Goldstone-rapporten: ”En lärobok för ockupanten i det femte decenniet”

”Partisk, anti-semitisk och full med lögner!”

”En skymf utan dess like”.

”Hamas och världens terrorister kan skatta sig lyckliga”.

FN-rapporten om Gazakriget har fått känslorna att svalla i Israel. Sedan undersökningskommissionen, ledd av den sydafrikanske domaren Richard Goldstone, släppte rapporten i mitten av september har den debatterats i den israeliska pressen i stort sett varje dag, blivit ett hett bloggämne, och tillägnats hemsidor vars uttalade mål är att konfrontera rapporten, där omvärldens reaktioner noga pejlas och den förhärskande synen är att ”den som stödjer rapporten är en fiende till Israel”. 

Men inte bara rapporten brännmärks. Domare Goldstone, en av världens mest respekterade människorättsjurister, känd för sina insatser som chefsåklagare i FN:s krigsförbrytartribunaler för Jugoslavien och Rwanda, misstänkliggörs och förolämpas på det grövsta vis – av både bloggare och israeliska politiker. Goldstone, som är av judisk börd och gammal Israel-vän, stämplas som ”judisk judehatare”, en man driven av ”blind ambition”, och en pro-israelisk bloggare uppmanar folk att ”låt oss fortsätta misskreditera honom så att han aldrig mer kan skada oss!”

Goldstone-rapportens slutsats är att Israel i synnerhet, men även Hamas och andra väpnade palestinska grupper har gjort sig skyldiga till allvarliga kränkningar och förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna och uppmanar båda sidorna att undersöka krigsbrotten och ställa de ansvariga inför rätta. Men det hjälper inte. Israel upplever sig ensamt utpekad, känner sig orättvist behandlad och för en frenetisk kamp mot rapporten. ”Den är född i hat och skapad i synd”, sade Israels FN-ambassadör Gabriela Shalev när generalförsamlingen debatterade rapporten häromdagen, och anklagade både rapporten och generalförsamlingen för att ”inte hålla sig till varken fakta eller lag”.

”Det är ett tufft jobb att gå igenom den 575 sidor långa FN-rapporten och de flesta som uttalar sig har bara tagit del av ett sammandrag”, skriver den israeliske journalisten Bradley Hurston i tidningen Haaretz. ”Jag sköt också upp läsningen av hela rapporten i det längsta, rädd för vad jag skulle finna, ungefär som inför en otäck läkarundersökning, men för var och en som bryr sig om hur framtiden kommer att te sig för den här platsen, är läsningen ett måste”.

Det 22 dagar långa kriget, av Israel kallat ”Operation Gjutet bly”, dödade 1400 palestiner, varav 400 barn, och skadade tusentals människor i Gazaremsan.  ”Det viktigaste med Goldstone-rapporten”, skriver mellanösternkommentatorn Zvi Barel, ”är att den visar att ”Operation Gjutet bly”inte kan förstås utanför sitt sammanhang, den ingår i vad Goldstone beskriver som ett ”kontinuum”, ett oavbrutet förlopp där den treåriga blockaden av Gaza ingår, och även det som sker på Västbanken, husdemoleringarna, arresteringarna, tortyren. Kort sagt, Operation Gjutet bly är inte en enstaka händelse. Den är en länk i en kedja som är lika gammal som ockupationen. Goldstone-rapporten borde istället ha burit rubriken: Lärobok för ockupanten i det femte decenniet. Vår olycka är”, fortsätter Zvi Barel, ”att Israel istället för att bry sig om de chockerande beskrivningarna av händelserna under Gazakriget, bara oroar sig för var rapporten kommer att debatteras och vem som kommer att rösta för eller mot den.”

Debatten handlar också om huruvida Israel ska tillsätta en egen undersökningskommission eller ej. Har inte Israel och Hamas före mars månad själva granskat och utrett FN-rapportens anklagelser, riskerar båda parterna att ställas inför den internationella domstolen i Haag.

”Rapporten ger ammunition till Israels fiender, det är oerhört farligt”, skriver Benjamin Pogrund i Jerusalem Report. ”Därför måste Israel utse sin egen undersökningskommission, och då menar jag inte att IDF, den israeliska armén ska utreda sig själv. Frågorna som måste ställas är: ”Vad har vi lärt oss av kampen mot terrorismen? Var det som hände i Gaza det bästa sättet att gå tillväga, militärt och etiskt? Finns det alternativ?”

Men Sara Honig, krönikör på konservativa Jerusalem Post, menar att Israel varken behöver förklara sig eller be om ursäkt för sitt agerande under Gazakriget. En närmare granskning av Operation Gjutet bly skulle bara försvaga militärens moral och stridsvilja. Som hon ser det – och det är en åsikt hon delar med en majoritet israeler – är Israel inte förövaren utan offret, för att man i många år utsatts för raketbeskjutningar från Gaza mot staden Sderot i Israel, och som krävt tre barns liv. ”När offren började försvara sig och gick till motattack bröt stormen ut”, skriver Sara Honig. ”Fördömelserna haglade över oss, i en ursinning och mästrande ton som de har gjort varje gång Israel har försvarat sin existens”. Därför uppmanar Honig läsaren att se på omvärldens kritik med en sorts omvänd logik: Förkastelsedomen är som en medalj, något berömvärt och ett tydligt bevis på att Israel lyckades slå tillbaka fienden.

”Det finns ett namn till varje kula och det finns någon som är ansvarig till varje brott”, skriver Gideon Levy i liberala tidningen Haaretz. ”Nu har teflonrocken som Israel svept sig i ända sedan Operation Gjutet bly, slitits av en gång för alla och frågan som måste ställas är inte OM det har begåtts krigsbrott, för det svaret känner vi redan till, utan: VEM är de skyldiga? Det finns krigsförbrytare bland oss”, konstaterar Levy. De måste ställas inför rätta och bestraffas. Det är den bistra slutsatsen när man läst hela Goldstone-rapporten.”

Lämna en kommentar

Filed under Israel, Israel, Mellanöstern, Palestina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s