Två veckor efter Mubaraks fall: Möte med författaren Alaa Al Aswany

När vi passerar den stora eldhärjade byggnaden som var Mubaraks partihögkvarter, kan taxichauffören inte hålla tillbaka sina känslor. ”Uslingar! Bovar! Banditer!”, ropar han och hötter med näven mot de svarta hålen där fönstren en gång satt. Nu har det gått två veckor sedan det egyptiska folket fick Mubarak på fall och behovet att få tala fritt är påtagligt efter den långa diktaturen. En av Mubaraks värsta kritiker, en av de modiga som vägrade låta sig tystas, är författaren Alaa Al Aswany. Bokhandeln vid Tahrirtorget har städat upp det värsta efter sammandrabbningarna – Mubaraks krypskyttar bröt sig in och använde taket för att skjuta prick på demonstranterna – och har bjudit in oss att möta Aswany och hans nya bok:

On the State of Egypt – a novelist’s provocative reflections.

 

Boken är skriven före den egyptiska revolutionen och ger en klar bild över varför den ägde rum. Men folket som samlats i bokhandeln har inte kommit för att lyssna på vad Al Aswany har att säga om läget FÖRE Mubaraks avgång. Flertalet av hans egyptiska fans är bekanta med bokens innehåll, texterna har redan varit publicerade i den oberoende egyptiska pressen. Idag är folk istället nyfikna på vad den 54-årige författaren, som nått världsberömmelse med romanerna Yacoubians Hus och Chicago, har att säga om revolutionen och vad som kommer att hända EFTER Mubarak. Nja, kanske inte alla. Några i lokalen har lika stort behov att prata av sig som den upprörde taxichauffören, och använder stunden till att ventilera sin ilska mot den gamla regimen. ”Varför sitter Mubarak kvar i Sharm el Sheik? Mubarak ska ut ur landet NU!” ropar en dam i mörka solglasögon. ”Skicka honom till Arabemiraten, Tyskland, eller var som helst, bara vi slipper bidra till hans fortsatta uppehälle!”

 

Alaa Al Aswany lyssnar tålmodigt och låter var och en tala till punkt. I mer än tre decennier har bara en röst varit tillåten, nu håller egyptierna på att återupptäcka vad det innebär att åter få tala fritt. Själv förbjöds han av regimen att publicera flera verk, något som Al Aswany betecknar som normalt av en diktatur.

 

”En diktatur bryr sig inte om huruvida du är en bra författare eller ej”, säger Al Aswany. ”Om du inte stödjer diktatorn behandlas du som en fiende, även om du skulle råka vara en ny Shakespeare.”

 

Alaa Al Aswany anslöt sig till upproret från dess första dag. Tahrirtorget, som snabbt blev revolutionens hjärta, ligger ett stenkast från författarens bostad. Men fastän Al Aswany länge förutspått en revolt trodde han inte att demonstrationen 25 januari, som blev startskottet till upproret, skulle samla mer än den vanliga hopen om ett par hundra människor och bestämde sig kvällen innan för att inte delta. En felbedömning han delade med många. När han slog på teven nästa förmiddag, efter morgonens skrivpass, fick han en glädjechock.

 

”Det kändes som ett mirakel hade hänt!” utropar Al Aswany upprymt. ”Miljoner egyptier var ute och demonstrerade på gator och torg, över hela Egypten. Jag skyndade mig snabbt ner till Tahrir och stannade sedan på torget hela tiden, de 18 dagarna det tog för Egypten att göra sig av med Mubarak och vinna sin frihet. Jag återvände bara till hemmet ett par timmar varje natt, för att raka mig, få ett par timmars sömn och träffa familjen.”

 

Upplevelserna från Tahrirtorget har lämnat ett djupt intryck hos Al Aswany. En av de första dagarna, när Mubarak och hans regim tog till alla medel för att stoppa uppropet, bevittnade Al Aswany hur demonstranterna blev måltavlor för krypskyttarnas skarpa skott; vid hans sida stod två unga män som båda träffades i huvudet och föll döda till marken.

 

”Jag försökte på alla vis få ungdomarna att flytta på sig, att inte stå kvar mitt i skottlinjen”, berättar Al Aswany. ”Men ingen brydde sig längre om att sätta sig i säkerhet, det var som om de hade smält samman med de hundratusentals människorna på torget till en enda gigantisk och orädd kropp, beredda att offra sina liv för friheten.”

 

Omvärldens fokus låg till en början helt på de våldsamma sammandrabbningarna mellan demonstranterna och Mubaraks anhängare. Men bakom barrikaderna som beskyddade torget utvecklades en sammanhållning och organisation som Al Aswany liknar vid det revolutionära stadsstyret i Pariskommunen 1871. Demonstranterna satte upp kommittéer som tog hand om folks olika behov på Tahrirtorget: sovplatser, bespisning, toalett och hygien. Frivilliga läkare organiserade fältsjukhus. Unga starka killar bildade försvarsgrupper. Städpatruller höll rent efter de hundratusentals människorna som strömmade genom torget varje dag. Det fanns tält för tidningsläsning, plakatmålning och utbyte av information.

 

”Det som hände på Tahrirtorget var helt otroligt”, fortsätter Al Aswany. ”Människorna som jag mötte på Tahrir var NYA egyptier, de hade inget som helst gemensamt med de egyptier som jag annars brukar ha att göra med. Det var som om revolutionen hade stöpt om mina landsmän till en ädlare och bättre sorts människor. Alla sociala skrankor och barriärer hade raserats, du accepterades oavsett vem du var eller var du kom ifrån. Det spelade inte längre någon roll om du var rik eller fattig, beslöjad eller obeslöjad, ung eller gammal, kristen eller muslim. På Tahrir var vi som en enda familj.”

 

En äldre herre i publiken undrar om Al Aswany tror att revolutionen får ett lyckligt slut. Är det inte risk att allt går åt pipan?

 

”Mubarak kommer inte tillbaka, det är jag helt säker på”, säger Al Aswany. ”Men problemet är kvarlevorna av diktaturen. Det finns kontrarevolutionära krafter i omlopp, folk från den gamla regimen som fortfarande sitter kvar på sina poster. De har inget intresse av att skapa en ny författning, avskaffa undantagslagarna – och allra minst att byta ut sig själv. Vi får inte glömma att vi har att göra med ett ledarskap som har lidit ett svårt nederlag. Just nu bidar de sin tid och väntar ut oss. Märker de en spricka eller minsta svaghet hos folket, kommer de att slå tillbaka. Därför är det viktigt att vi håller uppe tempot på revolutionen.”

 

Nästa fråga kommer från en kvinnlig biståndsarbetare. ”På vilket sätt kan EU-länderna bäst stödja Egypten på vägen mot demokrati och frihet?” undrar kvinnan och tillägger med ett leende att hon kommer från Sverige. Svaret från Al Aswany tar sig en vändning som hon nog inte riktigt hade tänkt sig.

 

”Stödet från allmänheten i Väst är fantastiskt, något som verkligen har varit betydelsefullt”, säger Al Aswany. ”Men när det gäller regeringarna inom EU och andra länder blir mitt råd följande: Ge sparken till alla era specialister och experter på Mellanöstern och arabvärlden! Det skulle vara till en stor hjälp för oss. Min erfarenhet av dessa så kallade experter är att de kommer hit bara för att få sina redan färdiga – och fördomsfulla – uppfattningar bekräftade.

Alla ställer samma två ledande frågor. Den första lyder så här: Tror du inte att Muslimska Brödraskapet kommer att ta över om Egypten blir mer demokratiskt? Och den andra är: Tror du verkligen att egyptierna kan tillgodogöra sig en demokrati, är de mogna för ett sådant system?

 

”Jag är ledsen att behöva säga det”, fortsätter Al Aswany och fäster blicken på den svenska biståndsarbetaren, ”men helt klart har beslutsfattandet i Europa varit alldeles för influerat av dessa specialisters felaktiga analyser och slutsatser”.

 

”Det finns bara en lösning för Egypten”, avslutar Al Aswany. ”Jag har sagt det i många år och jag upprepar det nu: Vi måste få demokrati.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Kultur, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s