Kategoriarkiv: Foto

Nu trycks en ny upplaga av min fotobok Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution

Redan efter sex månader trycks fotoboken Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution i en ny upplaga. ”Alla böcker vi gett ut om den egyptiska revolutionen säljer oerhört bra, intresset är stort”, säjer Neil Hewison, min förläggare på AUCpress i Kairo. Här i Kairo finns boken att köpa i AUCpress egen bokhandel vid Tahrirtorget och hos Diwan. I Sverige finns den på Medelhavsmuséet i Stockholm. Den går också att beställa från Bokus och Amazon.

Så här skriver jag i mitt förord till boken:

I couldn’t believe it. I arrived at Tahrir Square without my camera. It was taken at one of the many checkpoints I had to make my way through in Cairo’s downtown area. The center of the city looked like a war zone after a week of clashes. Not all the checkpoints were friendly, and my pulse ran high. Some of them were governed by pro-Mubarak supporters who didn’t want any foreigners, and especially not journalists, to meet with the protesters at Tahrir.

No camera. And here I was finally, eager to see with my own eyes an uprising that until then I had only been able to follow from a distance.

The Egyptian revolution had started while I was busy doing other things. The day before 25 January I was in Amman to open my photography exhibition Gaza Graffiti, and people asked if I thought a large number of people would join the call for protests in Egypt. “I’m afraid not,” I said, and recalled earlier attempts to mobilize people, when tens of thousands had signed the protests on Facebook but only a handful showed up for the demonstrations.

I was totally wrong. Tuesday 25 January was to become the starting point for the Egyptian Revolution. I’ve been reporting from the Middle East for so many years, and still I didn’t manage to read the writing on the wall. The fact that Cairo has been my base for ten years didn’t help either. I should have listened more carefully to Mohammed, the young man I shared a cab with before I left Cairo for Amman. He was totally convinced that the time was ripe, and said: “Tunisia was first, now it’s Egypt.”

When I had recovered from the initial shock of having my working tool taken from me, I started to explore the square. I was surprised to find Tahrir such a welcoming place: it was like being rescued on a peaceful island in a frightening sea. From the media coverage of the first week’s events at Tahrir, I was expecting more of a conflict scene in the stereotyped way we are used to seeing from the Middle East; a square filled with angry young Muslim men. Instead, I found myself in the middle of a well-organized festival of freedom, brimming with creativity and solidarity, and with people from all walks of life, young and old, Christian and Muslim, men and—lots of women.

Behind the protective barricades surrounding Tahrir, I was introduced to an Egypt I knew existed but never had seen so freely expressed, and by thousands of people at the same time. My heart swelled and I was swept away by the happy and hopeful atmosphere. Today I’m glad I didn’t have a camera the first hours at the square; in a way I think I got closer to the general feeling at Tahrir; with a camera you tend to focus more on certain events and people you want to capture. In the end I was lucky to run into a friend and colleague, Cecilia Uddén from Swedish Radio. She offered me her small pocket camera and I was able to start taking the first pictures that eventually became this book.

I followed the people of Tahrir for twenty-one days, from 4 to 25 February. When I started documenting the square the Revolution had been going on for a week, the situation was still tense, the army had moved in and surrounded Tahrir Square with their tanks, but people were not ready to fully trust them; the previous two days of violent attacks by pro-Mubarak gangs had stained the square with the blood of many freedom seekers. But Friday 4 February, which was announced as the “Day of Departure,” became a turning point. Huge crowds gathered again at Tahrir Square and all over Egypt, calling for President Mubarak to leave. The Square was injected with a renewed strength and hope, brought there by the increased numbers of whole families, men and women who came to Tahrir Square to fight for freedom and a better life together with their children.

When I moved around the square I realized to my amazement that the crowd was much more than a protest. I had never witnessed such a demonstration in all my life. The mass gathering at Tahrir Square was not just a rally, a whole community had sprouted up in the center of Cairo. Everything had its place at Tahrir Square. Beside the “tent city,” where the protesters slept who protected the square during the nights, there was a field hospital, there were centers for information, for distributing food, tents and blankets, scribes ready to write slogans at your request, an art corner, slogan exhibits, a blogger’s tent, an open-air place for reading newspapers, and even a kindergarten.

I looked around, almost in disbelief, asking myself “How is it possible?” So many people at the same place, almost standing on top of each other, and nobody is getting irritated, no sound of quarreling, no stress, no litter on the ground, everything in order and kept together by something I can only describe as a mutual sense of solidarity, equality, and—sheer happiness. Maybe it could also be described as a true vision of democracy. Democracy, a word that to most of us has been emptied of its real meaning. Tahrir Square—the heart of the Egyptian Revolution—reminded us all again what democracy is all about: to participate, to be an engaged and vital part of a society. Whoever we are and wherever we come from, oppressed or just comfortably tired and uninspired, the people of Tahrir not only showed us that it is possible to act, they showed the way to a better, more equal and happy future.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Foto, Kultur, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

Kairos väggar efterlyser brutal säkerhetspolis.

Förra veckans sammandrabbningar mellan demokratianhängarna och säkerhetsstyrkorna krävde mer än 40 döda och tusentals skadade. Läkarna på Tahrirtorgets fältsjukhus larmade om svåra skottskador mot huvud och ögon; flera demonstranter riskerade att förlora sin syn. Någon dag senare började en video cirkulera på internet som visar hur en medlem ur säkerhetsstyrkorna medvetet skjuter mot ögonen på obeväpnade demonstranter. Det dröjde bara några timmar så sprayades säkerhetspolisens ansikte på Kairos väggar, med texten: WANTED. Död eller levande.

Idag gömmer sig säkerhetspolisen, som identifierats som Mohamed Sobhy El-Shennawy, förste löjtnant i säkerhetsstyrkorna. Inrikesministern har meddelat att löjtnanten ”förr eller senare” kommer att arresteras. Troligare är att han redan finns i säkerhet bakom den nya muren som det hatade inrikesministeriet byggt de senaste dagarna, för att skydda sig mot folkets vrede – och insyn.

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Foto, Graffiti, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

Revolutionen i Egypten: ”Jag har hittat mig själv”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Revolutionen har fått Beshoy Fayez, 25, att känna sig som en riktig människa. En människa som inte längre behöver vara rädd. Redan som barn fick Beshoy, som tillhör en kristen familj, höra av sina föräldrar: ”Håll dina åsikter för dig själv! Prata inte med andra om vad du tycker, då kan du försvinna bakom solen”. Bara döden var värre än att ”försvinna bakom solen”, det egyptiska uttrycket för de som blev arresterade och skickades utan rättegång till ett fängelse på okänd ort. Rädslan för regimen hade borrat sig djupt in i folk. Men Beshoy vägrade hålla tyst.

”Många av mina vänner uppmanade mig att inte delta i revolutionen och slutade vara vän med mig på facebook”, berättar Beshoy. ”De var rädda att regimen skulle kunna spåra dem. En av mina vänner skrev till och med ett inlägg där han hyllade Mubarak och kallade honom ”vår hjälte”. Men när Mubarak avgick 11 februari ändrade min vän sig helt, nu var han istället stolt över mig och utnämnde mig till sin nye hjälte!”

Beshoy är arbetslös akademiker. 47% av alla unga som lämnar universitetet hittar inget jobb. Ett tag lyckades Beshoy, som är expert på Japan, få ett tillfälligt arbete på en resebyrå, men det tog slut i och med revolutionen som skrämde bort turisterna.

”Här finns så mycket talang i Egypten, så många unga, begåvade människor som vill bidra till det egyptiska samhället. Men före revolutionen fanns det ingen plats för oss. Det var därför jag anslöt mig till demonstranterna på Tahrirtorget”.

Beshoy tog med sig kameran till torget. Nu finns hans bilder i den kollektiva fotoboken ”Messages from Tahrir”, som nyligen publicerats. Vi bläddrar bland sidorna tills vi hittar Beshoys favoritbild, där han har fångat en ung man som passerar mellan en stridsvagn och en betongpelare som bär texten: ”Vi är alla egyptier, vakna upp!”

”Precis vad jag vill ska hända”, säger Beshoy. ”Det handlar inte bara om att förändra Egypten. Vi måste förändra oss själva. Mubarak och hans korrupta styre gick in i vårt blod, i vårt inre. Nu gäller det att få honom ur vårt system. Vi måste välja bort negativa handlingar, i stort som smått, och göra positiva saker, sådant som bygger upp människor och ger dem ork att vänta på ett bättre liv. För det kommer att ta tid. Jag tror inte på några verkliga förändringar förrän om 10-15 år. Så den här revolutionen har vi gjort för våra barn”.

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Foto, Kultur, Media, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten

Höstkrönika från Egypten

Egypten är störst och bäst! Så har det låtit i egyptisk media den senaste tiden. Vilket annat land har en 83-årig president som kan vinna 100 meter framför näsan på världens bästa idrottsmän? Eller landa på månen? Alla bedrifterna – som visas upp i bild på nätet –  är ett skämt, förstås. Egyptens bloggare vill ge en känga åt Egyptens äldsta och största dagstidning, Al Ahram, som i förra veckan avslöjades med att ha klippt och klistrat enligt stalinistiskt manér i en bild från Vita Huset så att det ser ut som Hosni Mubarak, Egyptens president, går i spetsen för de nya fredsförhandlingarna i Mellanöstern – till och med steget framför värden för mötet, president Obama. I själva verket kom den åldrande Mubarak sist bland ledarna på röda mattan, lite trött och hopsjunken bakom Obama, Israels Netanyahu, palestiniernas Abbas och Jordaniens kung Abdullah, som för övrigt förlorade vänsterfoten när bilden manipulerades.

 

Men en Mubarak på efterkälken var en verklighet som inte passade den statsägda och regimvänliga tidningen Al Ahram. Efter att bildfusket avslöjats skulle man förvänta sig att Al Ahrams ledning bad läsarna om ursäkt och beklagade det inträffade. Nej, istället försvarar nu chefredaktören Osama Saraya tidningens manipulerande av det ursprungliga fotografiet med att den egna versionen är mer korrekt eftersom den ”ger en sanningsenlig och levande beskrivning av president Mubaraks framstående hållning i Palestina-frågan och hans unika roll att leda den, både före och efter Washington”. I själva verket menar kritiker att den förfalskade bilden försöker dölja faktumet att Egypten idag spelar en allt mindre roll i fredsprocessen.

 

”Al Ahrams agerande är ett talande exempel på hur vi förs bakom ljuset i de flesta frågor”, säger bloggaren Wael Khalil som upptäckte att dagstidningen hade mixtrat med bilden från Vita Huset. ”Istället för att ta på allvar och belysa bristerna i samhället, behovet av social rättvisa och demokrati, matas vi med lögner och blir serverade en glättad bild som inte har något med verkligheten att göra”.

 

Det är mycket som står på spel för den sittande regimen och familjen Mubarak. Nästa år är det presidentval i Egypten. Ingen räknar med att Hosni Mubarak, som suttit vid makten i snart 30 år, klarar av ännu en 6-årsperiod, det ryktas att han är allvarligt sjuk och att sonen Gamal i hemlighet har utsetts till efterträdare. Men den gamle Mubarak lämnar efter sig en stat i förfall.

 

”Råder det något tvivel om det urusla arvet efter Hosni Mubarak?” frågar sig Nael Shama, politisk kommentator i oberoende Daily News, och räknar upp allt som vanskötts genom tre decennier: Skolan, hälsovården, vatten, elektricitet, kommunikationerna. Än talar man om trebarnspappan som sittstrejkade i somras framför parlamentet i protest mot att hans döttrar inte fick någon plats i grundskolan. Barn till föräldrar med starkare plånböcker hade gått före. Men ingen på skolmyndigheten hade velat ta emot pappan, som bittert konstaterade att ”Det är lättare att få till ett möte med Dödens Ängel än med en egyptisk statstjänsteman”. ”Vart man än vänder sig idag ser man bevisen på det utbredda förfallet och fattigdomen” ,fortsätter Shama och ställer samma fråga som många gör idag, inför utsikten att Gamal Mubarak får fortsätta i faderns fotspår: ”Varför skulle folk vilja ha mer av samma vanstyre?”

