Etikettarkiv: Kultur

Nu trycks en ny upplaga av min fotobok Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution

Redan efter sex månader trycks fotoboken Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution i en ny upplaga. ”Alla böcker vi gett ut om den egyptiska revolutionen säljer oerhört bra, intresset är stort”, säjer Neil Hewison, min förläggare på AUCpress i Kairo. Här i Kairo finns boken att köpa i AUCpress egen bokhandel vid Tahrirtorget och hos Diwan. I Sverige finns den på Medelhavsmuséet i Stockholm. Den går också att beställa från Bokus och Amazon.

Så här skriver jag i mitt förord till boken:

I couldn’t believe it. I arrived at Tahrir Square without my camera. It was taken at one of the many checkpoints I had to make my way through in Cairo’s downtown area. The center of the city looked like a war zone after a week of clashes. Not all the checkpoints were friendly, and my pulse ran high. Some of them were governed by pro-Mubarak supporters who didn’t want any foreigners, and especially not journalists, to meet with the protesters at Tahrir.

No camera. And here I was finally, eager to see with my own eyes an uprising that until then I had only been able to follow from a distance.

The Egyptian revolution had started while I was busy doing other things. The day before 25 January I was in Amman to open my photography exhibition Gaza Graffiti, and people asked if I thought a large number of people would join the call for protests in Egypt. “I’m afraid not,” I said, and recalled earlier attempts to mobilize people, when tens of thousands had signed the protests on Facebook but only a handful showed up for the demonstrations.

I was totally wrong. Tuesday 25 January was to become the starting point for the Egyptian Revolution. I’ve been reporting from the Middle East for so many years, and still I didn’t manage to read the writing on the wall. The fact that Cairo has been my base for ten years didn’t help either. I should have listened more carefully to Mohammed, the young man I shared a cab with before I left Cairo for Amman. He was totally convinced that the time was ripe, and said: “Tunisia was first, now it’s Egypt.”

When I had recovered from the initial shock of having my working tool taken from me, I started to explore the square. I was surprised to find Tahrir such a welcoming place: it was like being rescued on a peaceful island in a frightening sea. From the media coverage of the first week’s events at Tahrir, I was expecting more of a conflict scene in the stereotyped way we are used to seeing from the Middle East; a square filled with angry young Muslim men. Instead, I found myself in the middle of a well-organized festival of freedom, brimming with creativity and solidarity, and with people from all walks of life, young and old, Christian and Muslim, men and—lots of women.

Behind the protective barricades surrounding Tahrir, I was introduced to an Egypt I knew existed but never had seen so freely expressed, and by thousands of people at the same time. My heart swelled and I was swept away by the happy and hopeful atmosphere. Today I’m glad I didn’t have a camera the first hours at the square; in a way I think I got closer to the general feeling at Tahrir; with a camera you tend to focus more on certain events and people you want to capture. In the end I was lucky to run into a friend and colleague, Cecilia Uddén from Swedish Radio. She offered me her small pocket camera and I was able to start taking the first pictures that eventually became this book.

I followed the people of Tahrir for twenty-one days, from 4 to 25 February. When I started documenting the square the Revolution had been going on for a week, the situation was still tense, the army had moved in and surrounded Tahrir Square with their tanks, but people were not ready to fully trust them; the previous two days of violent attacks by pro-Mubarak gangs had stained the square with the blood of many freedom seekers. But Friday 4 February, which was announced as the “Day of Departure,” became a turning point. Huge crowds gathered again at Tahrir Square and all over Egypt, calling for President Mubarak to leave. The Square was injected with a renewed strength and hope, brought there by the increased numbers of whole families, men and women who came to Tahrir Square to fight for freedom and a better life together with their children.

When I moved around the square I realized to my amazement that the crowd was much more than a protest. I had never witnessed such a demonstration in all my life. The mass gathering at Tahrir Square was not just a rally, a whole community had sprouted up in the center of Cairo. Everything had its place at Tahrir Square. Beside the “tent city,” where the protesters slept who protected the square during the nights, there was a field hospital, there were centers for information, for distributing food, tents and blankets, scribes ready to write slogans at your request, an art corner, slogan exhibits, a blogger’s tent, an open-air place for reading newspapers, and even a kindergarten.

I looked around, almost in disbelief, asking myself “How is it possible?” So many people at the same place, almost standing on top of each other, and nobody is getting irritated, no sound of quarreling, no stress, no litter on the ground, everything in order and kept together by something I can only describe as a mutual sense of solidarity, equality, and—sheer happiness. Maybe it could also be described as a true vision of democracy. Democracy, a word that to most of us has been emptied of its real meaning. Tahrir Square—the heart of the Egyptian Revolution—reminded us all again what democracy is all about: to participate, to be an engaged and vital part of a society. Whoever we are and wherever we come from, oppressed or just comfortably tired and uninspired, the people of Tahrir not only showed us that it is possible to act, they showed the way to a better, more equal and happy future.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Foto, Kultur, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

Om du visste hur många Mubaraks det finns i Egypten!

Marwan Saleh är den ende på sitt jobb som vågar säga vad han tycker. Ängsliga chefer säger bekymrat: ”Revolutionen har förvridit huvudet på stackars Marwan!” 27-årige Marwan är poolvakt på 5-stjärniga hotellet Marriott i Kairo. Dagarna i ända delar han ut badhanddukar till gästerna, ser till att de bokför sina namn och rumsnummer, och håller koll på att ingen svalkar sig i bassängens blå vatten utan att betala. Inte precis drömjobbet för någon som har tagit sin examen på Idrottshögskolan. Marwan saknar tiden på Tahrirtorget.

 

”Före revolutionen kändes det som jag inte levde, att mitt liv var meningslöst”, säger Marwan som aldrig hade demonstrerat före 25 januari, den historiska dagen som inledde den egyptiska revolutionen. ”Jag stannade på Tahrirtorget tills vi fick Mubarak att avgå, det var det bästa jag gjort i mitt liv”.

 

Efter de första månadernas lyckorus över att ha fått en hatad regim på fall, har Marwan blivit alltmer orolig för framtiden.

 

”Tänk om vi upptäcker efter 10-15 år att vi lever under samma sorts förtryck? Det får bara inte hända, därför måste vi i grunden förändra folks beteende och attityder.”

 

Marwan menar att ett stort hinder på vägen mot demokrati är tron på en ”stark man”. Många, särskilt bland landets fattiga, är övertygade om att Egypten inte kan klara sig utan en stark ledare i toppen som har makt och kontroll över allt.

 

”Risken är att vi skapar en ny diktator”, fortsätter Marwan. ”Folk vill ha mat på bordet, känna sig trygga på gatorna och letar därför efter en pappa som kan lösa problemen. Väljer vi en ny president utan att det finns en demokratisk grundlag, kan han göra precis vad han vill. Det är en väldigt farlig situation. Därför bör Egypten före höstens val godkänna en ny grundlag och författning”.

 

Tron på en stark man genomsyrar hela det egyptiska samhället. I hemmet härskar fadern, i skolan läraren, på jobbet chefen. Marwan beskriver den patriarkala strukturen som en ”one-man show”.

 

”Vi gjorde uppror för att bli av med det här systemet där en man bestämmer allt och inte kan ifrågasättas”, säger Marwan. ”En egyptier som har lite pengar på banken och en position i samhället, uppför sig ofta som en halvgud. Näsan stiger högt i vädret och han bryr sig inte det minsta om sina medmänniskor, deras liv eller tankar. Avståndet mellan de få på toppen och de många på samhällets botten är gigantiskt. Därför måste revolutionen fortsätta i varje hem, klassrum, på varje arbetsplats, ja, i varje egyptiers huvud, tills vi alla är jämlika och respekterar varandra trots skilda kön, religion och social bakgrund”.

 

Marwan pekar också på religionen som ett problem för en demokratisk utveckling. Många, både muslimer och kristna, har gett upp hoppet om ett bättre liv och sätter sin tilltro till nästa station, himlen. Men för att komma dit gäller det att följa Guds vilja. Något som islamisterna inte drar sig för att använda i kampen om väljarna inför höstens val. Många i Marwans familj tillhör Muslimska Brödraskapet, det mest välorganiserade partiet idag.

 

”Alla mina kusiner tror att de representerar Gud”, säger Marwan med ett generat skratt. ”Vi kan inte diskutera något utan att de hänvisar till Koranen, Profeten eller Allah. Om jag inte håller med dem anklagas jag för att stödja de kristna, eller judarna. Jag skulle inte vilja leva i deras samhälle, deras idéer påminner alltför mycket om Iran”.

 

I höstens val ser Marwan två vinnare, Muslimska Brödraskapet och NDP, Mubaraks gamla parti, som visserligen blivit upplöst men vars kandidater kommer att ställa upp som enskilda individer. Övriga partier, där vi hittar liberaler, nasserister och socialister, är djupt splittrade och lyckas inte få ut sitt budskap utanför storstäderna, Kairo och Alexandria. Marwan vill egentligen inte gå med i ett parti, men upplever att han har inget val.

 

”Gräsrötterna ute i resten av landet måste få veta att det finns ett alternativ till Brödraskapet och den störtade regimens kandidater”, säger Marwan som tänker gå med i nybildade Egypt Freedom Party, med respekterade Carnegieforskaren Amr Hamzawy i spetsen. ”Jag kommer att se till att partiet blir presenterat i min egen hemstad i deltat, det är nödvändigt att någon inifrån förmedlar kontakten. Egypten består av tusentals byar och småstäder, där alla känner alla och är som en enda stor familj, dras de inte in i den politiska processen kommer allting att bli kvar vid det gamla”.

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten

Två veckor efter Mubaraks fall: Möte med författaren Alaa Al Aswany

När vi passerar den stora eldhärjade byggnaden som var Mubaraks partihögkvarter, kan taxichauffören inte hålla tillbaka sina känslor. ”Uslingar! Bovar! Banditer!”, ropar han och hötter med näven mot de svarta hålen där fönstren en gång satt. Nu har det gått två veckor sedan det egyptiska folket fick Mubarak på fall och behovet att få tala fritt är påtagligt efter den långa diktaturen. En av Mubaraks värsta kritiker, en av de modiga som vägrade låta sig tystas, är författaren Alaa Al Aswany. Bokhandeln vid Tahrirtorget har städat upp det värsta efter sammandrabbningarna – Mubaraks krypskyttar bröt sig in och använde taket för att skjuta prick på demonstranterna – och har bjudit in oss att möta Aswany och hans nya bok:

On the State of Egypt – a novelist’s provocative reflections.

 

Boken är skriven före den egyptiska revolutionen och ger en klar bild över varför den ägde rum. Men folket som samlats i bokhandeln har inte kommit för att lyssna på vad Al Aswany har att säga om läget FÖRE Mubaraks avgång. Flertalet av hans egyptiska fans är bekanta med bokens innehåll, texterna har redan varit publicerade i den oberoende egyptiska pressen. Idag är folk istället nyfikna på vad den 54-årige författaren, som nått världsberömmelse med romanerna Yacoubians Hus och Chicago, har att säga om revolutionen och vad som kommer att hända EFTER Mubarak. Nja, kanske inte alla. Några i lokalen har lika stort behov att prata av sig som den upprörde taxichauffören, och använder stunden till att ventilera sin ilska mot den gamla regimen. ”Varför sitter Mubarak kvar i Sharm el Sheik? Mubarak ska ut ur landet NU!” ropar en dam i mörka solglasögon. ”Skicka honom till Arabemiraten, Tyskland, eller var som helst, bara vi slipper bidra till hans fortsatta uppehälle!”

 

Alaa Al Aswany lyssnar tålmodigt och låter var och en tala till punkt. I mer än tre decennier har bara en röst varit tillåten, nu håller egyptierna på att återupptäcka vad det innebär att åter få tala fritt. Själv förbjöds han av regimen att publicera flera verk, något som Al Aswany betecknar som normalt av en diktatur.

 

”En diktatur bryr sig inte om huruvida du är en bra författare eller ej”, säger Al Aswany. ”Om du inte stödjer diktatorn behandlas du som en fiende, även om du skulle råka vara en ny Shakespeare.”

 

Alaa Al Aswany anslöt sig till upproret från dess första dag. Tahrirtorget, som snabbt blev revolutionens hjärta, ligger ett stenkast från författarens bostad. Men fastän Al Aswany länge förutspått en revolt trodde han inte att demonstrationen 25 januari, som blev startskottet till upproret, skulle samla mer än den vanliga hopen om ett par hundra människor och bestämde sig kvällen innan för att inte delta. En felbedömning han delade med många. När han slog på teven nästa förmiddag, efter morgonens skrivpass, fick han en glädjechock.

 

”Det kändes som ett mirakel hade hänt!” utropar Al Aswany upprymt. ”Miljoner egyptier var ute och demonstrerade på gator och torg, över hela Egypten. Jag skyndade mig snabbt ner till Tahrir och stannade sedan på torget hela tiden, de 18 dagarna det tog för Egypten att göra sig av med Mubarak och vinna sin frihet. Jag återvände bara till hemmet ett par timmar varje natt, för att raka mig, få ett par timmars sömn och träffa familjen.”

 

Upplevelserna från Tahrirtorget har lämnat ett djupt intryck hos Al Aswany. En av de första dagarna, när Mubarak och hans regim tog till alla medel för att stoppa uppropet, bevittnade Al Aswany hur demonstranterna blev måltavlor för krypskyttarnas skarpa skott; vid hans sida stod två unga män som båda träffades i huvudet och föll döda till marken.

 

”Jag försökte på alla vis få ungdomarna att flytta på sig, att inte stå kvar mitt i skottlinjen”, berättar Al Aswany. ”Men ingen brydde sig längre om att sätta sig i säkerhet, det var som om de hade smält samman med de hundratusentals människorna på torget till en enda gigantisk och orädd kropp, beredda att offra sina liv för friheten.”

 

Omvärldens fokus låg till en början helt på de våldsamma sammandrabbningarna mellan demonstranterna och Mubaraks anhängare. Men bakom barrikaderna som beskyddade torget utvecklades en sammanhållning och organisation som Al Aswany liknar vid det revolutionära stadsstyret i Pariskommunen 1871. Demonstranterna satte upp kommittéer som tog hand om folks olika behov på Tahrirtorget: sovplatser, bespisning, toalett och hygien. Frivilliga läkare organiserade fältsjukhus. Unga starka killar bildade försvarsgrupper. Städpatruller höll rent efter de hundratusentals människorna som strömmade genom torget varje dag. Det fanns tält för tidningsläsning, plakatmålning och utbyte av information.

 

”Det som hände på Tahrirtorget var helt otroligt”, fortsätter Al Aswany. ”Människorna som jag mötte på Tahrir var NYA egyptier, de hade inget som helst gemensamt med de egyptier som jag annars brukar ha att göra med. Det var som om revolutionen hade stöpt om mina landsmän till en ädlare och bättre sorts människor. Alla sociala skrankor och barriärer hade raserats, du accepterades oavsett vem du var eller var du kom ifrån. Det spelade inte längre någon roll om du var rik eller fattig, beslöjad eller obeslöjad, ung eller gammal, kristen eller muslim. På Tahrir var vi som en enda familj.”

 

En äldre herre i publiken undrar om Al Aswany tror att revolutionen får ett lyckligt slut. Är det inte risk att allt går åt pipan?

 

”Mubarak kommer inte tillbaka, det är jag helt säker på”, säger Al Aswany. ”Men problemet är kvarlevorna av diktaturen. Det finns kontrarevolutionära krafter i omlopp, folk från den gamla regimen som fortfarande sitter kvar på sina poster. De har inget intresse av att skapa en ny författning, avskaffa undantagslagarna – och allra minst att byta ut sig själv. Vi får inte glömma att vi har att göra med ett ledarskap som har lidit ett svårt nederlag. Just nu bidar de sin tid och väntar ut oss. Märker de en spricka eller minsta svaghet hos folket, kommer de att slå tillbaka. Därför är det viktigt att vi håller uppe tempot på revolutionen.”

 

Nästa fråga kommer från en kvinnlig biståndsarbetare. ”På vilket sätt kan EU-länderna bäst stödja Egypten på vägen mot demokrati och frihet?” undrar kvinnan och tillägger med ett leende att hon kommer från Sverige. Svaret från Al Aswany tar sig en vändning som hon nog inte riktigt hade tänkt sig.

 

”Stödet från allmänheten i Väst är fantastiskt, något som verkligen har varit betydelsefullt”, säger Al Aswany. ”Men när det gäller regeringarna inom EU och andra länder blir mitt råd följande: Ge sparken till alla era specialister och experter på Mellanöstern och arabvärlden! Det skulle vara till en stor hjälp för oss. Min erfarenhet av dessa så kallade experter är att de kommer hit bara för att få sina redan färdiga – och fördomsfulla – uppfattningar bekräftade.

Alla ställer samma två ledande frågor. Den första lyder så här: Tror du inte att Muslimska Brödraskapet kommer att ta över om Egypten blir mer demokratiskt? Och den andra är: Tror du verkligen att egyptierna kan tillgodogöra sig en demokrati, är de mogna för ett sådant system?

 

”Jag är ledsen att behöva säga det”, fortsätter Al Aswany och fäster blicken på den svenska biståndsarbetaren, ”men helt klart har beslutsfattandet i Europa varit alldeles för influerat av dessa specialisters felaktiga analyser och slutsatser”.

 

”Det finns bara en lösning för Egypten”, avslutar Al Aswany. ”Jag har sagt det i många år och jag upprepar det nu: Vi måste få demokrati.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Kultur, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten

Ghada – en av den egyptiska revolutionens barnmorskor

Revolutionen har satt sina spår i Ghadas vackra ansikte. Hon ser trött och härjad ut. Men ögonen lyser av liv. Filmaren och människorättsaktivisten Ghada Shahbander är en av de modiga kulturarbetarna som fanns bland demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo. I själva verket är Ghada en av den egyptiska revolutionens barnmorskor.

 

I mitten av 2000-talet valde Ghada Shahbander att öppet konfrontera Mubaraks styre. Från att ha levt ett bekvämt och skyddat medelklassliv som universitetslärare blev hon snabbt en känd och mycket obekväm regimkritiker. Ghada blev filmaktivist. Tillsammans med två väninnor, TV-ankaret Bothaina Kamel, och Engi Haddad, PR-konsult, bildade Ghada organisationen  SHAYFEEN.COM – Vi håller koll på er! Under de senaste sex åren har filmaktivisterna i Shayfeen i en rad videoproduktioner avslöjat och hängt ut regimens brott till omvärldens beskådande: valfusket, korruptionen, polisbrutaliteten, de systematiska trakasserierna och övergreppen på landets regimkritiker.

 

Men när jag träffade Ghada sent på hösten 2010 var hon nära att ge upp och redo att lämna över organisationen till yngre krafter. Regimens grepp om Egypten hade hårdnat, stödet från demokratierna i Väst fortsatte inskränka sig till vackra ord, och själv utsattes Ghada och kollegorna i Shayfeen för en pressande bevakning; varje natt väcktes hon och familjen av telefonsamtal från Mubaraks hemliga polis.

 

Idag, knappt fyra månader senare, känns det ofattbart att förändringen fanns inom räckhåll, att det omöjliga plötsligt blev möjligt – och på så kort tid. Från upprorets första dag, 25 januari, fanns Ghada på plats på Tahrirtorget med de unga filmaktivisterna som fått sin träning genom Shayfeen.

 

”Alla Egyptens filmarbetare fanns på torget”, berättar en lycklig Ghada. ”Jag mötte dem allihopa, fotograferna, manusförfattarna, regissörerna, alla filmarbetare av betydelse ville vara med och dokumentera dagarna när vi skakade av oss det gamla Egypten”.

 

”Jag väntar med spänning på alla filmerna som kommer att visas framöver”, fortsätter Ghada. ”Vi har redan fått ta del av mycket inspelat material, filmarna har varit fantastiska på att dela med sig. Avslöjande sekvenser om regimens brutalitet, de fruktansvärda övergreppen på demonstranterna de första dagarna, som krävde 300 liv och massor med skadade, har redan visats på olika TV-kanaler för att berätta om vad som verkligen hände på Tahrir”.

 

Ghada deltog inte bara som filmare i upproret, hon var lika mycket en aktivist, en egyptisk medborgare i solidaritet med demonstranterna. När Mubarak skickade ut sina betalda busar för att attackera den fredliga manifestationen med svärd, knivar och molotovs, släppte Ghada filmandet och blev städare i fältsjukhuset på torget.

