Revolution. Och sen då?

”Vet du vad Egypten behöver för att det ska bli en verklig förändring?”

Den unge egyptiern på andra sidan det låga cafébordet försäkrar sig om att han har min fulla uppmärksamhet innan han fortsätter.

”Revolutionen måste äga rum i varje människas huvud!”

 

Egypten har aldrig saknat människor med spännande tankar och idéer. Sedan jag bosatte mig i Kairo för tio år sedan har jag ständigt förvånats över att möta alla dessa kreativa män och kvinnor, verksamma inom kultur, media, socialt arbete och företagande, och att Hosni Mubaraks diktatoriska styre inte hade fått dem att ge upp.

 

I Västs biståndsvokabulär kallas den här typen av människor förändringsaktörer. Till dessa aktörer har de senaste 10 åren knutits förhoppningar om reformer och en utveckling mot demokrati. Men kom stödet fram till dem, banade det rent av väg för revolutionen?

 

Många biståndsgivare identifierade den egyptiske journalisten som en möjlig aktör, däribland USA, som under tre år satsade mer än 100 miljoner kronor i medieträning till framför allt den statsägda pressen i Egypten. Helt klart föregicks den arabiska våren av en annan revolution, nämligen den snabbt accelererande medierevolutionen. Den inleddes 1996 med lanseringen av Al Jazeera, satellitkanalen med huvudkontoret i Qatar, vars arabiska och engelska sändningar tillsammans når mer än 250 miljoner hushåll över hela världen. Låter man blicken vandra ut över dagens arabiska medielandskap, upptäcker man att de många tv-bolagen som följde i Al Jazeeras kölvatten har sällskap i cyberrymden av mer än 80 miljoner Internetanvändare, varav Egypten är det mest uppkopplade landet med bortåt 18 miljoner användare. Till detta ska man lägga en stadig ström av fria radiostationer, nya oberoende dagstidningar, och deras minst lika viktiga nätupplagor. Framöver kommer många att försöka analysera vilken roll denna starka medieutveckling haft i processen som ledde fram till den arabiska våren, som redan har beskrivits som en Facebook-revolution. En beteckning som dock flera vänder sig mot, däribland egyptier som menar att deras främsta informationskälla de senaste åren har varit de nya oberoende dagstidningarna, som till exempel Al Masry Al Youm.

 

För några år sedan genomfördes en spännande undersökning bland arabvärldens journalister som i mycket pekade fram mot de krav som formuleras av dagens demonstranter: ”Frihet, förändring, social rättvisa”. 600 journalister i 14 arabiska länder deltog i enkäten. På frågan: Vilka är de största problemen som arabvärlden står inför idag? svarade en majoritet frånvaron av mänskliga rättigheter, följt av fattigdomen och bristen på utbildning. Vid tidigare enkäter har arabiska journalister uttryckt att deras främsta uppgift är att backa upp den egna nationen, stödja rådande förhållanden, och se till att status quo bibehålls. Nu ansåg en överväldigande majoritet i stället att det viktigaste var att stödja politiska reformer och fungera som ett språkrör för de fattiga.

 

2004 ägde den första demonstrationen rum i Egypten som öppet utmanade regimen. Ett tusental människor från alla politiska läger protesterade i Kairo mot Mubaraks plan att lämna över makten till sonen Gamal. På plakaten kunde man läsa: ”Makten ska inte ärvas. Nu räcker det!” Samma år varnade Sheikh Mohammed, Förenade Arabemiratens upplyste despot, sina kollegor i arabvärlden att om de inte förändrade sig frivilligt, skulle de tvingas till det: ”Om ni inte själva genomför genomgripande reformer och upprätthåller principer som rättvisa, öppenhet och att makten kan ställas till svars för sina beslut, kommer era folk att förakta er och historien att döma er hårt”.

 

Demokratianhängare i Egypten och från hela arabvärlden inbjöds av Väst i början av 2000-talet till en mängd konferenser, seminarier och workshops som syftade till förändring, men när det verkligen gällde uteblev stödet från Väst. Medan en diktatur som Saddam Husseins störtades fick andra fortsätta sina brutala styresskick, som den egyptiska. Så klubbade EU 2007 – trots protester från landets människorättsorganisationer – igenom ett nytt bidrag om mer än 5000 miljoner kronor till Mubaraks regim. Bidraget, som sträckte sig fram till i år, var avsett att stödja det politiska och ekonomiska reformarbetet i Egypten. Samtidigt som bidraget överlämnades höll Mubaraks parti, NDP, att ytterligare skriva om den egyptiska författningen till sin och ledarens fördel; istället för att stärka demokratin banade de nya tilläggen väg för Mubaraks son, Gamal, att ärva presidentmakten. Människorättsorganisationerna framhöll att EU:s aktionsplan för det egyptiska biståndet inte bara undvikit att formulera motprestationer, i avsnittet om mänskliga rättigheter återfanns inte ens rekommendationer till förändringar som tidigare förts fram av olika FN-organ och EU självt. Dit hörde frågan om tortyr, som användes systematiskt i egyptiska fängelser, polis- och arrestlokaler. Liberala partiet Ghads taleskvinna Gamila Ismael, vars före detta make Ayman Nour var en av Egyptens 15000 politiska fångar, kommenterade EU:s generösa bidrag på följande vis: ”Européerna vet mycket väl vad som händer här, deras pärmar är fulla med brotten som begås mot demokratin och de mänskliga rättigheterna. Vi har deras sympati, de vill oss väl. Men händer det någonting? Nej, det blir inget mer än vackra ord.”

 

Författaren Alaa Al Asawany, känd över hela världen för romanen Yacoubians hus och en av Mubarakregimens mest djärva kritiker, mötte sina läsare två veckor efter Mubaraks fall i en bokhandel vid Tahrirtorget. I publiken fanns både egyptier och utlänningar som var ivriga att få höra Al Aswanys syn på de mest skilda frågor. ”På vilket sätt kan EU-länderna bäst stödja Egypten på vägen mot demokrati och frihet?” frågade en kvinnlig biståndsarbetare och tillade med ett leende att hon kom från Sverige. Svaret från Al Aswany tog sig en vändning som hon nog inte riktigt hade tänkt sig.

 

”Stödet från allmänheten i Väst är fantastiskt, något som verkligen har varit betydelsefullt”, inledde Al Aswany. ”Men när det gäller regeringarna inom EU och andra länder blir mitt råd följande: Ge sparken till alla era specialister och experter på Mellanöstern och arabvärlden! Det skulle vara till en stor hjälp för oss. Min erfarenhet av dessa så kallade experter är att de kommit  hit bara för att få sina redan färdiga – och fördomsfulla – uppfattningar bekräftade.

Alla har ställt samma två ledande frågor. Den första har lytt så här: Tror du inte att Muslimska Brödraskapet kommer att ta över om Egypten blir mer demokratiskt? Och den andra: Tror du verkligen att egyptierna kan tillgodogöra sig en demokrati, är de mogna för ett sådant system?

 

”Jag är ledsen att behöva säga det”, fortsatte Al Aswany och fäste blicken på den svenska biståndsarbetaren, ”men helt klart har beslutsfattandet i Europa varit alldeles för influerat av dessa specialisters felaktiga analyser och slutsatser”.

 

”Det finns bara en lösning för Egypten”, avslutade Al Aswany. ”Jag har sagt det i många år och jag upprepar det nu: Vi måste få demokrati.”

 

På Tahrirtorget, som blev den egyptiska revolutionens hjärta, skapades under de 18 dagar som det tog att få Mubarak att avgå ett demokratiskt samhälle som visar hur många egyptier vill leva i framtiden: fritt, tolerant, jämlikt och rättvist. Många, i likhet med Al Aswany upplever att den arabiska våren har förlöst en ny, modern arabisk människa. ”Människorna som jag mötte på Tahrir var NYA egyptier, de hade inget som helst gemensamt med de egyptier som jag annars brukar ha att göra med. Det var som om revolutionen hade stöpt om mina landsmän till en ädlare och bättre sorts människor. Alla sociala skrankor och barriärer hade raserats, du accepterades oavsett vem du var eller var du kom ifrån. Det spelade inte längre någon roll om du var rik eller fattig, beslöjad eller obeslöjad, ung eller gammal, kristen eller muslim.”

 

Egyptierna är medvetna om det viktiga i att slå vakt om erfarenheten från Tahrirtorget, att hålla fast vid den solidariska andan från revolutionens första veckor och låta den genomsyra det fortsatta arbetet att utveckla Egypten till en modern demokrati. För de frihetslängtande egyptierna är inte revolutionens mål bara att på demokratisk väg välja ett nytt politiskt styre, nytt parlament och president, det sträcker sig mycket längre.

 

Demokrati är fortfarande ett vagt begrepp för många i arabvärlden, ordet lyste också med sin frånvaro på de många plakaten på Tahrirtorget. De mest populära kraven handlade om social rättvisa, lika rättigheter och frihet. Att bli fri från allt ont man upplevt: Korruption. Nepotism. Polisvälde. Diskriminering. Sociala orättvisor.

 

Därför finns nyckeln till förändring i arabvärlden i erkännandet av allas lika rättigheter, menar brittiske journalisten och Mellanösternexperten Brian Whitaker i den tankeväckande boken ”What’s really wrong with the Middle East”. Alla människors lika värde är ett konkret krav som varje medborgare, från den minsta till den äldsta begriper. Får toleransen, jämlikheten och mångfalden ett fotfäste bland samhällets medborgare, menar Whitaker, kommer också på sikt patriarkatet, klan- och stamväldet och de gamla maktstrukturerna att tvingas underordna sig ett demokratiskt styresskick.

 

Den arabiska vårens unga generation vet var förändringen måste ta sin början. De pekar på  pyramidens bas, där människor formas och böjs, skolas in och anpassas: Familjen, klanen, moskén och skolan.

 

”Vi gjorde uppror för att bli av med det patriarkala systemet där en man bestämmer allt och inte kan ifrågasättas”, säger Marwan Saleh, som deltog i revolten. ”Avståndet mellan de få på toppen och de många på samhällets botten är gigantiskt. Därför måste revolutionen fortsätta i varje hem, klassrum, på varje arbetsplats, ja, i varje egyptiers huvud, tills vi alla är jämlika och respekterar varandra trots skilda kön, religion och social bakgrund”.

 

Den nya moderna arabiska människan har tagit sina första steg mot ett bättre liv. Ett jättelikt samhällsprojekt väntar att ta vid, allt måste reformeras i grunden och byggas upp på nytt. Är Väst redo att lyssna till vad regionen behöver? Finns det politiska modet att stödja vägen till frihet och demokrati?

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Barn, Egypten, Kultur, Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s