”Jag ber dig bara att se människorna jag fotograferat. De kommer att möta din blick, och när era ögon möts, är jag säker på att du ska komma fram till samma sak som jag: De är också människor.”
Så skriver den svenske fotografen Per-Olow Anderson (1921-1989) i förordet till sin bok om de palestinska flyktingarna på Gazaremsan, They are human too. A photographic Essay on the Palestine Arab Refugees som kom ut på ett förlag i Chicago 1957.
Per Olow blev först i världen med att dokumentera den palestinske flyktingen. Då var det inte många som kände till det palestinska folket och dess öde, än mindre de torftiga flyktinglägren som upprättats runt om i Mellanöstern.
Idag har ett halvt sekel gått. Fjärde, i många fall femte generationen föds till ett liv som flyktingar i Gaza, och freden tycks mer avlägsen än någonsin. I år har 40 år gått sedan den israeliska ockupationen inleddes på Västbanken och Gazaremsan.
Jag har försökt spåra människorna som Per Olow mötte i Gaza på 1950-talet. Vilka var de? Vad hände med dem sedan? Med bilderna i boken som guide lyckades jag hitta några av dem, eller deras barn och barnbarn.
Fiskaren Al Sayed Abu Kheir ”Abu Ahmed” 1956. Foto Per Olow Anderson. Och nedan, Abu Ahmed med några av sina 38 barnbarn idag:
I Ordfronts sommarmagasin 7-8 2007 möter du fler av människorna som Per Olow Anderson porträtterade, och som jag lyckades hitta mer än 50 år senare.
Mias Kairoblogg 
Hej Mia,
Vill bara hälsa och säga hej + be om lite tips kring seminarium (palestinafrågan) som vi skulle kunna sätta upp på universitete i höst eller vår.
Vi kämpar på
Bengt
Tack för dina bilder och för att jag genom dom även fått upptäcka boken They are human too!