag spelar en allt mindre roll i fredsprocessen.

 

”Al Ahrams agerande är ett talande exempel på hur vi förs bakom ljuset i de flesta frågor”, säger bloggaren Wael Khalil som upptäckte att dagstidningen hade mixtrat med bilden från Vita Huset. ”Istället för att ta på allvar och belysa bristerna i samhället, behovet av social rättvisa och demokrati, matas vi med lögner och blir serverade en glättad bild som inte har något med verkligheten att göra”.

 

Det är mycket som står på spel för den sittande regimen och familjen Mubarak. Nästa år är det presidentval i Egypten. Ingen räknar med att Hosni Mubarak, som suttit vid makten i snart 30 år, klarar av ännu en 6-årsperiod, det ryktas att han är allvarligt sjuk och att sonen Gamal i hemlighet har utsetts till efterträdare. Men den gamle Mubarak lämnar efter sig en stat i förfall.

 

”Råder det något tvivel om det urusla arvet efter Hosni Mubarak?” frågar sig Nael Shama, politisk kommentator i oberoende Daily News, och räknar upp allt som vanskötts genom tre decennier: Skolan, hälsovården, vatten, elektricitet, kommunikationerna. Än talar man om trebarnspappan som sittstrejkade i somras framför parlamentet i protest mot att hans döttrar inte fick någon plats i grundskolan. Barn till föräldrar med starkare plånböcker hade gått före. Men ingen på skolmyndigheten hade velat ta emot pappan, som bittert konstaterade att ”Det är lättare att få till ett möte med Dödens Ängel än med en egyptisk statstjänsteman”. ”Vart man än vänder sig idag ser man bevisen på det utbredda förfallet och fattigdomen” ,fortsätter Shama och ställer samma fråga som många gör idag, inför utsikten att Gamal Mubarak får fortsätta i faderns fotspår: ”Varför skulle folk vilja ha mer av samma vanstyre?”

 

 

 

Gamal Mubarak och hans supportrar inom NDP, det Nationella Demokratiska Partiet, med starka band till landets bank- och affärsvärld, har redan dragit igång presidentkampanjen – mer än ett år före valet ska äga rum. Den 47-årige Gamal Mubarak lanseras som ”en ung man med nya idéer för Egyptens välstånd och säkerhet”. Över hela Egypten – och framför allt där nöden är som störst – klistras det upp affischer som visar Mubarak den yngre, välklädd och statsmannalik med den egyptiska fanan i bakgrunden, och ett budskap som är tänkt att inge hopp för framtiden: GAMAL MUBARAK: DE FATTIGAS DRÖM!

 

Det styrande partiet, NDP, är splittrat i två falanger. Kampanjen för Gamal Mubarak, säger den politiske analytikern Kamel Al-Sayyid, är i själva verket lika mycket ett budskap till Hosni Mubarak och det gamla gardet inom partiet och statsbyråkratin att ”er tid är ute”.

 

Men Gamal Mubaraks kritiker inom oppositionen höjer ett varnande finger. ”Glöm inte att Gamal Mubarak de senaste tio åren inte bara har varit en viktig kugge i ett auktoritärt styre som inte visat något intresse för demokratisering”, skriver debattören Nael Shama, ”han är också en av arkitekterna som hjälpt regimen att stärka sitt grepp kring makten. Den som inbillar sig att styret blir mindre diktatoriskt med Gamal Mubarak vid rodret, är okunnig. Och den som vet hur saker och ting ligger till och ändå hjälper honom till presidentskapet, är korrupt.”

Israel firar 60 – pressröster och en bok som måste läsas!

 

I dessa dagar är de israeliska tidningarna tjockare än vanligt. Det beror inte på att man bladat in ännu fler bilagor som man undrar när man ska få tid att läsa. Nej, den ökade volymen har inget med det tryckta ordet eller bilden att göra. När jag köper min dagliga dos tidningar – konservativa Jerusalem Post och liberala Haaretz – upptäcker jag att båda tidningarna har gett mig samma gratisgåva, paketerad i exakt likadana plastpåsar: En israelisk flagga i 100 % polyester.

 

Israel firar sextio år som självständig stat. Landets fana – med den sexuddiga Davidsstjärnan i blått, omgiven av två blå band på vit botten – möter ögat vart man än vänder blicken. Det flaggas från balkonger och fönster, där hamnar tidningarnas polyestervariant, större fanor vajar i vinden över gator och torg, kantar motorvägarna från gränsen i norr till söder, och miniflaggor fladdrar på förbipasserande bilar.

