Jag tror aldrig jag hade hört honom gråta. Min dotters pappa Ulf Davidson var en tuff kille, i alla fall på utsidan. Sommaren 1982 fick han ett uppdrag att åka till inbördeskrigets Libanon som fotograf för ABC, det amerikanska TV-bolaget. Ett drömjobb för en ung och kaxig fotograf som längtade ut i världen.
Jag glömmer aldrig när Uffe ringde några veckor senare på en knastrig linje från Beirut. Hans förtvivlan över vad han upplevt var hjärtskärande. Det måste ha varit 18 eller 19 september. Två dagar tidigare hade kristna libanesiska milismän, understödda av Israel, gått in i flyktinglägren Sabra-Shatila i Beiruts utkant och inlett en massaker som krävde minst 800 människors liv, några uppgifter pekar på så många som tretusen döda.
På förmiddagen den 18 september släpptes journalisterna och tv-teamen in i lägren. Redan vid ingången kände man stanken. I varje gränd låg liken, ibland ensamma kroppar, sönderskjutna små barnkroppar, uppsprättade kvinnor, många med utspärrade ben och nakna underliv, ibland hade en hel grupp människor sökt skydd hos varandra medan kulorna borrade sig in i deras kroppar. Uffe grät högt i luren. Den fruktansvärda stanken, hur den trängde genom de provisoriska nässkydden. Men värst av allt: de döda barnen. Alla bebisarna. Uffes egen dotter, vår Janna, hade i början av sommaren fyllt två år. Uffe berättade att han tvingats gå tillbaka in i dödens gränder. TV-bolaget hade inte varit nöjda med den första omgången bilder. ”Mr Davidson”, hade de sagt på kontoret i New York, ”Vi vill ha close-ups på ungarna, riktiga närbilder på kropparna”. Det var efter de närbilderna som Uffe behövde ringa hem.
Inte många i Jannas generation känner till krigsförbrytelsen i Sabra och Shatila. Övergreppen mot det palestinska folket har varit så många under åren, tragedierna staplas på varandra i dagens Mellanöstern, en 25 år gammal massaker glöms lätt bort i våldsspiralen. Men vi som minns måste berätta, att tystna är detsamma som att ge upp och lämna dagens palestinier åt sitt öde.
Ariel Sharon, som var israelisk försvarsminister och ytterst ansvarig för massakern, tillfrågades en gång av en journalist om han ville be de anhöriga till offren om ursäkt. ”Nej”, svarade Sharon, ”Vad skulle jag be om ursäkt för?”
Mias Kairoblogg 