 

 

 

Gamal Mubarak och hans supportrar inom NDP, det Nationella Demokratiska Partiet, med starka band till landets bank- och affärsvärld, har redan dragit igång presidentkampanjen – mer än ett år före valet ska äga rum. Den 47-årige Gamal Mubarak lanseras som ”en ung man med nya idéer för Egyptens välstånd och säkerhet”. Över hela Egypten – och framför allt där nöden är som störst – klistras det upp affischer som visar Mubarak den yngre, välklädd och statsmannalik med den egyptiska fanan i bakgrunden, och ett budskap som är tänkt att inge hopp för framtiden: GAMAL MUBARAK: DE FATTIGAS DRÖM!

 

Det styrande partiet, NDP, är splittrat i två falanger. Kampanjen för Gamal Mubarak, säger den politiske analytikern Kamel Al-Sayyid, är i själva verket lika mycket ett budskap till Hosni Mubarak och det gamla gardet inom partiet och statsbyråkratin att ”er tid är ute”.

 

Men Gamal Mubaraks kritiker inom oppositionen höjer ett varnande finger. ”Glöm inte att Gamal Mubarak de senaste tio åren inte bara har varit en viktig kugge i ett auktoritärt styre som inte visat något intresse för demokratisering”, skriver debattören Nael Shama, ”han är också en av arkitekterna som hjälpt regimen att stärka sitt grepp kring makten. Den som inbillar sig att styret blir mindre diktatoriskt med Gamal Mubarak vid rodret, är okunnig. Och den som vet hur saker och ting ligger till och ändå hjälper honom till presidentskapet, är korrupt.”

Lämna en kommentar

Under Egypten, Foto, Media

De är också människor – They are human too

”Jag ber dig bara att se människorna jag fotograferat. De kommer att möta din blick, och när era ögon möts, är jag säker på att du ska komma fram till samma sak som jag: De är också människor.”

Så skriver den svenske fotografen Per-Olow Anderson (1921-1989) i förordet till sin bok om de palestinska flyktingarna på Gazaremsan, They are human too. A photographic Essay on the Palestine Arab Refugees som kom ut på ett förlag i Chicago 1957.

Per Olow blev först i världen med att dokumentera den palestinske flyktingen. Då var det inte många som kände till det palestinska folket och dess öde, än mindre de torftiga flyktinglägren som upprättats runt om i Mellanöstern.

Idag har ett halvt sekel gått. Fjärde, i många fall femte generationen föds till ett liv som flyktingar i Gaza, och freden tycks mer avlägsen än någonsin. I år har 40 år gått sedan den israeliska ockupationen inleddes på Västbanken och Gazaremsan.

Jag har försökt spåra människorna som Per Olow mötte i Gaza på 1950-talet. Vilka var de? Vad hände med dem sedan? Med bilderna i boken som guide lyckades jag hitta några av dem, eller deras barn och barnbarn.

fiskaren-abu-kheir-i-boken_1957.jpg 

Fiskaren Al Sayed Abu Kheir ”Abu Ahmed” 1956. Foto Per Olow Anderson. Och nedan, Abu Ahmed med några av sina 38 barnbarn idag:

abu-kheir-med-nagra-av-sina-38-barnbarn-idag.jpg

I Ordfronts sommarmagasin 7-8 2007 möter du fler av människorna som Per Olow Anderson porträtterade, och som jag lyckades hitta mer än 50 år senare.

2 kommentarer

Under Foto, Kultur, Media, Mellanöstern, Palestina