Etikettarkiv: Barn

Ny intressant bok om Mellanöstern och Arabvärlden: ”What’s really wrong with the Middle East”

Mellanösterns problem är alltid någon annans fel.

Medan Väst lägger skulden på extremister och diktatoriska styren, kastar arabvärlden tillbaka bollen och menar att problemen bottnar i århundraden av utländsk inblandning. Båda sidorna har rätt, säger journalisten och författaren Brian Whitaker, men bara till en viss del. Mellanösterns problem är mer komplexa än så. Med sin nya bok ”What’s really wrong with the Middle East” – Vad som är det verkliga problemet med Mellanöstern – vill Whitaker, som till vardags är reporter på engelska dagstidningen The Guardian, få igång en ny och mer konstruktiv debatt om Mellanöstern.

 

Många vill se en förändring i arabvärlden idag – även araberna själva. Men om förändringen ska bli meningsfull, skriver Whitaker, måste den ta sin början hos vanliga människor, i deras tankar och idéer. Att Väst går in militärt och störtar diktaturer och skapar förutsättningar för demokratiska och fria val är inte ett automatiskt botemedel för regionens många sjukdomar: korruptionen, stamväldet, traditionens tyranni, patriarkalismen, ojämlikheten och en utbredd diskriminering som inte bara riktar sig mot kvinnor utan arabvärldens etniska och religiösa minoriteter.

 

De flesta hävdar att roten till det onda står att söka hos de arabiska regimerna, men Whitaker – utan att fördenskull förminska förtryckande regimers påverkan på samhällskroppen – menar ändå att svaret på Mellanösterns problem hittar man inte i toppen utan i pyramidens bas, där människor formas och böjs, skolas in och anpassas: Familjen, klanen, moskén och skolan.

 

Barnuppfostran i Mellanöstern följer den auktoritära och stränga metoden. Men samtidigt drabbas barnet också av ett kvävande överbeskydd. Följden blir en osjälvständig individ som tvivlar på sin egen förmåga, som hellre intar en passiv hållning än fattar aktiva beslut. I skolan fortsätter processen. Vad som händer under utbildningstiden, skriver Whitaker, är att allt det som sätter käppar i hjulet för kreativitet, kritiskt tänkande och analytisk förmåga, smälter samman och utsätter barnet för en massiv påverkan: fadersmakten, statens auktoritära system och de religiösa dogmerna.

 

Det arabiska skolsystemet belönar elever som inte utmanar katederundervisningen, som är fogliga och duktiga på att kopiera, memorera och rabbla upp inlärda kunskaper. Läroplanerna i arabvärlden uppmuntrar lydnad och underdånighet. Självständigt tänkande är inte önskvärt – både elever eller lärare förväntas följa läroböckerna slaviskt. Även när innehållet är uppenbart felaktigt. Whitaker återger hur en marockansk lågstadieklass tvingades lära sig att 4 x3 = 11 eftersom det stod så i matteboken. Fastän läraren insåg att det var fel, vågade han inte gå emot den statligt producerade boken och tala om det rätta svaret för eleverna.

 

Kunskapskurvan i arabvärlden har varit på nedgång de senaste 700 åren, skriver Whitaker. I FN:s senaste Arab Human Development Report, som kartlägger utvecklingen i arabvärlden, står det klart att Mellanöstern är en region som helt hamnat på efterkälken vad det gäller nya rön och idéer inom forskning och teknik. Inom viktiga områden som IT och molekylärbiologi produceras nästa inga forskarrapporter. Innovationer och uppfinningar lyser också med sin frånvaro, knappt några arabiska patent registreras på den internationella marknaden.

 

Det finns en utbredd rädsla, skriver Whitaker, att ett kreativt och självständigt tänkande ska sprida sig i samhället i stort, och störa den rådande ordningen. Arabstaternas officiella bild av sig själva är att man lever i harmoniska och enade samhällen. Skräcken för ”fitna”, att kaos och inbördes stridigheter ska slå sönder samhället är så djupt rotad, att man gör allt för att dölja problemen istället för att granska och söka en lösning på dem. Ett färskt exempel på det senare är hur journalister i Egypten förbjuds att skriva om konflikten som återigen blossat upp mellan landets kristna och muslimer.

 

Trots att Brian Whitaker i inledningen av sin bok meddelar att han inte tänker servera några färdiga lösningar, så ger han ändå i slutet av “What’s really wrong with the Middle East” ett råd som riktar sig både till Väst och arabvärlden. Det viktigaste kravet som man ska jobba för idag, skriver Whitaker, är att kräva lika rättigheter för alla medborgare. Det är till och med viktigare än kravet på demokrati och fria val. Jag är böjd att hålla med Whitaker, trots allt bistånd som västvärlden ger till regionen har inget förändrats i grunden, och att det hålls val i ett land som till exempel Egypten gör det inte till en demokrati, inte när regimen avgör vilka partier som får delta, och bara 25 % av folket bryr sig om att rösta. Erkännandet av allas lika rättigheter, hävdar Whitaker, är däremot NYCKELN till förändring. Får mångfalden, jämlikheten och toleransen ett fotfäste bland samhällets medborgare, kommer också på sikt patriarkatet, klan- och stamväldet och de diktatoriska styrena att undermineras.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Egypten, Kultur, Mellanöstern, Politik

Jag tänker på 13-årige Muhammed i Nahr El Bared

Tusentals människor flyr från flyktinglägret Nahr El Bared. Ett 100-tal människor har förlorat livet, många är skadade. Jag tänker på 13-årige Muhammed som jag intervjuade för ett år sedan. Hur har det gått för synskadade Muhammed och hans familj? Finns Muhammed bland dem som lyckats ta sig ut ur lägret, eller sitter han fast i Nahr el Bared? Här följer min intervju med Muhammed, om hans liv och drömmar. Den återfinns i en större rapport publicerad av Rädda barnen om palestinska barns liv i Libanon. Jag träffade Muhammed på ungdomscentret där han över på elorgeln varje dag.

muhammed-i-nahr-el-bared.jpg

”Jag blir ledsen när vuxna retas med mig eller är elaka. Det gör inget om barn är dumma, för de vet inte bättre. Men en vuxen bör förstå mitt problem och inte förödmjuka mig”.  Muhammed, 13 år. 

Oron börjar sprida sig bland fritidsledarna på ungdomscentret. Vart har Muhammed tagit vägen? Han skulle ju ha kommit redan för en halvtimme sedan. När 13-åringar är försenade blir man inte skärrad i första taget, men Muhammed är blind sedan födseln och går den långa vägen mellan skolan och ungdomscentret helt ensam. Kanske han har gått hem först? föreslår en av ledarna och ringer till Muhammeds familj. Men där finns inte pojken heller. Enda resultatet av samtalet är att oron nu har spridit sig till mamman som ängsligt ropar i telefonen: ”Tänk om min pojke har fallit ner i ett hål på gatan och skadat sig!”

I samma ögonblick kliver Muhammed in genom dörren till centret. Vi drar en suck av lättnad när vi ser att han är välbehållen. Men Muhammed tycker att vi har jagat upp oss i onödan. Han vill inte bli behandlad som en liten unge.

-Mamma är alltid orolig för mig, säger Muhammed. Så fort jag är lite försenad brukar hon skicka ut någon att leta efter mig. Jag brukar säga till henne: ”Oroa dig inte för mig. Jag kan ta vara på mig själv!”

Muhammed bor med sex systrar, en yngre bror och sina föräldrar i flyktinglägret Nahr el-Bared i norra Libanon. Han delar sitt handikapp med två av systrarna, Ola, 16, och Rawiya, 20 år. Många familjer i lägret skulle skämmas för att ha tre synskadade barn, till och med kanske försöka gömma undan dem, men Muhammeds föräldrar har aldrig gjort någon skillnad på sina sju barn. Alla uppmuntras att vara aktiva, utveckla sina intressen och lyckas med sina studier i skolan. Muhammed upplever inte att han är handikappad.

-Jag känner mig inte det minsta annorlunda från andra jämnåriga, säger Muhammed. Det finns kanske klasskamrater som upplever att det finns en skillnad mellan oss, men jag kan inte känna den.

-Jag vill inte bli behandlad på något särskilt vis, fortsätter Muhammed. Jag vill bli bemött som alla andra människor. Och jag vill absolut inte att folk ska tycka synd om mig.

Sina första fem skolår tillbringade Muhammed på en skola för blinda och synskadade i Beirut. Till Beirut tar det ett par timmar med bil från Nahr el-Bared, så Muhammed tillhörde skolans internatelever och åkte bara hem på loven. Han längtade ofta efter sina föräldrar, men det hjälpte att Ola och Rawiya också bodde på skolan. Muhammed stormtrivdes på skolan. Lärarna var specialutbildade och undervisningen var anpassad efter hans särskilda behov. Men förra året tvingades Muhammed sluta skolan.

-Jag fick inte gå på skolan längre för UNRWA, berättar Muhammed. Pappa säger att de inte hade råd att betala för mig längre, och vi har inte heller några pengar. Så jag fick flytta hem och börja på skolan här i lägret istället.

Muhammed är glad över att vara hemma hos familjen igen. Men han saknar sina klasskamrater och skolan i Beirut. Han tycker inte att han lär sig lika mycket i lägrets stökiga och överfulla UNRWA-skola, särskilt inte i favoritämnena matematik och naturvetenskap. Vissa lektioner finns inte ens längre på schemat. Mest av allt saknar Muhammed musiktimmarna. När han fick sluta i Beirut hade han spelat fiol i två år och skulle få vara med i en musikgrupp.

-Jag saknar fiolen, säger Muhammed. Nu är jag rädd för att jag glömt hur det är att spela. Här i lägret finns inga fioler. Min pappa letar efter en fiol till mig, men jag tror inte vi har råd. En fiol är dyr, den kostar nästan tvåtusen kronor.

Nu har el-orgeln på ungdomscentret fått ersätta fiolen. Varje eftermiddag efter skolan övar Muhammed på orgeln. En lektion med Wajdeh, den unge fritidsledaren som lär honom nya låtar ska äga rum om en stund, bara strömmen kommer tillbaka. Den kommer och går hela tiden, precis som i Libanons alla flyktingläger. Åtgärdslistan för att förbättra Nahr el-Bared är lång, till de mest akuta problemen hör trångboddheten och avloppet som rinner rakt ut i havet, där barnen badar på sommaren och lägrets fiskare vittjar sina nät. Men Muhammed ser inte bristerna, allt som är eländigt, grått och fult i lägret. För honom är Nahr el-Bared en vacker plats.

-Jag känner mig hemma här, säger Muhammed. Om jag åker till en annan plats tror jag inte att jag kommer att tycka att där är lika fint.

Muhammed hittar nästan överallt i Nahr el-Bared. Ibland går han vilse, men det är lätt hänt i myllret av gränder. Sedan han var sex har föräldrarna låtit honom klara sig på egen hand i lägret. Muhammed har aldrig använt någon vit käpp som stöd, han känner inte att han behöver någon. Hans omvärld vilar inte i ett kompakt mörker. När han är ute och går framträder hus, bilar och människor som skuggor längs hans väg. Men det har hänt att han ramlat ner i hål som håller på att grävas i gatan, och han stöter ofta till folk. Muhammed har lärt sig att det finns vuxna som inte tar minsta hänsyn till hans handikapp.

-Ibland låter de riktigt elaka och skriker: ”Se dig för, ditt jäkla blindstyre!” Jag bryr mig inte om när barn retas eller säger elaka saker, för de vet inte bättre. Men en vuxen bör förstå mitt problem och inte förödmjuka mig.

Muhammed skulle önska att han fick möta fler hjälpsamma vuxna när han tar sig fram i lägret. Det finns inga ordentliga trottoarer vid gatorna, så Muhammed måste röra sig ute bland trafiken. Största problemet är att korsa en gata utan hjälp. Då måste han lita helt till sin hörsel.

-Jag lyssnar efter bilarna bland alla ljuden, säger Muhammed. Men ibland är det jättesvårt. Lägrets el-generatorer brummar ofta så högt att jag inte är säker på om jag hör bilarnas motorljud, fastän jag koncentrerar mig allt vad jag kan. Då är jag rädd att jag ska bli överkörd när jag går över gatan.

Muhammed använder också känseln för att ”se” sin omvärld. I mötet med människor kombinerar han hörseln och känseln för att få en bild av vem personen är. Han vet inte hur det fungerar, men han vet exakt hur hans vänner ser ut. Och om det handlar om en ny människa gömmer det sig mycket information i ett handslag.

-Jag kan direkt avgöra vad det är för person, säger Muhammed. Jag lägger märke till hur personen trycker min hand, formen på handen, hur beröringen känns. Och då vet jag om det är en glad eller ledsen, bra eller dålig människa.

Nu har strömmen kommit tillbaka och Muhammed vill sätta igång och spela på el-orgeln. Det gäller att passa på och öva till nästa strömavbrott kommer. Men innan Muhammed försvinner in i rummet där el-orgeln väntar på honom, ber jag honom berätta vad han vill göra i framtiden. Hur ser hans planer ut?

-Jag vill fortsätta studera, säger Muhammed. Kanske fortsätter jag till universitetet, som min syster Rawiya. Annars kan jag ju alltid hålla på med musiken.

muhammed-spelar-piano.jpg

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Giftermål med utlänning straffas

nationality_2.jpg   Gina, 26, är född och har växt upp i Libanon. Hon studerar juridik, men vet att hon aldrig kommer att få jobb i Libanon. Gina saknar inte bara rätten till arbete i landet, hon får inte heller bli ägare till hus och mark. Blir hon sjuk och måste söka vård, får hon betala mycket mer än en libanesisk invånare.  Fastän Ginas mamma är libanesiska och hon själv har levt hela sitt liv i landet, har hon inte rätt att bli libanesisk medborgare. Varför? Jo, Ginas pappa kommer ursprungligen från ett annat land, i det här fallet Irak.

Gina är inte ensam om den här svåra situationen. De flesta barn i arabvärlden som har en utländsk pappa, tvingas ta pappans nationalitet – även om familjen är bosatt i mammans hemland.

Nu har kvinnorna i arabvärlden samlats till en fyradagarskonferens i Libanon för att kräva rätten att själv välja nationalitet. De kommer nu att sätta press på sina länders regeringar att både barn och makar ska få anta kvinnans nationalitet. Några länder, som Algeriet, Marocko och Egypten har aviserat öppningar åt det hållet, men det gäller att bevaka att de håller sina utfästelser. Här kan du läsa mer om kampanjen My nationality: A right for me and my family.

1 kommentar

Under Okategoriserade

Stympa inte våra döttrar!

salma_low-res.jpg
Varje dag torteras tusentals flickor i Egypten. Deras kön stympas i ett brutalt ingrepp som ger skador för livet, både fysiskt och psykiskt. 1994 hamnade könsstympningen i strålkastarljuset när en dokumentär visade hur en 9-årig flicka blev omskuren av en barberare i en rakstuga i Kairo. Myndigheterna lovade att ta tag i problemet. Men ännu finns det ingen lag som skyddar kvinnorna. Senaste statistiken blev en chock: 97% av landets kvinnor är könsstympade. Det är fler än i Sudan och Eritrea, och strax under Somalia där i princip alla kvinnor stympas. I byn Dawadia i Egypten har en grupp unga mammor tagit upp kampen mot sedvänjan. De har gett varandra ett heligt löfte: Våra döttrar ska inte stympas! Största motståndet finns hos byns äldre kvinnor, deras mödrar och mormödrar.
Se hela reportaget i Dagens ETC.

nisreen.jpg

10 kommentarer

Under Okategoriserade

Israel använder barn som mänskliga sköldar

Igår berättade BBC i ett tv-reportage hur israeliska soldater bar sig åt i jakten på motståndsmän i Nablus. Inte bara vuxna palestinier, även barn, tvingades gå framför soldaterna som sköldar när de stormade stadens hem. ”Jag var så rädd, jag trodde jag skulle dö”, sa en 11-årig flicka till reportern. Vad är det för armé som använder 11-åriga flickor som mänskliga sköldar? Det är inte första gången det händer, det har blivit en praxis genom åren av den israeliska armén.

De palestinska barnens situationen gör ont i mig. Inga barn ska behöva växa upp på ett sådant sätt, otrygga, och i ständig rädsla att något hemskt ska hända. Jag har under årens lopp gjort ett antal rapporter för svenska Rädda Barnen om de palestinska barnens situation. I nära och långa samtal har jag pratat med barn som förlorat sina hem, vänner och familjemedlemmar, och som torterats i Israels fängelser.

Nästan alla barnen berättade om sina mardrömmar. Många gånger är det mardrömmar som är så fruktansvärda och skrämmande att barnen inte kan somna om igen, utan ligger vakna resten av natten, genomsvettiga och med bankande hjärta.

-Jag drömmer att jag ska dö, berättade Salem för mig. Han var bara nio år. Men hans ögon tillhörde en annan ålder. Hans djupa, bruna ögon rymde den sortens vishet och vemod man kan möta hos en en mycket gammal människa. Salem hade tvingats fly från sitt hem. Han hade sett hur stridsvagnar och bulldozrar förstört familjens hus och alla hus i samma kvarter, hur människor kommit till skada och dödats. Och sen dess lever Salem i en ständig rädsla att soldaterna ska komma tillbaka.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade