Category Archives: Politik

Ett år efter den egyptiska revolutionen: ska revolutionen fortsätta eller firas?

Vår portvakt Sayed förvånade mig ordentligt imorse.

För ett år sen, när upproret mot Mubaraks diktatur startade, vågade sig Sayed inte ner till Tahrirtorget. Sayed är en klok och god människa, och i likhet med de flesta egyptier gillar han inte konflikter. Under de arton dagar som det tog för demokratianhängarna att fälla Mubarak, fortsatte Sayed att följa de dramatiska händelserna från sitt träskjul vid Nilen i Imbaba, en av Kairos fattigaste stadsdelar.

Idag stod Sayed framför mig och sa: ”Vi ses på Tahrirtorget”.

Inför ettårsdagen av revolutionen har det skickats ut två inbjudningskort. Militärrådet, SCAF, som styr Egypten efter Mubarak, lockar med militära parader, flyguppvisning, fyrverkerier och medaljer till revolutionens offer. För att ingen egyptier ska missa firandet, har militärrådet upphöjt 25 januari till en nationell helgdag.

Ett helt annat inbjudningskort har skickats ut av militärrådets motståndare, aktivisterna som menar att det finns inget att fira. Revolutionen är långt ifrån över. Mubarak må sitta bakom galler, men regimen består. Kraven på frihet, bröd och social rättvisa är lika aktuella idag, som för ett år sen. Och därför riktar aktivisterna istället följande uppmaning till det egyptiska folket: FORTSÄTT revolutionen.

Portvakten Sayed ska gå till Tahrirtorget idag. Men inte för att fira. ”El Moshir är ingen bra människa”, säger Sayed och menar fältmarskalk Tantawi, mannen som lyckats hålla sig kvar vid makten längre än de flesta, först i tjugo år som Mubaraks försvarsminister och nu som ledare för Egypten, en post med en mycket oklar tidsgräns. ”El Moshir är som Mubarak”, säger Sayed. ”Han måste bort”.

Att Sayed och hans vänner från fattiga Imbaba går till Tahrirtorget för att demonstrera och inte fira, pekar på två saker som hänt under det senaste året. Dels att militären – som förra januari försvarade demonstranterna mot Mubaraks polisvälde och därmed vann folkets kärlek – genom de senaste månadernas övervåld mot samma demonstranter har lyckats förskingra det mesta av sitt förtroendekapital. Dels att aktivisterna inte är så isolerade från vanligt folk som det ofta framställs, utan verkligen har lyckats nå ut och höjt det politiska medvetandet hos människor.

Samtidigt växer förvirringen. Vem är vän och vem är fiende till revolutionen? Och kan man verkligen kalla det för en revolution, om inget har förändrats i grunden? De allra flesta man pratar med, från taxichaufförer till slipade debattörer, har svårt att formulera hur ett framtida Egypten kommer att se ut. Istället hopar sig frågorna: Kommer militärrådet och dess ledare, fältmarskalk Tantawi, att hålla sitt ord och utlysa presidentval i juni? Och hur blir förhållandet mellan det nyvalda parlamentet och militärrådet, kommer militären att behandla parlamentet som en knähund, utan makt att fatta egna beslut?

För två dagar sen öppnade parlamentet. Det var en stor dag för islamisterna, som efter ett demokratiskt val kunde sätta sig på tre fjärdedelar av stolarna i folkförsamlingen. På väg in till sitt nya uppdrag möttes de folkvalda av demonstranter som ville påminna om 25-januari-revolutionens krav: Bröd, frihet och social rättvisa. På plakaten kunde man också läsa ”Ned med militärstyret”, och uppmaningar till militärrådet att överlämna makten till parlamentet. Men många av demonstranterna litar inte på de folkvalda islamisterna. Idag, på årsdagen av den egyptiska revolutionen, har Muslimska brödraskapet slutit upp kring militärrådets uppmaning att revolutionen ska firas. Något som fått unge författaren Osama Dorra att se rött. Osama är avhoppad medlem från det Unga brödraskapet. ”Ett av mina mål när jag demonstrerar på Tahrirtorget den 25 januari, är att sätta stopp för kohandeln som pågår mellan Brödraskapet och militärrådet”, sa Osama när jag pratade med honom häromdagen.”Brödraskapet måste välja, antingen är de för eller mot revolutionen”.

Vad kommer då att hända idag?

Många är oroliga för sammandrabbningar, att egyptierna – som stod så enade för ett år sedan – kommer att splittras mellan militärstyrets firande och aktivisternas krav på fortsatt revolution. ”Jag håller med om att vi har en lång väg kvar”, säger studenten Radwa Fouad, som samtidigt vill fira revolutionen, men inte på militärens villkor. ”Vi störtade en diktator. Vi har lyft på locket till den stinkande soptunnan som var den gamla regimen, bara det är värt att fira”, säger Radwa.

Själv kommer jag aldrig att glömma Tahrirtorget för ett år sedan. Solidariteten och enheten. Hur människor, oavsett klass, kön och religion, förenades i en enda gemensam önskan om frihet och att få leva ett anständigt liv. För många blev de arton dagarna på torget en kompass, som pekade ut riktningen för det NYA Egypten. Men som en kvinnlig aktivist uttryckte saken:  ”I ett komplicerat land som Egypten gör man inte revolution på arton dagar. Här får man räkna med att det tar minst tio år, innan vi är färdiga.”

                                       Tahrirtorget 25 januari 2012, på ettårsdagen efter revolutionen.

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

VAD HÄNDER 25 JANUARI?

Det känns inte som det var så länge sedan den frågan ställdes här i Egypten.

Vid denna tiden för exakt ett år sedan var de flesta bedömare tvärsäkra på sitt svar: ”Inget särskilt kommer att hända. Det blir den gamla vanliga skaran av hundratalet demonstranter som möter upp, de kommer att ropa sina slagord och därefter går alla som lyckats undkomma att bli arresterade hem till sitt, som det brukar vara”. Numera vet hela världen hur fel vi hade, ja, jag skriver ”vi”, för jag tillhörde dem som totalt missbedömde hur beredda egyptierna var att göra uppror och kasta av sig oket från Mubaraks hatade regim.

Idag, när revolutionen snart ska fylla ett år, frågar sig egyptierna på nytt: ”Vad kommer att hända den 25 januari?” Men förra årets tvärsäkerhet har ersatts av ett berg av frågetecken, för varje dag växer osäkerheten inför utvecklingen och de flesta egyptier – från taxichaufförer till debattörer – medger att det nuvarande läget är svårtolkat och upplevs som ytterst förvirrande. Ingen vet vart Egypten är på väg, inga klara besked har getts om vad islamisterna tänker göra med sin valseger, vem som kommer att bilda regering, när presidentvalet ska äga rum, och om det sittande militärstyret – SCAF – tänker behålla makten eller ej.

Det är ett splittrat Egypten som är på väg mot ettårsdagen av den egyptiska revolutionen: Vem kan man lita på? Vem är vän och vem är fiende till revolutionen? SCAF har bjudit in nationen att fira den egyptiska revolutionen, ett initiativ som stöds av valets segerherre, Muslimska brödraskapet. Men de unga aktivisterna som fortsatt protesterna efter Mubaraks fall menar att det inte finns något att fira. ”Vi gjorde uppror för att få frihet, demokrati och social rättvisa”, säger unge författaren Osama Dorra. ”Men i grunden har ingenting förändrats, Mubarak har avgått men regimen sitter kvar. Jag kommer också att gå till Tahrirtorget, men inte för att fira. För mig är inte revolutionen över, den måste fortsätta tills vi fått igenom alla våra krav.”

Unga studenten Radwa Fouad vill inte tvingas välja sida. ”Jag håller med om att vi har en lång väg kvar. Men jag vill ändå fira att vi gjorde uppror, jag tycker faktiskt att vi har uppnått en hel del”, säger Radwa som är lycklig över att hon fått vara med om revolutionen. Till det positiva som skett, menar Radwa, är att folk inte längre blint följer överheten, idag är man mer medveten om det som pågår och vill veta mer. ”Vi har lyft bort locket till den stinkande soptunnan som var den gamla regimen, bara det är värt att fira. Och inte minst bör 25 januari vara en dag när vi hedrar de tusen människorna som offrade sina liv för friheten.”

Vad kommer då att hända 25 januari?

De flesta menar att revolutionens årsdag inte har plats för både militärstyrets påbjudna firande och aktivisternas krav på fortsatt revolution, risken för sammandrabbningar är uppenbar. Vad jag tror? Jag lärde mig min läxa förra året. När det gäller Egypten bör man inte längre göra några tvärsäkra förutsägelser. Allt tycks för stunden vara möjligt.

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

Egyptiska valet fortsätter: Vem skickas till parlamentet? Bananen, Skjortan eller Trafikljuset?

Nu, efter en månads intensiv valkampanj, börjar jag känna igen folket som vill ta plats i det nya egyptiska parlamentet. På väg till grönsakshandlaren vid Midan Kit Kat, torget där jag bor, bombarderas jag av valpropaganda från alla håll: banderollerna fladdrar i luften, väggarna är tapetserade med affischer och på varje lyktstolpe möter man porträtten av kandidaterna som vill ta plats i det nya egyptiska parlamentet.

 

Egentligen är det inte politikernas ansikten jag fastnat för, utan deras symboler. Idag, när den andra valomgången drar igång i Egypten, är avgörandets stund inne för Bananen, Kaffekitteln och Skjortan. Likaså för Rosen, Kniven och Stridsvagnen. Kanske låter inte väljaren sig påverkas av symbolerna, som är nödvändiga i ett land där många fortfarande inte kan läsa och skriva. Men symbolernas makt är som bekant stor, om jag själv hade fått välja mellan Nefertiti och Mikrovågsugnen, hade jag självfallet tagit den sköna drottningen som min symbol. Några kandidater har också protesterat högljutt mot symbolerna de blivit tilldelade. Att vara manlig politiker i Egypten och tvingas bli representerad av en klänning, är inte populärt. Än värre är det troligtvis för den kvinnliga valkandidaten som fick en raket som sin symbol. I folkligt tal förknippas raketen med en prostituerad. Men mindre fantasieggande symboler som kylskåp, transistorradio och matberedare, kan bidra till att ge en kandidat några extra röster. Sedan en salafist lovade väljarna kylskåp, betalda bröllop och pilgrimsresor till Mecka, ryktas det att en del av landsbygdens analfabeter fått för sig att symbolerna inte bara representerar kandidaten. De visar också vad politikern ger i tack för en röst. Och då lär en banan inte räcka långt.

 

Egyptens folk är fattigt, av dess 80 miljoner invånare lever många familjer på ett par hundra kronor i månaden. Att valet hittills har gett de islamistiska partierna 70% av rösterna är inget att förvåna sig över. Under Mubaraks regim, som i stort sett struntade i medborgarnas välfärd, har det Muslimska brödraskapet fungerat som många egyptiers försäkringskassa. Brödraskapets medlemmar betalar 5% av sin lön till organisationen, ett system som starkt bidragit till valframgången. De ultrakonservativa salafisterna, med stöd från Saudiarabien, saknar inte heller medel, men deras vallöfte slår alla andra erbjudanden: Rösta på oss och du kommer till himlen! Ett löfte som förstås lika mycket är ett hot, att lägga sin röst på ett icke-islamiskt parti stänger dörren till det åtråvärda himmelska paradiset. Salafisterna kom tvåa i första valrundan, efter de moderata muslimerna i Brödraskapets Frihets- och rättviseparti.

 

I den andra valomgången är 18 miljoner egyptier röstberättigade, vilket är fler än i den första. Det råder mycket förvirring kring valet. Väljarna går vilse bland alla nya partier, tidigare helt okända kandidater och de många symbolerna. Kristna, mindre välorienterade väljare, har av misstag röstat på salafisternas parti An-Nour, vilket betyder ”Ljuset”, i tron på att partiet representerar jungfru Maria, som i Egypten också kallas för ”Ljusets Moder”, Omm Nour.

 

Vår portvakt Sayed frågade mig igår: ”Vem ska jag rösta på, tror du att den här mannen är bra?” Sayed visade mig ett flygblad med ett porträtt av en salafist, helt klädd i vitt, renhetens och oskuldens färg. Salafistens symbol var ett påslaget trafikljus. Trafikljuset lyste rött. Salafister och andra bokstavstrogna extremister är alltid bättre på att stoppa och förbjuda än att tillåta. Egyptierna är ett religiöst folk, kanske mer än vad vi ibland vill tro. Men samtidigt är man mycket tillåtande. Så frågan är om de levnadsglada egyptierna vill slå in på en väg med trafikljus som har fastnat på rött, och aldrig slår om till grönt.

 

 

 

 

 

 

Även publicerad i Helsingborgs Dagblad.

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Politik, Politisk islam, Revolution i Egypten, Val i Egypten

Kairos väggar efterlyser brutal säkerhetspolis.

Förra veckans sammandrabbningar mellan demokratianhängarna och säkerhetsstyrkorna krävde mer än 40 döda och tusentals skadade. Läkarna på Tahrirtorgets fältsjukhus larmade om svåra skottskador mot huvud och ögon; flera demonstranter riskerade att förlora sin syn. Någon dag senare började en video cirkulera på internet som visar hur en medlem ur säkerhetsstyrkorna medvetet skjuter mot ögonen på obeväpnade demonstranter. Det dröjde bara några timmar så sprayades säkerhetspolisens ansikte på Kairos väggar, med texten: WANTED. Död eller levande.

Idag gömmer sig säkerhetspolisen, som identifierats som Mohamed Sobhy El-Shennawy, förste löjtnant i säkerhetsstyrkorna. Inrikesministern har meddelat att löjtnanten ”förr eller senare” kommer att arresteras. Troligare är att han redan finns i säkerhet bakom den nya muren som det hatade inrikesministeriet byggt de senaste dagarna, för att skydda sig mot folkets vrede – och insyn.

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Foto, Graffiti, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

TAHRIRTORGET I BILDER. Möt människorna i fredagens miljonmarsch.

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

Ny miljonmarsch efter en svart vecka. Rapport från Tahrirtorget 25 november.

Idag, när det är tre dagar kvar till det egyptiska valet,  kallar Tahrir-demonstranterna till en ny miljonmarsch. Den blir på många sätt avgörande för den fortsatta utvecklingen. Sedan förra fredagens marsch har protesterna spridit sig till hela Egypten, svåra sammandrabbningar har ägt rum i Alexandria, Port Said, Suez och Assuan mellan demokratianhängare och militärens kravallstyrkor. Det är en svart vecka som krävt 41 döda och mer än 3000 skadade.

SCAF, det militära högsta rådet, drog igår tillbaka kravallstyrkorna och bad om ursäkt för offren som krävts. Ursäkten togs inte emot väl på Tahrirtorget, den uppfattas som höjden av hyckleri och kravet på SCAFs avgång står fast. Fältmarskalk Tantawi och SCAF, som sällan uppträder på TV eller radio, och aldrig kommunicerar direkt med folk, var ovanligt aktiva igår. Mot kvällen kom även meddelandet att Tantawi utsett en ny premiärminister, Kamal Ganzouri, som fått uppdraget att bilda en ny regering. Kamal Ganzouri var premiärminister 1996-99, alltså under Mubaraks regim, men kom på kant med Mubarak och tvingades lämna sin post. Den snart 80-årige Ganzouri är en respekterad person, men som folk säger: ”Vi behöver inte fler gamla avdankade gubbar, nu är det dags med någon ny, som förstår vad folket behöver och vill ha.” Slagorden på Tahrirtorget skanderade: ”Vi vill inte ha honom!”

Valet har helt kommit i bakgrunden i Egypten. Banderollerna med slagorden och porträtten på kandidaterna svajar längs gatorna och söker folks uppmärksamhet, men de känns redan överspelade. Valet har nästan helt försvunnit från den dagliga debatten. Synen på valet är mycket splittrad idag. Många menar att demokratiska och fria val inte kan äga rum så länge fältmarskalk Tantawi och SCAF sitter kvar vid makten, andra linjen anser att valen är ett första steg mot en demokratisk utveckling och därför måste äga rum, trots den rådande krisen.

Redan nu på morgonen, när klockan inte är mer än halv tio i Kairo, har folk redan börjat strömma in på Tahrirtorget och blandar sig med demonstranterna som tillbringat natten på torget. Stämningen på torget påminner om 11 februari, när Mubarak avgick. Tahrir-andan är tillbaka, säger folk på torget. På ett plakat står det skrivet: ”Tack Tantawi, för att du har fört oss samman igen!” Och nog är det så, återigen har ett mini-samhälle uppstått på Tahrir, där det finns plats för alla, män, kvinnor, unga och gamla, rika och fattiga, muslimer och kristna.

Idag fyller den egyptiska revolutionen 10 månader. Men det finns en skillnad från 25-januari-revolutionen. Den här gången har folket på Tahrir enats om att man till varje pris måste agera som en enda kraft, en enda röst. På en jättelik väv, med rubriken TAHRIRTORGETS NYA REGLER, står listan som alla förväntas följa:

1. Det är inte tillåtet att bygga egna scener eller plattformar: vi talar från en och samma scen.

2. Det är inte tillåtet att tala från torget i någon särskild grupperings namn: vi står enade ihop.

3. Tahrirtorget använder bara en mikrofon: vi är en röst.

Längst ner på väven står:

”Vi kämpar samma strid, vi sluter upp kring samma krav:

Värdighet åt alla egyptier! Vi är alla egyptier!”

Revolutionen fortsätter.

Ner med SCAF och alla tjuvarna! säjer graffitin bredvid paret. Tahrirtorget 24 november 2011.

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

”TROR TANTAWI ATT VI ÄR IDIOTER?”

”Jag är tillbaka för att försvara revolutionen”, säger Hazem Monir. Första gången jag träffade Hazem var under 25-januari-revolutionen. Den unge företagaren från kuststaden Damietta hade sällat sig till tältlägret på Tahrirtorget, fast besluten att inte lämna torget förrän Mubarak hade avgått. När vi möts på torget idag, tio månader senare, är Hazem lika beredd att kämpa för att få bort militärstyret som tog över efter Mubarak.

”När jag kom hem till Damietta efter revolutionen trodde jag att vi skulle bli fria, att Egypten skulle bli ett demokratiskt land”, säger Hazem. ”Men ingenting har blivit som jag tänkt mig”.

Hazem tvingades stänga sin möbelfirma före sommaren. Kunderna blev allt färre med den egyptiska ekonomins nedgång. ”Men till skillnad från andra affärsmän tänker jag inte anklaga revolutionen för att hjulen slutade snurra”, säger Hazem som berättar att han tänker sadla om och utbilda sig till programmerare. ”Många egyptier tänker fortfarande bara på att äta, sova, jobba och gifta sig. Men för mig är friheten viktigast av allt”.

Den här gången har Hazem sällskap av vännerna Tamer och Osama. Medan folk fortsätter att strömma i tusentals till Tahrirtorget sätter vi oss på ett café i närheten. Vännerna diskuterar när de slutade tro på armén. ”Jag var skeptisk redan från början”, säger Tamer som jobbar som apotekare. ”Därför kollar man bakom kulisserna så är det egentligen armén och dess folk som styrt oss sedan 1952, men jag var beredd att avvakta. Vi har alla hoppats att de skulle respektera folkets vilja”. Osama berättar att han för sin del slutade lita på militären redan en månad efter att Mubaraks fall, när arméns soldater första gången efter revolutionen brutalt attackerade fredliga demonstranter. ”Folk har ursäktat armén i det längsta, sagt att de är enkla soldater som inte kan uppföra sig bättre. Men hur kan Tantawi och hans män påstå att de är för revolutionen när de beter sig på det viset mot unga människor som bara vill leva i frihet och demokrati?”

Steg för steg har SCAF, militärens högsta råd, med fältmarskalk Tantawi i spetsen, vidgat sprickan till demokratianhängarna. Vännerna från Damietta berättar att deras tålamod med militären definitivt tog slut den dagen när SCAF beordrade att alla unga kvinnor som protesterade på Tahrirtorget skulle genomgå en oskuldstest. ”Det var fruktansvärt”, säger Hazem och berättar att han grät när han såg intervjun med Samira, en av tjejerna som tvingats genomgå det förödmjukande testet. ”Så många unga har offrat sina liv i revolutionen och så ska något sådant få hända!” säger Tamer upprört. ”Bara det övergreppet från armén förtjänar i sig en ny revolution!”

Hazem, Tamer och Osama förstår inte varför SCAF fortsätter att köra i Mubaraks gamla spår. Tror Tantawi att vi är idioter? frågar de sig. Begriper han inte att vi lika lite idag som igår vill leva under ett despotiskt styre med polisvälde, åsiktsförtryck och korruption? ”Alla vi som har varit med om revolutionen, vi vill i grunden samma sak”, säger Hazem. ”Men armén gör allt för att splittra oss. De har kastat ut oss på en mycket svår och lång väg, full med hål och gropar”.

Nu har Tamer och Osama återvänt till sina jobb och familjer i Damietta. Hazem är fortfarande kvar på Tahrirtorget. I skrivande stund har mer än 22 människor dödats och 1500 skadats i sammandrabbningarna med militären, antalet döda och skadade ökar för varje rapport.

                                       Hazem

Artikeln även publicerad i Helsingborgs Dagblad

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget