Nu trycks en ny upplaga av min fotobok Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution

Redan efter sex månader trycks fotoboken Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution i en ny upplaga. ”Alla böcker vi gett ut om den egyptiska revolutionen säljer oerhört bra, intresset är stort”, säjer Neil Hewison, min förläggare på AUCpress i Kairo. Här i Kairo finns boken att köpa i AUCpress egen bokhandel vid Tahrirtorget och hos Diwan. I Sverige finns den på Medelhavsmuséet i Stockholm. Den går också att beställa från Bokus och Amazon.

Så här skriver jag i mitt förord till boken:

I couldn’t believe it. I arrived at Tahrir Square without my camera. It was taken at one of the many checkpoints I had to make my way through in Cairo’s downtown area. The center of the city looked like a war zone after a week of clashes. Not all the checkpoints were friendly, and my pulse ran high. Some of them were governed by pro-Mubarak supporters who didn’t want any foreigners, and especially not journalists, to meet with the protesters at Tahrir.

No camera. And here I was finally, eager to see with my own eyes an uprising that until then I had only been able to follow from a distance.

The Egyptian revolution had started while I was busy doing other things. The day before 25 January I was in Amman to open my photography exhibition Gaza Graffiti, and people asked if I thought a large number of people would join the call for protests in Egypt. “I’m afraid not,” I said, and recalled earlier attempts to mobilize people, when tens of thousands had signed the protests on Facebook but only a handful showed up for the demonstrations.

I was totally wrong. Tuesday 25 January was to become the starting point for the Egyptian Revolution. I’ve been reporting from the Middle East for so many years, and still I didn’t manage to read the writing on the wall. The fact that Cairo has been my base for ten years didn’t help either. I should have listened more carefully to Mohammed, the young man I shared a cab with before I left Cairo for Amman. He was totally convinced that the time was ripe, and said: “Tunisia was first, now it’s Egypt.”

When I had recovered from the initial shock of having my working tool taken from me, I started to explore the square. I was surprised to find Tahrir such a welcoming place: it was like being rescued on a peaceful island in a frightening sea. From the media coverage of the first week’s events at Tahrir, I was expecting more of a conflict scene in the stereotyped way we are used to seeing from the Middle East; a square filled with angry young Muslim men. Instead, I found myself in the middle of a well-organized festival of freedom, brimming with creativity and solidarity, and with people from all walks of life, young and old, Christian and Muslim, men and—lots of women.

Behind the protective barricades surrounding Tahrir, I was introduced to an Egypt I knew existed but never had seen so freely expressed, and by thousands of people at the same time. My heart swelled and I was swept away by the happy and hopeful atmosphere. Today I’m glad I didn’t have a camera the first hours at the square; in a way I think I got closer to the general feeling at Tahrir; with a camera you tend to focus more on certain events and people you want to capture. In the end I was lucky to run into a friend and colleague, Cecilia Uddén from Swedish Radio. She offered me her small pocket camera and I was able to start taking the first pictures that eventually became this book.

I followed the people of Tahrir for twenty-one days, from 4 to 25 February. When I started documenting the square the Revolution had been going on for a week, the situation was still tense, the army had moved in and surrounded Tahrir Square with their tanks, but people were not ready to fully trust them; the previous two days of violent attacks by pro-Mubarak gangs had stained the square with the blood of many freedom seekers. But Friday 4 February, which was announced as the “Day of Departure,” became a turning point. Huge crowds gathered again at Tahrir Square and all over Egypt, calling for President Mubarak to leave. The Square was injected with a renewed strength and hope, brought there by the increased numbers of whole families, men and women who came to Tahrir Square to fight for freedom and a better life together with their children.

When I moved around the square I realized to my amazement that the crowd was much more than a protest. I had never witnessed such a demonstration in all my life. The mass gathering at Tahrir Square was not just a rally, a whole community had sprouted up in the center of Cairo. Everything had its place at Tahrir Square. Beside the “tent city,” where the protesters slept who protected the square during the nights, there was a field hospital, there were centers for information, for distributing food, tents and blankets, scribes ready to write slogans at your request, an art corner, slogan exhibits, a blogger’s tent, an open-air place for reading newspapers, and even a kindergarten.

I looked around, almost in disbelief, asking myself “How is it possible?” So many people at the same place, almost standing on top of each other, and nobody is getting irritated, no sound of quarreling, no stress, no litter on the ground, everything in order and kept together by something I can only describe as a mutual sense of solidarity, equality, and—sheer happiness. Maybe it could also be described as a true vision of democracy. Democracy, a word that to most of us has been emptied of its real meaning. Tahrir Square—the heart of the Egyptian Revolution—reminded us all again what democracy is all about: to participate, to be an engaged and vital part of a society. Whoever we are and wherever we come from, oppressed or just comfortably tired and uninspired, the people of Tahrir not only showed us that it is possible to act, they showed the way to a better, more equal and happy future.

Sex månader efter revolutionen: Jag är mycket orolig.

Läkaren Mona Abou el Ghar tycker att hon fick den bästa födelsedagspresent en egyptier kan önska sig: 11 februari, på Monas 40-årsdag, gav Mubarak upp och avgick som Egyptens president. När beskedet kom på kvällen, vällde känslorna fram.

”Jag gjorde allt på en gång, skrek, skrattade, grät och kramade alla på Tahrirtorget”, säger Mona. ”Äntligen hade Mubarak avgått och vi var fria. Alla viftade med flaggor och sjöng: ”Sträck på dig! Du är egyptier och stolt”.

 

Idag är Mona engagerad i det nybildade egyptiska socialdemokratiska partiet. Partiet vill vara en motkraft till Muslimska Brödraskapet och Mubaraks anhängare, men det är inte lätt att övertyga ett religiöst folk som egyptierna om fördelarna med ett civilt samhällsskick, skilt från religiösa påbud och lagar.

 

”Här räcker det inte med Facebook och Internet”, säger Mona. Man måste ut i verkligheten och möta folk. Vi som är läkare i partiet besöker Kairos fattigaste kvarter, ger hälsoråd, delar ut medicin och pratar om hur vi kan skapa ett bättre samhälle”.

 

Mona betonar att det handlar om ett politiskt arbete på lång sikt. Programmet är ännu inte klart, det diskuteras fortfarande, och sedan ska man hinna nå ut med sitt budskap i god tid för valet i november. Själv deltar Mona i kvinnogruppens arbete.

 

”På jämställdhetens område har det egentligen inte hänt något i Egypten de sista 30 åren”, säger Mona. ”Motståndet mot kvinnor på viktiga poster i samhället är fortfarande stort. Det gäller att få in kvinnorna i politiken, men tyvärr är de inte lika aktiva som de var i början av revolutionen”.

 

I bästa fall hoppas Mona att socialdemokratiska partiet ska lyckas få ett par platser i det nya parlamentet. Hon vill vara optimistisk inför framtiden, men det är svårt.

 

”Jag är orolig för att vanligt folk ska tappa tålamodet, att de inte orkar vänta på demokratin och en bättre ekonomi”, säger Mona som saknar den goda stämningen och enigheten från revolutionens första månader. ”Idag finns det en nervositet och oro på gatan, jag hör ofta hur folk grälar och är direkt oförskämda mot varandra”.

 

Monas värsta mardröm är att Egypten skulle tvingas gå igenom ännu en revolution. Men den här gången inte en fredlig protest, framdriven av frihetslängtan och en dröm om demokrati. Utan ett hungeruppror som krossar allt i sin väg.

 

”Om de riktigt fattiga som bor i slummen beväpnar sig och ger sig ut på gatorna kommer alla som ser ut att leva gott och har pengar att bli måltavla för deras vrede. Då är jag rädd för att det blir ett blodbad, en fruktansvärd massaker”.

 

 

 

Revolution. Och sen då?

”Vet du vad Egypten behöver för att det ska bli en verklig förändring?”

Den unge egyptiern på andra sidan det låga cafébordet försäkrar sig om att han har min fulla uppmärksamhet innan han fortsätter.

”Revolutionen måste äga rum i varje människas huvud!”

 

Egypten har aldrig saknat människor med spännande tankar och idéer. Sedan jag bosatte mig i Kairo för tio år sedan har jag ständigt förvånats över att möta alla dessa kreativa män och kvinnor, verksamma inom kultur, media, socialt arbete och företagande, och att Hosni Mubaraks diktatoriska styre inte hade fått dem att ge upp.

 

I Västs biståndsvokabulär kallas den här typen av människor förändringsaktörer. Till dessa aktörer har de senaste 10 åren knutits förhoppningar om reformer och en utveckling mot demokrati. Men kom stödet fram till dem, banade det rent av väg för revolutionen?

 

Många biståndsgivare identifierade den egyptiske journalisten som en möjlig aktör, däribland USA, som under tre år satsade mer än 100 miljoner kronor i medieträning till framför allt den statsägda pressen i Egypten. Helt klart föregicks den arabiska våren av en annan revolution, nämligen den snabbt accelererande medierevolutionen. Den inleddes 1996 med lanseringen av Al Jazeera, satellitkanalen med huvudkontoret i Qatar, vars arabiska och engelska sändningar tillsammans når mer än 250 miljoner hushåll över hela världen. Låter man blicken vandra ut över dagens arabiska medielandskap, upptäcker man att de många tv-bolagen som följde i Al Jazeeras kölvatten har sällskap i cyberrymden av mer än 80 miljoner Internetanvändare, varav Egypten är det mest uppkopplade landet med bortåt 18 miljoner användare. Till detta ska man lägga en stadig ström av fria radiostationer, nya oberoende dagstidningar, och deras minst lika viktiga nätupplagor. Framöver kommer många att försöka analysera vilken roll denna starka medieutveckling haft i processen som ledde fram till den arabiska våren, som redan har beskrivits som en Facebook-revolution. En beteckning som dock flera vänder sig mot, däribland egyptier som menar att deras främsta informationskälla de senaste åren har varit de nya oberoende dagstidningarna, som till exempel Al Masry Al Youm.

 

För några år sedan genomfördes en spännande undersökning bland arabvärldens journalister som i mycket pekade fram mot de krav som formuleras av dagens demonstranter: ”Frihet, förändring, social rättvisa”. 600 journalister i 14 arabiska länder deltog i enkäten. På frågan: Vilka är de största problemen som arabvärlden står inför idag? svarade en majoritet frånvaron av mänskliga rättigheter, följt av fattigdomen och bristen på utbildning. Vid tidigare enkäter har arabiska journalister uttryckt att deras främsta uppgift är att backa upp den egna nationen, stödja rådande förhållanden, och se till att status quo bibehålls. Nu ansåg en överväldigande majoritet i stället att det viktigaste var att stödja politiska reformer och fungera som ett språkrör för de fattiga.

 

2004 ägde den första demonstrationen rum i Egypten som öppet utmanade regimen. Ett tusental människor från alla politiska läger protesterade i Kairo mot Mubaraks plan att lämna över makten till sonen Gamal. På plakaten kunde man läsa: ”Makten ska inte ärvas. Nu räcker det!” Samma år varnade Sheikh Mohammed, Förenade Arabemiratens upplyste despot, sina kollegor i arabvärlden att om de inte förändrade sig frivilligt, skulle de tvingas till det: ”Om ni inte själva genomför genomgripande reformer och upprätthåller principer som rättvisa, öppenhet och att makten kan ställas till svars för sina beslut, kommer era folk att förakta er och historien att döma er hårt”.

 

Demokratianhängare i Egypten och från hela arabvärlden inbjöds av Väst i början av 2000-talet till en mängd konferenser, seminarier och workshops som syftade till förändring, men när det verkligen gällde uteblev stödet från Väst. Medan en diktatur som Saddam Husseins störtades fick andra fortsätta sina brutala styresskick, som den egyptiska. Så klubbade EU 2007 – trots protester från landets människorättsorganisationer – igenom ett nytt bidrag om mer än 5000 miljoner kronor till Mubaraks regim. Bidraget, som sträckte sig fram till i år, var avsett att stödja det politiska och ekonomiska reformarbetet i Egypten. Samtidigt som bidraget överlämnades höll Mubaraks parti, NDP, att ytterligare skriva om den egyptiska författningen till sin och ledarens fördel; istället för att stärka demokratin banade de nya tilläggen väg för Mubaraks son, Gamal, att ärva presidentmakten. Människorättsorganisationerna framhöll att EU:s aktionsplan för det egyptiska biståndet inte bara undvikit att formulera motprestationer, i avsnittet om mänskliga rättigheter återfanns inte ens rekommendationer till förändringar som tidigare förts fram av olika FN-organ och EU självt. Dit hörde frågan om tortyr, som användes systematiskt i egyptiska fängelser, polis- och arrestlokaler. Liberala partiet Ghads taleskvinna Gamila Ismael, vars före detta make Ayman Nour var en av Egyptens 15000 politiska fångar, kommenterade EU:s generösa bidrag på följande vis: ”Européerna vet mycket väl vad som händer här, deras pärmar är fulla med brotten som begås mot demokratin och de mänskliga rättigheterna. Vi har deras sympati, de vill oss väl. Men händer det någonting? Nej, det blir inget mer än vackra ord.”

 

Författaren Alaa Al Asawany, känd över hela världen för romanen Yacoubians hus och en av Mubarakregimens mest djärva kritiker, mötte sina läsare två veckor efter Mubaraks fall i en bokhandel vid Tahrirtorget. I publiken fanns både egyptier och utlänningar som var ivriga att få höra Al Aswanys syn på de mest skilda frågor. ”På vilket sätt kan EU-länderna bäst stödja Egypten på vägen mot demokrati och frihet?” frågade en kvinnlig biståndsarbetare och tillade med ett leende att hon kom från Sverige. Svaret från Al Aswany tog sig en vändning som hon nog inte riktigt hade tänkt sig.

 

”Stödet från allmänheten i Väst är fantastiskt, något som verkligen har varit betydelsefullt”, inledde Al Aswany. ”Men när det gäller regeringarna inom EU och andra länder blir mitt råd följande: Ge sparken till alla era specialister och experter på Mellanöstern och arabvärlden! Det skulle vara till en stor hjälp för oss. Min erfarenhet av dessa så kallade experter är att de kommit  hit bara för att få sina redan färdiga – och fördomsfulla – uppfattningar bekräftade.

Alla har ställt samma två ledande frågor. Den första har lytt så här: Tror du inte att Muslimska Brödraskapet kommer att ta över om Egypten blir mer demokratiskt? Och den andra: Tror du verkligen att egyptierna kan tillgodogöra sig en demokrati, är de mogna för ett sådant system?

 

”Jag är ledsen att behöva säga det”, fortsatte Al Aswany och fäste blicken på den svenska biståndsarbetaren, ”men helt klart har beslutsfattandet i Europa varit alldeles för influerat av dessa specialisters felaktiga analyser och slutsatser”.

 

”Det finns bara en lösning för Egypten”, avslutade Al Aswany. ”Jag har sagt det i många år och jag upprepar det nu: Vi måste få demokrati.”

 

På Tahrirtorget, som blev den egyptiska revolutionens hjärta, skapades under de 18 dagar som det tog att få Mubarak att avgå ett demokratiskt samhälle som visar hur många egyptier vill leva i framtiden: fritt, tolerant, jämlikt och rättvist. Många, i likhet med Al Aswany upplever att den arabiska våren har förlöst en ny, modern arabisk människa. ”Människorna som jag mötte på Tahrir var NYA egyptier, de hade inget som helst gemensamt med de egyptier som jag annars brukar ha att göra med. Det var som om revolutionen hade stöpt om mina landsmän till en ädlare och bättre sorts människor. Alla sociala skrankor och barriärer hade raserats, du accepterades oavsett vem du var eller var du kom ifrån. Det spelade inte längre någon roll om du var rik eller fattig, beslöjad eller obeslöjad, ung eller gammal, kristen eller muslim.”

 

Egyptierna är medvetna om det viktiga i att slå vakt om erfarenheten från Tahrirtorget, att hålla fast vid den solidariska andan från revolutionens första veckor och låta den genomsyra det fortsatta arbetet att utveckla Egypten till en modern demokrati. För de frihetslängtande egyptierna är inte revolutionens mål bara att på demokratisk väg välja ett nytt politiskt styre, nytt parlament och president, det sträcker sig mycket längre.

 

Demokrati är fortfarande ett vagt begrepp för många i arabvärlden, ordet lyste också med sin frånvaro på de många plakaten på Tahrirtorget. De mest populära kraven handlade om social rättvisa, lika rättigheter och frihet. Att bli fri från allt ont man upplevt: Korruption. Nepotism. Polisvälde. Diskriminering. Sociala orättvisor.

 

Därför finns nyckeln till förändring i arabvärlden i erkännandet av allas lika rättigheter, menar brittiske journalisten och Mellanösternexperten Brian Whitaker i den tankeväckande boken ”What’s really wrong with the Middle East”. Alla människors lika värde är ett konkret krav som varje medborgare, från den minsta till den äldsta begriper. Får toleransen, jämlikheten och mångfalden ett fotfäste bland samhällets medborgare, menar Whitaker, kommer också på sikt patriarkatet, klan- och stamväldet och de gamla maktstrukturerna att tvingas underordna sig ett demokratiskt styresskick.

 

Den arabiska vårens unga generation vet var förändringen måste ta sin början. De pekar på  pyramidens bas, där människor formas och böjs, skolas in och anpassas: Familjen, klanen, moskén och skolan.

 

”Vi gjorde uppror för att bli av med det patriarkala systemet där en man bestämmer allt och inte kan ifrågasättas”, säger Marwan Saleh, som deltog i revolten. ”Avståndet mellan de få på toppen och de många på samhällets botten är gigantiskt. Därför måste revolutionen fortsätta i varje hem, klassrum, på varje arbetsplats, ja, i varje egyptiers huvud, tills vi alla är jämlika och respekterar varandra trots skilda kön, religion och social bakgrund”.

 

Den nya moderna arabiska människan har tagit sina första steg mot ett bättre liv. Ett jättelikt samhällsprojekt väntar att ta vid, allt måste reformeras i grunden och byggas upp på nytt. Är Väst redo att lyssna till vad regionen behöver? Finns det politiska modet att stödja vägen till frihet och demokrati?

 

 

 

 

 

Revolutionen i Egypten: ”Jag har hittat mig själv”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Revolutionen har fått Beshoy Fayez, 25, att känna sig som en riktig människa. En människa som inte längre behöver vara rädd. Redan som barn fick Beshoy, som tillhör en kristen familj, höra av sina föräldrar: ”Håll dina åsikter för dig själv! Prata inte med andra om vad du tycker, då kan du försvinna bakom solen”. Bara döden var värre än att ”försvinna bakom solen”, det egyptiska uttrycket för de som blev arresterade och skickades utan rättegång till ett fängelse på okänd ort. Rädslan för regimen hade borrat sig djupt in i folk. Men Beshoy vägrade hålla tyst.

”Många av mina vänner uppmanade mig att inte delta i revolutionen och slutade vara vän med mig på facebook”, berättar Beshoy. ”De var rädda att regimen skulle kunna spåra dem. En av mina vänner skrev till och med ett inlägg där han hyllade Mubarak och kallade honom ”vår hjälte”. Men när Mubarak avgick 11 februari ändrade min vän sig helt, nu var han istället stolt över mig och utnämnde mig till sin nye hjälte!”

Beshoy är arbetslös akademiker. 47% av alla unga som lämnar universitetet hittar inget jobb. Ett tag lyckades Beshoy, som är expert på Japan, få ett tillfälligt arbete på en resebyrå, men det tog slut i och med revolutionen som skrämde bort turisterna.

”Här finns så mycket talang i Egypten, så många unga, begåvade människor som vill bidra till det egyptiska samhället. Men före revolutionen fanns det ingen plats för oss. Det var därför jag anslöt mig till demonstranterna på Tahrirtorget”.

Beshoy tog med sig kameran till torget. Nu finns hans bilder i den kollektiva fotoboken ”Messages from Tahrir”, som nyligen publicerats. Vi bläddrar bland sidorna tills vi hittar Beshoys favoritbild, där han har fångat en ung man som passerar mellan en stridsvagn och en betongpelare som bär texten: ”Vi är alla egyptier, vakna upp!”

”Precis vad jag vill ska hända”, säger Beshoy. ”Det handlar inte bara om att förändra Egypten. Vi måste förändra oss själva. Mubarak och hans korrupta styre gick in i vårt blod, i vårt inre. Nu gäller det att få honom ur vårt system. Vi måste välja bort negativa handlingar, i stort som smått, och göra positiva saker, sådant som bygger upp människor och ger dem ork att vänta på ett bättre liv. För det kommer att ta tid. Jag tror inte på några verkliga förändringar förrän om 10-15 år. Så den här revolutionen har vi gjort för våra barn”.

Hazem: Jag var beredd att dö för friheten.

Hazem Monir tillhör inte de fattiga i Egypten. Han är inte ens arbetslös. Hazem är en ung, välutbildad företagare i möbelbranschen som dessutom ägnar sin fritid åt vetenskapliga studier på fysikens område. Han saknade bara en sak i livet. Friheten. Drömmen om ett fritt och jämlikt Egypten fick honom att packa väskan hemma i Damietta och sätta sig på bussen till Kairo och Tahrirtorget.

 

”Min mamma grät och försökte stoppa mig”, berättar Hazem. ”Men för mig finns det inget viktigare än friheten, så till sist gav hon mig sitt stöd och sa: ”Om du dör på Tahrirtorget, så vet jag i alla fall att du mister livet för en god sak, något som du tror på”.

 

Den egyptiska revolutionen krävde mer än 800 människors liv och 5000 blev svårt skadade.

Hazem hade tur och kunde återvända hem till Damietta utan en skråma. Men de två veckorna på Tahrirtorget har förändrat honom för livet.

 

”Jag har blivit en bättre människa”, säger Hazem. ”Idag bryr jag mig mycket mer om andra människor, har en helt annan förståelse för deras problem och behov. Jag var ganska hopplös på det tidigare, en ganska självisk typ. Hela Egypten har förändrats, tycker jag. I alla fall på det moraliska planet, här i Damietta tar man bättre ansvar för sin närmaste omgivning, olika kommittéer har bildats för att hålla gatorna rena och för att hjälpa samhällets fattiga”.

 

Hazem håller fortfarande kontakten med många av människorna han mötte på Tahrirtorget. Han kallar dem för sina ”systrar och bröder”.

 

”Det är en fantastisk känsla att inte vara ensam längre”, säger Hazem. ”Att det finns andra som vill precis samma sak, friheten att tänka, leva och be till den Gud man vill. På Tahrir-torget fanns det plats för alla, det spelade ingen roll om du var kristen, muslim, man, kvinna, rik eller fattig, alla respekterade och brydde sig verkligen om varandra. Det är i den andan vi ska bygga det nya Egypten”.

 

 

 

 

 

 

Två veckor efter Mubaraks fall: Möte med författaren Alaa Al Aswany

När vi passerar den stora eldhärjade byggnaden som var Mubaraks partihögkvarter, kan taxichauffören inte hålla tillbaka sina känslor. ”Uslingar! Bovar! Banditer!”, ropar han och hötter med näven mot de svarta hålen där fönstren en gång satt. Nu har det gått två veckor sedan det egyptiska folket fick Mubarak på fall och behovet att få tala fritt är påtagligt efter den långa diktaturen. En av Mubaraks värsta kritiker, en av de modiga som vägrade låta sig tystas, är författaren Alaa Al Aswany. Bokhandeln vid Tahrirtorget har städat upp det värsta efter sammandrabbningarna – Mubaraks krypskyttar bröt sig in och använde taket för att skjuta prick på demonstranterna – och har bjudit in oss att möta Aswany och hans nya bok:

On the State of Egypt – a novelist’s provocative reflections.

 

Boken är skriven före den egyptiska revolutionen och ger en klar bild över varför den ägde rum. Men folket som samlats i bokhandeln har inte kommit för att lyssna på vad Al Aswany har att säga om läget FÖRE Mubaraks avgång. Flertalet av hans egyptiska fans är bekanta med bokens innehåll, texterna har redan varit publicerade i den oberoende egyptiska pressen. Idag är folk istället nyfikna på vad den 54-årige författaren, som nått världsberömmelse med romanerna Yacoubians Hus och Chicago, har att säga om revolutionen och vad som kommer att hända EFTER Mubarak. Nja, kanske inte alla. Några i lokalen har lika stort behov att prata av sig som den upprörde taxichauffören, och använder stunden till att ventilera sin ilska mot den gamla regimen. ”Varför sitter Mubarak kvar i Sharm el Sheik? Mubarak ska ut ur landet NU!” ropar en dam i mörka solglasögon. ”Skicka honom till Arabemiraten, Tyskland, eller var som helst, bara vi slipper bidra till hans fortsatta uppehälle!”

 

Alaa Al Aswany lyssnar tålmodigt och låter var och en tala till punkt. I mer än tre decennier har bara en röst varit tillåten, nu håller egyptierna på att återupptäcka vad det innebär att åter få tala fritt. Själv förbjöds han av regimen att publicera flera verk, något som Al Aswany betecknar som normalt av en diktatur.

 

”En diktatur bryr sig inte om huruvida du är en bra författare eller ej”, säger Al Aswany. ”Om du inte stödjer diktatorn behandlas du som en fiende, även om du skulle råka vara en ny Shakespeare.”

 

Alaa Al Aswany anslöt sig till upproret från dess första dag. Tahrirtorget, som snabbt blev revolutionens hjärta, ligger ett stenkast från författarens bostad. Men fastän Al Aswany länge förutspått en revolt trodde han inte att demonstrationen 25 januari, som blev startskottet till upproret, skulle samla mer än den vanliga hopen om ett par hundra människor och bestämde sig kvällen innan för att inte delta. En felbedömning han delade med många. När han slog på teven nästa förmiddag, efter morgonens skrivpass, fick han en glädjechock.

 

”Det kändes som ett mirakel hade hänt!” utropar Al Aswany upprymt. ”Miljoner egyptier var ute och demonstrerade på gator och torg, över hela Egypten. Jag skyndade mig snabbt ner till Tahrir och stannade sedan på torget hela tiden, de 18 dagarna det tog för Egypten att göra sig av med Mubarak och vinna sin frihet. Jag återvände bara till hemmet ett par timmar varje natt, för att raka mig, få ett par timmars sömn och träffa familjen.”

 

Upplevelserna från Tahrirtorget har lämnat ett djupt intryck hos Al Aswany. En av de första dagarna, när Mubarak och hans regim tog till alla medel för att stoppa uppropet, bevittnade Al Aswany hur demonstranterna blev måltavlor för krypskyttarnas skarpa skott; vid hans sida stod två unga män som båda träffades i huvudet och föll döda till marken.

 

”Jag försökte på alla vis få ungdomarna att flytta på sig, att inte stå kvar mitt i skottlinjen”, berättar Al Aswany. ”Men ingen brydde sig längre om att sätta sig i säkerhet, det var som om de hade smält samman med de hundratusentals människorna på torget till en enda gigantisk och orädd kropp, beredda att offra sina liv för friheten.”

 

Omvärldens fokus låg till en början helt på de våldsamma sammandrabbningarna mellan demonstranterna och Mubaraks anhängare. Men bakom barrikaderna som beskyddade torget utvecklades en sammanhållning och organisation som Al Aswany liknar vid det revolutionära stadsstyret i Pariskommunen 1871. Demonstranterna satte upp kommittéer som tog hand om folks olika behov på Tahrirtorget: sovplatser, bespisning, toalett och hygien. Frivilliga läkare organiserade fältsjukhus. Unga starka killar bildade försvarsgrupper. Städpatruller höll rent efter de hundratusentals människorna som strömmade genom torget varje dag. Det fanns tält för tidningsläsning, plakatmålning och utbyte av information.

 

”Det som hände på Tahrirtorget var helt otroligt”, fortsätter Al Aswany. ”Människorna som jag mötte på Tahrir var NYA egyptier, de hade inget som helst gemensamt med de egyptier som jag annars brukar ha att göra med. Det var som om revolutionen hade stöpt om mina landsmän till en ädlare och bättre sorts människor. Alla sociala skrankor och barriärer hade raserats, du accepterades oavsett vem du var eller var du kom ifrån. Det spelade inte längre någon roll om du var rik eller fattig, beslöjad eller obeslöjad, ung eller gammal, kristen eller muslim. På Tahrir var vi som en enda familj.”

 

En äldre herre i publiken undrar om Al Aswany tror att revolutionen får ett lyckligt slut. Är det inte risk att allt går åt pipan?

 

”Mubarak kommer inte tillbaka, det är jag helt säker på”, säger Al Aswany. ”Men problemet är kvarlevorna av diktaturen. Det finns kontrarevolutionära krafter i omlopp, folk från den gamla regimen som fortfarande sitter kvar på sina poster. De har inget intresse av att skapa en ny författning, avskaffa undantagslagarna – och allra minst att byta ut sig själv. Vi får inte glömma att vi har att göra med ett ledarskap som har lidit ett svårt nederlag. Just nu bidar de sin tid och väntar ut oss. Märker de en spricka eller minsta svaghet hos folket, kommer de att slå tillbaka. Därför är det viktigt att vi håller uppe tempot på revolutionen.”

 

Nästa fråga kommer från en kvinnlig biståndsarbetare. ”På vilket sätt kan EU-länderna bäst stödja Egypten på vägen mot demokrati och frihet?” undrar kvinnan och tillägger med ett leende att hon kommer från Sverige. Svaret från Al Aswany tar sig en vändning som hon nog inte riktigt hade tänkt sig.

 

”Stödet från allmänheten i Väst är fantastiskt, något som verkligen har varit betydelsefullt”, säger Al Aswany. ”Men när det gäller regeringarna inom EU och andra länder blir mitt råd följande: Ge sparken till alla era specialister och experter på Mellanöstern och arabvärlden! Det skulle vara till en stor hjälp för oss. Min erfarenhet av dessa så kallade experter är att de kommer hit bara för att få sina redan färdiga – och fördomsfulla – uppfattningar bekräftade.

Alla ställer samma två ledande frågor. Den första lyder så här: Tror du inte att Muslimska Brödraskapet kommer att ta över om Egypten blir mer demokratiskt? Och den andra är: Tror du verkligen att egyptierna kan tillgodogöra sig en demokrati, är de mogna för ett sådant system?

 

”Jag är ledsen att behöva säga det”, fortsätter Al Aswany och fäster blicken på den svenska biståndsarbetaren, ”men helt klart har beslutsfattandet i Europa varit alldeles för influerat av dessa specialisters felaktiga analyser och slutsatser”.

 

”Det finns bara en lösning för Egypten”, avslutar Al Aswany. ”Jag har sagt det i många år och jag upprepar det nu: Vi måste få demokrati.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ghada – en av den egyptiska revolutionens barnmorskor

Revolutionen har satt sina spår i Ghadas vackra ansikte. Hon ser trött och härjad ut. Men ögonen lyser av liv. Filmaren och människorättsaktivisten Ghada Shahbander är en av de modiga kulturarbetarna som fanns bland demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo. I själva verket är Ghada en av den egyptiska revolutionens barnmorskor.

 

I mitten av 2000-talet valde Ghada Shahbander att öppet konfrontera Mubaraks styre. Från att ha levt ett bekvämt och skyddat medelklassliv som universitetslärare blev hon snabbt en känd och mycket obekväm regimkritiker. Ghada blev filmaktivist. Tillsammans med två väninnor, TV-ankaret Bothaina Kamel, och Engi Haddad, PR-konsult, bildade Ghada organisationen  SHAYFEEN.COM – Vi håller koll på er! Under de senaste sex åren har filmaktivisterna i Shayfeen i en rad videoproduktioner avslöjat och hängt ut regimens brott till omvärldens beskådande: valfusket, korruptionen, polisbrutaliteten, de systematiska trakasserierna och övergreppen på landets regimkritiker.

 

Men när jag träffade Ghada sent på hösten 2010 var hon nära att ge upp och redo att lämna över organisationen till yngre krafter. Regimens grepp om Egypten hade hårdnat, stödet från demokratierna i Väst fortsatte inskränka sig till vackra ord, och själv utsattes Ghada och kollegorna i Shayfeen för en pressande bevakning; varje natt väcktes hon och familjen av telefonsamtal från Mubaraks hemliga polis.

 

Idag, knappt fyra månader senare, känns det ofattbart att förändringen fanns inom räckhåll, att det omöjliga plötsligt blev möjligt – och på så kort tid. Från upprorets första dag, 25 januari, fanns Ghada på plats på Tahrirtorget med de unga filmaktivisterna som fått sin träning genom Shayfeen.

 

”Alla Egyptens filmarbetare fanns på torget”, berättar en lycklig Ghada. ”Jag mötte dem allihopa, fotograferna, manusförfattarna, regissörerna, alla filmarbetare av betydelse ville vara med och dokumentera dagarna när vi skakade av oss det gamla Egypten”.

 

”Jag väntar med spänning på alla filmerna som kommer att visas framöver”, fortsätter Ghada. ”Vi har redan fått ta del av mycket inspelat material, filmarna har varit fantastiska på att dela med sig. Avslöjande sekvenser om regimens brutalitet, de fruktansvärda övergreppen på demonstranterna de första dagarna, som krävde 300 liv och massor med skadade, har redan visats på olika TV-kanaler för att berätta om vad som verkligen hände på Tahrir”.

 

Ghada deltog inte bara som filmare i upproret, hon var lika mycket en aktivist, en egyptisk medborgare i solidaritet med demonstranterna. När Mubarak skickade ut sina betalda busar för att attackera den fredliga manifestationen med svärd, knivar och molotovs, släppte Ghada filmandet och blev städare i fältsjukhuset på torget.

 

”Det var fruktansvärt”, säger Ghada. ”Timmar som jag aldrig kommer att glömma. Det provisoriska sjukhuset vi hade satt upp i ett tält fylldes med skadade, det var blod överallt. Jag hade fullt upp att hålla rent efter läkarna, se till att blodiga kompressor, sprutor och annat sjukhusavfall inte låg och skräpade på marken”.

 

Ghada fortsätter prata om den känslomässiga bergochdalbana som det innebar att finnas på Tahrirtorget, hur hon hela tiden kastades mellan katastrof och glädje, ondska och hopp, våld och solidariet. Idag har hon lagt hemskheterna bakom sig och vill bara minnas det positiva som hände på torget.

 

”Mest fantastiskt var att alla barriärer och murar raserades mellan människorna på Tahrir”, säger Ghada. ”Jag har aldrig upplevt en sådan solidaritet förut, att folk från olika sociala klasser, med olika politisk tillhörighet, unga och gamla, män och kvinnor, gick samman och stöttade varandra i ALLT. Det var oerhört inspirerande. Det fanns massor med värme och uppriktighet, mycket humor och skratt mellan människor.”

 

I ett nytt och fritt Egypten hyser Ghada stora förhoppningar för filmens framtid.

 

”Jag tror att vi kommer att få se en helt ny generation filmskapare växa fram de närmaste åren”, säger Ghada. ”Revolutionen har lett till ett enormt flöde av kreativitet, jag är säker på att den nya friheten kommer att leda till nya sätt att se på saker och ting, förhoppningsvis helt nya idéer. En friare och mer kreativ generation, helt enkelt.

 

 

 

 

 

Ny intressant bok om Mellanöstern och Arabvärlden: ”What’s really wrong with the Middle East”

Mellanösterns problem är alltid någon annans fel.

Medan Väst lägger skulden på extremister och diktatoriska styren, kastar arabvärlden tillbaka bollen och menar att problemen bottnar i århundraden av utländsk inblandning. Båda sidorna har rätt, säger journalisten och författaren Brian Whitaker, men bara till en viss del. Mellanösterns problem är mer komplexa än så. Med sin nya bok ”What’s really wrong with the Middle East” – Vad som är det verkliga problemet med Mellanöstern – vill Whitaker, som till vardags är reporter på engelska dagstidningen The Guardian, få igång en ny och mer konstruktiv debatt om Mellanöstern.

 

Många vill se en förändring i arabvärlden idag – även araberna själva. Men om förändringen ska bli meningsfull, skriver Whitaker, måste den ta sin början hos vanliga människor, i deras tankar och idéer. Att Väst går in militärt och störtar diktaturer och skapar förutsättningar för demokratiska och fria val är inte ett automatiskt botemedel för regionens många sjukdomar: korruptionen, stamväldet, traditionens tyranni, patriarkalismen, ojämlikheten och en utbredd diskriminering som inte bara riktar sig mot kvinnor utan arabvärldens etniska och religiösa minoriteter.

 

De flesta hävdar att roten till det onda står att söka hos de arabiska regimerna, men Whitaker – utan att fördenskull förminska förtryckande regimers påverkan på samhällskroppen – menar ändå att svaret på Mellanösterns problem hittar man inte i toppen utan i pyramidens bas, där människor formas och böjs, skolas in och anpassas: Familjen, klanen, moskén och skolan.

 

Barnuppfostran i Mellanöstern följer den auktoritära och stränga metoden. Men samtidigt drabbas barnet också av ett kvävande överbeskydd. Följden blir en osjälvständig individ som tvivlar på sin egen förmåga, som hellre intar en passiv hållning än fattar aktiva beslut. I skolan fortsätter processen. Vad som händer under utbildningstiden, skriver Whitaker, är att allt det som sätter käppar i hjulet för kreativitet, kritiskt tänkande och analytisk förmåga, smälter samman och utsätter barnet för en massiv påverkan: fadersmakten, statens auktoritära system och de religiösa dogmerna.

 

Det arabiska skolsystemet belönar elever som inte utmanar katederundervisningen, som är fogliga och duktiga på att kopiera, memorera och rabbla upp inlärda kunskaper. Läroplanerna i arabvärlden uppmuntrar lydnad och underdånighet. Självständigt tänkande är inte önskvärt – både elever eller lärare förväntas följa läroböckerna slaviskt. Även när innehållet är uppenbart felaktigt. Whitaker återger hur en marockansk lågstadieklass tvingades lära sig att 4 x3 = 11 eftersom det stod så i matteboken. Fastän läraren insåg att det var fel, vågade han inte gå emot den statligt producerade boken och tala om det rätta svaret för eleverna.

 

Kunskapskurvan i arabvärlden har varit på nedgång de senaste 700 åren, skriver Whitaker. I FN:s senaste Arab Human Development Report, som kartlägger utvecklingen i arabvärlden, står det klart att Mellanöstern är en region som helt hamnat på efterkälken vad det gäller nya rön och idéer inom forskning och teknik. Inom viktiga områden som IT och molekylärbiologi produceras nästa inga forskarrapporter. Innovationer och uppfinningar lyser också med sin frånvaro, knappt några arabiska patent registreras på den internationella marknaden.

 

Det finns en utbredd rädsla, skriver Whitaker, att ett kreativt och självständigt tänkande ska sprida sig i samhället i stort, och störa den rådande ordningen. Arabstaternas officiella bild av sig själva är att man lever i harmoniska och enade samhällen. Skräcken för ”fitna”, att kaos och inbördes stridigheter ska slå sönder samhället är så djupt rotad, att man gör allt för att dölja problemen istället för att granska och söka en lösning på dem. Ett färskt exempel på det senare är hur journalister i Egypten förbjuds att skriva om konflikten som återigen blossat upp mellan landets kristna och muslimer.

 

Trots att Brian Whitaker i inledningen av sin bok meddelar att han inte tänker servera några färdiga lösningar, så ger han ändå i slutet av “What’s really wrong with the Middle East” ett råd som riktar sig både till Väst och arabvärlden. Det viktigaste kravet som man ska jobba för idag, skriver Whitaker, är att kräva lika rättigheter för alla medborgare. Det är till och med viktigare än kravet på demokrati och fria val. Jag är böjd att hålla med Whitaker, trots allt bistånd som västvärlden ger till regionen har inget förändrats i grunden, och att det hålls val i ett land som till exempel Egypten gör det inte till en demokrati, inte när regimen avgör vilka partier som får delta, och bara 25 % av folket bryr sig om att rösta. Erkännandet av allas lika rättigheter, hävdar Whitaker, är däremot NYCKELN till förändring. Får mångfalden, jämlikheten och toleransen ett fotfäste bland samhällets medborgare, kommer också på sikt patriarkatet, klan- och stamväldet och de diktatoriska styrena att undermineras.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Egypten luktar på våren

Om du inte fick nog av sill och färgglada ägg under påsken ska du sätta dig på första bästa plan till Egypten. För på måndag firar egyptierna Sham el Nessim, vilket ungefär kan översättas med: ”Sniffa på vårluften”. Då ger sig egyptierna ut i det gröna med korgar och kassar fulla med ägg, lök och den saltade fisken – fisikh – som de flesta menar inte hör hemma inomhus.

 Vårfirandet är en ljuspunkt i en annars dyster tid för den stora majoriteten egyptier. Det strejkas bland både läkare, cirkusarbetare och skatteverkets personal, men 6 april, dagen som skulle bli den stora VREDENS dag, när egyptiska folket skulle visa Mubaraks styre att man har fått nog, rann helt ut i sanden. Under veckan som gått har landets intellektuella försökt analysera vad som gick snett. En del skyller den misslyckade protestdagen – där man kunde räkna till nästan lika många journalister som demonstranter –  på polisen och militärens säkerhetspådrag, att folk kände sig hotade och var rädda för att gå ut och demonstrera. Andra, som Daily News chefredaktör, Rania Al Malky, menar att rädslan för repressalier bara är en förklaring. Hon lägger skulden på den egyptiska oppositionen, som inte haft förmågan att fånga upp och stödja de unga aktivisterna och bloggarna som haft modet att exponera och utmana Mubaraks regim. Bara för ett år sedan samlade sjätte aprilrörelsen bortåt 80000 medlemmar på facebook. Nu har kämpaglöden inte bara falnat, utan förvandlats till apati. Ett tillstånd som hela Egypten numera tycks lida av.

 Sham el Nessim är en fest som förenar alla egyptier. Både muslimer och kopter, Egyptens kristna, möts i det gröna för att ”sniffa på vårluften”. Sham el Nessim brukar infalla på kopternas annandag påsk, men det är ingen kristen högtid. Sham el Nessim firades troligtvis redan för femtusen år sedan. Det faraoniska arvet lever kvar i Egypten på ett sätt som de flesta, inte ens egyptierna, är medvetna om. Plutarkos, den grekiske filosofen som levde på 100-talet efter Kristus berättar att egyptierna firade en vårfest som kallades för Shamo – ”Livets pånyttfödelse”. Då offrades vårens första primörer till gudarna. Viktigast av alla var löken som ansågs ha en helande kraft. Färgade ägg, som var en symbol för livet, hängdes upp i templen. Och den saltade fisken, som också bars fram till offerbordet, var en gåva i retur till Nilens frikostiga gud. För inte så länge sedan hittade man faktiskt rester av ”fisikh”, den saltade fisken, i ökensanden kring pyramiderna i Giza, där man håller på att gräva ut pyramidbyggarnas bostadsområde.

 Firandet av Sham el Nessim börjar redan tidigt på morgonen. ”Så fort vi vaknat målar jag ägg med mina pojkar, berättar Nafisa, journalist och småbarnsmamma till Basil och Ali. ” Kvällen innan har jag förberett picknickkorgen med nyskördad salladslök, kikärtsgroddar och vårens olika frukter. När äggen torkat stoppar vi ner dem i korgen, letar reda på pojkarnas bollar och så ger vi oss iväg till en av Kairos parker”.

 Om man har sina rötter på landsbygden, som Nafisa och hennes familj, är Sham el Nessim helgen när man åker tillbaka till sin hemby. Nafisas by ligger i Nilens fruktbara delta mellan norra Kairo och Alexandria. ”Där ger vi oss ut på fälten och plockar blommor och grönt som vi bär in i husen”, berättar Nafisa. Men i år tillåter inte det ekonomiska läget att familjen tar ledigt och besöker släkten hemma i byn. ”En park i Kairo”, säger Nafisa, ”funkar också när man ska fira Sham el Nessim”. Men det gäller att vara ute i god tid. Kairos gröna ytor är få, och varje plätt blir snabbt upptagen; till och med de smala gräsremsorna mellan motorledernas filer kommer att vara packade med familjer som dukar upp den traditionella vårlunchen medan bilarna susar förbi ute på asfalten. Många familjer har som tradition att fira våren på Kairos ZOO. Djuren, som för ovanlighetens skull inte är i blickpunkten, står i burarna och kollar förvånat in människorna och deras lustiga lekar. Men allra populärast är att lämna Kairos smogg bakom sig och gå ombord någon av de många dubbeldäckade flodbåtarna som går i skytteltrafik till grönområdena strax norr om Kairo.

 Ägg, fisk och lök hör till Sham el Nessims viktigaste rätter. Men ”fisikh”, den torkade fisken, är något som Nafisa inte ens vill ta i med tång. Fastän hennes svärmor själv torkar fisikh i sitt hem, en process som tar 45 dagar, där fisken först ska ruttna till lagom konsistens innan den saltas för att kunna bevaras till vårfesten, har Nafisa, i likhet med många andra i sin generation, bytt ut fisikh mot tonfisk på burk. .

 ”Den torkade fisken inte bara luktar illa”,säger Nafisa, ”har man otur kan man bli förgiftad och i värsta fall dö”. Inte fisken som min svärmor tillagar, skyndar hon sig att tillägga, ”jag tänker på den som säljs i högar ute på Kairos gator.” Varje år kan man läsa i den egyptiska pressen om hur landets hälsovårdsmyndigheter misslyckas i sin kontroll, och redan nu står sjukhusen beredda på att kunna ta emot förgiftningsfallen som årets Sham el Nessim kommer att skörda.

 ”Att tillaga fisikh är en konst som tar flera generationer att lära sig”, säger Monir Abdel Salam, en av Gizas många ”fasakhani”, skrået som torkar fisk. ”Fisken kan lukta illa, men jag intygar att den är 100% säker att äta. Vi egyptier är experter på att konservera. Se bara på våra mumier, efter flera tusen år är de fortfarande som nya!”

Mellanösterns Miss Marple

Så har han äntligen kommit. Mellanösterns förste deckarhjälte. Inte lång och mörk och tjusig över allt förstånd. Nej, medelålders och lätt hopsjunken med mage, begynnande flint och grått i den välansade mustaschen.

 

Detektiven Omar Yussef Sirhan har liknats vid kommissarierna Morse, Rebus och vår egen kriminalinspektör i Ystad, Knut Wallander, men den vänlige Omar Yussef, befriad från all cynism, och till vardags rektor för en flickskola i ett flyktingläger i Betlehem, har nog mer gemensamt med Mrs. Marple, Agatha Christies försynta men skarpsinniga amatördetektiv.

 

Omar Yussefs skapare, skotten Matt Beynon Rees, har bevakat Mellanöstern som journalist i över tio år, bland annat som platschef för tidskriften Time i Jerusalem. Rees, som fortfarande är bosatt i Jerusalem, menar att han som deckarförfattare fått en helt annan möjlighet att påverka folk och deras syn på Palestinafrågan. ”Nu kan jag skriva vad jag verkligen tycker”, säger Rees, som också tror att folk som läser en Omar Yussef-deckare är mycket mer öppna för olika idéer och resonemang kring konflikten än om de hade mött dem i en tidningsartikel.

 

Kriminalromanen och deckarhjälten har aldrig slagit igenom i arabvärlden, som den gjort i Väst. När palestinska dagstidningen Al Ayyam skulle recensera Rees första bok, ägnades mer än halva texten åt att förklara detektivromanen och dess plats i litteraturen för läsaren. ”Att det knappt finns några deckarförfattare i arabvärlden”, säger Rees, ”kanske beror på att deckarhjälten ofta är en ensam människa som försöker avslöja något som en mäktig organisation vill hemlighålla, och det är ju inget beteende som gillas av en diktatorisk härskare”. 

 

Litteraturens detektiver har ofta tjänat som utmärkta guider in i olika landskap, såväl geografiska som sociala och politiska. Damernas detektivbyrå, ledd av den enastående Ramotswe, har gett oss en bild av livet i Botswana, paret Sjöwall-Wahlöö tecknade i sina polisromaner skuggsidan av Sverige för trettio år sedan, och Matt Rees tar, med hjälp av historieläraren, den ömsinte familjefadern, muslimen och den före detta alkoholisten Omar Yussef oss rakt in i hjärtat av livet, som det upplevs i dagens Palestina.

 

Den första berättelsen ”The Bethlehem Murders” – Morden i Betlehem – som publicerades 2007 och kom ut på svenska nu i höstas, utspelar sig i Omar Yussefs egen hemstad – ett Betlehem som är fångat mellan den israeliska ockupationen och en korrupt palestinsk myndighet, som satts ur spel av de väpnade fraktionerna och deras kamp om kontrollen över staden.

 

Omar Yussef följer utvecklingen med olust och vämjelse. Som lärare har han alltid försökt, vid sidan av den reguljära undervisningen i historia, att träna eleverna i öppenhet och tolerans. Han tar avstånd från brutaliseringen av det palestinska samhället och försöker leva ett så tillbakadraget liv som möjligt. Men när en gammal favoritelev, George Sabah, som tillhör stadens kristna minoritet, blir anklagad för att vara kollaboratör och hotas med döden, känner Omar Yussef att han måste ingripa och ta reda på vad som verkligen hänt.

 

Historieläraren Omar Yussef, som i senaste boken avancerat till rektor, får på så sätt representera ”den vanlige palestiniern”, en människa som är som de flesta människor här på jorden, fredlig och hjälpsam, kanske bara lite mer modig och rättrådig än andra.

 

Omar Yussef är naturligtvis en påhittad person, men författaren Matt Rees sticker inte under stol med att han hittat förebilderna till sin hjälte och bokens övriga karaktärer ute i det palestinska samhället. Dialogen i böckerna avslöjar också att Rees har ett mycket gott öra till hur ”snacket går på gatan”, liksom vad folk pratar om i mer privata och skyddade sällskap.

”Jag får ofta höra av palestinier att de kan prata mycket friare med mig, än vad de kan med andra palestinier”, säger Rees. Mot en palestinier upplever man att man måste vara ”politiskt korrekt” och skylla alla problem på ockupationen, och dels finns rädslan att den du talar med tillhör Fatah, Hamas eller i värsta fall, kan vara betald av Shin Beth, Israels säkerhetstjänst. Omar Yussef är däremot inte rädd för att tala öppet, han är mest frispråkig av alla. Han bryr sig inte om att folk vet vad han verkligen tycker och tänker.

 

I den andra deckarromanen ”The Saladin Muders”, som kom ut förra året, har Omar Yussef tillfälligt lämnat hemstaden Betlehem för en ny brottsplats: Det plågade Gaza. Tillsammans med svensken Magnus Wallender, som också representerar UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, ska de båda männen inspektera skolorna i området. Men redan vid ankomsten får de veta att en UNRWA-lärare arresterats, misstänkt för samröre med CIA. På tröskeln till ett par våldsamma dygn, inför ett mysterium som ska lösas i pressande hetta och kvävande sandstorm, gör Omar Yussef följande reflektion om Gaza: ”Det var den här lilla landremsan – och inte Betlehem – som bäst representerade palestiniernas desperata verklighet: Gaza skrek och kämpade som en skadad åsna, medan dess härskare betedde sig som en ilsken bonde som våldsamt piskade det stackars djuret med det ena rappet efter det andra, fastän man visste att det inte längre kunde resa sig.”

 

Var finns då Israel i Omar Yussef-böckerna? Intressant nog låter inte Rees landet eller dess medborgare spela en aktiv roll i berättelsen. Israel finns bara som en skugga i bakgrunden, fokus är helt och hållet på den palestinska verkligheten. Men den första boken – Morden i Betlehem – är översatt till hebreiska och fick stor uppmärksamhet i den israeliska pressen. ”Jag tror”, säger Rees, ”att boken gav israelerna en chans att titta över muren som de byggt mellan Jerusalem och Betlehem, för att se hur livet är på andra sidan. Och det är ett av mina mål med Omar Yussef-böckerna, att palestinierna – som ofta bara ses som terrorister eller offer – blir synliggjorda som människor”.

 Så har han äntligen kommit. Mellanösterns förste deckarhjälte. Inte lång och mörk och tjusig över allt förstånd. Nej, medelålders och lätt hopsjunken med mage, begynnande flint och grått i den välansade mustaschen.

 Detektiven Omar Yussef Sirhan har liknats vid kommissarierna Morse, Rebus och vår egen kriminalinspektör i Ystad, Knut Wallander, men den vänlige Omar Yussef, befriad från all cynism, och till vardags rektor för en flickskola i ett flyktingläger i Betlehem, har nog mer gemensamt med Mrs. Marple, Agatha Christies försynta men skarpsinniga amatördetektiv.

 Omar Yussefs skapare, skotten Matt Beynon Rees, har bevakat Mellanöstern som journalist i över tio år, bland annat som platschef för tidskriften Time i Jerusalem. Rees, som fortfarande är bosatt i Jerusalem, menar att han som deckarförfattare fått en helt annan möjlighet att påverka folk och deras syn på Palestinafrågan. ”Nu kan jag skriva vad jag verkligen tycker”, säger Rees, som också tror att folk som läser en Omar Yussef-deckare är mycket mer öppna för olika idéer och resonemang kring konflikten än om de hade mött dem i en tidningsartikel.

 Kriminalromanen och deckarhjälten har aldrig slagit igenom i arabvärlden, som den gjort i Väst. När palestinska dagstidningen Al Ayyam skulle recensera Rees första bok, ägnades mer än halva texten åt att förklara detektivromanen och dess plats i litteraturen för läsaren. ”Att det knappt finns några deckarförfattare i arabvärlden”, säger Rees, ”kanske beror på att deckarhjälten ofta är en ensam människa som försöker avslöja något som en mäktig organisation vill hemlighålla, och det är ju inget beteende som gillas av en diktatorisk härskare”. 

 Litteraturens detektiver har ofta tjänat som utmärkta guider in i olika landskap, såväl geografiska som sociala och politiska. Damernas detektivbyrå, ledd av den enastående Ramotswe, har gett oss en bild av livet i Botswana, paret Sjöwall-Wahlöö tecknade i sina polisromaner skuggsidan av Sverige för trettio år sedan, och Matt Rees tar, med hjälp av historieläraren, den ömsinte familjefadern, muslimen och den före detta alkoholisten Omar Yussef oss rakt in i hjärtat av livet, som det upplevs i dagens Palestina.

 Den första berättelsen ”The Bethlehem Murders” – Morden i Betlehem – som publicerades 2007 och kom ut på svenska nu i höstas, utspelar sig i Omar Yussefs egen hemstad – ett Betlehem som är fångat mellan den israeliska ockupationen och en korrupt palestinsk myndighet, som satts ur spel av de väpnade fraktionerna och deras kamp om kontrollen över staden.

 Omar Yussef följer utvecklingen med olust och vämjelse. Som lärare har han alltid försökt, vid sidan av den reguljära undervisningen i historia, att träna eleverna i öppenhet och tolerans. Han tar avstånd från brutaliseringen av det palestinska samhället och försöker leva ett så tillbakadraget liv som möjligt. Men när en gammal favoritelev, George Sabah, som tillhör stadens kristna minoritet, blir anklagad för att vara kollaboratör och hotas med döden, känner Omar Yussef att han måste ingripa och ta reda på vad som verkligen hänt.

 Historieläraren Omar Yussef, som i senaste boken avancerat till rektor, får på så sätt representera ”den vanlige palestiniern”, en människa som är som de flesta människor här på jorden, fredlig och hjälpsam, kanske bara lite mer modig och rättrådig än andra.

 Omar Yussef är naturligtvis en påhittad person, men författaren Matt Rees sticker inte under stol med att han hittat förebilderna till sin hjälte och bokens övriga karaktärer ute i det palestinska samhället. Dialogen i böckerna avslöjar också att Rees har ett mycket gott öra till hur ”snacket går på gatan”, liksom vad folk pratar om i mer privata och skyddade sällskap.

”Jag får ofta höra av palestinier att de kan prata mycket friare med mig, än vad de kan med andra palestinier”, säger Rees. Mot en palestinier upplever man att man måste vara ”politiskt korrekt” och skylla alla problem på ockupationen, och dels finns rädslan att den du talar med tillhör Fatah, Hamas eller i värsta fall, kan vara betald av Shin Beth, Israels säkerhetstjänst. Omar Yussef är däremot inte rädd för att tala öppet, han är mest frispråkig av alla. Han bryr sig inte om att folk vet vad han verkligen tycker och tänker.

 I den andra deckarromanen ”The Saladin Muders”, som kom ut förra året, har Omar Yussef tillfälligt lämnat hemstaden Betlehem för en ny brottsplats: Det plågade Gaza. Tillsammans med svensken Magnus Wallender, som också representerar UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, ska de båda männen inspektera skolorna i området. Men redan vid ankomsten får de veta att en UNRWA-lärare arresterats, misstänkt för samröre med CIA. På tröskeln till ett par våldsamma dygn, inför ett mysterium som ska lösas i pressande hetta och kvävande sandstorm, gör Omar Yussef följande reflektion om Gaza: ”Det var den här lilla landremsan – och inte Betlehem – som bäst representerade palestiniernas desperata verklighet: Gaza skrek och kämpade som en skadad åsna, medan dess härskare betedde sig som en ilsken bonde som våldsamt piskade det stackars djuret med det ena rappet efter det andra, fastän man visste att det inte längre kunde resa sig.”

 Var finns då Israel i Omar Yussef-böckerna? Intressant nog låter inte Rees landet eller dess medborgare spela en aktiv roll i berättelsen. Israel finns bara som en skugga i bakgrunden, fokus är helt och hållet på den palestinska verkligheten. Men den första boken – Morden i Betlehem – är översatt till hebreiska och fick stor uppmärksamhet i den israeliska pressen. ”Jag tror”, säger Rees, ”att boken gav israelerna en chans att titta över muren som de byggt mellan Jerusalem och Betlehem, för att se hur livet är på andra sidan. Och det är ett av mina mål med Omar Yussef-böckerna, att palestinierna – som ofta bara ses som terrorister eller offer – blir synliggjorda som människor”.