Etikettarkiv: Fotografi

Nu trycks en ny upplaga av min fotobok Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution

Redan efter sex månader trycks fotoboken Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution i en ny upplaga. ”Alla böcker vi gett ut om den egyptiska revolutionen säljer oerhört bra, intresset är stort”, säjer Neil Hewison, min förläggare på AUCpress i Kairo. Här i Kairo finns boken att köpa i AUCpress egen bokhandel vid Tahrirtorget och hos Diwan. I Sverige finns den på Medelhavsmuséet i Stockholm. Den går också att beställa från Bokus och Amazon.

Så här skriver jag i mitt förord till boken:

I couldn’t believe it. I arrived at Tahrir Square without my camera. It was taken at one of the many checkpoints I had to make my way through in Cairo’s downtown area. The center of the city looked like a war zone after a week of clashes. Not all the checkpoints were friendly, and my pulse ran high. Some of them were governed by pro-Mubarak supporters who didn’t want any foreigners, and especially not journalists, to meet with the protesters at Tahrir.

No camera. And here I was finally, eager to see with my own eyes an uprising that until then I had only been able to follow from a distance.

The Egyptian revolution had started while I was busy doing other things. The day before 25 January I was in Amman to open my photography exhibition Gaza Graffiti, and people asked if I thought a large number of people would join the call for protests in Egypt. “I’m afraid not,” I said, and recalled earlier attempts to mobilize people, when tens of thousands had signed the protests on Facebook but only a handful showed up for the demonstrations.

I was totally wrong. Tuesday 25 January was to become the starting point for the Egyptian Revolution. I’ve been reporting from the Middle East for so many years, and still I didn’t manage to read the writing on the wall. The fact that Cairo has been my base for ten years didn’t help either. I should have listened more carefully to Mohammed, the young man I shared a cab with before I left Cairo for Amman. He was totally convinced that the time was ripe, and said: “Tunisia was first, now it’s Egypt.”

When I had recovered from the initial shock of having my working tool taken from me, I started to explore the square. I was surprised to find Tahrir such a welcoming place: it was like being rescued on a peaceful island in a frightening sea. From the media coverage of the first week’s events at Tahrir, I was expecting more of a conflict scene in the stereotyped way we are used to seeing from the Middle East; a square filled with angry young Muslim men. Instead, I found myself in the middle of a well-organized festival of freedom, brimming with creativity and solidarity, and with people from all walks of life, young and old, Christian and Muslim, men and—lots of women.

Behind the protective barricades surrounding Tahrir, I was introduced to an Egypt I knew existed but never had seen so freely expressed, and by thousands of people at the same time. My heart swelled and I was swept away by the happy and hopeful atmosphere. Today I’m glad I didn’t have a camera the first hours at the square; in a way I think I got closer to the general feeling at Tahrir; with a camera you tend to focus more on certain events and people you want to capture. In the end I was lucky to run into a friend and colleague, Cecilia Uddén from Swedish Radio. She offered me her small pocket camera and I was able to start taking the first pictures that eventually became this book.

I followed the people of Tahrir for twenty-one days, from 4 to 25 February. When I started documenting the square the Revolution had been going on for a week, the situation was still tense, the army had moved in and surrounded Tahrir Square with their tanks, but people were not ready to fully trust them; the previous two days of violent attacks by pro-Mubarak gangs had stained the square with the blood of many freedom seekers. But Friday 4 February, which was announced as the “Day of Departure,” became a turning point. Huge crowds gathered again at Tahrir Square and all over Egypt, calling for President Mubarak to leave. The Square was injected with a renewed strength and hope, brought there by the increased numbers of whole families, men and women who came to Tahrir Square to fight for freedom and a better life together with their children.

When I moved around the square I realized to my amazement that the crowd was much more than a protest. I had never witnessed such a demonstration in all my life. The mass gathering at Tahrir Square was not just a rally, a whole community had sprouted up in the center of Cairo. Everything had its place at Tahrir Square. Beside the “tent city,” where the protesters slept who protected the square during the nights, there was a field hospital, there were centers for information, for distributing food, tents and blankets, scribes ready to write slogans at your request, an art corner, slogan exhibits, a blogger’s tent, an open-air place for reading newspapers, and even a kindergarten.

I looked around, almost in disbelief, asking myself “How is it possible?” So many people at the same place, almost standing on top of each other, and nobody is getting irritated, no sound of quarreling, no stress, no litter on the ground, everything in order and kept together by something I can only describe as a mutual sense of solidarity, equality, and—sheer happiness. Maybe it could also be described as a true vision of democracy. Democracy, a word that to most of us has been emptied of its real meaning. Tahrir Square—the heart of the Egyptian Revolution—reminded us all again what democracy is all about: to participate, to be an engaged and vital part of a society. Whoever we are and wherever we come from, oppressed or just comfortably tired and uninspired, the people of Tahrir not only showed us that it is possible to act, they showed the way to a better, more equal and happy future.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Foto, Kultur, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

FRÅN TAHRIR TILL VALURNORNA

Domaren Gamal Mansour och goda vännen Mona Helmi, känd TV-profil, demonstrerar på Tahrirtorget.

”Det finns ingen motsättning mellan att demonstrera på Tahrir och rösta i valet”, säger Mona Helmi, känd TV-profil när jag möter henne i folkmassan på torget. Mona demonstrerar i fint sällskap, när hennes vänner presenterar sig får jag än en gång bekräftat att Tahrirtorget samlar människor från samhällets alla skikt. Monas fyra vänner befinner sig högt upp i den egyptiska klasspyramiden. Vi står och pratar framför en vägg med ett graffitiansikte som skriker: ”Vi ger inte upp”. Kvartetten består av Gamal Mansour, domare i högsta domstolen, advokaten Magdi Rashid, ex-generalen Tarek och hans frispråkiga fru Iman.  Paret vill inte uppge sitt efternamn eller vara med på bild, fastän generalen lämnade sin post för tre år sedan finns rädslan för repressalier. ”Tack gode gud att jag inte jobbar på inrikesministeriet längre”, säger mustaschprydde Tarek, som döljer sig bakom ett par stora solglasögon. ”Det är hemskt att tänka på det, men då hade jag beordrats att stoppa protesterna. Nu kan jag istället delta i revolutionen”.

Sällskapet är överens om vikten av valet. Åsikterna om dess tidpunkt går däremot isär. Domaren Gamal, vars kår övervakar den sex veckor långa valprocessen, är nöjd att folk nu ska få ta ett första steg mot demokrati. ”Landet behöver stabiliseras”, säger Gamal och hinner knappt avsluta meningen förrän han blir avbruten av Mona och Iman som menar att det är vansinnigt att genomföra val medan protesterna fortfarande äger rum mot SCAF, militärrådet som de facto styr landet. ”Många drar sig för att gå ut och rösta i det här kaoset”, säger Mona. ”Valet skulle ha skjutits upp minst i två veckor”.

Studenten Sama’a delar ut valpropaganda för Ibrahim al Aboudy, en av valets mer än 6000 oberoende kandidater.

 

När jag besöker vallokalen på Ramsisgatan i centrala Kairo möts jag inte av köerna som det rapporterades om tidigare på morgonen, det är glest mellan de röstande som skyndar in och ut genom porten som bevakas av soldater. Unga studenten Sama’a delar ut valpropaganda för en oberoende kandidat vars symbol är ett ånglok; användandet av olika symboler är ett stöd för landets många analfabeter.

Glädjande nog är det lika många kvinnor som män som kommer ut från vallokalen, och de rör sig inte i skilda köer som vid andra röstlokaler i Kairo. Professor Heba Handussa visar glatt upp den blåfärgade spetsen av pekfingret, beviset på att hon röstat. ”Jag vill se fler kvinnor och unga människor i politiken”, säger Heba som avslöjar att hon lagt sin röst på Kotla Masria, ett block av sekulära partier till vänster om mitten, där bland annat Tahrirtorgets unga aktivister och socialdemokratiska partiet ingår.

Heba Handussa

Muslimska Brödraskapet förväntas stå som den stora vinnaren om sex veckor, när alla tre valomgångarna är klara och rösterna räknats samman. ”Viktigast är att Egypten får social rättvisa, vi har lidit tillräckligt länge”, säger Hoda Tamam som har lagt sin röst på Frihets- och Rättvisepartiet, som tillhör Brödraskapet. Vad gör du om SCAF inte drar sig tillbaka och lämnar över makten till parlamentet? frågar jag. Helt beslöjade Hoda, vars pigga ögon är det enda som syns genom en springa i det svarta tyget, tvekar inte en sekund med svaret: ”Då går jag tillbaka till Tahrir och stannar där!”

                                                       Hoda Tamam 

Samira och Hanna Barsoun vill ha demokrati och frihet, de röstade på liberala partiet Al Wafd.

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Revolution i Egypten, Tahrirtorget, Val i Egypten

Kairo 25 november 18.02:

cairo-night.jpg

Fullmåne över Nilen

1 kommentar

Under Okategoriserade

De är också människor – They are human too

”Jag ber dig bara att se människorna jag fotograferat. De kommer att möta din blick, och när era ögon möts, är jag säker på att du ska komma fram till samma sak som jag: De är också människor.”

Så skriver den svenske fotografen Per-Olow Anderson (1921-1989) i förordet till sin bok om de palestinska flyktingarna på Gazaremsan, They are human too. A photographic Essay on the Palestine Arab Refugees som kom ut på ett förlag i Chicago 1957.

Per Olow blev först i världen med att dokumentera den palestinske flyktingen. Då var det inte många som kände till det palestinska folket och dess öde, än mindre de torftiga flyktinglägren som upprättats runt om i Mellanöstern.

Idag har ett halvt sekel gått. Fjärde, i många fall femte generationen föds till ett liv som flyktingar i Gaza, och freden tycks mer avlägsen än någonsin. I år har 40 år gått sedan den israeliska ockupationen inleddes på Västbanken och Gazaremsan.

Jag har försökt spåra människorna som Per Olow mötte i Gaza på 1950-talet. Vilka var de? Vad hände med dem sedan? Med bilderna i boken som guide lyckades jag hitta några av dem, eller deras barn och barnbarn.

fiskaren-abu-kheir-i-boken_1957.jpg 

Fiskaren Al Sayed Abu Kheir ”Abu Ahmed” 1956. Foto Per Olow Anderson. Och nedan, Abu Ahmed med några av sina 38 barnbarn idag:

abu-kheir-med-nagra-av-sina-38-barnbarn-idag.jpg

I Ordfronts sommarmagasin 7-8 2007 möter du fler av människorna som Per Olow Anderson porträtterade, och som jag lyckades hitta mer än 50 år senare.

2 kommentarer

Under Foto, Kultur, Media, Mellanöstern, Palestina

Desperat första maj i Gaza

gaza-checkpoint.jpg

Desperationen växer i Gaza. Israels mångåriga stängning av gränsen och det senaste årets ekonomiska sanktioner har ökat arbetslösheten till 85%. Mer än 350 fabriker har tvingats stänga sedan blockaden trädde i kraft. Utan arbete och inkomster är den fattiga remsan helt beroende av bidrag från omvärlden. Människorna i Gaza lider svårt. Läkare har länge rapporterat om undernärda barn. Som svensk, europé och medmänniska skäms jag över det som sker. Det är djupt omoraliskt att fortsätta straffa ett ockuperat och förtryckt folk för att de på demokratisk väg röstade fram en regering – Hamas – som USA och Europa vägrade godkänna.

Nu har palestinierna försökt anpassa sig efter stormakterna och bildat en samlingsregering med representanter från både Fatah, Hamas och oberoende politiker. Ändå uteblir det ekonomiska stödet som Gaza är i omedelbart behov av för att inte en mänsklig katastrof ska inträffa. Ansvariga politiker: Gör något! Nu!

1 kommentar

Under Okategoriserade

Ibn Toulon moskén

Söndagsbilden:
ibn-toulon.jpg

Ibn Toulon moskén andas lugn och frid. Pelargångarna omgärdar en vidsträckt innergård. Hit söker sig inte många turister, fastän det är en av de äldsta och vackraste byggnaderna i Kairo. Moskén hör till mina favoritplatser. När man stiger in genom den mäktiga porten i dess tjocka murar lämnar man Kairos kaos, trängsel och ljud bakom sig. Intressant är också den spiralformade minareten. Moskén byggdes 884 av härskaren Ahmed Ibn Toulon.

Moskén ingick i ett mycket större palatskomplex, där legenden säger att Ibn Toulon lät fylla en bassäng med kvicksilver för att sedan flyta på dess yta, vilandes på sidenkuddar som slavinnor drog fram och tillbaka över bassängen med hjälp av silverkedjor. Uppgiften har jag hämtat ur den mycket intressanta och spännnade boken ”Cairo – The City Victorious” av journalisten Max Rodenbeck, själv kairobo. Boken finns numera även på svenska.

1 kommentar

Under Islam