Ny intressant bok om Mellanöstern och Arabvärlden: ”What’s really wrong with the Middle East”

Mellanösterns problem är alltid någon annans fel.

Medan Väst lägger skulden på extremister och diktatoriska styren, kastar arabvärlden tillbaka bollen och menar att problemen bottnar i århundraden av utländsk inblandning. Båda sidorna har rätt, säger journalisten och författaren Brian Whitaker, men bara till en viss del. Mellanösterns problem är mer komplexa än så. Med sin nya bok ”What’s really wrong with the Middle East” – Vad som är det verkliga problemet med Mellanöstern – vill Whitaker, som till vardags är reporter på engelska dagstidningen The Guardian, få igång en ny och mer konstruktiv debatt om Mellanöstern.

 

Många vill se en förändring i arabvärlden idag – även araberna själva. Men om förändringen ska bli meningsfull, skriver Whitaker, måste den ta sin början hos vanliga människor, i deras tankar och idéer. Att Väst går in militärt och störtar diktaturer och skapar förutsättningar för demokratiska och fria val är inte ett automatiskt botemedel för regionens många sjukdomar: korruptionen, stamväldet, traditionens tyranni, patriarkalismen, ojämlikheten och en utbredd diskriminering som inte bara riktar sig mot kvinnor utan arabvärldens etniska och religiösa minoriteter.

 

De flesta hävdar att roten till det onda står att söka hos de arabiska regimerna, men Whitaker – utan att fördenskull förminska förtryckande regimers påverkan på samhällskroppen – menar ändå att svaret på Mellanösterns problem hittar man inte i toppen utan i pyramidens bas, där människor formas och böjs, skolas in och anpassas: Familjen, klanen, moskén och skolan.

 

Barnuppfostran i Mellanöstern följer den auktoritära och stränga metoden. Men samtidigt drabbas barnet också av ett kvävande överbeskydd. Följden blir en osjälvständig individ som tvivlar på sin egen förmåga, som hellre intar en passiv hållning än fattar aktiva beslut. I skolan fortsätter processen. Vad som händer under utbildningstiden, skriver Whitaker, är att allt det som sätter käppar i hjulet för kreativitet, kritiskt tänkande och analytisk förmåga, smälter samman och utsätter barnet för en massiv påverkan: fadersmakten, statens auktoritära system och de religiösa dogmerna.

 

Det arabiska skolsystemet belönar elever som inte utmanar katederundervisningen, som är fogliga och duktiga på att kopiera, memorera och rabbla upp inlärda kunskaper. Läroplanerna i arabvärlden uppmuntrar lydnad och underdånighet. Självständigt tänkande är inte önskvärt – både elever eller lärare förväntas följa läroböckerna slaviskt. Även när innehållet är uppenbart felaktigt. Whitaker återger hur en marockansk lågstadieklass tvingades lära sig att 4 x3 = 11 eftersom det stod så i matteboken. Fastän läraren insåg att det var fel, vågade han inte gå emot den statligt producerade boken och tala om det rätta svaret för eleverna.

 

Kunskapskurvan i arabvärlden har varit på nedgång de senaste 700 åren, skriver Whitaker. I FN:s senaste Arab Human Development Report, som kartlägger utvecklingen i arabvärlden, står det klart att Mellanöstern är en region som helt hamnat på efterkälken vad det gäller nya rön och idéer inom forskning och teknik. Inom viktiga områden som IT och molekylärbiologi produceras nästa inga forskarrapporter. Innovationer och uppfinningar lyser också med sin frånvaro, knappt några arabiska patent registreras på den internationella marknaden.

 

Det finns en utbredd rädsla, skriver Whitaker, att ett kreativt och självständigt tänkande ska sprida sig i samhället i stort, och störa den rådande ordningen. Arabstaternas officiella bild av sig själva är att man lever i harmoniska och enade samhällen. Skräcken för ”fitna”, att kaos och inbördes stridigheter ska slå sönder samhället är så djupt rotad, att man gör allt för att dölja problemen istället för att granska och söka en lösning på dem. Ett färskt exempel på det senare är hur journalister i Egypten förbjuds att skriva om konflikten som återigen blossat upp mellan landets kristna och muslimer.

 

Trots att Brian Whitaker i inledningen av sin bok meddelar att han inte tänker servera några färdiga lösningar, så ger han ändå i slutet av “What’s really wrong with the Middle East” ett råd som riktar sig både till Väst och arabvärlden. Det viktigaste kravet som man ska jobba för idag, skriver Whitaker, är att kräva lika rättigheter för alla medborgare. Det är till och med viktigare än kravet på demokrati och fria val. Jag är böjd att hålla med Whitaker, trots allt bistånd som västvärlden ger till regionen har inget förändrats i grunden, och att det hålls val i ett land som till exempel Egypten gör det inte till en demokrati, inte när regimen avgör vilka partier som får delta, och bara 25 % av folket bryr sig om att rösta. Erkännandet av allas lika rättigheter, hävdar Whitaker, är däremot NYCKELN till förändring. Får mångfalden, jämlikheten och toleransen ett fotfäste bland samhällets medborgare, kommer också på sikt patriarkatet, klan- och stamväldet och de diktatoriska styrena att undermineras.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Egypten, Kultur, Mellanöstern, Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s