Etikettarkiv: Palestina

Israel firar 60 – pressröster och en bok som måste läsas!

 Israel at 60

I dessa dagar är de israeliska tidningarna tjockare än vanligt. Det beror inte på att man bladat in ännu fler bilagor som man undrar när man ska få tid att läsa. Nej, den ökade volymen har inget med det tryckta ordet eller bilden att göra. När jag köper min dagliga dos tidningar – konservativa Jerusalem Post och liberala Haaretz – upptäcker jag att båda tidningarna har gett mig samma gratisgåva, paketerad i exakt likadana plastpåsar: En israelisk flagga i 100 % polyester.

 

Israel firar sextio år som självständig stat. Landets fana – med den sexuddiga Davidsstjärnan i blått, omgiven av två blå band på vit botten – möter ögat vart man än vänder blicken. Det flaggas från balkonger och fönster, där hamnar tidningarnas polyestervariant, större fanor vajar i vinden över gator och torg, kantar motorvägarna från gränsen i norr till söder, och miniflaggor fladdrar på förbipasserande bilar.

 

Men en femtedel av Israels medborgare deltar inte i firandet. Landets palestinska minoritet kastar gratisflaggorna i soppåsen. För dem är Yom Ha´atzmaut, Israels självständighetsdag, en dag som minner om förlusten av det egna landet, Palestina, då 800.000 palestinier blev flyktingar, och därför kallas för Al Nakba, den stora katastrofen. Men Nakba är inte bara en minnesdag över vad som gick förlorat 1948, utan för också upp till ytan hur palestinier blir behandlad idag, som medborgare i staten Israel.

 

 ”Sedan Israels tillkomst har landets palestinsk-arabiska minoritet systematiskt diskriminerats”, skriver Shuli Dichter i ett debattinlägg i Ha´aretz. Israels definition av sig själv som en ”judisk stat” har legitimerat favoriseringen av den judiska befolkningen, menar Dichter, som vill varna för den enorma klyftan som idag finns mellan landets judiska och palestinska medborgare.

 

I förra veckan meddelade en undersökning från Haifas universitet att 64 % av landets judiska befolkning aldrig sätter sin fot i städer eller byar där invånarna har palestinsk bakgrund. Och nästan lika många, 62 %, hyser uppfattningen att Israels palestinska medborgare kommer att sätta igång ett folkligt uppror.

 

”Tidigare kände jag att jag tillhörde Israel”, berättar Ibrahim Shawahna, 37-årig psykoterapeut, i ett reportage i Jerusalem Post. ”Men efter dödsskjutningarna i Galilén hösten 2000, när den israeliska polisen sköt ihjäl 13 demonstranter med palestinsk bakgrund, insåg jag att Israel betraktar oss som främlingar. Men det här är vårt land och jag kommer aldrig att delta i några eventuella försök att förstöra det. Det enda jag begär är jämlikhet.”

 

”Den viktigaste frågan för sextioåringen Israel”, skriver Naomi Chazan, före detta parlaments-ledamot för vänsterpartiet Meretz och kolumnist i Jerusalem Post, ”är att hela sprickan mellan landets judiska och palestinska medborgare”. Chazan beskriver ett klimat där anti-arabiska och anti-palestinska strömningar frodas på alla nivåer i det israeliska samhället. ”Knappt en session kan avlöpa i Knesset”, skriver Chazan, ”utan att våra folkvalda palestinsk-israeliska ledamöter häcklas å det grövsta av sina parlamentskollegor, blir kallade för ”förrädare”, ”femtekolonnare” och utmålas som staten Israels värsta fiender”. ”Nyckeln till Israels överlevnad”, konstaterar Chazan, ”ligger i respekten för den Andres värdighet och lika rättigheter för alla invånare i vårt land.”

