Monthly Archives: september 2010

Ny intressant bok om Mellanöstern och Arabvärlden: ”What’s really wrong with the Middle East”

Mellanösterns problem är alltid någon annans fel.

Medan Väst lägger skulden på extremister och diktatoriska styren, kastar arabvärlden tillbaka bollen och menar att problemen bottnar i århundraden av utländsk inblandning. Båda sidorna har rätt, säger journalisten och författaren Brian Whitaker, men bara till en viss del. Mellanösterns problem är mer komplexa än så. Med sin nya bok ”What’s really wrong with the Middle East” – Vad som är det verkliga problemet med Mellanöstern – vill Whitaker, som till vardags är reporter på engelska dagstidningen The Guardian, få igång en ny och mer konstruktiv debatt om Mellanöstern.

 

Många vill se en förändring i arabvärlden idag – även araberna själva. Men om förändringen ska bli meningsfull, skriver Whitaker, måste den ta sin början hos vanliga människor, i deras tankar och idéer. Att Väst går in militärt och störtar diktaturer och skapar förutsättningar för demokratiska och fria val är inte ett automatiskt botemedel för regionens många sjukdomar: korruptionen, stamväldet, traditionens tyranni, patriarkalismen, ojämlikheten och en utbredd diskriminering som inte bara riktar sig mot kvinnor utan arabvärldens etniska och religiösa minoriteter.

 

De flesta hävdar att roten till det onda står att söka hos de arabiska regimerna, men Whitaker – utan att fördenskull förminska förtryckande regimers påverkan på samhällskroppen – menar ändå att svaret på Mellanösterns problem hittar man inte i toppen utan i pyramidens bas, där människor formas och böjs, skolas in och anpassas: Familjen, klanen, moskén och skolan.

 

Barnuppfostran i Mellanöstern följer den auktoritära och stränga metoden. Men samtidigt drabbas barnet också av ett kvävande överbeskydd. Följden blir en osjälvständig individ som tvivlar på sin egen förmåga, som hellre intar en passiv hållning än fattar aktiva beslut. I skolan fortsätter processen. Vad som händer under utbildningstiden, skriver Whitaker, är att allt det som sätter käppar i hjulet för kreativitet, kritiskt tänkande och analytisk förmåga, smälter samman och utsätter barnet för en massiv påverkan: fadersmakten, statens auktoritära system och de religiösa dogmerna.

 

Det arabiska skolsystemet belönar elever som inte utmanar katederundervisningen, som är fogliga och duktiga på att kopiera, memorera och rabbla upp inlärda kunskaper. Läroplanerna i arabvärlden uppmuntrar lydnad och underdånighet. Självständigt tänkande är inte önskvärt – både elever eller lärare förväntas följa läroböckerna slaviskt. Även när innehållet är uppenbart felaktigt. Whitaker återger hur en marockansk lågstadieklass tvingades lära sig att 4 x3 = 11 eftersom det stod så i matteboken. Fastän läraren insåg att det var fel, vågade han inte gå emot den statligt producerade boken och tala om det rätta svaret för eleverna.

 

Kunskapskurvan i arabvärlden har varit på nedgång de senaste 700 åren, skriver Whitaker. I FN:s senaste Arab Human Development Report, som kartlägger utvecklingen i arabvärlden, står det klart att Mellanöstern är en region som helt hamnat på efterkälken vad det gäller nya rön och idéer inom forskning och teknik. Inom viktiga områden som IT och molekylärbiologi produceras nästa inga forskarrapporter. Innovationer och uppfinningar lyser också med sin frånvaro, knappt några arabiska patent registreras på den internationella marknaden.

 

Det finns en utbredd rädsla, skriver Whitaker, att ett kreativt och självständigt tänkande ska sprida sig i samhället i stort, och störa den rådande ordningen. Arabstaternas officiella bild av sig själva är att man lever i harmoniska och enade samhällen. Skräcken för ”fitna”, att kaos och inbördes stridigheter ska slå sönder samhället är så djupt rotad, att man gör allt för att dölja problemen istället för att granska och söka en lösning på dem. Ett färskt exempel på det senare är hur journalister i Egypten förbjuds att skriva om konflikten som återigen blossat upp mellan landets kristna och muslimer.

 

Trots att Brian Whitaker i inledningen av sin bok meddelar att han inte tänker servera några färdiga lösningar, så ger han ändå i slutet av “What’s really wrong with the Middle East” ett råd som riktar sig både till Väst och arabvärlden. Det viktigaste kravet som man ska jobba för idag, skriver Whitaker, är att kräva lika rättigheter för alla medborgare. Det är till och med viktigare än kravet på demokrati och fria val. Jag är böjd att hålla med Whitaker, trots allt bistånd som västvärlden ger till regionen har inget förändrats i grunden, och att det hålls val i ett land som till exempel Egypten gör det inte till en demokrati, inte när regimen avgör vilka partier som får delta, och bara 25 % av folket bryr sig om att rösta. Erkännandet av allas lika rättigheter, hävdar Whitaker, är däremot NYCKELN till förändring. Får mångfalden, jämlikheten och toleransen ett fotfäste bland samhällets medborgare, kommer också på sikt patriarkatet, klan- och stamväldet och de diktatoriska styrena att undermineras.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Egypten, Kultur, Mellanöstern, Politik

Höstkrönika från Egypten

Egypten är störst och bäst! Så har det låtit i egyptisk media den senaste tiden. Vilket annat land har en 83-årig president som kan vinna 100 meter framför näsan på världens bästa idrottsmän? Eller landa på månen? Alla bedrifterna – som visas upp i bild på nätet –  är ett skämt, förstås. Egyptens bloggare vill ge en känga åt Egyptens äldsta och största dagstidning, Al Ahram, som i förra veckan avslöjades med att ha klippt och klistrat enligt stalinistiskt manér i en bild från Vita Huset så att det ser ut som Hosni Mubarak, Egyptens president, går i spetsen för de nya fredsförhandlingarna i Mellanöstern – till och med steget framför värden för mötet, president Obama. I själva verket kom den åldrande Mubarak sist bland ledarna på röda mattan, lite trött och hopsjunken bakom Obama, Israels Netanyahu, palestiniernas Abbas och Jordaniens kung Abdullah, som för övrigt förlorade vänsterfoten när bilden manipulerades.

 

Men en Mubarak på efterkälken var en verklighet som inte passade den statsägda och regimvänliga tidningen Al Ahram. Efter att bildfusket avslöjats skulle man förvänta sig att Al Ahrams ledning bad läsarna om ursäkt och beklagade det inträffade. Nej, istället försvarar nu chefredaktören Osama Saraya tidningens manipulerande av det ursprungliga fotografiet med att den egna versionen är mer korrekt eftersom den ”ger en sanningsenlig och levande beskrivning av president Mubaraks framstående hållning i Palestina-frågan och hans unika roll att leda den, både före och efter Washington”. I själva verket menar kritiker att den förfalskade bilden försöker dölja faktumet att Egypten idag spelar en allt mindre roll i fredsprocessen.

 

”Al Ahrams agerande är ett talande exempel på hur vi förs bakom ljuset i de flesta frågor”, säger bloggaren Wael Khalil som upptäckte att dagstidningen hade mixtrat med bilden från Vita Huset. ”Istället för att ta på allvar och belysa bristerna i samhället, behovet av social rättvisa och demokrati, matas vi med lögner och blir serverade en glättad bild som inte har något med verkligheten att göra”.

 

Det är mycket som står på spel för den sittande regimen och familjen Mubarak. Nästa år är det presidentval i Egypten. Ingen räknar med att Hosni Mubarak, som suttit vid makten i snart 30 år, klarar av ännu en 6-årsperiod, det ryktas att han är allvarligt sjuk och att sonen Gamal i hemlighet har utsetts till efterträdare. Men den gamle Mubarak lämnar efter sig en stat i förfall.

 

”Råder det något tvivel om det urusla arvet efter Hosni Mubarak?” frågar sig Nael Shama, politisk kommentator i oberoende Daily News, och räknar upp allt som vanskötts genom tre decennier: Skolan, hälsovården, vatten, elektricitet, kommunikationerna. Än talar man om trebarnspappan som sittstrejkade i somras framför parlamentet i protest mot att hans döttrar inte fick någon plats i grundskolan. Barn till föräldrar med starkare plånböcker hade gått före. Men ingen på skolmyndigheten hade velat ta emot pappan, som bittert konstaterade att ”Det är lättare att få till ett möte med Dödens Ängel än med en egyptisk statstjänsteman”. ”Vart man än vänder sig idag ser man bevisen på det utbredda förfallet och fattigdomen” ,fortsätter Shama och ställer samma fråga som många gör idag, inför utsikten att Gamal Mubarak får fortsätta i faderns fotspår: ”Varför skulle folk vilja ha mer av samma vanstyre?”

 

 

 

Gamal Mubarak och hans supportrar inom NDP, det Nationella Demokratiska Partiet, med starka band till landets bank- och affärsvärld, har redan dragit igång presidentkampanjen – mer än ett år före valet ska äga rum. Den 47-årige Gamal Mubarak lanseras som ”en ung man med nya idéer för Egyptens välstånd och säkerhet”. Över hela Egypten – och framför allt där nöden är som störst – klistras det upp affischer som visar Mubarak den yngre, välklädd och statsmannalik med den egyptiska fanan i bakgrunden, och ett budskap som är tänkt att inge hopp för framtiden: GAMAL MUBARAK: DE FATTIGAS DRÖM!

 

Det styrande partiet, NDP, är splittrat i två falanger. Kampanjen för Gamal Mubarak, säger den politiske analytikern Kamel Al-Sayyid, är i själva verket lika mycket ett budskap till Hosni Mubarak och det gamla gardet inom partiet och statsbyråkratin att ”er tid är ute”.

 

Men Gamal Mubaraks kritiker inom oppositionen höjer ett varnande finger. ”Glöm inte att Gamal Mubarak de senaste tio åren inte bara har varit en viktig kugge i ett auktoritärt styre som inte visat något intresse för demokratisering”, skriver debattören Nael Shama, ”han är också en av arkitekterna som hjälpt regimen att stärka sitt grepp kring makten. Den som inbillar sig att styret blir mindre diktatoriskt med Gamal Mubarak vid rodret, är okunnig. Och den som vet hur saker och ting ligger till och ändå hjälper honom till presidentskapet, är korrupt.”

Lämna en kommentar

Filed under Egypten, Foto, Media