 

”Det var fruktansvärt”, säger Ghada. ”Timmar som jag aldrig kommer att glömma. Det provisoriska sjukhuset vi hade satt upp i ett tält fylldes med skadade, det var blod överallt. Jag hade fullt upp att hålla rent efter läkarna, se till att blodiga kompressor, sprutor och annat sjukhusavfall inte låg och skräpade på marken”.

 

Ghada fortsätter prata om den känslomässiga bergochdalbana som det innebar att finnas på Tahrirtorget, hur hon hela tiden kastades mellan katastrof och glädje, ondska och hopp, våld och solidariet. Idag har hon lagt hemskheterna bakom sig och vill bara minnas det positiva som hände på torget.

 

”Mest fantastiskt var att alla barriärer och murar raserades mellan människorna på Tahrir”, säger Ghada. ”Jag har aldrig upplevt en sådan solidaritet förut, att folk från olika sociala klasser, med olika politisk tillhörighet, unga och gamla, män och kvinnor, gick samman och stöttade varandra i ALLT. Det var oerhört inspirerande. Det fanns massor med värme och uppriktighet, mycket humor och skratt mellan människor.”

 

I ett nytt och fritt Egypten hyser Ghada stora förhoppningar för filmens framtid.

 

”Jag tror att vi kommer att få se en helt ny generation filmskapare växa fram de närmaste åren”, säger Ghada. ”Revolutionen har lett till ett enormt flöde av kreativitet, jag är säker på att den nya friheten kommer att leda till nya sätt att se på saker och ting, förhoppningsvis helt nya idéer. En friare och mer kreativ generation, helt enkelt.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Film, Kultur, Kvinna, Media

Argt Egypten efter kritisk EU-resolution

egyptisk-ilska-over-eu-rapport.jpg

Egypten är mycket känslig för kritik utifrån. Begåvade serietecknaren Shahin kommenterar i bilden ovan regimens reaktion på EU-parlamentets resolution tidigare i veckan som uppmanade landets styre att sätta ett stopp för attackerna på journalister och människorättsaktivister. Mer från Shahins vässade penna hittar du på: http://cairofreeze.blogspot.com

3 kommentarer

Under Egypten

I Mahfouz hemland: Doris Lessing? Vem är det?

 

Årets nobelpristagare i litteratur är ett näst intill okänt namn för de flesta egyptier och fåtalet som hört talas om den brittiska författaren har inte läst några av hennes verk. Skälet är lika enkelt som förvånande: Inga av Doris Lessings romaner, inte ens Gräset sjunger från 1950, finns översatta till arabiska. 

Eftersom knappt några egyptier känner till eller kan diskutera Lessings författarskap, ägnar sig istället landets kulturjournalister åt att påminna läsaren om mästaren Naguib Mahfouz, som fick litteraturpriset 1988, och att spekulera i hur länge till det ska dröja innan någon mer författare från arabvärlden ska hedras med Nobelpriset.”Svenska akademins beslut har alltid styrts av politiska hänsyn”, hävdar författaren Sahar El-Moughy i Al Ahram weekly. ”Författare bedöms inte bara utifrån sina egna kvalifikationer, utan var deras land befinner sig på den politiska världskartan. Efter 11 september är det högst otroligt att en författare från arabvärlden kommer att tilldelas priset”. 

Andra röster i den egyptiska pressen pekar på mer konkreta och närliggande problem på vägen mot ett eventuellt nobelpris. Det är inte bara Doris Lessings romaner som saknar översättning. Samma problem, fast i motsatt riktning, råder för de allra flesta egyptiska författare. Det gäller att få sina arabiska texter översatta till engelska, eller något annat västerländskt språk, som gör att man blir känd utanför sitt språkområdes gränser och därmed kanske en dag lyckas hamna bland boktravarna som akademins ledamöter plöjer igenom för att träffa sitt val. 