 

Men en femtedel av Israels medborgare deltar inte i firandet. Landets palestinska minoritet kastar gratisflaggorna i soppåsen. För dem är Yom Ha´atzmaut, Israels självständighetsdag, en dag som minner om förlusten av det egna landet, Palestina, då 800.000 palestinier blev flyktingar, och därför kallas för Al Nakba, den stora katastrofen. Men Nakba är inte bara en minnesdag över vad som gick förlorat 1948, utan för också upp till ytan hur palestinier blir behandlad idag, som medborgare i staten Israel.

 

 ”Sedan Israels tillkomst har landets palestinsk-arabiska minoritet systematiskt diskriminerats”, skriver Shuli Dichter i ett debattinlägg i Ha´aretz. Israels definition av sig själv som en ”judisk stat” har legitimerat favoriseringen av den judiska befolkningen, menar Dichter, som vill varna för den enorma klyftan som idag finns mellan landets judiska och palestinska medborgare.

 

I förra veckan meddelade en undersökning från Haifas universitet att 64 % av landets judiska befolkning aldrig sätter sin fot i städer eller byar där invånarna har palestinsk bakgrund. Och nästan lika många, 62 %, hyser uppfattningen att Israels palestinska medborgare kommer att sätta igång ett folkligt uppror.

 

”Tidigare kände jag att jag tillhörde Israel”, berättar Ibrahim Shawahna, 37-årig psykoterapeut, i ett reportage i Jerusalem Post. ”Men efter dödsskjutningarna i Galilén hösten 2000, när den israeliska polisen sköt ihjäl 13 demonstranter med palestinsk bakgrund, insåg jag att Israel betraktar oss som främlingar. Men det här är vårt land och jag kommer aldrig att delta i några eventuella försök att förstöra det. Det enda jag begär är jämlikhet.”

 

”Den viktigaste frågan för sextioåringen Israel”, skriver Naomi Chazan, före detta parlaments-ledamot för vänsterpartiet Meretz och kolumnist i Jerusalem Post, ”är att hela sprickan mellan landets judiska och palestinska medborgare”. Chazan beskriver ett klimat där anti-arabiska och anti-palestinska strömningar frodas på alla nivåer i det israeliska samhället. ”Knappt en session kan avlöpa i Knesset”, skriver Chazan, ”utan att våra folkvalda palestinsk-israeliska ledamöter häcklas å det grövsta av sina parlamentskollegor, blir kallade för ”förrädare”, ”femtekolonnare” och utmålas som staten Israels värsta fiender”. ”Nyckeln till Israels överlevnad”, konstaterar Chazan, ”ligger i respekten för den Andres värdighet och lika rättigheter för alla invånare i vårt land.”

 

På ockuperade Västbanken firas också Israels 60-årsdag. Tusentals israeliska fanor vajar över de illegala judiska bosättningarna. Borgmästaren i Ma´ale Adummim, en av de största bosättningarna, firar självständighetsdagen genom att inta en närbelägen palestinsk kulle och markera den med en israelisk flagga. ”Jag vill påminna mitt folk att vår självständighet är total och utan begränsningar”, deklarerar borgmästare Benny Kashriel i Jerusalem Post, ”ingen annan regering ska tala om för oss vad vi ska göra”.

 

”Nakba, den palestinska katastrofen, tog inte slut 1948”, säger antropologen Khalil Nakhleh i veckans This Week in Palestine. ”Nakba är en process som fortfarande pågår”, menar Nakhleh som är bosatt i Ramallah där muren, den israeliska militärens vägspärrar och de svällande judiska bosättningarna stryper allt normalt liv och ekonomisk utveckling. ”Syftet har hela tiden varit att tvinga oss bort från landet.”

 

Jag besöker min bokhandlare i Jerusalem. Han har ställt fram ett helt bord med böcker som belyser ödesåret 1948. ”Den här boken köpte din utrikesminister när han var här för en månad sen”, säger bokhandlaren och pekar på Ilan Pappés The Ethnic Cleansing of Palestine, ”Den etniska rensningen av Palestina”. Boken stödjer teorin att den palestinska flyktingkatastrofen inte bara var ett tragiskt resultat av kriget 1948, utan att de judiska trupperna i själva verket genomförde en plan som gick ut på att fördriva det palestinska folket.

