Goldstone-rapporten: ”En lärobok för ockupanten i det femte decenniet”

”Partisk, anti-semitisk och full med lögner!”

”En skymf utan dess like”.

”Hamas och världens terrorister kan skatta sig lyckliga”.

FN-rapporten om Gazakriget har fått känslorna att svalla i Israel. Sedan undersökningskommissionen, ledd av den sydafrikanske domaren Richard Goldstone, släppte rapporten i mitten av september har den debatterats i den israeliska pressen i stort sett varje dag, blivit ett hett bloggämne, och tillägnats hemsidor vars uttalade mål är att konfrontera rapporten, där omvärldens reaktioner noga pejlas och den förhärskande synen är att ”den som stödjer rapporten är en fiende till Israel”. 

Men inte bara rapporten brännmärks. Domare Goldstone, en av världens mest respekterade människorättsjurister, känd för sina insatser som chefsåklagare i FN:s krigsförbrytartribunaler för Jugoslavien och Rwanda, misstänkliggörs och förolämpas på det grövsta vis – av både bloggare och israeliska politiker. Goldstone, som är av judisk börd och gammal Israel-vän, stämplas som ”judisk judehatare”, en man driven av ”blind ambition”, och en pro-israelisk bloggare uppmanar folk att ”låt oss fortsätta misskreditera honom så att han aldrig mer kan skada oss!”

Goldstone-rapportens slutsats är att Israel i synnerhet, men även Hamas och andra väpnade palestinska grupper har gjort sig skyldiga till allvarliga kränkningar och förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna och uppmanar båda sidorna att undersöka krigsbrotten och ställa de ansvariga inför rätta. Men det hjälper inte. Israel upplever sig ensamt utpekad, känner sig orättvist behandlad och för en frenetisk kamp mot rapporten. ”Den är född i hat och skapad i synd”, sade Israels FN-ambassadör Gabriela Shalev när generalförsamlingen debatterade rapporten häromdagen, och anklagade både rapporten och generalförsamlingen för att ”inte hålla sig till varken fakta eller lag”.

”Det är ett tufft jobb att gå igenom den 575 sidor långa FN-rapporten och de flesta som uttalar sig har bara tagit del av ett sammandrag”, skriver den israeliske journalisten Bradley Hurston i tidningen Haaretz. ”Jag sköt också upp läsningen av hela rapporten i det längsta, rädd för vad jag skulle finna, ungefär som inför en otäck läkarundersökning, men för var och en som bryr sig om hur framtiden kommer att te sig för den här platsen, är läsningen ett måste”.

Det 22 dagar långa kriget, av Israel kallat ”Operation Gjutet bly”, dödade 1400 palestiner, varav 400 barn, och skadade tusentals människor i Gazaremsan.  ”Det viktigaste med Goldstone-rapporten”, skriver mellanösternkommentatorn Zvi Barel, ”är att den visar att ”Operation Gjutet bly”inte kan förstås utanför sitt sammanhang, den ingår i vad Goldstone beskriver som ett ”kontinuum”, ett oavbrutet förlopp där den treåriga blockaden av Gaza ingår, och även det som sker på Västbanken, husdemoleringarna, arresteringarna, tortyren. Kort sagt, Operation Gjutet bly är inte en enstaka händelse. Den är en länk i en kedja som är lika gammal som ockupationen. Goldstone-rapporten borde istället ha burit rubriken: Lärobok för ockupanten i det femte decenniet. Vår olycka är”, fortsätter Zvi Barel, ”att Israel istället för att bry sig om de chockerande beskrivningarna av händelserna under Gazakriget, bara oroar sig för var rapporten kommer att debatteras och vem som kommer att rösta för eller mot den.”

Debatten handlar också om huruvida Israel ska tillsätta en egen undersökningskommission eller ej. Har inte Israel och Hamas före mars månad själva granskat och utrett FN-rapportens anklagelser, riskerar båda parterna att ställas inför den internationella domstolen i Haag.

”Rapporten ger ammunition till Israels fiender, det är oerhört farligt”, skriver Benjamin Pogrund i Jerusalem Report. ”Därför måste Israel utse sin egen undersökningskommission, och då menar jag inte att IDF, den israeliska armén ska utreda sig själv. Frågorna som måste ställas är: ”Vad har vi lärt oss av kampen mot terrorismen? Var det som hände i Gaza det bästa sättet att gå tillväga, militärt och etiskt? Finns det alternativ?”

Men Sara Honig, krönikör på konservativa Jerusalem Post, menar att Israel varken behöver förklara sig eller be om ursäkt för sitt agerande under Gazakriget. En närmare granskning av Operation Gjutet bly skulle bara försvaga militärens moral och stridsvilja. Som hon ser det – och det är en åsikt hon delar med en majoritet israeler – är Israel inte förövaren utan offret, för att man i många år utsatts för raketbeskjutningar från Gaza mot staden Sderot i Israel, och som krävt tre barns liv. ”När offren började försvara sig och gick till motattack bröt stormen ut”, skriver Sara Honig. ”Fördömelserna haglade över oss, i en ursinning och mästrande ton som de har gjort varje gång Israel har försvarat sin existens”. Därför uppmanar Honig läsaren att se på omvärldens kritik med en sorts omvänd logik: Förkastelsedomen är som en medalj, något berömvärt och ett tydligt bevis på att Israel lyckades slå tillbaka fienden.

”Det finns ett namn till varje kula och det finns någon som är ansvarig till varje brott”, skriver Gideon Levy i liberala tidningen Haaretz. ”Nu har teflonrocken som Israel svept sig i ända sedan Operation Gjutet bly, slitits av en gång för alla och frågan som måste ställas är inte OM det har begåtts krigsbrott, för det svaret känner vi redan till, utan: VEM är de skyldiga? Det finns krigsförbrytare bland oss”, konstaterar Levy. De måste ställas inför rätta och bestraffas. Det är den bistra slutsatsen när man läst hela Goldstone-rapporten.”

Israel firar 60 – pressröster och en bok som måste läsas!

 

I dessa dagar är de israeliska tidningarna tjockare än vanligt. Det beror inte på att man bladat in ännu fler bilagor som man undrar när man ska få tid att läsa. Nej, den ökade volymen har inget med det tryckta ordet eller bilden att göra. När jag köper min dagliga dos tidningar – konservativa Jerusalem Post och liberala Haaretz – upptäcker jag att båda tidningarna har gett mig samma gratisgåva, paketerad i exakt likadana plastpåsar: En israelisk flagga i 100 % polyester.

 

Israel firar sextio år som självständig stat. Landets fana – med den sexuddiga Davidsstjärnan i blått, omgiven av två blå band på vit botten – möter ögat vart man än vänder blicken. Det flaggas från balkonger och fönster, där hamnar tidningarnas polyestervariant, större fanor vajar i vinden över gator och torg, kantar motorvägarna från gränsen i norr till söder, och miniflaggor fladdrar på förbipasserande bilar.

 

Men en femtedel av Israels medborgare deltar inte i firandet. Landets palestinska minoritet kastar gratisflaggorna i soppåsen. För dem är Yom Ha´atzmaut, Israels självständighetsdag, en dag som minner om förlusten av det egna landet, Palestina, då 800.000 palestinier blev flyktingar, och därför kallas för Al Nakba, den stora katastrofen. Men Nakba är inte bara en minnesdag över vad som gick förlorat 1948, utan för också upp till ytan hur palestinier blir behandlad idag, som medborgare i staten Israel.

 

 ”Sedan Israels tillkomst har landets palestinsk-arabiska minoritet systematiskt diskriminerats”, skriver Shuli Dichter i ett debattinlägg i Ha´aretz. Israels definition av sig själv som en ”judisk stat” har legitimerat favoriseringen av den judiska befolkningen, menar Dichter, som vill varna för den enorma klyftan som idag finns mellan landets judiska och palestinska medborgare.

 

I förra veckan meddelade en undersökning från Haifas universitet att 64 % av landets judiska befolkning aldrig sätter sin fot i städer eller byar där invånarna har palestinsk bakgrund. Och nästan lika många, 62 %, hyser uppfattningen att Israels palestinska medborgare kommer att sätta igång ett folkligt uppror.

 

”Tidigare kände jag att jag tillhörde Israel”, berättar Ibrahim Shawahna, 37-årig psykoterapeut, i ett reportage i Jerusalem Post. ”Men efter dödsskjutningarna i Galilén hösten 2000, när den israeliska polisen sköt ihjäl 13 demonstranter med palestinsk bakgrund, insåg jag att Israel betraktar oss som främlingar. Men det här är vårt land och jag kommer aldrig att delta i några eventuella försök att förstöra det. Det enda jag begär är jämlikhet.”

 

”Den viktigaste frågan för sextioåringen Israel”, skriver Naomi Chazan, före detta parlaments-ledamot för vänsterpartiet Meretz och kolumnist i Jerusalem Post, ”är att hela sprickan mellan landets judiska och palestinska medborgare”. Chazan beskriver ett klimat där anti-arabiska och anti-palestinska strömningar frodas på alla nivåer i det israeliska samhället. ”Knappt en session kan avlöpa i Knesset”, skriver Chazan, ”utan att våra folkvalda palestinsk-israeliska ledamöter häcklas å det grövsta av sina parlamentskollegor, blir kallade för ”förrädare”, ”femtekolonnare” och utmålas som staten Israels värsta fiender”. ”Nyckeln till Israels överlevnad”, konstaterar Chazan, ”ligger i respekten för den Andres värdighet och lika rättigheter för alla invånare i vårt land.”

 

På ockuperade Västbanken firas också Israels 60-årsdag. Tusentals israeliska fanor vajar över de illegala judiska bosättningarna. Borgmästaren i Ma´ale Adummim, en av de största bosättningarna, firar självständighetsdagen genom att inta en närbelägen palestinsk kulle och markera den med en israelisk flagga. ”Jag vill påminna mitt folk att vår självständighet är total och utan begränsningar”, deklarerar borgmästare Benny Kashriel i Jerusalem Post, ”ingen annan regering ska tala om för oss vad vi ska göra”.

 

”Nakba, den palestinska katastrofen, tog inte slut 1948”, säger antropologen Khalil Nakhleh i veckans This Week in Palestine. ”Nakba är en process som fortfarande pågår”, menar Nakhleh som är bosatt i Ramallah där muren, den israeliska militärens vägspärrar och de svällande judiska bosättningarna stryper allt normalt liv och ekonomisk utveckling. ”Syftet har hela tiden varit att tvinga oss bort från landet.”

 

Jag besöker min bokhandlare i Jerusalem. Han har ställt fram ett helt bord med böcker som belyser ödesåret 1948. ”Den här boken köpte din utrikesminister när han var här för en månad sen”, säger bokhandlaren och pekar på Ilan Pappés The Ethnic Cleansing of Palestine, ”Den etniska rensningen av Palestina”. Boken stödjer teorin att den palestinska flyktingkatastrofen inte bara var ett tragiskt resultat av kriget 1948, utan att de judiska trupperna i själva verket genomförde en plan som gick ut på att fördriva det palestinska folket.

 

”Om folk bara ska läsa en bok om 48, rekommenderar jag den här”! säger bokhandlaren och håller fram en knappt A5 stor volym, oansenlig som en diktsamling. ”Khirbet Khizeh” står det textat i grönt på ett enkelt sandfärgat omslag. Khirbet Khizeh var en av de cirka 500 palestinska byarna som förstördes 1948. Författaren Yizhar Smilansky deltog själv som soldat, han var en av dem som förstörde och fördrev, som krossade människors liv. Men Smilansky hade ett samvete, han kunde inte glömma vad han gjort. Boken kom ut på hebreiska redan 1949, bara ett par månader efter kriget, men har inte blivit översatt till engelska förrän nu. Khirbet Khizeh är ett skakande dokument, med ett språk som borrar sig in under huden. Jag kan bara hålla med David Shulman som skrivit efterordet: ”Inga fler Khirbet Khizeh”.