 

På ockuperade Västbanken firas också Israels 60-årsdag. Tusentals israeliska fanor vajar över de illegala judiska bosättningarna. Borgmästaren i Ma´ale Adummim, en av de största bosättningarna, firar självständighetsdagen genom att inta en närbelägen palestinsk kulle och markera den med en israelisk flagga. ”Jag vill påminna mitt folk att vår självständighet är total och utan begränsningar”, deklarerar borgmästare Benny Kashriel i Jerusalem Post, ”ingen annan regering ska tala om för oss vad vi ska göra”.

 

”Nakba, den palestinska katastrofen, tog inte slut 1948”, säger antropologen Khalil Nakhleh i veckans This Week in Palestine. ”Nakba är en process som fortfarande pågår”, menar Nakhleh som är bosatt i Ramallah där muren, den israeliska militärens vägspärrar och de svällande judiska bosättningarna stryper allt normalt liv och ekonomisk utveckling. ”Syftet har hela tiden varit att tvinga oss bort från landet.”

 

Jag besöker min bokhandlare i Jerusalem. Han har ställt fram ett helt bord med böcker som belyser ödesåret 1948. ”Den här boken köpte din utrikesminister när han var här för en månad sen”, säger bokhandlaren och pekar på Ilan Pappés The Ethnic Cleansing of Palestine, ”Den etniska rensningen av Palestina”. Boken stödjer teorin att den palestinska flyktingkatastrofen inte bara var ett tragiskt resultat av kriget 1948, utan att de judiska trupperna i själva verket genomförde en plan som gick ut på att fördriva det palestinska folket.

 

”Om folk bara ska läsa en bok om 48, rekommenderar jag den här”! säger bokhandlaren och håller fram en knappt A5 stor volym, oansenlig som en diktsamling. ”Khirbet Khizeh” står det textat i grönt på ett enkelt sandfärgat omslag. Khirbet Khizeh var en av de cirka 500 palestinska byarna som förstördes 1948. Författaren Yizhar Smilansky deltog själv som soldat, han var en av dem som förstörde och fördrev, som krossade människors liv. Men Smilansky hade ett samvete, han kunde inte glömma vad han gjort. Boken kom ut på hebreiska redan 1949, bara ett par månader efter kriget, men har inte blivit översatt till engelska förrän nu. Khirbet Khizeh är ett skakande dokument, med ett språk som borrar sig in under huden. Jag kan bara hålla med David Shulman som skrivit efterordet: ”Inga fler Khirbet Khizeh”.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Israel, Israel, Mellanöstern, Palestina

Sabra och Shatila: 25 år sedan massakern

sabra13_jpg.jpg

Jag tror aldrig jag hade hört honom gråta. Min dotters pappa Ulf Davidson var en tuff kille, i alla fall på utsidan. Sommaren 1982 fick han ett uppdrag att åka till inbördeskrigets Libanon som fotograf för ABC, det amerikanska TV-bolaget. Ett drömjobb för en ung och kaxig fotograf som längtade ut i världen.

Jag glömmer aldrig när Uffe ringde några veckor senare på en knastrig linje från Beirut. Hans förtvivlan över vad han upplevt var hjärtskärande. Det måste ha varit 18 eller 19 september. Två dagar tidigare hade kristna libanesiska milismän, understödda av Israel, gått in i flyktinglägren Sabra-Shatila i Beiruts utkant och inlett en massaker som krävde minst 800 människors liv, några uppgifter pekar på så många som tretusen döda.

På förmiddagen den 18 september släpptes journalisterna och tv-teamen in i lägren. Redan vid ingången kände man stanken. I varje gränd låg liken, ibland ensamma kroppar, sönderskjutna små barnkroppar, uppsprättade kvinnor, många med utspärrade ben och nakna underliv, ibland hade en hel grupp människor sökt skydd hos varandra medan kulorna borrade sig in i deras kroppar. Uffe grät högt i luren. Den fruktansvärda stanken, hur den trängde genom de provisoriska nässkydden. Men värst av allt: de döda barnen. Alla bebisarna. Uffes egen dotter, vår Janna, hade i början av sommaren fyllt två år. Uffe berättade att han tvingats gå tillbaka in i dödens gränder. TV-bolaget hade inte varit nöjda med den första omgången bilder. ”Mr Davidson”, hade de sagt på kontoret i New York, ”Vi vill ha close-ups på ungarna, riktiga närbilder på kropparna”. Det var efter de närbilderna som Uffe behövde ringa hem.

Inte många i Jannas generation känner till krigsförbrytelsen i Sabra och Shatila. Övergreppen mot det palestinska folket har varit så många under åren, tragedierna staplas på varandra i dagens Mellanöstern, en 25 år gammal massaker glöms lätt bort i våldsspiralen. Men vi som minns måste berätta, att tystna är detsamma som att ge upp och lämna dagens palestinier åt sitt öde.

Ariel Sharon, som var israelisk försvarsminister och ytterst ansvarig för massakern, tillfrågades en gång av en journalist om han ville be de anhöriga till offren om ursäkt. ”Nej”, svarade Sharon, ”Vad skulle jag be om ursäkt för?”

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Lars Adaktusson: mer propagandist än journalist

adaktusson_339.jpg

Lars Adaktusson skriver i en krönika i SVD hur han förra våren, i samband med Hamas valseger, istället för att göra spännande reportage i Gaza sitter kvar i Jerusalemområdet och intervjuar israeliskan Geula Hershkovich i ett stilla och lugnt bostadsområde.

Ämnet för krönikan är Hamas, att det är en terrororganisation man inte kan lita på. Och som världssamfundet därför inte bör samtala med, enligt Adaktusson. Som argument får vi ta del av israeliskan Geula Hershkovich sorgliga öde. Geula har förlorat både sin man och son i två terrordåd som Adaktusson tillskriver Hamas.

Ibland undrar jag varför folk väljer att fara med osanning när deras uppgifter så lätt kan kontrolleras. Särskilt märkligt blir det när journalister ljuger fastän de vet att det kan sitta en noggrann person som jag, tillika journalist med mellanösternkunskap, som får för sig att ägna en nattlig timma åt att kolla uppgifterna. 

Lars Adaktusson är inte bara en lögnaktig journalist, han är också bekväm. Ofta går de båda bristerna hand i hand. Geula Hershkovich stora förlust ägde rum våren 2001, så långt är det korrekt. Men vad Adaktusson utelämnar är:

1. Familjen Hershkovich bodde i Ofra, en judisk bosättning på ockuperad palestinsk mark. Att bosätta sig på ockuperad mark är inte bara en politisk handling, det är ett led i krigsföringen mot det palestinska folket. En fientlig handling som den ockuperade har rätt att försvara sig mot.

2. Maken och sonen blev beskjutna när de färdades i bil från bosättningen till Israel, alltså medan de befann sig på ockuperad mark.

3. Hamas nämns över huvud taget inte av israeliska källor i samband med de båda attentaten. Organisationen finns inte ens bland de misstänkta. Första attentatet, det mot makens bil, ansågs ha utförts av Arafats styrka Force 17. Vid attacken som ledde till sonens död finns inga uppgifter om misstänkta. Inte ens OneFamily Fund, en proisraelisk organisation med amerikansk postadress vilken har som målsättning att stödja offren för ”terrorn mot det judiska folket”, pekar ut Hamas.

Just denna organisation, OneFamily Fund, råkar dessutom vara nära lierad med Geula Hershkovich, hon ingår i dess arbetsledning. Något som Lars Adaktusson även väljer att undanhålla för oss läsare.

Jag kan se det hela framför mig, hur det har gått till. Bekväme Adaktusson har stegat upp till israeliska statens press- och propagandabyrå, bläddrat bland allt propagandamaterialet som bjuds ut, eller till och med blivit erbjuden att få kontakt med ett ”offer för Hamas terrordåd”. Precis sådana erbjudanden fanns vid det palestinska valet som ledde fram till Hamas valseger. Om Adaktusson hade varit lite mer journalist än propagandist skulle han ha frågat sig: Vem är Geula Hershkovich?  Varför vill staten Israel att jag ska träffa henne?

Slutligen uppger Adaktusson att offren på de israeliska sidan uppgår till 300 människor åren 2000 – 2005. Han nämner inte ens att palestinska liv även släckts. Fram till idag är offren, enligt israeliska organisationen B’tselemfyra gånger större på den palestinska sidan. Varför finns inte de människorna med i din världsbild, Adaktusson?

1 kommentar

Under Okategoriserade

De är också människor – They are human too

”Jag ber dig bara att se människorna jag fotograferat. De kommer att möta din blick, och när era ögon möts, är jag säker på att du ska komma fram till samma sak som jag: De är också människor.”

Så skriver den svenske fotografen Per-Olow Anderson (1921-1989) i förordet till sin bok om de palestinska flyktingarna på Gazaremsan, They are human too. A photographic Essay on the Palestine Arab Refugees som kom ut på ett förlag i Chicago 1957.

Per Olow blev först i världen med att dokumentera den palestinske flyktingen. Då var det inte många som kände till det palestinska folket och dess öde, än mindre de torftiga flyktinglägren som upprättats runt om i Mellanöstern.

Idag har ett halvt sekel gått. Fjärde, i många fall femte generationen föds till ett liv som flyktingar i Gaza, och freden tycks mer avlägsen än någonsin. I år har 40 år gått sedan den israeliska ockupationen inleddes på Västbanken och Gazaremsan.

Jag har försökt spåra människorna som Per Olow mötte i Gaza på 1950-talet. Vilka var de? Vad hände med dem sedan? Med bilderna i boken som guide lyckades jag hitta några av dem, eller deras barn och barnbarn.

fiskaren-abu-kheir-i-boken_1957.jpg 

Fiskaren Al Sayed Abu Kheir ”Abu Ahmed” 1956. Foto Per Olow Anderson. Och nedan, Abu Ahmed med några av sina 38 barnbarn idag:

abu-kheir-med-nagra-av-sina-38-barnbarn-idag.jpg

I Ordfronts sommarmagasin 7-8 2007 möter du fler av människorna som Per Olow Anderson porträtterade, och som jag lyckades hitta mer än 50 år senare.

2 kommentarer

Under Foto, Kultur, Media, Mellanöstern, Palestina

Världens längsta ockupation

1967-flykten-over-jordan.jpg

Idag för fyrtio år sedan inleddes sexdagarskriget i Mellanöstern. När angreppet var över hade Israel erövrat Sinaihalvön, Golanhöjderna och Västbanken och Gaza. ”Vi som förlorat vårt land och våra hem 1948, hoppades länge att vi skulle få återvända. Men sexdagarskriget krossade den drömmen”, sa Haidar Abdel Shafi när vi en gång talade om 1967.

Som följd av sexdagarskriget blev ytterligare 300000 palestinier flyktingar, många för andra gången. Sinai lämnades tillbaka till Egypten några år senare. Men det palestinska folket har nu levt under Israels förtryck i 40 år. Vi ska inte heller glömma syrierna på Golanhöjderna. Israel har gjort sig skyldiga till världens längsta ockupation. Vilket annat land skulle tillåtas att fortsätta ockupera ett helt folk, deras städer och byar i decennier? Och dessutom – inför hela världens ögon – fortsätta lägga beslag på ytterligare mark?

3 kommentarer

Under Israel

Klarsynt och ärligt om Israel/Palestina

tre-kvinnor-och-muren-en-morgon-i-abu-diis.jpg

Idag har jag läst ett inlägg på Jons blogg som jag vill rekommendera fler att ta del av. Jon, som också råkar vara min son, har just kommit hem från en resa till Israel/Palestina och berättar vad han kommit fram till i inlägget: Låt oss sluta lura varandra. Läs det!

1 kommentar

Under Okategoriserade

Jag tänker på 13-årige Muhammed i Nahr El Bared

Tusentals människor flyr från flyktinglägret Nahr El Bared. Ett 100-tal människor har förlorat livet, många är skadade. Jag tänker på 13-årige Muhammed som jag intervjuade för ett år sedan. Hur har det gått för synskadade Muhammed och hans familj? Finns Muhammed bland dem som lyckats ta sig ut ur lägret, eller sitter han fast i Nahr el Bared? Här följer min intervju med Muhammed, om hans liv och drömmar. Den återfinns i en större rapport publicerad av Rädda barnen om palestinska barns liv i Libanon. Jag träffade Muhammed på ungdomscentret där han över på elorgeln varje dag.

muhammed-i-nahr-el-bared.jpg

”Jag blir ledsen när vuxna retas med mig eller är elaka. Det gör inget om barn är dumma, för de vet inte bättre. Men en vuxen bör förstå mitt problem och inte förödmjuka mig”.  Muhammed, 13 år. 

Oron börjar sprida sig bland fritidsledarna på ungdomscentret. Vart har Muhammed tagit vägen? Han skulle ju ha kommit redan för en halvtimme sedan. När 13-åringar är försenade blir man inte skärrad i första taget, men Muhammed är blind sedan födseln och går den långa vägen mellan skolan och ungdomscentret helt ensam. Kanske han har gått hem först? föreslår en av ledarna och ringer till Muhammeds familj. Men där finns inte pojken heller. Enda resultatet av samtalet är att oron nu har spridit sig till mamman som ängsligt ropar i telefonen: ”Tänk om min pojke har fallit ner i ett hål på gatan och skadat sig!”

I samma ögonblick kliver Muhammed in genom dörren till centret. Vi drar en suck av lättnad när vi ser att han är välbehållen. Men Muhammed tycker att vi har jagat upp oss i onödan. Han vill inte bli behandlad som en liten unge.

-Mamma är alltid orolig för mig, säger Muhammed. Så fort jag är lite försenad brukar hon skicka ut någon att leta efter mig. Jag brukar säga till henne: ”Oroa dig inte för mig. Jag kan ta vara på mig själv!”

Muhammed bor med sex systrar, en yngre bror och sina föräldrar i flyktinglägret Nahr el-Bared i norra Libanon. Han delar sitt handikapp med två av systrarna, Ola, 16, och Rawiya, 20 år. Många familjer i lägret skulle skämmas för att ha tre synskadade barn, till och med kanske försöka gömma undan dem, men Muhammeds föräldrar har aldrig gjort någon skillnad på sina sju barn. Alla uppmuntras att vara aktiva, utveckla sina intressen och lyckas med sina studier i skolan. Muhammed upplever inte att han är handikappad.

-Jag känner mig inte det minsta annorlunda från andra jämnåriga, säger Muhammed. Det finns kanske klasskamrater som upplever att det finns en skillnad mellan oss, men jag kan inte känna den.

-Jag vill inte bli behandlad på något särskilt vis, fortsätter Muhammed. Jag vill bli bemött som alla andra människor. Och jag vill absolut inte att folk ska tycka synd om mig.

Sina första fem skolår tillbringade Muhammed på en skola för blinda och synskadade i Beirut. Till Beirut tar det ett par timmar med bil från Nahr el-Bared, så Muhammed tillhörde skolans internatelever och åkte bara hem på loven. Han längtade ofta efter sina föräldrar, men det hjälpte att Ola och Rawiya också bodde på skolan. Muhammed stormtrivdes på skolan. Lärarna var specialutbildade och undervisningen var anpassad efter hans särskilda behov. Men förra året tvingades Muhammed sluta skolan.

-Jag fick inte gå på skolan längre för UNRWA, berättar Muhammed. Pappa säger att de inte hade råd att betala för mig längre, och vi har inte heller några pengar. Så jag fick flytta hem och börja på skolan här i lägret istället.

Muhammed är glad över att vara hemma hos familjen igen. Men han saknar sina klasskamrater och skolan i Beirut. Han tycker inte att han lär sig lika mycket i lägrets stökiga och överfulla UNRWA-skola, särskilt inte i favoritämnena matematik och naturvetenskap. Vissa lektioner finns inte ens längre på schemat. Mest av allt saknar Muhammed musiktimmarna. När han fick sluta i Beirut hade han spelat fiol i två år och skulle få vara med i en musikgrupp.

-Jag saknar fiolen, säger Muhammed. Nu är jag rädd för att jag glömt hur det är att spela. Här i lägret finns inga fioler. Min pappa letar efter en fiol till mig, men jag tror inte vi har råd. En fiol är dyr, den kostar nästan tvåtusen kronor.

Nu har el-orgeln på ungdomscentret fått ersätta fiolen. Varje eftermiddag efter skolan övar Muhammed på orgeln. En lektion med Wajdeh, den unge fritidsledaren som lär honom nya låtar ska äga rum om en stund, bara strömmen kommer tillbaka. Den kommer och går hela tiden, precis som i Libanons alla flyktingläger. Åtgärdslistan för att förbättra Nahr el-Bared är lång, till de mest akuta problemen hör trångboddheten och avloppet som rinner rakt ut i havet, där barnen badar på sommaren och lägrets fiskare vittjar sina nät. Men Muhammed ser inte bristerna, allt som är eländigt, grått och fult i lägret. För honom är Nahr el-Bared en vacker plats.

-Jag känner mig hemma här, säger Muhammed. Om jag åker till en annan plats tror jag inte att jag kommer att tycka att där är lika fint.

Muhammed hittar nästan överallt i Nahr el-Bared. Ibland går han vilse, men det är lätt hänt i myllret av gränder. Sedan han var sex har föräldrarna låtit honom klara sig på egen hand i lägret. Muhammed har aldrig använt någon vit käpp som stöd, han känner inte att han behöver någon. Hans omvärld vilar inte i ett kompakt mörker. När han är ute och går framträder hus, bilar och människor som skuggor längs hans väg. Men det har hänt att han ramlat ner i hål som håller på att grävas i gatan, och han stöter ofta till folk. Muhammed har lärt sig att det finns vuxna som inte tar minsta hänsyn till hans handikapp.

-Ibland låter de riktigt elaka och skriker: ”Se dig för, ditt jäkla blindstyre!” Jag bryr mig inte om när barn retas eller säger elaka saker, för de vet inte bättre. Men en vuxen bör förstå mitt problem och inte förödmjuka mig.

Muhammed skulle önska att han fick möta fler hjälpsamma vuxna när han tar sig fram i lägret. Det finns inga ordentliga trottoarer vid gatorna, så Muhammed måste röra sig ute bland trafiken. Största problemet är att korsa en gata utan hjälp. Då måste han lita helt till sin hörsel.

-Jag lyssnar efter bilarna bland alla ljuden, säger Muhammed. Men ibland är det jättesvårt. Lägrets el-generatorer brummar ofta så högt att jag inte är säker på om jag hör bilarnas motorljud, fastän jag koncentrerar mig allt vad jag kan. Då är jag rädd att jag ska bli överkörd när jag går över gatan.

Muhammed använder också känseln för att ”se” sin omvärld. I mötet med människor kombinerar han hörseln och känseln för att få en bild av vem personen är. Han vet inte hur det fungerar, men han vet exakt hur hans vänner ser ut. Och om det handlar om en ny människa gömmer det sig mycket information i ett handslag.

-Jag kan direkt avgöra vad det är för person, säger Muhammed. Jag lägger märke till hur personen trycker min hand, formen på handen, hur beröringen känns. Och då vet jag om det är en glad eller ledsen, bra eller dålig människa.

Nu har strömmen kommit tillbaka och Muhammed vill sätta igång och spela på el-orgeln. Det gäller att passa på och öva till nästa strömavbrott kommer. Men innan Muhammed försvinner in i rummet där el-orgeln väntar på honom, ber jag honom berätta vad han vill göra i framtiden. Hur ser hans planer ut?

-Jag vill fortsätta studera, säger Muhammed. Kanske fortsätter jag till universitetet, som min syster Rawiya. Annars kan jag ju alltid hålla på med musiken.

muhammed-spelar-piano.jpg

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade