Kategoriarkiv: Politisk islam

Egyptiska valet fortsätter: Vem skickas till parlamentet? Bananen, Skjortan eller Trafikljuset?

Nu, efter en månads intensiv valkampanj, börjar jag känna igen folket som vill ta plats i det nya egyptiska parlamentet. På väg till grönsakshandlaren vid Midan Kit Kat, torget där jag bor, bombarderas jag av valpropaganda från alla håll: banderollerna fladdrar i luften, väggarna är tapetserade med affischer och på varje lyktstolpe möter man porträtten av kandidaterna som vill ta plats i det nya egyptiska parlamentet.

 

Egentligen är det inte politikernas ansikten jag fastnat för, utan deras symboler. Idag, när den andra valomgången drar igång i Egypten, är avgörandets stund inne för Bananen, Kaffekitteln och Skjortan. Likaså för Rosen, Kniven och Stridsvagnen. Kanske låter inte väljaren sig påverkas av symbolerna, som är nödvändiga i ett land där många fortfarande inte kan läsa och skriva. Men symbolernas makt är som bekant stor, om jag själv hade fått välja mellan Nefertiti och Mikrovågsugnen, hade jag självfallet tagit den sköna drottningen som min symbol. Några kandidater har också protesterat högljutt mot symbolerna de blivit tilldelade. Att vara manlig politiker i Egypten och tvingas bli representerad av en klänning, är inte populärt. Än värre är det troligtvis för den kvinnliga valkandidaten som fick en raket som sin symbol. I folkligt tal förknippas raketen med en prostituerad. Men mindre fantasieggande symboler som kylskåp, transistorradio och matberedare, kan bidra till att ge en kandidat några extra röster. Sedan en salafist lovade väljarna kylskåp, betalda bröllop och pilgrimsresor till Mecka, ryktas det att en del av landsbygdens analfabeter fått för sig att symbolerna inte bara representerar kandidaten. De visar också vad politikern ger i tack för en röst. Och då lär en banan inte räcka långt.

 

Egyptens folk är fattigt, av dess 80 miljoner invånare lever många familjer på ett par hundra kronor i månaden. Att valet hittills har gett de islamistiska partierna 70% av rösterna är inget att förvåna sig över. Under Mubaraks regim, som i stort sett struntade i medborgarnas välfärd, har det Muslimska brödraskapet fungerat som många egyptiers försäkringskassa. Brödraskapets medlemmar betalar 5% av sin lön till organisationen, ett system som starkt bidragit till valframgången. De ultrakonservativa salafisterna, med stöd från Saudiarabien, saknar inte heller medel, men deras vallöfte slår alla andra erbjudanden: Rösta på oss och du kommer till himlen! Ett löfte som förstås lika mycket är ett hot, att lägga sin röst på ett icke-islamiskt parti stänger dörren till det åtråvärda himmelska paradiset. Salafisterna kom tvåa i första valrundan, efter de moderata muslimerna i Brödraskapets Frihets- och rättviseparti.

 

I den andra valomgången är 18 miljoner egyptier röstberättigade, vilket är fler än i den första. Det råder mycket förvirring kring valet. Väljarna går vilse bland alla nya partier, tidigare helt okända kandidater och de många symbolerna. Kristna, mindre välorienterade väljare, har av misstag röstat på salafisternas parti An-Nour, vilket betyder ”Ljuset”, i tron på att partiet representerar jungfru Maria, som i Egypten också kallas för ”Ljusets Moder”, Omm Nour.

 

Vår portvakt Sayed frågade mig igår: ”Vem ska jag rösta på, tror du att den här mannen är bra?” Sayed visade mig ett flygblad med ett porträtt av en salafist, helt klädd i vitt, renhetens och oskuldens färg. Salafistens symbol var ett påslaget trafikljus. Trafikljuset lyste rött. Salafister och andra bokstavstrogna extremister är alltid bättre på att stoppa och förbjuda än att tillåta. Egyptierna är ett religiöst folk, kanske mer än vad vi ibland vill tro. Men samtidigt är man mycket tillåtande. Så frågan är om de levnadsglada egyptierna vill slå in på en väg med trafikljus som har fastnat på rött, och aldrig slår om till grönt.

 

 

 

 

 

 

Även publicerad i Helsingborgs Dagblad.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Politik, Politisk islam, Revolution i Egypten, Val i Egypten

Osama bin Laden – Ingen martyr i arabvärlden

”Där fick vi honom”!

 

Jublet rullade från kust till kust när USA nåddes av nyheten att Osama bin Laden skjutits till döds i Pakistan. Och de patriotiska känslorna lyftes till nya stolta höjder när president Obama, som ytterst gett order om attacken, sa i sitt TV-tal: ”Som nation finns det inget som vi inte kan göra!”

 

Kanske är det sant som president Obama sedan tillade, och som vår egen utrikesminister  upprepade, att världen blivit en säkrare plats utan terroristen Osama. Vad jag däremot med säkerhet vet är att Osama bin Ladens våldsideologi varit mer död än levande de sista åren i Mellanöstern. Vårens revolutionära våg har med all tydlighet visat att folken i arabvärlden inte vill förändring med våld, utan på fredlig väg. Mottot för varje demonstrationståg i Egypten har varit och är fortfarande ”salmiya”, icke-våld.

 

Revolutionen i Egypten var en politisk mardröm för Osama bin Laden och hans närmaste man och förmodade efterträdare, den 60-årige egyptiern Ayman Al-Zawahri. Som ung deltog Al-Zawahri i bildandet av Islamiska Jihad i Egypten, en militant organisation som gav sig själv som uppgift att störta den korrupta egyptiska regimen och upprätta en äkta islamsk stat, USA och dess intressen i Egypten tillkom som en senare måltavla. I juni 2001 gick Islamiska Jihad ihop med Al Qaeda. Men Al Qaeda-Jihads ”heliga krig” mot USA och förtryckarregimerna i arabvärlden har inte förändrat någonting, bara lett till död, kaos och mer elände.

 

När Egypten skakade av sig Mubaraks hårdföra styre med fredliga medel på 18 dagar insåg bin Laden och Al-Zawahri, som framför allt anses vara hjärnan av de två, att det skulle bli svårt, om inte omöjligt att fortsätta bjuda upp unga, arga och frustrerade män till deras egen dödsdans och började svartmåla revolutionen. Så sent som för två veckor sedan gick Al-Zawahri ut och försökte så split mellan det egyptiska folket och arméns högsta råd, som anklagas för att ha tagit över landet med en militärkupp. Al-Zawahri gick också till storms mot Muslimska Brödraskapet för att de tagit avstånd från våld.

 

Budet om Osama bin Ladens överraskande död väcker därför inga större känslor i Egypten. ”Vi har viktigare saker att tänka på, vi har en revolution att ta hand om”, säjer en ung man på ett café, och gör klart att det nya Egypten inte har något att hämta från en föredetting som bin Laden. Hade bin Laden däremot dödats redan förra hösten, när USA upptäckte hans gömställe i Pakistan, då hade sympatierna sett annorlunda ut, tror Hossam Tamam, politisk bedömare: ”Osama bin Laden hade upphöjts till en martyr i arabvärlden om revolutionerna inte hade brutit ut i Tunisien och Egypten.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Politisk islam, Revolution i Egypten

I huvudet på en egyptisk jihadist

Vad betyder det att vara medlem i en islamistisk gruppering? Hur ser en militant islamist, en så kallad jihadist på sig själv, samhället runt omkring honom och världen i stort? Oftast är det terroristexperter som ger svaren på sådana frågor, men i boken Life is more beautiful than paradise – Livet är härligare än paradiset – är det en före detta islamist, Khaled Al Berry, som själv berättar om sina sex år som medlem i Egyptens Islamiska Jihad. Boken bjuder inte på några sensationella avslöjanden av terrorister och deras våldsdåd, Al-Berry utelämnar ingen utom sig själv och styrkan i hans personliga och vardagliga berättelse är just att vi – som står utanför och undrar vad som egentligen händer i huvudet på en jihadist får en inblick i hur lätt det är att en ung människa dras in i en extremistisk rörelse.

Khaled skulle just fylla 14 år när han blev kontaktad av en ”broder”, som medlemmarna i den islamistiska gruppen tilltalar varandra. Mötet ägde inte rum i moskén, som man skulle kunna förvänta sig, utan på fotbollsplanen. Den islamistiske brodern dök upp i precis rätt ögonblick. Khaled hade förödmjukats inför sina lagkompisar av en stor och stöddig kille efter matchen – och här var plötsligt en ny vän som tilltalade honom vänligt och respektfullt och dessutom lovade att han skulle få en cykelkedja att försvara sig med i framtiden.

Khaled Al Berry uppfyller inte den gängse bilden av en militant islamist. Han var varken fattig eller saknade hopp om en bra framtid – familjen Al Berry, som hör hemma i södra Egypten, brukade skryta med att farfar var den förste i byn som haft råd att installera telefon i huset. Båda föräldrarna hade tagit akademiska examen, de var liberala, toleranta och med en avslappad hållning till islam. Om de militanta islamisterna brukade fadern säga att ”Nasser visste vad de gick för och satte dem i fängelse. Hade islamisterna fått hållas, skulle de ha tagit livet av honom precis som de gjorde med Sadat”. Själv beskriver sig Khaled i sin självbiografi – han var mellanbarnet av tre syskon – som en blyg kille som älskade att gå på bio och läsa Agatha Christie-deckare när han inte pluggade. Med sina toppbetyg hade familjen redan stakat ut hans framtida karriär. Khaled skulle bli läkare.

Redan en månad efter det första mötet med den hjälpsamme kamraten i Islamiska Jihad var Khaled en flitig gäst i moskén. Steg för steg drogs han in i gruppens religiösa aktiviteter. ”Vi bad, fastade och studerade Koranen”, berättar Khaled. ”Ingen av bröderna yttrade ett ord om att störta samhället eller regeringen. Om någon frågade vad vi gjorde i moskén, kunde jag sanningsenligt säga att vi diskuterade helt opolitiska frågor som ”Vad är meningen med Islam?” och ”Vad innebär det att vara religiös?” I det längsta höll Khaled fast vid sina gamla favoritaktiviteter att gå på bio och lyssna på musik, särskilt då på Abdel Halim Hafez, arabvärldens Frank Sinatra, som hans mamma lärt honom att tycka om redan som liten, men islamisternas studiecirkel predikade att film, TV och musik inte var HALAL, tillåtet, utan i allra högsta grad HARAM, förbjudet.

Khaled – som var ivrig att bli accepterad av de islamistiska bröderna – tog till sig gruppens regelverk, lät skägget växa, och gjorde deras motto ”Lyssna och lyda” till sitt eget. Han anammade islamisternas synsätt att tiden på jorden är mycket kort och att det verkliga livet börjar efter döden. Men paradiset var förbehållet de som lyssnade på Gud. Guds ord var lag och de som inte lydde Gud skulle korrigeras eller, i svåra fall, bestraffas – en uppgift som Islamiska Jihad tagit på sig.

Khaled började sprida islamisternas budskap på universitetet och gavs olika uppdrag för att ändra folks dåliga och felaktiga vanor. Hit hörde att följa efter utlänningar som köpt sprit och slå sönder deras flaskor, att attackera kopter, Egyptens kristna, och se till att pojkar och flickor hölls åtskilda – i alla sammanhang. Till sist upplevde Khaled att varje handling som förolämpade Gud och Guds ord, Koranen, även var riktad mot honom själv. Han började drömma om att få bli en martyr, han ville vara med och skapa Guds rättfärdiga paradis på jorden: ”För mig var huvudfrågan: Klarar jag av att göra ett sådant offer eller ej? Inte om det var rätt eller fel”. Men innan Khaled hann bli en självmordsbombare stormade polisen universitetet och arresterade honom. Han sattes i fängelse utan rättegång. Varje dag hörde han skriken från sina islamistiska vänner och väntade på att själv bli misshandlad och torterad. Men efter två månader släpptes Khaled fri – utan att ett hår krökts på hans huvud. Han var både lättad och besviken. Besviken för att polisen uppenbart tyckte att han var en så obetydlig figur  i den islamistiska rörelsen – och lättad över att ha sluppit få sitt hjältemod testat.

Magin kring islamismen var bruten. Efter sex års sektliv återvände Khaled till sitt gamla medelklassliv och allt som han en gång övergett: musiken, filmen och skönlitteraturen. Längtan efter paradiset hade ersatts med en ny och stark lust att delta i livet här och nu. ”Men jag hade inte kunnat bryta med islamisterna och deras idéer”, skriver Khaled Al-Berry ”om jag inte träffat andra människor, konfronterats med andra åsikter och börjat inse att det finns inte bara en enda gudomlig och felfri väg att nå fram till sanningen. Sanningen har många olika ansikten”.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Egypten, Politik, Politisk islam