Kategoriarkiv: Media

Revolutionen i Egypten: ”Jag har hittat mig själv”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Revolutionen har fått Beshoy Fayez, 25, att känna sig som en riktig människa. En människa som inte längre behöver vara rädd. Redan som barn fick Beshoy, som tillhör en kristen familj, höra av sina föräldrar: ”Håll dina åsikter för dig själv! Prata inte med andra om vad du tycker, då kan du försvinna bakom solen”. Bara döden var värre än att ”försvinna bakom solen”, det egyptiska uttrycket för de som blev arresterade och skickades utan rättegång till ett fängelse på okänd ort. Rädslan för regimen hade borrat sig djupt in i folk. Men Beshoy vägrade hålla tyst.

”Många av mina vänner uppmanade mig att inte delta i revolutionen och slutade vara vän med mig på facebook”, berättar Beshoy. ”De var rädda att regimen skulle kunna spåra dem. En av mina vänner skrev till och med ett inlägg där han hyllade Mubarak och kallade honom ”vår hjälte”. Men när Mubarak avgick 11 februari ändrade min vän sig helt, nu var han istället stolt över mig och utnämnde mig till sin nye hjälte!”

Beshoy är arbetslös akademiker. 47% av alla unga som lämnar universitetet hittar inget jobb. Ett tag lyckades Beshoy, som är expert på Japan, få ett tillfälligt arbete på en resebyrå, men det tog slut i och med revolutionen som skrämde bort turisterna.

”Här finns så mycket talang i Egypten, så många unga, begåvade människor som vill bidra till det egyptiska samhället. Men före revolutionen fanns det ingen plats för oss. Det var därför jag anslöt mig till demonstranterna på Tahrirtorget”.

Beshoy tog med sig kameran till torget. Nu finns hans bilder i den kollektiva fotoboken ”Messages from Tahrir”, som nyligen publicerats. Vi bläddrar bland sidorna tills vi hittar Beshoys favoritbild, där han har fångat en ung man som passerar mellan en stridsvagn och en betongpelare som bär texten: ”Vi är alla egyptier, vakna upp!”

”Precis vad jag vill ska hända”, säger Beshoy. ”Det handlar inte bara om att förändra Egypten. Vi måste förändra oss själva. Mubarak och hans korrupta styre gick in i vårt blod, i vårt inre. Nu gäller det att få honom ur vårt system. Vi måste välja bort negativa handlingar, i stort som smått, och göra positiva saker, sådant som bygger upp människor och ger dem ork att vänta på ett bättre liv. För det kommer att ta tid. Jag tror inte på några verkliga förändringar förrän om 10-15 år. Så den här revolutionen har vi gjort för våra barn”.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Foto, Kultur, Media, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten

Ghada – en av den egyptiska revolutionens barnmorskor

Revolutionen har satt sina spår i Ghadas vackra ansikte. Hon ser trött och härjad ut. Men ögonen lyser av liv. Filmaren och människorättsaktivisten Ghada Shahbander är en av de modiga kulturarbetarna som fanns bland demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo. I själva verket är Ghada en av den egyptiska revolutionens barnmorskor.

 

I mitten av 2000-talet valde Ghada Shahbander att öppet konfrontera Mubaraks styre. Från att ha levt ett bekvämt och skyddat medelklassliv som universitetslärare blev hon snabbt en känd och mycket obekväm regimkritiker. Ghada blev filmaktivist. Tillsammans med två väninnor, TV-ankaret Bothaina Kamel, och Engi Haddad, PR-konsult, bildade Ghada organisationen  SHAYFEEN.COM – Vi håller koll på er! Under de senaste sex åren har filmaktivisterna i Shayfeen i en rad videoproduktioner avslöjat och hängt ut regimens brott till omvärldens beskådande: valfusket, korruptionen, polisbrutaliteten, de systematiska trakasserierna och övergreppen på landets regimkritiker.

 

Men när jag träffade Ghada sent på hösten 2010 var hon nära att ge upp och redo att lämna över organisationen till yngre krafter. Regimens grepp om Egypten hade hårdnat, stödet från demokratierna i Väst fortsatte inskränka sig till vackra ord, och själv utsattes Ghada och kollegorna i Shayfeen för en pressande bevakning; varje natt väcktes hon och familjen av telefonsamtal från Mubaraks hemliga polis.

 

Idag, knappt fyra månader senare, känns det ofattbart att förändringen fanns inom räckhåll, att det omöjliga plötsligt blev möjligt – och på så kort tid. Från upprorets första dag, 25 januari, fanns Ghada på plats på Tahrirtorget med de unga filmaktivisterna som fått sin träning genom Shayfeen.

 

”Alla Egyptens filmarbetare fanns på torget”, berättar en lycklig Ghada. ”Jag mötte dem allihopa, fotograferna, manusförfattarna, regissörerna, alla filmarbetare av betydelse ville vara med och dokumentera dagarna när vi skakade av oss det gamla Egypten”.

 

”Jag väntar med spänning på alla filmerna som kommer att visas framöver”, fortsätter Ghada. ”Vi har redan fått ta del av mycket inspelat material, filmarna har varit fantastiska på att dela med sig. Avslöjande sekvenser om regimens brutalitet, de fruktansvärda övergreppen på demonstranterna de första dagarna, som krävde 300 liv och massor med skadade, har redan visats på olika TV-kanaler för att berätta om vad som verkligen hände på Tahrir”.

 

Ghada deltog inte bara som filmare i upproret, hon var lika mycket en aktivist, en egyptisk medborgare i solidaritet med demonstranterna. När Mubarak skickade ut sina betalda busar för att attackera den fredliga manifestationen med svärd, knivar och molotovs, släppte Ghada filmandet och blev städare i fältsjukhuset på torget.

 

”Det var fruktansvärt”, säger Ghada. ”Timmar som jag aldrig kommer att glömma. Det provisoriska sjukhuset vi hade satt upp i ett tält fylldes med skadade, det var blod överallt. Jag hade fullt upp att hålla rent efter läkarna, se till att blodiga kompressor, sprutor och annat sjukhusavfall inte låg och skräpade på marken”.

 

Ghada fortsätter prata om den känslomässiga bergochdalbana som det innebar att finnas på Tahrirtorget, hur hon hela tiden kastades mellan katastrof och glädje, ondska och hopp, våld och solidariet. Idag har hon lagt hemskheterna bakom sig och vill bara minnas det positiva som hände på torget.

 

”Mest fantastiskt var att alla barriärer och murar raserades mellan människorna på Tahrir”, säger Ghada. ”Jag har aldrig upplevt en sådan solidaritet förut, att folk från olika sociala klasser, med olika politisk tillhörighet, unga och gamla, män och kvinnor, gick samman och stöttade varandra i ALLT. Det var oerhört inspirerande. Det fanns massor med värme och uppriktighet, mycket humor och skratt mellan människor.”

 

I ett nytt och fritt Egypten hyser Ghada stora förhoppningar för filmens framtid.

 

”Jag tror att vi kommer att få se en helt ny generation filmskapare växa fram de närmaste åren”, säger Ghada. ”Revolutionen har lett till ett enormt flöde av kreativitet, jag är säker på att den nya friheten kommer att leda till nya sätt att se på saker och ting, förhoppningsvis helt nya idéer. En friare och mer kreativ generation, helt enkelt.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Film, Kultur, Kvinna, Media

Valkrönika från Egypten

Nu är det bara en månad kvar till parlamentsvalet i Egypten och för varje dag trappas kampen upp mellan regeringspartiet NDP, nationella demokratiska partiet och oppositionen. Media, och då framför allt den oberoende och privatägda, utsätts för allt hårdare restriktioner och kontroll – eller stängs helt enkelt ner. Ett tiotal tv-kanaler har fått sändningsförbud, populära tv-program har tvingats lägga ner, och chefredaktören för en av landets oberoende tidningar, tillika en av Egyptens mest välkända regimkritiker, den orädde och kontroversielle Ibrahim Eissa, fick sparken i förra veckan. Det ryktas om att tidningens nye ägare, som dessutom leder det liberala partiet Al Wafd, har gjort en överenskommelse med NDP. Som tack för att Eissa sparkades ska liberala Al Wafd få ett garanterat antal platser i den nya folkförsamlingen, Maglis al-Sha’b, som parlamentet kallas för i Egypten.

 

– NDP upplever att den oberoende pressen är deras främsta fiende”, säger Dina Shehata, politisk analytiker i Kairo, som menar att aktionerna som är riktade mot pressen idag inte bara handlar om att eliminera eventuella kritiker inför det stundande valet och valfusket som alla räknar med ska inträffa. ”Det här är bara preludiet”, säger Dina Shehata, ”en försmak på de nya hårda tagen som regimen kommer att utsätta media för ända fram till presidentvalet hösten 2011”.

 

Valkampen handlar om 454 platser i folkförsamlingen. Idag sitter NDP tryggt på 311 av stolarna, följt av Muslimska Brödraskapet med 88 ledamöter, de resterande 55 platserna är fördelade på olika småpartier. Mohammed El Baradei, den tidigare generaldirektören för IAEA, det internationella atomenergiorganet, uppmanar oppositionen att bojkotta valet om regimen inte tillåter att det genomförs på ett fritt och demokratiskt vis. Men det är bara några av småpartierna som hörsammar El Baradei. Muslimska Brödraskapet, som inte får ställa upp som parti utan kandiderar med enskilda och så kallat oberoende representanter, har meddelat att man tänker fördubbla sin närvaro i folkförsamlingen, från 88 till minst 150 ledamöter. Och då finns det anledning för regeringspartiet NDP att oroa sig för vad som kan hända. Inte i år, men inför nästa års presidentval. Reglerna, som de själva har skapat och gynnats av i flera decennier, säger nämligen att ett politiskt parti måste inneha minst 250 av folkförsamlingens platser för att få ställa upp med en presidentkandidat. Nu kan det monopolet – i alla fall rent teoretiskt – brytas inför nästa års viktiga presidentval, då krafter inom NDP planerar att ersätta den åldrige president Mubarak med en yngre Mubarak, sonen Gamal.

 

Attackerna på den fria pressen är inte de enda oegentligheterna som den egyptiska regimen ägnar sig åt i dessa valtider. För en vecka sedan meddelade landets kommunikationsminister att det numera är förbjudet att skicka ut SMS i massupplaga – om man inte innehar ett särskilt tillstånd. Tillståndet beviljas endast till partier som godkänts av regimen, vilket utesluter de flesta grupperingarna inom oppositionen. Muslimska Brödraskapet, som flitigt använde sig av SMS för att mobilisera sina väljare vid valet 2005, har därmed förlorat ett viktigt verktyg i den pågående valkampen. Kommunikationsministeriet försvarar sitt beslut med att ”det handlar inte om att stoppa politiska aktiviteter, utan att skydda folk från de som missbrukar SMS och skickar ut felaktiga meddelanden till en nation med 60 miljoner medborgare”.

 

– Regimen försöker beröva oppositionen alla möjligheter att nå ut till folk, säger Moustafa El-Naggar, som arbetar i El-Baradeis reformgrupp. ”Men vi ger inte upp, vi kommer att hitta nya vägar”.

 

Hit hör den politiska satiren, som idag upplever en renässans i Egypten. I ett politiskt klimat som blir alltmer restriktivt, har satiren blivit en kreativ kanal för den unga generationen att få utlopp för sin frustration. Och här finns många tacksamma ämnen: Mubaraks trettio år långa patriarkala styre, religionen som ofta slår knut på sig själv, de skriande orättvisorna och gapet mellan fattiga och rika, som ökar för varje dag. De unga satirikerna publicerar sig i bokform, med titlar som ”Kapten Egypten, ett satiriskt album för tonåringar”, och ”Egypten är inte min mamma, hon är min styvmor” – vilket är en travesti på det kända talesättet ”Masr Umm Al Donia”, Egypten är världens moder.

 

-Ju mer totalitärt regimen uppför sig, ju mer förtrycket ökar, desto mer satir kommer det att skapas, säger litteraturkritikern Rabie Moftah. ”Satir är en sorts motstånd”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Egypten, Media, Politik

Höstkrönika från Egypten

Egypten är störst och bäst! Så har det låtit i egyptisk media den senaste tiden. Vilket annat land har en 83-årig president som kan vinna 100 meter framför näsan på världens bästa idrottsmän? Eller landa på månen? Alla bedrifterna – som visas upp i bild på nätet –  är ett skämt, förstås. Egyptens bloggare vill ge en känga åt Egyptens äldsta och största dagstidning, Al Ahram, som i förra veckan avslöjades med att ha klippt och klistrat enligt stalinistiskt manér i en bild från Vita Huset så att det ser ut som Hosni Mubarak, Egyptens president, går i spetsen för de nya fredsförhandlingarna i Mellanöstern – till och med steget framför värden för mötet, president Obama. I själva verket kom den åldrande Mubarak sist bland ledarna på röda mattan, lite trött och hopsjunken bakom Obama, Israels Netanyahu, palestiniernas Abbas och Jordaniens kung Abdullah, som för övrigt förlorade vänsterfoten när bilden manipulerades.

 

Men en Mubarak på efterkälken var en verklighet som inte passade den statsägda och regimvänliga tidningen Al Ahram. Efter att bildfusket avslöjats skulle man förvänta sig att Al Ahrams ledning bad läsarna om ursäkt och beklagade det inträffade. Nej, istället försvarar nu chefredaktören Osama Saraya tidningens manipulerande av det ursprungliga fotografiet med att den egna versionen är mer korrekt eftersom den ”ger en sanningsenlig och levande beskrivning av president Mubaraks framstående hållning i Palestina-frågan och hans unika roll att leda den, både före och efter Washington”. I själva verket menar kritiker att den förfalskade bilden försöker dölja faktumet att Egypten idag spelar en allt mindre roll i fredsprocessen.

 

”Al Ahrams agerande är ett talande exempel på hur vi förs bakom ljuset i de flesta frågor”, säger bloggaren Wael Khalil som upptäckte att dagstidningen hade mixtrat med bilden från Vita Huset. ”Istället för att ta på allvar och belysa bristerna i samhället, behovet av social rättvisa och demokrati, matas vi med lögner och blir serverade en glättad bild som inte har något med verkligheten att göra”.

 

Det är mycket som står på spel för den sittande regimen och familjen Mubarak. Nästa år är det presidentval i Egypten. Ingen räknar med att Hosni Mubarak, som suttit vid makten i snart 30 år, klarar av ännu en 6-årsperiod, det ryktas att han är allvarligt sjuk och att sonen Gamal i hemlighet har utsetts till efterträdare. Men den gamle Mubarak lämnar efter sig en stat i förfall.

 

”Råder det något tvivel om det urusla arvet efter Hosni Mubarak?” frågar sig Nael Shama, politisk kommentator i oberoende Daily News, och räknar upp allt som vanskötts genom tre decennier: Skolan, hälsovården, vatten, elektricitet, kommunikationerna. Än talar man om trebarnspappan som sittstrejkade i somras framför parlamentet i protest mot att hans döttrar inte fick någon plats i grundskolan. Barn till föräldrar med starkare plånböcker hade gått före. Men ingen på skolmyndigheten hade velat ta emot pappan, som bittert konstaterade att ”Det är lättare att få till ett möte med Dödens Ängel än med en egyptisk statstjänsteman”. ”Vart man än vänder sig idag ser man bevisen på det utbredda förfallet och fattigdomen” ,fortsätter Shama och ställer samma fråga som många gör idag, inför utsikten att Gamal Mubarak får fortsätta i faderns fotspår: ”Varför skulle folk vilja ha mer av samma vanstyre?”

 

 

 

Gamal Mubarak och hans supportrar inom NDP, det Nationella Demokratiska Partiet, med starka band till landets bank- och affärsvärld, har redan dragit igång presidentkampanjen – mer än ett år före valet ska äga rum. Den 47-årige Gamal Mubarak lanseras som ”en ung man med nya idéer för Egyptens välstånd och säkerhet”. Över hela Egypten – och framför allt där nöden är som störst – klistras det upp affischer som visar Mubarak den yngre, välklädd och statsmannalik med den egyptiska fanan i bakgrunden, och ett budskap som är tänkt att inge hopp för framtiden: GAMAL MUBARAK: DE FATTIGAS DRÖM!

 

Det styrande partiet, NDP, är splittrat i två falanger. Kampanjen för Gamal Mubarak, säger den politiske analytikern Kamel Al-Sayyid, är i själva verket lika mycket ett budskap till Hosni Mubarak och det gamla gardet inom partiet och statsbyråkratin att ”er tid är ute”.

 

Men Gamal Mubaraks kritiker inom oppositionen höjer ett varnande finger. ”Glöm inte att Gamal Mubarak de senaste tio åren inte bara har varit en viktig kugge i ett auktoritärt styre som inte visat något intresse för demokratisering”, skriver debattören Nael Shama, ”han är också en av arkitekterna som hjälpt regimen att stärka sitt grepp kring makten. Den som inbillar sig att styret blir mindre diktatoriskt med Gamal Mubarak vid rodret, är okunnig. Och den som vet hur saker och ting ligger till och ändå hjälper honom till presidentskapet, är korrupt.”

Lämna en kommentar

Under Egypten, Foto, Media

Vietnam: farligt att blogga kritiskt om Kina

Socialistiska republiken Vietnam har på kort tid blivit en flitig användare av Internet. En fjärdedel av landets 85 miljoner invånare är ute och surfar i cyberrymden. Bortåt en miljon vietnameser är aktiva bloggare och delar sina tankar och åsikter med alla andra som är uppkopplade på nätet. Bloggen har blivit ett verktyg för många journalister som inte accepterar inskränkningarna i yttrandefriheten – och för aktivisterna som kräver reformer och demokrati.

Häromveckan gjorde en av bloggarna en uppmärksammad offentlig avbön. 30-åriga Nguyen Ngoc Nhu Quyn lämnade följande meddelande på sin hemsida: ”Jag började blogga för att stå mitt i världens informationsflöde, det har har varit ett äventyr. Men nu har jag kommit fram till den bittra insikten”, fortsatte Quyn, ”att den politiska situationen gör det omöjligt för mig att uttrycka min kärlek till Vietnam. Jag har gjort fel och därför är det dags att sätta punkt för den här bloggen”.

Quyn, som bloggade under namnet ”Me nam” – Mamma Kantarell – stängde inte sin blogg frivilligt. Hon blev tvingad. Det var villkoret för att hon skulle släppas fri från häktet och slippa stå anklagad för att ha hotat rikets säkerhet.

Vad hade Quyn då gjort sig skyldig till i sin blogg?  Jo, hon hade varnat för den mäktiga grannen i norr, Kina, och kritiserat Vietnam för att alltför lätt ge vika  inför de kinesiska intressena som breder ut sig, inte bara i Vietnam utan i hela regionen. Säkerhetstjänstens internet-spioner hade särskilt siktat in sig på Quyns och många andra bloggares kritik mot ett omstritt gruvprojekt i Vietnams centrala högland, där Kina getts förstahandskontraktet att utvinna bauxit, råvaran till aluminium, och som man menar hotar miljön. Quyn nöjde sig inte med att bara uttrycka sina åsikter på bloggen, tillsammans med två andra bloggare hade hon dessutom börjat producera T-shirts som krävde ett stopp för den kinastyrda gruvdriften.  

Förhållandet till Kina är en mycket känslig fråga i Vietnam. Kina, som ockuperade Vietnam fram till 900-talet, upplevs av folk både som en förebild och ett hot. Frågan om Kina dyker idag ständigt upp i samtal i Vietnam – men den vietnamesiska regeringen tillåter inga kritiska röster i bloggar eller pressen. Journalister på en stor dagstidning i Saigon berättar att de länge velat göra ett granskande reportage om frukten och grönsakerna som importeras från Kina är hälsofarliga eller ej. Misstanken är att de innehåller höga halter av kemikalier och skadliga besprutningsmedel. Men frågan kommer inte att undersökas. Tidningsledningen tillåter inte journalisterna att analysera de kinesiska  produkterna i ett labb för att få reda på vad de verkligen innehåller.

En annan brännade fråga i relationen mellan Vietnam och Kina är dispyten om vem som äger ”De gyllene sandbankarna”, ett par mindre ögrupper som Kina annekterat i sydkinesiska sjön. Populära nättidningen VietnamNet hade modet att publicera en serie artiklar som hävdade Vietnams historiska rätt till öarna. Det ledde till att journalisten Pham Doan Trang fick tillbringa nio dagar i häkte – och hennes reportage försvann från nättidningen. Trang höll också på att nysta upp en historia som handlar om hur Kina pressar Vietnam att bestraffa tidningar och bloggar som framställer Kina i kritisk dager. Vietnamesiska nätverket ”Fria Journalister” – som verkar i exil –  menar att GD II, en specialstyrka inom säkerhetstjänsten, ligger bakom den ökade repressionen mot journalister och bloggare. GD II, som leds av vice försvarminister Vinh,  har nära band med Kina. Flera bedömare menar att specialstyrkan har utrustats med ny teknologi från Kina för att bättre kunna sköta övervakningen av Vietnams internet och dess tjugo miljoner användare.

Hur kommer det sig då att den vietnamesiska regimen i alla lägen tycks vara beredd att ila till Kinas försvar – även till priset att det skadar den egna nationen och dess invånare? Här går teorierna isär. Enligt vissa bedömare höll Vietnams ekonomi på att totalt kollapsa tidigare i år och räddades tack vare ett ingripande från Kina. Andra bedömare pekar på maktkampen inom Vietnams kommunistparti. Mycket står på spel inför kongressen 2011 då det kommer att avgöras vilken fraktion som ska gå segrande ur striden: den reformvänliga, som söker stöd hos USA, eller den konservativa, som vill att Vietnam ska utvecklas till ett mini-Kina och därför söker stöd hos sin mäktiga förebild.

Under tiden försöker Vietnams bloggare och journalister att hålla modet uppe; länge har man hoppats på att regimen skulle börja släppa sitt auktoritära grepp och tillåta media ett större mått av oberoende och frihet vid sidan av den statskontrollerade pressen, det kändes hoppfullt fram till för ett år sedan  – och så har förtrycket mot det fria ordet istället ökat. Idag befinner sig Vietnam bland länderna som räknas till pressfrihetens värsta fiender.  

”Om jag hade varit modigare”, skrev Quynh – Mamma Kantarell – i sin avskedsblogg, ”så hade jag fortsatt blogga. Jag vet att många är oerhört besvikna över att jag inte fortsätter. Men jag är övertygad om att vi kommer att mötas igen nånstans i cyberrymden – för vi delar allihopa tron på att det finns en särskild gnista och anda hos folket i Vietnam”.

Lämna en kommentar

Under Blogg, Media

Blek och svag Sverigebild i Mellanöstern

Det är ett land som är okänt för de flesta. Som ligger långt borta och är ganska ointressant. Media rapporterar sällan om landet, varken bra eller dåliga nyheter. Landets image är mycket vag och otydlig, nästan osynlig och framkallar mer negativa än positiva känslor. Befolkningen betraktas som försiktig och reserverad: vänliga men lite tråkiga människor som säkert vill väl men som också uppfattas som självgoda.

 Så ser i stora drag Sverigebilden ut i Mellanöstern. Undersökningen, som har genomförts av Svenska Institutet, bygger på frågor och intervjuer med över 2000 människor i Egypten, Jordanien, Libanon, Saudiarabien, Syrien, Förenade Arabemiraten och Pakistan. De tillfrågade är i åldern 25 till 72 år och har tre saker gemensamt: de är resvana (minst en utlandsresa vartannat år), välutbildade, använder Internet och innehar en e-postadress.

 Kunskapen om Sverige var inte det enda som studerades. Samtidigt undersöktes också bilden av tio andra länder, för jämförelsens skull.

 USA är det land som man känner bäst till i Mellanöstern. Sedan kommer England, Frankrike, Tyskland, Kanada, Kina, Japan, Schweiz, Holland – och på tiondeplats – Sverige. Vi ligger bara snäppet över Danmark som fortfarande kämpar med sitt dåliga rykte efter publiceringen av Muhammed-karikatyrerna.

 Tittar man däremot på vilket land som har det högsta anseendet i Mellanöstern, faller USA till och med under Sverige och får, tillsammans med Holland, göra sällskap med Danmark i botten på listan. Istället är det Japan som rankas högst och hamnar i toppen av alla länderna. Japan är framför allt populärt bland de unga i Mellanöstern. Det är ett land som utmärker sig på flera områden. Japan anses exportera kvalitetsprodukter, vara teknologiskt ledande, ge stöd till mänskliga rättigheter och internationella humanitära angelägenheter, och för att stå utanför den maktkamp som andra nationer ägnar sig åt.

 Men hallå! Låter inte detta bekant? Som ett avlägset eko från 1970-talet när Sverige inte bara blev känt genom Björn Borg, Volvo och ABBA utan väckte sympati ute i världen med sitt internationella engagemang, solidariteten med världens förtryckta och stödet till fattiga länder.

 Sverige hamnar fortfarande på en god tredjeplats vad det gäller respekten för mänskliga rättigheter, men undersökningen visar samtidigt att Sverige inte har förvaltat sitt tidigare goda rykte på det internationella planet: vi anses inte spela någon större roll vare sig i kampen mot fattigdomen i världen eller i internationella freds- och säkerhetsfrågor. Intressant nog anses Sverige inte heller vara fritt från korruption.

 Svensk kultur – både populär- och finkultur – är i princip helt okänt i Mellanöstern. Här ligger Frankrike, Tyskland, England och Kina i toppen. Sverige anses inte vara någon intressant och spännande plats för samtida kultur, som musik, film, konst och litteratur. På frågan om vilket kulturområde som främst associeras med Sverige, svarar hälften att de har för lite kunskap för att ge något svar. Det vanligaste svaret bland dem som trots allt väljer att svara är ”konst och skulptur”, följt av ”teater” och ”litteratur”. Men musiken, som är en Sveriges främsta exportvaror, har man inte kommit i kontakt med, och svensk film rankas lägst av alla länder, hamnar till och med under Danmark på listan.

 Bilden som träder fram i studien är ett Sverige som bäst kommer till sin rätt på hemmaplan. De tillfrågade i Mellanöstern ger oss högsta poäng för jämställdheten mellan könen, att män och kvinnor ges lika möjligheter, och att Sverige är ett land där alla människor får uttrycka sig fritt. Vi får också pluspoäng för vårt sätt att ta vara på miljön.

 Men att resa till Sverige, för studier, arbete eller affärer, är inget som de tillfrågade känner sig attraherade av. Sverige upplevs inte som ett framgångsrikt land och man tror inte att svenskarna skulle få dem att känna sig välkomna, eller att man kommer att bli behandlad med respekt. Här upplevs Tyskland som det mest attraktiva landet, tätt följt av Kanada. ”Ambitiösa människor åker till Kanada, Sverige är ett land för asylsökare”, som en av de intervjuade uttryckte saken.

 Hur ska då Sverige göra sig mer känt och attraktivt i Mellanöstern? Svenska Institutet, vars uppgift är att öka kännedomen om Sverige och göra oss synliga i världen, vill – vid sidan av utbytesprogram inom kultur och utbildning – lyfta fram en bredare bild av Sverige, inte minst via information på Internet.

 Jag föreställer mig att jag är en ung arabisktalande människa som sitter i Kairo eller på någon annan plats i Mellanöstern och är nyfiken på Sverige. Jag kopplar upp mig på nätet och hittar Sveriges officiella hemsida: SWEDEN.SE. På den arabiska upplagan av SWEDEN.SE hittar jag bara fyra artiklar om Sverige  – bara text, inga bilder – om den svenska barnboken, hur Sverige styrs, en berömd svensk presenteras: Dag Hammarsköld, och sedan kan man få ta del av en nio sidor lång ordlista med svenska regeringstermer som nådiga luntan och diarieföring översatta till arabiska. Men inget om dialogen och utbytet med Mellanöstern, om muslimer och arabiskt liv i Sverige, eller vad som debatteras och skrivs om dessa frågor i pressen.

 I hopp om bättre och mer spännande information fortsätter jag till länken Svenska Institutet i Alexandria. Men här blir det stopp, inte ens den mest brinnande nyfikenhet kan man få mig att plöja igenom en hemsida som ser ut som en anslagstavla, med någon enstaka text på arabiska – och det är synd – för Institutets program annonserar viktiga seminarier om kultur, värdesystem, demokrati och mänskliga rättigheter – men det känns som en sluten verksamhet. Inget avslöjas – vare sig på engelska eller arabiska – om vad seminarierna debatterade och kom fram till. Och den enda bilden som dyker upp, om och om igen på hemsidan är ett suddigt foto av en tjej som ser ut att stå på huvudet rakt ner i anslagstavlan. Helt klart måste det till nya idéer för hur Sverige ska presenteras på nätet och skapa en dialog med Mellanöstern. Förhoppningsvis stannar inte mötet i cyberrymden. Jag tänker på vad min egyptiske kollega sa häromdan. ”Varför kommer det aldrig någon inbjudan från den svenska ambassaden om att man kan få möta en svensk författare, lyssna på svensk musik eller besöka en festival med svenska filmer? Varför sluter Sverige sig om sitt samhälle och kultur – när vi kan bygga broar?”

Lämna en kommentar

Under Media, Mellanöstern

Medierevolution i arabvärlden – problem och möjligheter

Demokratin lyser ännu med sin frånvaro, behovet av reformer och sociala förändringar är fortfarande skriande stort. Ändå har en REVOLUTION ägt rum i arabvärlden. Den oerhört snabba utvecklingen av arabisk MEDIA är häpnadsväckande. På tio år har det tidigare så torftiga medielandskapet med sin statskontrollerade TV, radio och press, tagit ett jättekliv ut i cyberrymden. Den nya teknologin har sprängt sönder nationsgränserna, och idag kan varje arabisk medborgare med en satellit på taket, en dator på skrivbordet, och en mobil i handen surfa runt i ett ständigt växande flöde av nyheter, information och underhållning.

 Medierevolutionen i arabvärlden sparkade igång 1996 med lanseringen av Al Jazeera, den satellitsända nyhetskanalen med bas i Qatar, som numera sänder på både arabiska och engelska. Båda upplagorna har enorma tittarsiffror, 50 miljoner följer sändningarna på arabiska och Al Jazeera på engelska når idag 100 miljoner hushåll över hela världen, vilket gör kanalen till en konkurrent att ta på allvar, både för amerikanska CNN och brittiska BBC.

 I kölvattnet på Al Jazeera följde en explosionsartad tillväxt av nya arabiska satellitkanaler, vid senaste sammanräkningen hade siffran stigit till över trehundra. Alla sorters program har hittat sin publik i de arabiska vardagsrummen, vid sidan av det vanliga underhållnings-, sport- och musikutbudet, görs det idag särskilda program kring ämnen som mat, hälsa, religion – och då inte enbart islam – samt sex och äktenskap. Men inget har haft en större betydelse än dygnet-runt-sändningarna av nyheter på arabiska, på oberoende kanaler som Al Jazeera och Al Arabiya.

 ”Det nya TV-utbudet har hjälpt araberna att definiera och belysa sina egna problem, istället för att vänta på att västs media ska göra det för dem”, säger jordanske journalisten George Hawatmeh, och jämför med hur situationen såg ut vid Kuwaitkriget 1990-91, när den arabiske tv-tittaren var hänvisad till nyheterna på sin nationella statliga TV-kanal, eller rapporteringen från CNN.

 Låter man blicken vandra ut över detta nya arabiska medielandskap, upptäcker man att de många tv-bolagen har sällskap i cyberrymden med 52 miljoner internet-användare, varav 63000 är aktiva bloggare. Till detta kommer en stadig ström av fria radiostationer, nya oberoende dagstidningar, och deras minst lika viktiga nätupplagor. Men frågan är på vilket sätt – och om – den här starka medieutvecklingen påverkar arabvärlden i demokratisk riktning? Och en minst lika viktig fråga, hur ser den arabiske journalisten på sin uppgift som nyhetsförmedlare och rapportör i det här viktiga samhällsskedet? Frågan gick vidare till 600 journalister, verksamma på de viktigaste dagstidningarna i 14 arabiska länder. Svaren blev överraskande. Vid tidigare undersökningar har arabiska journalister uttryckt att viktigast av allt är att backa upp den egna nationen, stödja rådande förhållanden, och se till att status quo bibehålls. Nu avslöjades helt andra tongångar.

 Längtan efter förändring genomsyrar svaren i hela undersökningen, som finns publicerad i The International Journal of Press/Politics. På frågan: Vilka är de största problemen som arabvärlden står inför idag? svarar en majoritet FRÅNVARON AV MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, följt av FATTIGDOMEN och BRISTEN PÅ UTBILDNING. USA:s politik anses, inte helt oväntat, vara det största hotet mot arabvärlden, men nästan lika många av de tillfrågade journalisterna menar att hotet står att finna i de egna länderna – i frånvaron av politisk förändring. Arabiska journalister upplever att deras egna regeringar är det största hindret för en fri och oberoende press. På frågan: Vilken är den arabiska journalistikens största utmaning? fördelar sig svaren lika mellan BRISTEN PÅ PROFESSIONALISM och REGIMENS KONTROLL ÖVER MEDIA. Andra problem som tas upp är BRISTEN PÅ ETIK och KORRUPTION.

 En av de mest spännande frågorna i undersökningen är: Hur vill du beskriva din politiska hemvist? De arabiska journalisterna får välja mellan följande fem kategorier: Nationalist, Pan-arabisk nationalist, demokrat, islamist och icke-specifierad tillhörighet. Flertalet av de 600 journalisterna väljer att beskriva sig som DEMOKRATER. Längst ner på skalan hamnar nationalisterna och islamisterna. Och en överväldigande majoritet anser att journalistens främsta uppgift är att STÖDJA POLITISKA REFORMER, tätt följt av FUNGERA SOM ETT SPRÅKRÖR FÖR DE FATTIGA.

 ”Mitt jobb som journalist är att förändra allting”, säger Hassan Amr, redaktör på egyptiska dagstidningen Al Fajr, ”allt från presidenten till regeringen, och regimen som sådan, ja, till hela styrelseskicket”.

 Omvärlden har också identifierat den arabiske journalisten som en möjlig ”förändringsagent”.

En stor portion av biståndet från USA och EU har de senaste åren satsats på medieträning, bara Egypten har de senaste tre åren mottagit 15 miljoner dollar från USA i seminarier och kurser för journalister.

 Men arabvärldens regimer låter sig inte förändras så lätt. Kritiska journalister vet hur lätt man kan få byta redaktionsrummet mot en cell i fängelset. Medierevolutionen har i många fall lett till att tumskruvarna dragits åt ännu hårdare kring press- och yttrandefriheten. Ett talande exempel är Arabförbundets attack på satellitkanalerna tidigare i år. Då enades förbundets 22 informationsministrar om att det är tillåtet att bestraffa kanaler som förolämpar arabiska ledare och religiösa symboler.

 ”Jag är ändå optimist”, säger Daoud Kuttab, som grundat den fria radiostationen AmmanNet. ”Arabvärlden består till största delen av unga människor, under 21 år, som växt upp med den nya teknologin. De vet hur man använder datorer, mobiler och allt möjligt annat – jag tror inte att det finns någon regering som i längden kan hindra folk att kommunicera med all den här teknologin.”

Lämna en kommentar

Under Blogg, Media, Mellanöstern