Etikettarkiv: Mellanöstern

Ett år efter den egyptiska revolutionen: ska revolutionen fortsätta eller firas?

Vår portvakt Sayed förvånade mig ordentligt imorse.

För ett år sen, när upproret mot Mubaraks diktatur startade, vågade sig Sayed inte ner till Tahrirtorget. Sayed är en klok och god människa, och i likhet med de flesta egyptier gillar han inte konflikter. Under de arton dagar som det tog för demokratianhängarna att fälla Mubarak, fortsatte Sayed att följa de dramatiska händelserna från sitt träskjul vid Nilen i Imbaba, en av Kairos fattigaste stadsdelar.

Idag stod Sayed framför mig och sa: ”Vi ses på Tahrirtorget”.

Inför ettårsdagen av revolutionen har det skickats ut två inbjudningskort. Militärrådet, SCAF, som styr Egypten efter Mubarak, lockar med militära parader, flyguppvisning, fyrverkerier och medaljer till revolutionens offer. För att ingen egyptier ska missa firandet, har militärrådet upphöjt 25 januari till en nationell helgdag.

Ett helt annat inbjudningskort har skickats ut av militärrådets motståndare, aktivisterna som menar att det finns inget att fira. Revolutionen är långt ifrån över. Mubarak må sitta bakom galler, men regimen består. Kraven på frihet, bröd och social rättvisa är lika aktuella idag, som för ett år sen. Och därför riktar aktivisterna istället följande uppmaning till det egyptiska folket: FORTSÄTT revolutionen.

Portvakten Sayed ska gå till Tahrirtorget idag. Men inte för att fira. ”El Moshir är ingen bra människa”, säger Sayed och menar fältmarskalk Tantawi, mannen som lyckats hålla sig kvar vid makten längre än de flesta, först i tjugo år som Mubaraks försvarsminister och nu som ledare för Egypten, en post med en mycket oklar tidsgräns. ”El Moshir är som Mubarak”, säger Sayed. ”Han måste bort”.

Att Sayed och hans vänner från fattiga Imbaba går till Tahrirtorget för att demonstrera och inte fira, pekar på två saker som hänt under det senaste året. Dels att militären – som förra januari försvarade demonstranterna mot Mubaraks polisvälde och därmed vann folkets kärlek – genom de senaste månadernas övervåld mot samma demonstranter har lyckats förskingra det mesta av sitt förtroendekapital. Dels att aktivisterna inte är så isolerade från vanligt folk som det ofta framställs, utan verkligen har lyckats nå ut och höjt det politiska medvetandet hos människor.

Samtidigt växer förvirringen. Vem är vän och vem är fiende till revolutionen? Och kan man verkligen kalla det för en revolution, om inget har förändrats i grunden? De allra flesta man pratar med, från taxichaufförer till slipade debattörer, har svårt att formulera hur ett framtida Egypten kommer att se ut. Istället hopar sig frågorna: Kommer militärrådet och dess ledare, fältmarskalk Tantawi, att hålla sitt ord och utlysa presidentval i juni? Och hur blir förhållandet mellan det nyvalda parlamentet och militärrådet, kommer militären att behandla parlamentet som en knähund, utan makt att fatta egna beslut?

För två dagar sen öppnade parlamentet. Det var en stor dag för islamisterna, som efter ett demokratiskt val kunde sätta sig på tre fjärdedelar av stolarna i folkförsamlingen. På väg in till sitt nya uppdrag möttes de folkvalda av demonstranter som ville påminna om 25-januari-revolutionens krav: Bröd, frihet och social rättvisa. På plakaten kunde man också läsa ”Ned med militärstyret”, och uppmaningar till militärrådet att överlämna makten till parlamentet. Men många av demonstranterna litar inte på de folkvalda islamisterna. Idag, på årsdagen av den egyptiska revolutionen, har Muslimska brödraskapet slutit upp kring militärrådets uppmaning att revolutionen ska firas. Något som fått unge författaren Osama Dorra att se rött. Osama är avhoppad medlem från det Unga brödraskapet. ”Ett av mina mål när jag demonstrerar på Tahrirtorget den 25 januari, är att sätta stopp för kohandeln som pågår mellan Brödraskapet och militärrådet”, sa Osama när jag pratade med honom häromdagen.”Brödraskapet måste välja, antingen är de för eller mot revolutionen”.

Vad kommer då att hända idag?