Naguib Mahfouz, som gick bort förra året, debuterade som författare redan 1939. Men det skulle dröja ända till 70-talet innan hans romaner började översättas, först till engelska och franska. Efter nobelpriset 1988 har merparten av Mahfouz författarskap nått ut till resten av världen, med någon ny översättning varje år. I dagarna publiceras romanen Hadith al-sabah wa-l-masa´, ”Morning and Evening talk”, som väntat på sin engelska översättning i tjugo år. Bakom utgivningen finns förlaget American University in Cairo Press, som översatt och tryckt de flesta av Mahfouz verk.  

Det skulle vara lätt för en västerlänning, ja, vilken människa som helst som inte är förtrogen med Kairo, att gå vilse i ”Morning and Evening talk”, berättelser för morgon och kväll, där gränderna bär främmande namn och persongalleriet består av människor som heter tungvrickande saker som: Zaynab Abd al-Halim al Naggar, Radia Mu´awiya al-Qalyubi och Mahmud Ata al-Murakibi.  Men Naguib Mahfouz sviker aldrig sin läsare. Redan efter två sidor har författaren mig i sitt grepp. Med en fast och varlig hand lotsar han mig genom en släktsaga som spänner över trehundra år, från Napoleons intåg i Egypten 1789 till mordet på president Sadat 1981. I ett aldrig sinande flöde av små och stora händelser flätas tre familjers liv och öden samman medan Egypten söker sin plats i den moderna världen.  Familjemedlemmarna, alla 67, framträder i romanen enligt det arabiska alfabetets ordning, från Alif till Ya´. Så presenteras i det första kapitlet alla vars förnamn börjar på A: pojken Ahmad och hans sorgligt korta liv, arkitekten Adham som aldrig ser tillbaka, olyckliga Amina som lever genom sina barn, och Amir som blir svartlistad för sina radikala åsikter. Sist ut är Yazid, samtida med Napoleon och en av släktens stamfäder. När romanen mötte sin arabiska publik för tjugo år sedan ansågs A till Y-konstruktionen som mycket modern, ja, rent av djärv för ett romanbygge. 

Den moderna arabiska romanen är fortfarande en ganska ny företeelse. Det första litterära verket som anses värt att kallas för ”modernt” kom ut 1929 – men inte utan födslosmärtor. Bara tanken på att en författare använde sin fantasi och satt och hittade på figurer som bebodde egna världar, var inte bara främmande för det muslimska arabiska sinnet, utan betraktades nästintill som oacceptabelt. Saker och ting har naturligtvis gått framåt. Men för dagens unga författare finns det fortfarande många heliga kor kvar att slakta på vägen till ett skrivande som kan betraktas som helt fritt och oberoende.  

I nyutgivna romanen ”Black Magic”, Svart Magi, har författaren Hamdy El-Gazzar kokat ihop en egyptisk nutidsskildring som består av en farlig mix av ensamhet, destruktiv erotik och ett samhälle inpyrt av materialism och kommersiellt tänkande. De erotiska mötena mellan romanens huvudpersoner, en ung TV-fotograf och en medelålders skild kvinna utan några hämningar, kittlar möjligtvis den egyptiske läsaren, men känns tröttande i längden. Behållningen är däremot 37-årige El-Gazzars skildring av ”att falla”, ett fall som kan vara av inre eller yttre karaktär, som t.ex den egyptiska medelklassens fasa att falla ekonomiskt, ner till ett liv bland den stora grå massan av arbetslösa och fattiga. ”Jag faller”, säger Nasir, TV-fotografen. ”Jag faller – utan att kunna dela erfarenheten med någon annan, utan att någon ser mig, utan att någon vet vad som händer”. 

Ensamheten är också närvarande, om än mer smärtsamt, i den lilla men intressanta kortromanen ”Maryams Maze”, Maryams labyrint. Unga egyptiska författarlöftet Mansoura Ez Eldin lockar in läsaren i Mariyams verklighet. Men hur verklig är den? Och vem är egentligen Mariyam? Är hon offret i en familj som klamrar sig fast vid ett glansfullt förflutet, eller är hon dess bödel? Med så många frågor finns det bara en sak att göra. Att läsa om den gåtfullt dubbelbottnade texten! Och vänta med spänning på nästa roman av Mansoura Ez Eldin.            

1 kommentar

Under Egypten, Kultur

Kairo 25 november 18.02:

cairo-night.jpg

Fullmåne över Nilen

1 kommentar

Under Okategoriserade