Category Archives: Libyen

LIBYEN FRITT!

 

Det libyska folket har störtat Gaddafi.

Nästa steg för libyerna är att göra sig fria från ”gaddafieringen” som den excentriske och brutale diktatorn utsatt dem för under närmare fyra decennier.

En majoritet av Libyens befolkning har aldrig upplevt ett annat styre än Gaddafis. Ingen annan – förutom kanske palestiniernas Arafat – har som Gaddafi lyckats skapa en image där ledaren är större än sitt land. Det långa maktinnehavet spelar roll. Men Libyen, som länge bara betecknades som ett geografiskt område i norra Afrika, väckte inte omvärldens intresse förrän oljan upptäcktes under ökensanden. Den som var nyfiken på Libyen för hundra år sedan fick hålla tillgodo med tolv rader i Nordisk familjebok. Kan jämföras med grannlandet Egypten som tillägnades tjugosju hela sidor, varav flera illustrerade, i samma uppslagsverk.

Inte förrän 1931 blev Libyen en stat. Idag, efter en första halvlek som konservativ monarki och sedan som oljerik republik, ska Libyen ta sina första stapplande steg mot en modern demokrati.

 

Hur ska det gå?

 

”Kommer libyerna om ett år att styras av en regim som på alla punkter skiljer sig från den som tyranniserade dem i 42 år?” frågar sig den brittiske journalisten Brian Whitaker med lång erfarenhet av Mellanöstern. ”Kommer man att fritt kunna uttrycka sina åsikter och engagera sig i landets politik utan rädsla för repressalier?”

 

Överste Muammar Gaddafi har hållit Libyen i ett effektivt struptag sedan militärkuppen 1969. Ingen har tillåtits utmana diktatorn eller den förda politiken. Politiska partier förbjöds på ett tidigt stadium och samhällets olika institutioner och organisationer har successivt berövats all självständighet, endast Gaddafi och hans närmaste krets har ägt rätten att fatta beslut. Det är ett arv som kan få vittgående konsekvenser för framtiden. Nationella övergångsrådet består därför av människor som har begränsade eller inga erfarenheter alls av ett demokratiskt beslutsfattande; de är mer vana vid den hårdföra, auktoritära modellen där en man i toppen ger order och resten förväntas lyda blint. Många varnar idag för att Libyen kan sluta som Ryssland, att man fastnar i övergången mellan diktatur och demokrati.

 

”Viktigast nu är att få igång tre processer”, säger analytikern Marwan Bishara. ”Libyen måste samla ihop sig och bli en nation av individer, vilket innebär att man måste sluta spela på stamkänslor, sedan måste samhällets institutioner byggas upp på nytt och moderniseras, och för det tredje måste den politiska processen mot demokrati snabbt dras igång, med bildandet av politiska partier som ett första steg.”

 

Många bedömare framhåller också vikten av att det är libyerna själva, och inte Väst, som gör upp med Gaddafi-tiden och bygger det nya demokratiska Libyen. Politiker i London och Paris har redan utnämnt sig som det nya Libyens barnmorskor, en oblyg fingervisning om att Nato och dess allierade nu förväntar sig ”pay-back” i form av olja och andra affärsavtal för sina militära insatser. ”Om libyerna påtvingas samma typ av väst-uppbackade demokrati som Irak och Afghanistan”, säger Brian Whitaker, ”då kan vi inte prata om någon verklig befrielse för Libyen och dess folk.”

 

”WE HAVE A DREAM” står det på jättelika annonstavlor i Benghazi, staden som först gjorde sig fri från Gaddafi. Sedan befrielsen har människorna i Benghazi släppt loss en kreativitet som påminner om den som slog världen med häpnad i Kairo. Nya tidningar trycks på löpande band, kvinnor reciterar poesi på Revolutionens torg, gatukonst och ny musik produceras, till och med nya läroplaner tas fram till höstterminen. ”Vår revolution handlar inte bara om att göra sig av med en diktator”, säger unge författaren Hisham Matar. ”Vi är framför allt ett folk som försöker hitta vår egen röst”.

 

Den rösten bör Väst lyssna noga på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Libyen, Politik

Tripoli: Glädjedans i röda skor

Det tog tid. Men efter Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak har det libyska folket äntligen skakat av sig Gaddafi, diktatorn som med sina 42 år vid makten lyckades sitta kvar längst av alla.

I Kairo utspelas glädjescener utanför den libyska ambassaden där hundratals libyer och egyptier firar rebellernas seger. ”Libyen och Egypten är fingrar på samma hand!” ropar talkören. En man som viftar lyckligt med den nya libyska flaggan säger: ”Libyen behöver oss nu. Nu är det dags för oss libyer här i Egypten att resa hem och bygga upp vårt land”.

 

Hemma i Libyen har bloggaren Khadija Teri äntligen fått tillbaka Internet som varit nedsläckt. I sitt första blogginlägg på fyra månader – och med över 2000 olästa mejl i inkorgen – skriver hon: ”Det har varit sex tuffa månader men jag har klarat det. Tack alla som mejlat, brytt sig och bett för mig. Jag hör av mig så snart jag kan. Men först ska jag ut och fiiiiira!”

 

Bland alla libyska bloggare som nu äntligen har fått kontakt med omvärlden igen, finns också den kvinnliga fastighetsmäklaren ”Lebeeya”, bosatt i Tripoli. ”Jag är fri, du är fri, vi är fria”, skriver hon och berättar att det finns inga ord för vad hon upplever just nu. ”Lycklig? Förväntansfull? Orolig? Ängslig? Alla dessa känslor pågår samtidigt inom mig. Det känns som en dröm. En dröm som nästan är för bra för att vara sann, kan det vara möjligt att vi äntligen är fria? Jag kan ärligt säga att detta är den lyckligaste dagen i mitt liv.” Lebeeya avslutar sitt inlägg med samma ord som ekade på Tahrirtorget i Kairo när Mubarak avgick 11 februari: ”Jag är libyer och jag är så stolt!”

 

Många libyer lever i exil och har kastats mellan hopp och förtvivlan de senaste månaderna. Skulle upproret mot Gaddafi lyckas eller krossas av regimen? Suad, som bloggar från England, skriver att hon hela livet har väntat på att den libyska diktaturen skulle störtas. ”Om jag dör imorgon, dör jag lycklig, för jag har bevittnat Gaddafis och hans anhängares fall. Jag vet att det inte är över än, men jag kommer att sätta på mig min röda skor och ge mig ut på gatorna och dansa hela natten!”

”Idag kan hela arabvärlden bevittna att deras diktatorer inte är omöjliga att besegra, de är i själva verket mycket sårbara”, säger Rami Kouri, journalist och Mellanösternexpert. ”Dessa regimer har överlevt sig själv, deras tid är ute”.

Så frågan är, vem står i tur att störtas nästa gång?

 

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Blogg, Libyen, Politik