 

”Om folk bara ska läsa en bok om 48, rekommenderar jag den här”! säger bokhandlaren och håller fram en knappt A5 stor volym, oansenlig som en diktsamling. ”Khirbet Khizeh” står det textat i grönt på ett enkelt sandfärgat omslag. Khirbet Khizeh var en av de cirka 500 palestinska byarna som förstördes 1948. Författaren Yizhar Smilansky deltog själv som soldat, han var en av dem som förstörde och fördrev, som krossade människors liv. Men Smilansky hade ett samvete, han kunde inte glömma vad han gjort. Boken kom ut på hebreiska redan 1949, bara ett par månader efter kriget, men har inte blivit översatt till engelska förrän nu. Khirbet Khizeh är ett skakande dokument, med ett språk som borrar sig in under huden. Jag kan bara hålla med David Shulman som skrivit efterordet: ”Inga fler Khirbet Khizeh”.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

BRÖDRASKAPET BLOGGAR

Yttrandefriheten har länge kippat efter andan i Egypten.

Men att döma av årsrapporten från egyptiska människorättsorganisationen Human Rights Information är situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna mer trängd än nånsin. Attackerna mot press- och yttrandefriheten trappades stadigt upp under 2007. ”Mer än 500 rättegångar drogs igång under året mot landets journalister och bloggare” säger Gamal Eid, chef för Human Rights Information, när rapporten lades fram i veckan. ”Jämfört med alla åren sen 1952, när Egypten blev självständigt, har landets medborgare aldrig riskerat att få betala ett så högt pris som nu för att få uttrycka vad de verkligen tycker och tänker”.

President Mubarak och hans regim är uppenbart skrämda av de kritiska rösterna som kommit till tals de senaste åren i den nya oberoende pressen, vars upplagor ökar för varje dag. För att inte tala om bloggaktivisterna , som mejlar, smsar, och lägger ut bildbevis på YouTube på olika misshälligheter som regimen försöker dölja: polistortyr, korruption, strejker och protester. Men mest av allt känner sig den egyptiska regimen hotad av bröderna i al-Ikhwan al-Muslimun, det Muslimska Brödraskapet, som idag är största oppositionspartiet. Förra året arresterades 3245 medlemmar, ofta i samband med olika protester och demonstrationer; för tillfället befinner sig ett par hundra i fängelse. Partiet, som betraktas som moderat inom politisk islam, förbjöds på 1950-talet och medlemskap kan bestraffas med fem års fängelse. Trots det lyckades det populära Brödraskapet lägga beslag på 88 platser i parlamentet vid valet för tre år sen, genom att ställa upp med oberoende kandidater.

Brödraskapet brottades länge med problemet hur man skulle nå ut till folket. Som förbjuden organisation kan man inte ge ut någon egen tidning eller trycka andra publikationer, inte ens flygblad eller affischer. Hjälpen kom från ovan, skulle man kunna säga. Med cyberspace, webben och internet, fick islamisterna ett kommunikationsverktyg som revolutionerade deras förhållande till omvärlden. Cyberspace har haft en hälsosam inverkan på Brödraskapet. I påverkningsarbetet ute på nätet har islamisterna nämligen själva förändrats och är inte längre riktigt vad de brukade vara: ”Från att ha varit en sluten, mycket hemlighetsfull, hierarkiskt uppbyggd och odemokratisk organisation, har Muslimska Brödraskapet utvecklats till en modern politisk rörelse där många röster kommer till tals, och som leds av utbildade och kunniga yrkesmänniskor”, säger Pete Ajemian i januarinumret av Arab Media & Society.

Sedan 2005 finns Brödraskapets hemsida även på engelska. Ikhwanweb.com. Alltså ”Broder” på nätet. Sajten som är upplagd som en nättidning ger ett proffsigt intryck, och är lätt att ta till sig. Nyheter blandas med längre artiklar, rapporter, videoklipp och dagens fråga. Den lyder: Tror du att den pågående militärrättegången mot Muslimska Brödraskapet i Egypten har ökat organisationens popularitet? Jag klickar på JA. Och det var jag inte ensam om, den röda stapeln visar att 74,8 % delar samma åsikt. Som besökare på sajten inbjuds jag också att delta i debatten om Brödraskapets politik, med löfte om att vad jag än skriver så kommer det att publiceras: ”Därför att vi värdesätter en konstruktiv dialog”, intygar chefredaktören. ”Vår uppgift är att förse folk med fakta och sen låta dem dra sina egna slutsatser”.

I det nya, öppna Brödraskapet spelar bloggarna en viktig roll. Det sägs att varje gång Egypten arresterar en medlem i Brödraskapet, så föds en ny blogg. Många av bloggarna, som man kan länka till från Brödraskapets hemsida, är tonåriga söner och döttrar till fängslade islamister. Brödraskapets bloggare kom igång senare än de sekulära och vänsterinriktade bloggarna. För många i arabvärlden, inte bara bland unga islamister, känns det ovant och främmande att offentliggöra sina privata tankar och känslor. Till det kommer säkerhetsaspekten; många är rädda för att dra till sig regimens uppmärksamhet. Men för ett år sen var genombrottet ett faktum, från att ha varit en handfull fanns det helt plötsligt flera hundratals islamistiska bloggare ute på nätet. ”Jag älskar rättvisa, frihet, våra fängslade ledare Khairat Al Shater, Tarek Al Bishr, Al Qaradawi, makaroner, friterad potatis och människor som inte är rädda för att tänka sjäv”. Så presenterar sig bloggaren Ibrahim på sin blogg som bär överskriften: ”Vi ger aldrig upp”. En annan ung islamist inleder med: ”Hej! Jag heter Mohammed Al Qassas. Jag jobbar med media och kultur och brukar tillbringa helgerna i Mubaraks fängelser”. Bloggaren Abdel Rahman – 18 år och född i fiskarnas tecken – håller igång två bloggar, en på arabiska och en på engelska: Jag är en ung muslim som tror att islam är den enda lösningen på alla problem vi står inför”. Tjejerna saknas inte heller bland Brödraskapets bloggare. En av de mest välbesökta är 17-åriga Arwa el-Tawils blogg ”Det här är jag!”, med 50.000 besökare på mindre än ett halvår. Alla bloggarna förklarar sin kärlek till Egypten. ”Jag vill se mitt land befriat från tyrannernas och fångvaktarnas kedjor”, skriver en av Brödraskapets unga tjejer.

”Det här är Brödraskapets nya generation”, säger Khalil Al-Anani i en artikel på Arab Insight.

”Deras mål är inte bara att föra fram islamska värderingar och tankegångar, många av dem använder bloggen för att kritisera ledningen inom Brödraskapet, den förda politiken, och deras sätt att sköta organisationen”. Och bloggarna har makt att förändra. Ett bra exempel är förslaget till partiprogram som nu dragits tillbaka efter massiv kritik från de unga, bloggande islamisterna. Det gamla gardets idéer om islamskt råd i ledningen för landet, och att Egyptens president aldrig kan vara en kopt eller kvinna, upplevdes som mossiga och odemokratiska. ”Nu är frågan hur Brödraskapets ledning tar sig an den här utmaningen”, säger Khalil Al- Anani. ”Tystar man de unga bloggarna, tvingar dem att rätta in sig i ledet, får alla kritiker vatten på sin kvarn, se där, kommer man att säga, islamisterna tillåter bara en åsikt. Om man däremot öppnar en dialog med de unga, och tar vara på deras kritik och förslag till reformer, både vad det gäller organisationen och Egypten i stort, då har man chans att vinna över många som hittills varit tveksamma till Brödraskapet”.

Argt Egypten efter kritisk EU-resolution

Egypten är mycket känslig för kritik utifrån. Begåvade serietecknaren Shahin kommenterar i bilden ovan regimens reaktion på EU-parlamentets resolution tidigare i veckan som uppmanade landets styre att sätta ett stopp för attackerna på journalister och människorättsaktivister. Mer från Shahins vässade penna hittar du på: http://cairofreeze.blogspot.com

Vart är Egypten på väg?

 

Nästan alla egyptier man talar med uttrycker sin frustration och allt oftare sin ilska över ett samhälle vars sjukvård, skola och infrastruktur håller på att bryta samman medan landets penningstarka elit gör sig allt rikare.Trots omfattande privatiseringar av landets ekonomi och en tillväxtkurva som stadigt pekar uppåt, lever fortfarande hälften av landets 77 miljoner invånare i fattigdom  – och klyftan mellan rika och fattiga ökar för varje dag.

Protesterna har heller inte uteblivit. ”Varför ska vi glömmas bort? Är vi inte också medborgare i det här landet?” frågar sig en kvinna vars by har saknat rent vatten hela sommaren. Hon får komma till tals hos bloggjournalisten Baheyya som ger följande kommentar till situationen: ”Folk har för länge sen gett upp hoppet om den här regeringen, man förväntar sig inte ens att den ska tillfredsställa våra mest grundläggande behov.”  

Samtidigt har regimen inlett en jakt på oppositionella som bedöms som den värsta på tio år. Den senaste vågen av arresteringar har drabbat alla som på ett eller annat sätt uppfattas som ett hot mot president Mubaraks regim, hans son Gamal och det sittande regeringspartiet, NDP. Hit hör unga bloggare, kritiska universitetsprofessorer, människorättsaktivister, medlemmar inom det muslimska brödraskapet, det största oppositionspartiet, och journalisterna inom den fria och oberoende pressen. 

Många ledarskribenter påminner oss idag om löftet som Mubarak gav för tre år sedan: Journalister skulle inte längre kunna dömas till fängelse i tryckfrihetsmål. Det var då det. Nu har fem chefredaktörer och lika många journalister dömts till årslånga fängelsestraff och böter, för att – som anklagelsen lyder – ha förolämpat president Mubarak och regeringspartiet NDP, samt för att ha smädat partiets ”symboler”: Mubarak och sonen Gamal, som väntas efterträda sin far. En av chefredaktörerna – Ibrahim Eissa på tidningen Al Dostour – lär med största sannolikhet få påbackning på sitt straff. Eissa, som är både älskad och hatad för sina respektlösa och giftiga påhopp på regimen, står också anklagad för att ha spridit rykten om att den snart 80-årige Mubarak lider av cirkulationsrubbningar och ibland förlorar medvetandet. Skriverier som Egyptens riksbank påstår ledde till att landet förlorade 350 miljoner dollar i utländska investeringar under två dagar.  Ibrahim Eissa, vars tidning drabbades av ett 7-årigt publiceringsförbud på 1990-talet, slår tillbaka anklagelserna. ”Regeringen är bara ute efter mig och min tidning”, säger han i en intervju i Egypt Today. ”Alla har skrivit om Mubaraks svikande hälsa, även den regeringsvänliga pressen, men jag är den ende som blir åtalad. Det är inget annat än ett försök att skrämma andra journalister till tystnad”. 

Men pressen har inte låtit sig avskräckas och debatterar livligt regimens senaste attacker på journalisterna och yttrandefriheten. Häromveckan beslöt också tjugotvå tidningar och två nyhetssajter att stoppa utgivningen under en dag. Masri Al Youm, den oberoende dagstidningen som på kort tid lyckats locka över en fjärdedel av den regeringsvänliga pressens läsare till sig, ville med stoppet ge en klar och tydlig signal till en ”regim som tvingar Egypten att genomleva sin värsta period genom tiderna”, som man uttryckte saken i en ledare på första sidan.Och värre lär det bli, om man ska tro Masri Al Youms grundare, Hisham Kassem:”Förtrycket och tyranniet kommer att fortsätta”, säger Hisham. ”Vem ska stoppa det?Varken USA eller EU sätter någon press på Mubarak. Amerika är livrädda för att politisk islam ska spridas i arabvärlden och samarbetar med vilken regim som helst, så länge den kan hålla islamisterna stången. 

Muslimska brödraskapet fick 20% av rösterna i det senaste valet 2005. Sedan dess har Mubaraks regim jagat dess medlemmar och förpassat tusentals bakom lås och bom. Den sittande regeringen försitter inga tillfällen att demonstrera sin makt. Nu senast, under Eid Al Fitr, festen som avslutar fastemånaden, stoppade man en galamiddag som Brödraskapet skulle hålla för 1500 medlemmar. En fredagsbön i det fria som samlat ett stort antal deltagare upplöstes också med våld av polisen.

Många egyptier, även i det sekulära lägret, ställer sitt hopp till Brödraskapet för att uppnå demokrati och rättvisa i Egypten.  ”Jag står inte ut med tanken på att det här systemet ska fortsätta långt in i framtiden, för så blir det om Mubaraks son ska ärva makten”, säger Mona Eltahawy, oberoende journalist som beskriver sig själv som en sekulär och radikal muslim. Inte ens Brödraskapets förslag till partiprogram, som kom till allmänhetens kännedom under veckan, har fått henne att tveka i frågan om att Brödraskapet är att föredra framför den nuvarande repressiva staten. Partiprogrammet har lånat många drag från Irans system, med ett islamskt råd som granskar alla beslut, och gör klart att Egyptens president inte kan vara kristen eller kvinna, något som även möter kritik bland brödraskapets egna medlemmar. ”Jag är smärtsamt medveten om att jag försvarar en politisk kraft som inte är beredd att behandla mig med ömsesidig respekt, säger Mona. ”Men jag har inget val, Brödraskapet måste få finnas kvar på Egyptens politiska scen. De är den enda motkraften vi har just nu i Egypten”.