Månadsarkiv: augusti 2011

LIBYEN FRITT!

 

Det libyska folket har störtat Gaddafi.

Nästa steg för libyerna är att göra sig fria från ”gaddafieringen” som den excentriske och brutale diktatorn utsatt dem för under närmare fyra decennier.

En majoritet av Libyens befolkning har aldrig upplevt ett annat styre än Gaddafis. Ingen annan – förutom kanske palestiniernas Arafat – har som Gaddafi lyckats skapa en image där ledaren är större än sitt land. Det långa maktinnehavet spelar roll. Men Libyen, som länge bara betecknades som ett geografiskt område i norra Afrika, väckte inte omvärldens intresse förrän oljan upptäcktes under ökensanden. Den som var nyfiken på Libyen för hundra år sedan fick hålla tillgodo med tolv rader i Nordisk familjebok. Kan jämföras med grannlandet Egypten som tillägnades tjugosju hela sidor, varav flera illustrerade, i samma uppslagsverk.

Inte förrän 1931 blev Libyen en stat. Idag, efter en första halvlek som konservativ monarki och sedan som oljerik republik, ska Libyen ta sina första stapplande steg mot en modern demokrati.

 

Hur ska det gå?

 

”Kommer libyerna om ett år att styras av en regim som på alla punkter skiljer sig från den som tyranniserade dem i 42 år?” frågar sig den brittiske journalisten Brian Whitaker med lång erfarenhet av Mellanöstern. ”Kommer man att fritt kunna uttrycka sina åsikter och engagera sig i landets politik utan rädsla för repressalier?”

 

Överste Muammar Gaddafi har hållit Libyen i ett effektivt struptag sedan militärkuppen 1969. Ingen har tillåtits utmana diktatorn eller den förda politiken. Politiska partier förbjöds på ett tidigt stadium och samhällets olika institutioner och organisationer har successivt berövats all självständighet, endast Gaddafi och hans närmaste krets har ägt rätten att fatta beslut. Det är ett arv som kan få vittgående konsekvenser för framtiden. Nationella övergångsrådet består därför av människor som har begränsade eller inga erfarenheter alls av ett demokratiskt beslutsfattande; de är mer vana vid den hårdföra, auktoritära modellen där en man i toppen ger order och resten förväntas lyda blint. Många varnar idag för att Libyen kan sluta som Ryssland, att man fastnar i övergången mellan diktatur och demokrati.

 

”Viktigast nu är att få igång tre processer”, säger analytikern Marwan Bishara. ”Libyen måste samla ihop sig och bli en nation av individer, vilket innebär att man måste sluta spela på stamkänslor, sedan måste samhällets institutioner byggas upp på nytt och moderniseras, och för det tredje måste den politiska processen mot demokrati snabbt dras igång, med bildandet av politiska partier som ett första steg.”

 

Många bedömare framhåller också vikten av att det är libyerna själva, och inte Väst, som gör upp med Gaddafi-tiden och bygger det nya demokratiska Libyen. Politiker i London och Paris har redan utnämnt sig som det nya Libyens barnmorskor, en oblyg fingervisning om att Nato och dess allierade nu förväntar sig ”pay-back” i form av olja och andra affärsavtal för sina militära insatser. ”Om libyerna påtvingas samma typ av väst-uppbackade demokrati som Irak och Afghanistan”, säger Brian Whitaker, ”då kan vi inte prata om någon verklig befrielse för Libyen och dess folk.”

 

”WE HAVE A DREAM” står det på jättelika annonstavlor i Benghazi, staden som först gjorde sig fri från Gaddafi. Sedan befrielsen har människorna i Benghazi släppt loss en kreativitet som påminner om den som slog världen med häpnad i Kairo. Nya tidningar trycks på löpande band, kvinnor reciterar poesi på Revolutionens torg, gatukonst och ny musik produceras, till och med nya läroplaner tas fram till höstterminen. ”Vår revolution handlar inte bara om att göra sig av med en diktator”, säger unge författaren Hisham Matar. ”Vi är framför allt ett folk som försöker hitta vår egen röst”.

 

Den rösten bör Väst lyssna noga på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Libyen, Politik

Tripoli: Glädjedans i röda skor

Det tog tid. Men efter Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak har det libyska folket äntligen skakat av sig Gaddafi, diktatorn som med sina 42 år vid makten lyckades sitta kvar längst av alla.

I Kairo utspelas glädjescener utanför den libyska ambassaden där hundratals libyer och egyptier firar rebellernas seger. ”Libyen och Egypten är fingrar på samma hand!” ropar talkören. En man som viftar lyckligt med den nya libyska flaggan säger: ”Libyen behöver oss nu. Nu är det dags för oss libyer här i Egypten att resa hem och bygga upp vårt land”.

 

Hemma i Libyen har bloggaren Khadija Teri äntligen fått tillbaka Internet som varit nedsläckt. I sitt första blogginlägg på fyra månader – och med över 2000 olästa mejl i inkorgen – skriver hon: ”Det har varit sex tuffa månader men jag har klarat det. Tack alla som mejlat, brytt sig och bett för mig. Jag hör av mig så snart jag kan. Men först ska jag ut och fiiiiira!”

 

Bland alla libyska bloggare som nu äntligen har fått kontakt med omvärlden igen, finns också den kvinnliga fastighetsmäklaren ”Lebeeya”, bosatt i Tripoli. ”Jag är fri, du är fri, vi är fria”, skriver hon och berättar att det finns inga ord för vad hon upplever just nu. ”Lycklig? Förväntansfull? Orolig? Ängslig? Alla dessa känslor pågår samtidigt inom mig. Det känns som en dröm. En dröm som nästan är för bra för att vara sann, kan det vara möjligt att vi äntligen är fria? Jag kan ärligt säga att detta är den lyckligaste dagen i mitt liv.” Lebeeya avslutar sitt inlägg med samma ord som ekade på Tahrirtorget i Kairo när Mubarak avgick 11 februari: ”Jag är libyer och jag är så stolt!”

 

Många libyer lever i exil och har kastats mellan hopp och förtvivlan de senaste månaderna. Skulle upproret mot Gaddafi lyckas eller krossas av regimen? Suad, som bloggar från England, skriver att hon hela livet har väntat på att den libyska diktaturen skulle störtas. ”Om jag dör imorgon, dör jag lycklig, för jag har bevittnat Gaddafis och hans anhängares fall. Jag vet att det inte är över än, men jag kommer att sätta på mig min röda skor och ge mig ut på gatorna och dansa hela natten!”

”Idag kan hela arabvärlden bevittna att deras diktatorer inte är omöjliga att besegra, de är i själva verket mycket sårbara”, säger Rami Kouri, journalist och Mellanösternexpert. ”Dessa regimer har överlevt sig själv, deras tid är ute”.

Så frågan är, vem står i tur att störtas nästa gång?

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Blogg, Libyen, Politik

Sex månader efter revolutionen: Jag är mycket orolig.

Läkaren Mona Abou el Ghar tycker att hon fick den bästa födelsedagspresent en egyptier kan önska sig: 11 februari, på Monas 40-årsdag, gav Mubarak upp och avgick som Egyptens president. När beskedet kom på kvällen, vällde känslorna fram.

”Jag gjorde allt på en gång, skrek, skrattade, grät och kramade alla på Tahrirtorget”, säger Mona. ”Äntligen hade Mubarak avgått och vi var fria. Alla viftade med flaggor och sjöng: ”Sträck på dig! Du är egyptier och stolt”.

 

Idag är Mona engagerad i det nybildade egyptiska socialdemokratiska partiet. Partiet vill vara en motkraft till Muslimska Brödraskapet och Mubaraks anhängare, men det är inte lätt att övertyga ett religiöst folk som egyptierna om fördelarna med ett civilt samhällsskick, skilt från religiösa påbud och lagar.

 

”Här räcker det inte med Facebook och Internet”, säger Mona. Man måste ut i verkligheten och möta folk. Vi som är läkare i partiet besöker Kairos fattigaste kvarter, ger hälsoråd, delar ut medicin och pratar om hur vi kan skapa ett bättre samhälle”.

 

Mona betonar att det handlar om ett politiskt arbete på lång sikt. Programmet är ännu inte klart, det diskuteras fortfarande, och sedan ska man hinna nå ut med sitt budskap i god tid för valet i november. Själv deltar Mona i kvinnogruppens arbete.

 

”På jämställdhetens område har det egentligen inte hänt något i Egypten de sista 30 åren”, säger Mona. ”Motståndet mot kvinnor på viktiga poster i samhället är fortfarande stort. Det gäller att få in kvinnorna i politiken, men tyvärr är de inte lika aktiva som de var i början av revolutionen”.

 

I bästa fall hoppas Mona att socialdemokratiska partiet ska lyckas få ett par platser i det nya parlamentet. Hon vill vara optimistisk inför framtiden, men det är svårt.

 

”Jag är orolig för att vanligt folk ska tappa tålamodet, att de inte orkar vänta på demokratin och en bättre ekonomi”, säger Mona som saknar den goda stämningen och enigheten från revolutionens första månader. ”Idag finns det en nervositet och oro på gatan, jag hör ofta hur folk grälar och är direkt oförskämda mot varandra”.

 

Monas värsta mardröm är att Egypten skulle tvingas gå igenom ännu en revolution. Men den här gången inte en fredlig protest, framdriven av frihetslängtan och en dröm om demokrati. Utan ett hungeruppror som krossar allt i sin väg.

 

”Om de riktigt fattiga som bor i slummen beväpnar sig och ger sig ut på gatorna kommer alla som ser ut att leva gott och har pengar att bli måltavla för deras vrede. Då är jag rädd för att det blir ett blodbad, en fruktansvärd massaker”.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Kultur, Politik, Revolution i Egypten

Revolution. Och sen då?

”Vet du vad Egypten behöver för att det ska bli en verklig förändring?”

Den unge egyptiern på andra sidan det låga cafébordet försäkrar sig om att han har min fulla uppmärksamhet innan han fortsätter.

”Revolutionen måste äga rum i varje människas huvud!”

 

Egypten har aldrig saknat människor med spännande tankar och idéer. Sedan jag bosatte mig i Kairo för tio år sedan har jag ständigt förvånats över att möta alla dessa kreativa män och kvinnor, verksamma inom kultur, media, socialt arbete och företagande, och att Hosni Mubaraks diktatoriska styre inte hade fått dem att ge upp.

 

I Västs biståndsvokabulär kallas den här typen av människor förändringsaktörer. Till dessa aktörer har de senaste 10 åren knutits förhoppningar om reformer och en utveckling mot demokrati. Men kom stödet fram till dem, banade det rent av väg för revolutionen?

 

Många biståndsgivare identifierade den egyptiske journalisten som en möjlig aktör, däribland USA, som under tre år satsade mer än 100 miljoner kronor i medieträning till framför allt den statsägda pressen i Egypten. Helt klart föregicks den arabiska våren av en annan revolution, nämligen den snabbt accelererande medierevolutionen. Den inleddes 1996 med lanseringen av Al Jazeera, satellitkanalen med huvudkontoret i Qatar, vars arabiska och engelska sändningar tillsammans når mer än 250 miljoner hushåll över hela världen. Låter man blicken vandra ut över dagens arabiska medielandskap, upptäcker man att de många tv-bolagen som följde i Al Jazeeras kölvatten har sällskap i cyberrymden av mer än 80 miljoner Internetanvändare, varav Egypten är det mest uppkopplade landet med bortåt 18 miljoner användare. Till detta ska man lägga en stadig ström av fria radiostationer, nya oberoende dagstidningar, och deras minst lika viktiga nätupplagor. Framöver kommer många att försöka analysera vilken roll denna starka medieutveckling haft i processen som ledde fram till den arabiska våren, som redan har beskrivits som en Facebook-revolution. En beteckning som dock flera vänder sig mot, däribland egyptier som menar att deras främsta informationskälla de senaste åren har varit de nya oberoende dagstidningarna, som till exempel Al Masry Al Youm.

 

För några år sedan genomfördes en spännande undersökning bland arabvärldens journalister som i mycket pekade fram mot de krav som formuleras av dagens demonstranter: ”Frihet, förändring, social rättvisa”. 600 journalister i 14 arabiska länder deltog i enkäten. På frågan: Vilka är de största problemen som arabvärlden står inför idag? svarade en majoritet frånvaron av mänskliga rättigheter, följt av fattigdomen och bristen på utbildning. Vid tidigare enkäter har arabiska journalister uttryckt att deras främsta uppgift är att backa upp den egna nationen, stödja rådande förhållanden, och se till att status quo bibehålls. Nu ansåg en överväldigande majoritet i stället att det viktigaste var att stödja politiska reformer och fungera som ett språkrör för de fattiga.

 

2004 ägde den första demonstrationen rum i Egypten som öppet utmanade regimen. Ett tusental människor från alla politiska läger protesterade i Kairo mot Mubaraks plan att lämna över makten till sonen Gamal. På plakaten kunde man läsa: ”Makten ska inte ärvas. Nu räcker det!” Samma år varnade Sheikh Mohammed, Förenade Arabemiratens upplyste despot, sina kollegor i arabvärlden att om de inte förändrade sig frivilligt, skulle de tvingas till det: ”Om ni inte själva genomför genomgripande reformer och upprätthåller principer som rättvisa, öppenhet och att makten kan ställas till svars för sina beslut, kommer era folk att förakta er och historien att döma er hårt”.

 

Demokratianhängare i Egypten och från hela arabvärlden inbjöds av Väst i början av 2000-talet till en mängd konferenser, seminarier och workshops som syftade till förändring, men när det verkligen gällde uteblev stödet från Väst. Medan en diktatur som Saddam Husseins störtades fick andra fortsätta sina brutala styresskick, som den egyptiska. Så klubbade EU 2007 – trots protester från landets människorättsorganisationer – igenom ett nytt bidrag om mer än 5000 miljoner kronor till Mubaraks regim. Bidraget, som sträckte sig fram till i år, var avsett att stödja det politiska och ekonomiska reformarbetet i Egypten. Samtidigt som bidraget överlämnades höll Mubaraks parti, NDP, att ytterligare skriva om den egyptiska författningen till sin och ledarens fördel; istället för att stärka demokratin banade de nya tilläggen väg för Mubaraks son, Gamal, att ärva presidentmakten. Människorättsorganisationerna framhöll att EU:s aktionsplan för det egyptiska biståndet inte bara undvikit att formulera motprestationer, i avsnittet om mänskliga rättigheter återfanns inte ens rekommendationer till förändringar som tidigare förts fram av olika FN-organ och EU självt. Dit hörde frågan om tortyr, som användes systematiskt i egyptiska fängelser, polis- och arrestlokaler. Liberala partiet Ghads taleskvinna Gamila Ismael, vars före detta make Ayman Nour var en av Egyptens 15000 politiska fångar, kommenterade EU:s generösa bidrag på följande vis: ”Européerna vet mycket väl vad som händer här, deras pärmar är fulla med brotten som begås mot demokratin och de mänskliga rättigheterna. Vi har deras sympati, de vill oss väl. Men händer det någonting? Nej, det blir inget mer än vackra ord.”

 

Författaren Alaa Al Asawany, känd över hela världen för romanen Yacoubians hus och en av Mubarakregimens mest djärva kritiker, mötte sina läsare två veckor efter Mubaraks fall i en bokhandel vid Tahrirtorget. I publiken fanns både egyptier och utlänningar som var ivriga att få höra Al Aswanys syn på de mest skilda frågor. ”På vilket sätt kan EU-länderna bäst stödja Egypten på vägen mot demokrati och frihet?” frågade en kvinnlig biståndsarbetare och tillade med ett leende att hon kom från Sverige. Svaret från Al Aswany tog sig en vändning som hon nog inte riktigt hade tänkt sig.

 

”Stödet från allmänheten i Väst är fantastiskt, något som verkligen har varit betydelsefullt”, inledde Al Aswany. ”Men när det gäller regeringarna inom EU och andra länder blir mitt råd följande: Ge sparken till alla era specialister och experter på Mellanöstern och arabvärlden! Det skulle vara till en stor hjälp för oss. Min erfarenhet av dessa så kallade experter är att de kommit  hit bara för att få sina redan färdiga – och fördomsfulla – uppfattningar bekräftade.

Alla har ställt samma två ledande frågor. Den första har lytt så här: Tror du inte att Muslimska Brödraskapet kommer att ta över om Egypten blir mer demokratiskt? Och den andra: Tror du verkligen att egyptierna kan tillgodogöra sig en demokrati, är de mogna för ett sådant system?

 

”Jag är ledsen att behöva säga det”, fortsatte Al Aswany och fäste blicken på den svenska biståndsarbetaren, ”men helt klart har beslutsfattandet i Europa varit alldeles för influerat av dessa specialisters felaktiga analyser och slutsatser”.

 

”Det finns bara en lösning för Egypten”, avslutade Al Aswany. ”Jag har sagt det i många år och jag upprepar det nu: Vi måste få demokrati.”

 

På Tahrirtorget, som blev den egyptiska revolutionens hjärta, skapades under de 18 dagar som det tog att få Mubarak att avgå ett demokratiskt samhälle som visar hur många egyptier vill leva i framtiden: fritt, tolerant, jämlikt och rättvist. Många, i likhet med Al Aswany upplever att den arabiska våren har förlöst en ny, modern arabisk människa. ”Människorna som jag mötte på Tahrir var NYA egyptier, de hade inget som helst gemensamt med de egyptier som jag annars brukar ha att göra med. Det var som om revolutionen hade stöpt om mina landsmän till en ädlare och bättre sorts människor. Alla sociala skrankor och barriärer hade raserats, du accepterades oavsett vem du var eller var du kom ifrån. Det spelade inte längre någon roll om du var rik eller fattig, beslöjad eller obeslöjad, ung eller gammal, kristen eller muslim.”

 

Egyptierna är medvetna om det viktiga i att slå vakt om erfarenheten från Tahrirtorget, att hålla fast vid den solidariska andan från revolutionens första veckor och låta den genomsyra det fortsatta arbetet att utveckla Egypten till en modern demokrati. För de frihetslängtande egyptierna är inte revolutionens mål bara att på demokratisk väg välja ett nytt politiskt styre, nytt parlament och president, det sträcker sig mycket längre.

 

Demokrati är fortfarande ett vagt begrepp för många i arabvärlden, ordet lyste också med sin frånvaro på de många plakaten på Tahrirtorget. De mest populära kraven handlade om social rättvisa, lika rättigheter och frihet. Att bli fri från allt ont man upplevt: Korruption. Nepotism. Polisvälde. Diskriminering. Sociala orättvisor.

 

Därför finns nyckeln till förändring i arabvärlden i erkännandet av allas lika rättigheter, menar brittiske journalisten och Mellanösternexperten Brian Whitaker i den tankeväckande boken ”What’s really wrong with the Middle East”. Alla människors lika värde är ett konkret krav som varje medborgare, från den minsta till den äldsta begriper. Får toleransen, jämlikheten och mångfalden ett fotfäste bland samhällets medborgare, menar Whitaker, kommer också på sikt patriarkatet, klan- och stamväldet och de gamla maktstrukturerna att tvingas underordna sig ett demokratiskt styresskick.

 

Den arabiska vårens unga generation vet var förändringen måste ta sin början. De pekar på  pyramidens bas, där människor formas och böjs, skolas in och anpassas: Familjen, klanen, moskén och skolan.

 

”Vi gjorde uppror för att bli av med det patriarkala systemet där en man bestämmer allt och inte kan ifrågasättas”, säger Marwan Saleh, som deltog i revolten. ”Avståndet mellan de få på toppen och de många på samhällets botten är gigantiskt. Därför måste revolutionen fortsätta i varje hem, klassrum, på varje arbetsplats, ja, i varje egyptiers huvud, tills vi alla är jämlika och respekterar varandra trots skilda kön, religion och social bakgrund”.

 

Den nya moderna arabiska människan har tagit sina första steg mot ett bättre liv. Ett jättelikt samhällsprojekt väntar att ta vid, allt måste reformeras i grunden och byggas upp på nytt. Är Väst redo att lyssna till vad regionen behöver? Finns det politiska modet att stödja vägen till frihet och demokrati?

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Barn, Egypten, Kultur, Politik