Många är oroliga för sammandrabbningar, att egyptierna – som stod så enade för ett år sedan – kommer att splittras mellan militärstyrets firande och aktivisternas krav på fortsatt revolution. ”Jag håller med om att vi har en lång väg kvar”, säger studenten Radwa Fouad, som samtidigt vill fira revolutionen, men inte på militärens villkor. ”Vi störtade en diktator. Vi har lyft på locket till den stinkande soptunnan som var den gamla regimen, bara det är värt att fira”, säger Radwa.

Själv kommer jag aldrig att glömma Tahrirtorget för ett år sedan. Solidariteten och enheten. Hur människor, oavsett klass, kön och religion, förenades i en enda gemensam önskan om frihet och att få leva ett anständigt liv. För många blev de arton dagarna på torget en kompass, som pekade ut riktningen för det NYA Egypten. Men som en kvinnlig aktivist uttryckte saken:  ”I ett komplicerat land som Egypten gör man inte revolution på arton dagar. Här får man räkna med att det tar minst tio år, innan vi är färdiga.”

                                       Tahrirtorget 25 januari 2012, på ettårsdagen efter revolutionen.

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

Nu trycks en ny upplaga av min fotobok Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution

Redan efter sex månader trycks fotoboken Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution i en ny upplaga. ”Alla böcker vi gett ut om den egyptiska revolutionen säljer oerhört bra, intresset är stort”, säjer Neil Hewison, min förläggare på AUCpress i Kairo. Här i Kairo finns boken att köpa i AUCpress egen bokhandel vid Tahrirtorget och hos Diwan. I Sverige finns den på Medelhavsmuséet i Stockholm. Den går också att beställa från Bokus och Amazon.

Så här skriver jag i mitt förord till boken:

I couldn’t believe it. I arrived at Tahrir Square without my camera. It was taken at one of the many checkpoints I had to make my way through in Cairo’s downtown area. The center of the city looked like a war zone after a week of clashes. Not all the checkpoints were friendly, and my pulse ran high. Some of them were governed by pro-Mubarak supporters who didn’t want any foreigners, and especially not journalists, to meet with the protesters at Tahrir.

No camera. And here I was finally, eager to see with my own eyes an uprising that until then I had only been able to follow from a distance.

The Egyptian revolution had started while I was busy doing other things. The day before 25 January I was in Amman to open my photography exhibition Gaza Graffiti, and people asked if I thought a large number of people would join the call for protests in Egypt. “I’m afraid not,” I said, and recalled earlier attempts to mobilize people, when tens of thousands had signed the protests on Facebook but only a handful showed up for the demonstrations.

I was totally wrong. Tuesday 25 January was to become the starting point for the Egyptian Revolution. I’ve been reporting from the Middle East for so many years, and still I didn’t manage to read the writing on the wall. The fact that Cairo has been my base for ten years didn’t help either. I should have listened more carefully to Mohammed, the young man I shared a cab with before I left Cairo for Amman. He was totally convinced that the time was ripe, and said: “Tunisia was first, now it’s Egypt.”

When I had recovered from the initial shock of having my working tool taken from me, I started to explore the square. I was surprised to find Tahrir such a welcoming place: it was like being rescued on a peaceful island in a frightening sea. From the media coverage of the first week’s events at Tahrir, I was expecting more of a conflict scene in the stereotyped way we are used to seeing from the Middle East; a square filled with angry young Muslim men. Instead, I found myself in the middle of a well-organized festival of freedom, brimming with creativity and solidarity, and with people from all walks of life, young and old, Christian and Muslim, men and—lots of women.

Behind the protective barricades surrounding Tahrir, I was introduced to an Egypt I knew existed but never had seen so freely expressed, and by thousands of people at the same time. My heart swelled and I was swept away by the happy and hopeful atmosphere. Today I’m glad I didn’t have a camera the first hours at the square; in a way I think I got closer to the general feeling at Tahrir; with a camera you tend to focus more on certain events and people you want to capture. In the end I was lucky to run into a friend and colleague, Cecilia Uddén from Swedish Radio. She offered me her small pocket camera and I was able to start taking the first pictures that eventually became this book.

I followed the people of Tahrir for twenty-one days, from 4 to 25 February. When I started documenting the square the Revolution had been going on for a week, the situation was still tense, the army had moved in and surrounded Tahrir Square with their tanks, but people were not ready to fully trust them; the previous two days of violent attacks by pro-Mubarak gangs had stained the square with the blood of many freedom seekers. But Friday 4 February, which was announced as the “Day of Departure,” became a turning point. Huge crowds gathered again at Tahrir Square and all over Egypt, calling for President Mubarak to leave. The Square was injected with a renewed strength and hope, brought there by the increased numbers of whole families, men and women who came to Tahrir Square to fight for freedom and a better life together with their children.

When I moved around the square I realized to my amazement that the crowd was much more than a protest. I had never witnessed such a demonstration in all my life. The mass gathering at Tahrir Square was not just a rally, a whole community had sprouted up in the center of Cairo. Everything had its place at Tahrir Square. Beside the “tent city,” where the protesters slept who protected the square during the nights, there was a field hospital, there were centers for information, for distributing food, tents and blankets, scribes ready to write slogans at your request, an art corner, slogan exhibits, a blogger’s tent, an open-air place for reading newspapers, and even a kindergarten.

I looked around, almost in disbelief, asking myself “How is it possible?” So many people at the same place, almost standing on top of each other, and nobody is getting irritated, no sound of quarreling, no stress, no litter on the ground, everything in order and kept together by something I can only describe as a mutual sense of solidarity, equality, and—sheer happiness. Maybe it could also be described as a true vision of democracy. Democracy, a word that to most of us has been emptied of its real meaning. Tahrir Square—the heart of the Egyptian Revolution—reminded us all again what democracy is all about: to participate, to be an engaged and vital part of a society. Whoever we are and wherever we come from, oppressed or just comfortably tired and uninspired, the people of Tahrir not only showed us that it is possible to act, they showed the way to a better, more equal and happy future.

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Foto, Kultur, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

VAL I DE GYLLENE MUMIERNAS DAL

Ställ i ordning rummen! Hämta kycklingar och färska grönsaker från stan! Plötsligt har det lilla hotellet i ökenstaden Bawiti väckts ur sin ofrivilliga törnrosasömn. En av kandidaterna till det egyptiska parlamentsvalet, affärsmannen Abdel Moneim Nimr, har plötsligt dykt upp från Kairo med sitt tolv man starka följe. Vid denna tiden för ett år sedan skulle en oanmäld grupp i den storleksordningen inte lyckas hitta några lediga rum i oasen, som är fyndplats för de berömda gyllene mumierna. Bawiti, som är huvudort i Bahariyaoasen, är också porten till den magiska ”Vita öknen” dit människor vallfärdat det senaste decenniet. Men tio månader efter den egyptiska revolutionen har turisterna ännu inte vågat återvända. Varje hotellgäst är en skänk från ovan. Valkandidaten Abdel Moneim Nimr och hans sällskap välkomnas därför med strålande leenden och öppna armar.

Det långa ekonomiska avbräcket är inte Bahariyaoasens enda problem. Mer grundläggande frågor som måste få en lösning är de dåliga vägarna som förbinder oasen med omvärlden, det otjänliga dricksvattnet och den bristande renhållningen i oasen. Till detta kommer en hälso- och sjukvård som inte är värd namnet och en ökande ungdomsarbetslöshet. Det enda som ingen klagar på är skolan, kvalitén på utbildningen har, jämfört med tidigare, ryckts upp de senaste åren. Inga av problemen är unika för Bahariya, det mesta av Egypten har försummats under Mubaraks regim.

Abdel Moneim Nimr har kommit till Bahariya för att värva röster bland oasens invånare. I valet slåss femtifem politiska partier och deras kandidater om 498 platser i parlamentet. Dessutom har bortåt 6 000 icke partibundna anmält att de kandiderar till en plats i den nya folkförsamlingen. Nimr tillhör den senaste kategorin, hans nöjesfält ”Tigerland” drar in tillräckligt med pengar för att han ska kunna driva sin egen kampanj.

”Vill du träffa Abdel Moneim Nimr?” frågar hotellägaren, som vet att jag är journalist. ”Hela sällskapet har tagit plats vid lägerelden i beduinhyddan ute i trädgården” tillägger han och berättar att gästen är mycket frikostig; stora summor har delats ut under dagen till fattiga och sjuka i oasen. Hyddan, som visar sig vara en stor samlingssal byggd i lera och palmblad, är fylld av män i olika åldrar som slagit sig ner på golvets vassmattor. Röken från elden slingrar sig genom palmverket ut i nattens mörker. Det är lätt att identifiera affärsmannen från Kairo; den imposanta kroppen är klädd i en grå stadskostym med breda ränder i silver. Ränderna glimmar till i skenet från elden när Abdel Moneim Nimr sträcker fram handen för att hälsa. ”Nimr”, säger han och lägger till på engelska ”Tiger”, vilket visar sig vara ett av de få orden som ingår i den nyblivne politikerns engelska vokabulär. Nimr betyder ”tiger” på arabiska, därav nöjesfältets namn ”Tigerland”. Stoltheten över efternamnet är uppenbar. ”Kom tillbaka om tio år”, säger Nimr-Tiger självsäkert ”så ska du få se hur fint det har blivit i Bawiti, ja hela Bahariyaoasen. Vägen från Kairo har breddats och fått ny asfalt, sjukhuset är tipptopp, vattnet är rent, och turismen blomstrar som aldrig förr”.

Nästa dag, när jag vandrar i dammet på Bawitis huvudgata, tävlar valbanderollerna som är uppspända på husväggar och mellan telefonstolpar om min uppmärksamhet. Porträtt av allvarliga män svävar över folklivet. Här finns även en reklamduk med Abdel Moneim Nimr. Han blickar presidentlikt över grönsaksförsäljarna som bjuder ut sina varor på trottoaren. ”Jag har aldrig sett eller hört talas om den mannen förut”, säger guiden Mahmoud när jag frågar vad han tycker om Abdel Moneim Nimrs valkampanj i Bawiti. ”Och efter valet kommer han inte tillbaka, tro mig. Han är bara ute efter våra röster”, säger Mahmoud med ett snett leende. Mahmoud väntar på middagsbussen från Kairo, har han tur kanske den för med sig några turister som vill ha en guide till öknen.

Mahmoud har inga större förhoppningar om valet, att det ska leda till några snabba och påtagliga förändringar i Bawiti eller landet som stort. Men samtidigt är han noga med att påpeka att valet är mycket viktigt för honom. ”För första gången är jag med om ett fritt och demokratiskt val, med många olika partier och kandidater att välja bland”, säger han och berättar att han vägrat rösta i två tidigare val eftersom det kändes meningslöst att delta i en process där vinnaren var uppgjord på förhand. ”I det här valet finns det också för första gången flera människor från oasen som kandiderar till parlamentet”, berättar Mahmoud. ”Jag har ännu inte bestämt vem jag ska rösta på, men det blir absolut någon från Bahariya”.

När jag återvänder till hotellet på eftermiddagen möter jag en olycklig hotellägare. Abdel Moneim Nimr och hans stora sällskap har gett sig iväg utan att betala. En klapp på axeln som tack för rummen och de många målen mat, var allt man fick. Rummen är till på köpet svårt nedgrisade. ”Men det värsta av allt”, säger hotellägaren, ”är att Abdel Moneim Nimr är inte färdig med sin valkampanj i Bahariya. Han kommer tillbaka nästa vecka. Med ett lika stort sällskap!”

I beduinhyddan med Nimr-Tigern. Kandidaten till parlamentet står längst till vänster.

Valbanderoll i den lilla ökenstaden Bawiti för Abdel Moneim Nimr.

Guiden Mahmoud köper inte Nimr-Tigerns vallöften.

1 kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Mellanöstern, Revolution i Egypten, Val i Egypten

Sex månader efter revolutionen: Jag är mycket orolig.

Läkaren Mona Abou el Ghar tycker att hon fick den bästa födelsedagspresent en egyptier kan önska sig: 11 februari, på Monas 40-årsdag, gav Mubarak upp och avgick som Egyptens president. När beskedet kom på kvällen, vällde känslorna fram.

”Jag gjorde allt på en gång, skrek, skrattade, grät och kramade alla på Tahrirtorget”, säger Mona. ”Äntligen hade Mubarak avgått och vi var fria. Alla viftade med flaggor och sjöng: ”Sträck på dig! Du är egyptier och stolt”.

 

Idag är Mona engagerad i det nybildade egyptiska socialdemokratiska partiet. Partiet vill vara en motkraft till Muslimska Brödraskapet och Mubaraks anhängare, men det är inte lätt att övertyga ett religiöst folk som egyptierna om fördelarna med ett civilt samhällsskick, skilt från religiösa påbud och lagar.

 

”Här räcker det inte med Facebook och Internet”, säger Mona. Man måste ut i verkligheten och möta folk. Vi som är läkare i partiet besöker Kairos fattigaste kvarter, ger hälsoråd, delar ut medicin och pratar om hur vi kan skapa ett bättre samhälle”.

 

Mona betonar att det handlar om ett politiskt arbete på lång sikt. Programmet är ännu inte klart, det diskuteras fortfarande, och sedan ska man hinna nå ut med sitt budskap i god tid för valet i november. Själv deltar Mona i kvinnogruppens arbete.

 

”På jämställdhetens område har det egentligen inte hänt något i Egypten de sista 30 åren”, säger Mona. ”Motståndet mot kvinnor på viktiga poster i samhället är fortfarande stort. Det gäller att få in kvinnorna i politiken, men tyvärr är de inte lika aktiva som de var i början av revolutionen”.

 

I bästa fall hoppas Mona att socialdemokratiska partiet ska lyckas få ett par platser i det nya parlamentet. Hon vill vara optimistisk inför framtiden, men det är svårt.

 

”Jag är orolig för att vanligt folk ska tappa tålamodet, att de inte orkar vänta på demokratin och en bättre ekonomi”, säger Mona som saknar den goda stämningen och enigheten från revolutionens första månader. ”Idag finns det en nervositet och oro på gatan, jag hör ofta hur folk grälar och är direkt oförskämda mot varandra”.

 

Monas värsta mardröm är att Egypten skulle tvingas gå igenom ännu en revolution. Men den här gången inte en fredlig protest, framdriven av frihetslängtan och en dröm om demokrati. Utan ett hungeruppror som krossar allt i sin väg.

 

”Om de riktigt fattiga som bor i slummen beväpnar sig och ger sig ut på gatorna kommer alla som ser ut att leva gott och har pengar att bli måltavla för deras vrede. Då är jag rädd för att det blir ett blodbad, en fruktansvärd massaker”.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Kultur, Politik, Revolution i Egypten

Hazem: Jag var beredd att dö för friheten.

Hazem Monir tillhör inte de fattiga i Egypten. Han är inte ens arbetslös. Hazem är en ung, välutbildad företagare i möbelbranschen som dessutom ägnar sin fritid åt vetenskapliga studier på fysikens område. Han saknade bara en sak i livet. Friheten. Drömmen om ett fritt och jämlikt Egypten fick honom att packa väskan hemma i Damietta och sätta sig på bussen till Kairo och Tahrirtorget.

 

”Min mamma grät och försökte stoppa mig”, berättar Hazem. ”Men för mig finns det inget viktigare än friheten, så till sist gav hon mig sitt stöd och sa: ”Om du dör på Tahrirtorget, så vet jag i alla fall att du mister livet för en god sak, något som du tror på”.

 

Den egyptiska revolutionen krävde mer än 800 människors liv och 5000 blev svårt skadade.

Hazem hade tur och kunde återvända hem till Damietta utan en skråma. Men de två veckorna på Tahrirtorget har förändrat honom för livet.

 

”Jag har blivit en bättre människa”, säger Hazem. ”Idag bryr jag mig mycket mer om andra människor, har en helt annan förståelse för deras problem och behov. Jag var ganska hopplös på det tidigare, en ganska självisk typ. Hela Egypten har förändrats, tycker jag. I alla fall på det moraliska planet, här i Damietta tar man bättre ansvar för sin närmaste omgivning, olika kommittéer har bildats för att hålla gatorna rena och för att hjälpa samhällets fattiga”.

 

Hazem håller fortfarande kontakten med många av människorna han mötte på Tahrirtorget. Han kallar dem för sina ”systrar och bröder”.

 

”Det är en fantastisk känsla att inte vara ensam längre”, säger Hazem. ”Att det finns andra som vill precis samma sak, friheten att tänka, leva och be till den Gud man vill. På Tahrir-torget fanns det plats för alla, det spelade ingen roll om du var kristen, muslim, man, kvinna, rik eller fattig, alla respekterade och brydde sig verkligen om varandra. Det är i den andan vi ska bygga det nya Egypten”.

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Kultur

Två veckor efter Mubaraks fall: Möte med författaren Alaa Al Aswany

När vi passerar den stora eldhärjade byggnaden som var Mubaraks partihögkvarter, kan taxichauffören inte hålla tillbaka sina känslor. ”Uslingar! Bovar! Banditer!”, ropar han och hötter med näven mot de svarta hålen där fönstren en gång satt. Nu har det gått två veckor sedan det egyptiska folket fick Mubarak på fall och behovet att få tala fritt är påtagligt efter den långa diktaturen. En av Mubaraks värsta kritiker, en av de modiga som vägrade låta sig tystas, är författaren Alaa Al Aswany. Bokhandeln vid Tahrirtorget har städat upp det värsta efter sammandrabbningarna – Mubaraks krypskyttar bröt sig in och använde taket för att skjuta prick på demonstranterna – och har bjudit in oss att möta Aswany och hans nya bok:

On the State of Egypt – a novelist’s provocative reflections.

 

Boken är skriven före den egyptiska revolutionen och ger en klar bild över varför den ägde rum. Men folket som samlats i bokhandeln har inte kommit för att lyssna på vad Al Aswany har att säga om läget FÖRE Mubaraks avgång. Flertalet av hans egyptiska fans är bekanta med bokens innehåll, texterna har redan varit publicerade i den oberoende egyptiska pressen. Idag är folk istället nyfikna på vad den 54-årige författaren, som nått världsberömmelse med romanerna Yacoubians Hus och Chicago, har att säga om revolutionen och vad som kommer att hända EFTER Mubarak. Nja, kanske inte alla. Några i lokalen har lika stort behov att prata av sig som den upprörde taxichauffören, och använder stunden till att ventilera sin ilska mot den gamla regimen. ”Varför sitter Mubarak kvar i Sharm el Sheik? Mubarak ska ut ur landet NU!” ropar en dam i mörka solglasögon. ”Skicka honom till Arabemiraten, Tyskland, eller var som helst, bara vi slipper bidra till hans fortsatta uppehälle!”

 

Alaa Al Aswany lyssnar tålmodigt och låter var och en tala till punkt. I mer än tre decennier har bara en röst varit tillåten, nu håller egyptierna på att återupptäcka vad det innebär att åter få tala fritt. Själv förbjöds han av regimen att publicera flera verk, något som Al Aswany betecknar som normalt av en diktatur.

 

”En diktatur bryr sig inte om huruvida du är en bra författare eller ej”, säger Al Aswany. ”Om du inte stödjer diktatorn behandlas du som en fiende, även om du skulle råka vara en ny Shakespeare.”

 

Alaa Al Aswany anslöt sig till upproret från dess första dag. Tahrirtorget, som snabbt blev revolutionens hjärta, ligger ett stenkast från författarens bostad. Men fastän Al Aswany länge förutspått en revolt trodde han inte att demonstrationen 25 januari, som blev startskottet till upproret, skulle samla mer än den vanliga hopen om ett par hundra människor och bestämde sig kvällen innan för att inte delta. En felbedömning han delade med många. När han slog på teven nästa förmiddag, efter morgonens skrivpass, fick han en glädjechock.

 

”Det kändes som ett mirakel hade hänt!” utropar Al Aswany upprymt. ”Miljoner egyptier var ute och demonstrerade på gator och torg, över hela Egypten. Jag skyndade mig snabbt ner till Tahrir och stannade sedan på torget hela tiden, de 18 dagarna det tog för Egypten att göra sig av med Mubarak och vinna sin frihet. Jag återvände bara till hemmet ett par timmar varje natt, för att raka mig, få ett par timmars sömn och träffa familjen.”

 

Upplevelserna från Tahrirtorget har lämnat ett djupt intryck hos Al Aswany. En av de första dagarna, när Mubarak och hans regim tog till alla medel för att stoppa uppropet, bevittnade Al Aswany hur demonstranterna blev måltavlor för krypskyttarnas skarpa skott; vid hans sida stod två unga män som båda träffades i huvudet och föll döda till marken.

 

”Jag försökte på alla vis få ungdomarna att flytta på sig, att inte stå kvar mitt i skottlinjen”, berättar Al Aswany. ”Men ingen brydde sig längre om att sätta sig i säkerhet, det var som om de hade smält samman med de hundratusentals människorna på torget till en enda gigantisk och orädd kropp, beredda att offra sina liv för friheten.”

 

Omvärldens fokus låg till en början helt på de våldsamma sammandrabbningarna mellan demonstranterna och Mubaraks anhängare. Men bakom barrikaderna som beskyddade torget utvecklades en sammanhållning och organisation som Al Aswany liknar vid det revolutionära stadsstyret i Pariskommunen 1871. Demonstranterna satte upp kommittéer som tog hand om folks olika behov på Tahrirtorget: sovplatser, bespisning, toalett och hygien. Frivilliga läkare organiserade fältsjukhus. Unga starka killar bildade försvarsgrupper. Städpatruller höll rent efter de hundratusentals människorna som strömmade genom torget varje dag. Det fanns tält för tidningsläsning, plakatmålning och utbyte av information.

 

”Det som hände på Tahrirtorget var helt otroligt”, fortsätter Al Aswany. ”Människorna som jag mötte på Tahrir var NYA egyptier, de hade inget som helst gemensamt med de egyptier som jag annars brukar ha att göra med. Det var som om revolutionen hade stöpt om mina landsmän till en ädlare och bättre sorts människor. Alla sociala skrankor och barriärer hade raserats, du accepterades oavsett vem du var eller var du kom ifrån. Det spelade inte längre någon roll om du var rik eller fattig, beslöjad eller obeslöjad, ung eller gammal, kristen eller muslim. På Tahrir var vi som en enda familj.”

 

En äldre herre i publiken undrar om Al Aswany tror att revolutionen får ett lyckligt slut. Är det inte risk att allt går åt pipan?

 

”Mubarak kommer inte tillbaka, det är jag helt säker på”, säger Al Aswany. ”Men problemet är kvarlevorna av diktaturen. Det finns kontrarevolutionära krafter i omlopp, folk från den gamla regimen som fortfarande sitter kvar på sina poster. De har inget intresse av att skapa en ny författning, avskaffa undantagslagarna – och allra minst att byta ut sig själv. Vi får inte glömma att vi har att göra med ett ledarskap som har lidit ett svårt nederlag. Just nu bidar de sin tid och väntar ut oss. Märker de en spricka eller minsta svaghet hos folket, kommer de att slå tillbaka. Därför är det viktigt att vi håller uppe tempot på revolutionen.”

 

Nästa fråga kommer från en kvinnlig biståndsarbetare. ”På vilket sätt kan EU-länderna bäst stödja Egypten på vägen mot demokrati och frihet?” undrar kvinnan och tillägger med ett leende att hon kommer från Sverige. Svaret från Al Aswany tar sig en vändning som hon nog inte riktigt hade tänkt sig.

 

”Stödet från allmänheten i Väst är fantastiskt, något som verkligen har varit betydelsefullt”, säger Al Aswany. ”Men när det gäller regeringarna inom EU och andra länder blir mitt råd följande: Ge sparken till alla era specialister och experter på Mellanöstern och arabvärlden! Det skulle vara till en stor hjälp för oss. Min erfarenhet av dessa så kallade experter är att de kommer hit bara för att få sina redan färdiga – och fördomsfulla – uppfattningar bekräftade.

Alla ställer samma två ledande frågor. Den första lyder så här: Tror du inte att Muslimska Brödraskapet kommer att ta över om Egypten blir mer demokratiskt? Och den andra är: Tror du verkligen att egyptierna kan tillgodogöra sig en demokrati, är de mogna för ett sådant system?

 

”Jag är ledsen att behöva säga det”, fortsätter Al Aswany och fäster blicken på den svenska biståndsarbetaren, ”men helt klart har beslutsfattandet i Europa varit alldeles för influerat av dessa specialisters felaktiga analyser och slutsatser”.

 

”Det finns bara en lösning för Egypten”, avslutar Al Aswany. ”Jag har sagt det i många år och jag upprepar det nu: Vi måste få demokrati.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Kultur, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten

Ny intressant bok om Mellanöstern och Arabvärlden: ”What’s really wrong with the Middle East”

Mellanösterns problem är alltid någon annans fel.

Medan Väst lägger skulden på extremister och diktatoriska styren, kastar arabvärlden tillbaka bollen och menar att problemen bottnar i århundraden av utländsk inblandning. Båda sidorna har rätt, säger journalisten och författaren Brian Whitaker, men bara till en viss del. Mellanösterns problem är mer komplexa än så. Med sin nya bok ”What’s really wrong with the Middle East” – Vad som är det verkliga problemet med Mellanöstern – vill Whitaker, som till vardags är reporter på engelska dagstidningen The Guardian, få igång en ny och mer konstruktiv debatt om Mellanöstern.

 

Många vill se en förändring i arabvärlden idag – även araberna själva. Men om förändringen ska bli meningsfull, skriver Whitaker, måste den ta sin början hos vanliga människor, i deras tankar och idéer. Att Väst går in militärt och störtar diktaturer och skapar förutsättningar för demokratiska och fria val är inte ett automatiskt botemedel för regionens många sjukdomar: korruptionen, stamväldet, traditionens tyranni, patriarkalismen, ojämlikheten och en utbredd diskriminering som inte bara riktar sig mot kvinnor utan arabvärldens etniska och religiösa minoriteter.

 

De flesta hävdar att roten till det onda står att söka hos de arabiska regimerna, men Whitaker – utan att fördenskull förminska förtryckande regimers påverkan på samhällskroppen – menar ändå att svaret på Mellanösterns problem hittar man inte i toppen utan i pyramidens bas, där människor formas och böjs, skolas in och anpassas: Familjen, klanen, moskén och skolan.

 

Barnuppfostran i Mellanöstern följer den auktoritära och stränga metoden. Men samtidigt drabbas barnet också av ett kvävande överbeskydd. Följden blir en osjälvständig individ som tvivlar på sin egen förmåga, som hellre intar en passiv hållning än fattar aktiva beslut. I skolan fortsätter processen. Vad som händer under utbildningstiden, skriver Whitaker, är att allt det som sätter käppar i hjulet för kreativitet, kritiskt tänkande och analytisk förmåga, smälter samman och utsätter barnet för en massiv påverkan: fadersmakten, statens auktoritära system och de religiösa dogmerna.

 

Det arabiska skolsystemet belönar elever som inte utmanar katederundervisningen, som är fogliga och duktiga på att kopiera, memorera och rabbla upp inlärda kunskaper. Läroplanerna i arabvärlden uppmuntrar lydnad och underdånighet. Självständigt tänkande är inte önskvärt – både elever eller lärare förväntas följa läroböckerna slaviskt. Även när innehållet är uppenbart felaktigt. Whitaker återger hur en marockansk lågstadieklass tvingades lära sig att 4 x3 = 11 eftersom det stod så i matteboken. Fastän läraren insåg att det var fel, vågade han inte gå emot den statligt producerade boken och tala om det rätta svaret för eleverna.

 

Kunskapskurvan i arabvärlden har varit på nedgång de senaste 700 åren, skriver Whitaker. I FN:s senaste Arab Human Development Report, som kartlägger utvecklingen i arabvärlden, står det klart att Mellanöstern är en region som helt hamnat på efterkälken vad det gäller nya rön och idéer inom forskning och teknik. Inom viktiga områden som IT och molekylärbiologi produceras nästa inga forskarrapporter. Innovationer och uppfinningar lyser också med sin frånvaro, knappt några arabiska patent registreras på den internationella marknaden.

 

Det finns en utbredd rädsla, skriver Whitaker, att ett kreativt och självständigt tänkande ska sprida sig i samhället i stort, och störa den rådande ordningen. Arabstaternas officiella bild av sig själva är att man lever i harmoniska och enade samhällen. Skräcken för ”fitna”, att kaos och inbördes stridigheter ska slå sönder samhället är så djupt rotad, att man gör allt för att dölja problemen istället för att granska och söka en lösning på dem. Ett färskt exempel på det senare är hur journalister i Egypten förbjuds att skriva om konflikten som återigen blossat upp mellan landets kristna och muslimer.

 

Trots att Brian Whitaker i inledningen av sin bok meddelar att han inte tänker servera några färdiga lösningar, så ger han ändå i slutet av “What’s really wrong with the Middle East” ett råd som riktar sig både till Väst och arabvärlden. Det viktigaste kravet som man ska jobba för idag, skriver Whitaker, är att kräva lika rättigheter för alla medborgare. Det är till och med viktigare än kravet på demokrati och fria val. Jag är böjd att hålla med Whitaker, trots allt bistånd som västvärlden ger till regionen har inget förändrats i grunden, och att det hålls val i ett land som till exempel Egypten gör det inte till en demokrati, inte när regimen avgör vilka partier som får delta, och bara 25 % av folket bryr sig om att rösta. Erkännandet av allas lika rättigheter, hävdar Whitaker, är däremot NYCKELN till förändring. Får mångfalden, jämlikheten och toleransen ett fotfäste bland samhällets medborgare, kommer också på sikt patriarkatet, klan- och stamväldet och de diktatoriska styrena att undermineras.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Egypten, Kultur, Mellanöstern, Politik