Månadsarkiv: januari 2009

Mellanösterns Miss Marple

Så har han äntligen kommit. Mellanösterns förste deckarhjälte. Inte lång och mörk och tjusig över allt förstånd. Nej, medelålders och lätt hopsjunken med mage, begynnande flint och grått i den välansade mustaschen.

 

Detektiven Omar Yussef Sirhan har liknats vid kommissarierna Morse, Rebus och vår egen kriminalinspektör i Ystad, Knut Wallander, men den vänlige Omar Yussef, befriad från all cynism, och till vardags rektor för en flickskola i ett flyktingläger i Betlehem, har nog mer gemensamt med Mrs. Marple, Agatha Christies försynta men skarpsinniga amatördetektiv.

 

Omar Yussefs skapare, skotten Matt Beynon Rees, har bevakat Mellanöstern som journalist i över tio år, bland annat som platschef för tidskriften Time i Jerusalem. Rees, som fortfarande är bosatt i Jerusalem, menar att han som deckarförfattare fått en helt annan möjlighet att påverka folk och deras syn på Palestinafrågan. ”Nu kan jag skriva vad jag verkligen tycker”, säger Rees, som också tror att folk som läser en Omar Yussef-deckare är mycket mer öppna för olika idéer och resonemang kring konflikten än om de hade mött dem i en tidningsartikel.

 

Kriminalromanen och deckarhjälten har aldrig slagit igenom i arabvärlden, som den gjort i Väst. När palestinska dagstidningen Al Ayyam skulle recensera Rees första bok, ägnades mer än halva texten åt att förklara detektivromanen och dess plats i litteraturen för läsaren. ”Att det knappt finns några deckarförfattare i arabvärlden”, säger Rees, ”kanske beror på att deckarhjälten ofta är en ensam människa som försöker avslöja något som en mäktig organisation vill hemlighålla, och det är ju inget beteende som gillas av en diktatorisk härskare”. 

 

Litteraturens detektiver har ofta tjänat som utmärkta guider in i olika landskap, såväl geografiska som sociala och politiska. Damernas detektivbyrå, ledd av den enastående Ramotswe, har gett oss en bild av livet i Botswana, paret Sjöwall-Wahlöö tecknade i sina polisromaner skuggsidan av Sverige för trettio år sedan, och Matt Rees tar, med hjälp av historieläraren, den ömsinte familjefadern, muslimen och den före detta alkoholisten Omar Yussef oss rakt in i hjärtat av livet, som det upplevs i dagens Palestina.

 

Den första berättelsen ”The Bethlehem Murders” – Morden i Betlehem – som publicerades 2007 och kom ut på svenska nu i höstas, utspelar sig i Omar Yussefs egen hemstad – ett Betlehem som är fångat mellan den israeliska ockupationen och en korrupt palestinsk myndighet, som satts ur spel av de väpnade fraktionerna och deras kamp om kontrollen över staden.

 

Omar Yussef följer utvecklingen med olust och vämjelse. Som lärare har han alltid försökt, vid sidan av den reguljära undervisningen i historia, att träna eleverna i öppenhet och tolerans. Han tar avstånd från brutaliseringen av det palestinska samhället och försöker leva ett så tillbakadraget liv som möjligt. Men när en gammal favoritelev, George Sabah, som tillhör stadens kristna minoritet, blir anklagad för att vara kollaboratör och hotas med döden, känner Omar Yussef att han måste ingripa och ta reda på vad som verkligen hänt.

 

Historieläraren Omar Yussef, som i senaste boken avancerat till rektor, får på så sätt representera ”den vanlige palestiniern”, en människa som är som de flesta människor här på jorden, fredlig och hjälpsam, kanske bara lite mer modig och rättrådig än andra.

 

Omar Yussef är naturligtvis en påhittad person, men författaren Matt Rees sticker inte under stol med att han hittat förebilderna till sin hjälte och bokens övriga karaktärer ute i det palestinska samhället. Dialogen i böckerna avslöjar också att Rees har ett mycket gott öra till hur ”snacket går på gatan”, liksom vad folk pratar om i mer privata och skyddade sällskap.

”Jag får ofta höra av palestinier att de kan prata mycket friare med mig, än vad de kan med andra palestinier”, säger Rees. Mot en palestinier upplever man att man måste vara ”politiskt korrekt” och skylla alla problem på ockupationen, och dels finns rädslan att den du talar med tillhör Fatah, Hamas eller i värsta fall, kan vara betald av Shin Beth, Israels säkerhetstjänst. Omar Yussef är däremot inte rädd för att tala öppet, han är mest frispråkig av alla. Han bryr sig inte om att folk vet vad han verkligen tycker och tänker.

 

I den andra deckarromanen ”The Saladin Muders”, som kom ut förra året, har Omar Yussef tillfälligt lämnat hemstaden Betlehem för en ny brottsplats: Det plågade Gaza. Tillsammans med svensken Magnus Wallender, som också representerar UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, ska de båda männen inspektera skolorna i området. Men redan vid ankomsten får de veta att en UNRWA-lärare arresterats, misstänkt för samröre med CIA. På tröskeln till ett par våldsamma dygn, inför ett mysterium som ska lösas i pressande hetta och kvävande sandstorm, gör Omar Yussef följande reflektion om Gaza: ”Det var den här lilla landremsan – och inte Betlehem – som bäst representerade palestiniernas desperata verklighet: Gaza skrek och kämpade som en skadad åsna, medan dess härskare betedde sig som en ilsken bonde som våldsamt piskade det stackars djuret med det ena rappet efter det andra, fastän man visste att det inte längre kunde resa sig.”

 

Var finns då Israel i Omar Yussef-böckerna? Intressant nog låter inte Rees landet eller dess medborgare spela en aktiv roll i berättelsen. Israel finns bara som en skugga i bakgrunden, fokus är helt och hållet på den palestinska verkligheten. Men den första boken – Morden i Betlehem – är översatt till hebreiska och fick stor uppmärksamhet i den israeliska pressen. ”Jag tror”, säger Rees, ”att boken gav israelerna en chans att titta över muren som de byggt mellan Jerusalem och Betlehem, för att se hur livet är på andra sidan. Och det är ett av mina mål med Omar Yussef-böckerna, att palestinierna – som ofta bara ses som terrorister eller offer – blir synliggjorda som människor”.

 Så har han äntligen kommit. Mellanösterns förste deckarhjälte. Inte lång och mörk och tjusig över allt förstånd. Nej, medelålders och lätt hopsjunken med mage, begynnande flint och grått i den välansade mustaschen.

 Detektiven Omar Yussef Sirhan har liknats vid kommissarierna Morse, Rebus och vår egen kriminalinspektör i Ystad, Knut Wallander, men den vänlige Omar Yussef, befriad från all cynism, och till vardags rektor för en flickskola i ett flyktingläger i Betlehem, har nog mer gemensamt med Mrs. Marple, Agatha Christies försynta men skarpsinniga amatördetektiv.

 Omar Yussefs skapare, skotten Matt Beynon Rees, har bevakat Mellanöstern som journalist i över tio år, bland annat som platschef för tidskriften Time i Jerusalem. Rees, som fortfarande är bosatt i Jerusalem, menar att han som deckarförfattare fått en helt annan möjlighet att påverka folk och deras syn på Palestinafrågan. ”Nu kan jag skriva vad jag verkligen tycker”, säger Rees, som också tror att folk som läser en Omar Yussef-deckare är mycket mer öppna för olika idéer och resonemang kring konflikten än om de hade mött dem i en tidningsartikel.

 Kriminalromanen och deckarhjälten har aldrig slagit igenom i arabvärlden, som den gjort i Väst. När palestinska dagstidningen Al Ayyam skulle recensera Rees första bok, ägnades mer än halva texten åt att förklara detektivromanen och dess plats i litteraturen för läsaren. ”Att det knappt finns några deckarförfattare i arabvärlden”, säger Rees, ”kanske beror på att deckarhjälten ofta är en ensam människa som försöker avslöja något som en mäktig organisation vill hemlighålla, och det är ju inget beteende som gillas av en diktatorisk härskare”. 

 Litteraturens detektiver har ofta tjänat som utmärkta guider in i olika landskap, såväl geografiska som sociala och politiska. Damernas detektivbyrå, ledd av den enastående Ramotswe, har gett oss en bild av livet i Botswana, paret Sjöwall-Wahlöö tecknade i sina polisromaner skuggsidan av Sverige för trettio år sedan, och Matt Rees tar, med hjälp av historieläraren, den ömsinte familjefadern, muslimen och den före detta alkoholisten Omar Yussef oss rakt in i hjärtat av livet, som det upplevs i dagens Palestina.

 Den första berättelsen ”The Bethlehem Murders” – Morden i Betlehem – som publicerades 2007 och kom ut på svenska nu i höstas, utspelar sig i Omar Yussefs egen hemstad – ett Betlehem som är fångat mellan den israeliska ockupationen och en korrupt palestinsk myndighet, som satts ur spel av de väpnade fraktionerna och deras kamp om kontrollen över staden.

 Omar Yussef följer utvecklingen med olust och vämjelse. Som lärare har han alltid försökt, vid sidan av den reguljära undervisningen i historia, att träna eleverna i öppenhet och tolerans. Han tar avstånd från brutaliseringen av det palestinska samhället och försöker leva ett så tillbakadraget liv som möjligt. Men när en gammal favoritelev, George Sabah, som tillhör stadens kristna minoritet, blir anklagad för att vara kollaboratör och hotas med döden, känner Omar Yussef att han måste ingripa och ta reda på vad som verkligen hänt.

 Historieläraren Omar Yussef, som i senaste boken avancerat till rektor, får på så sätt representera ”den vanlige palestiniern”, en människa som är som de flesta människor här på jorden, fredlig och hjälpsam, kanske bara lite mer modig och rättrådig än andra.

 Omar Yussef är naturligtvis en påhittad person, men författaren Matt Rees sticker inte under stol med att han hittat förebilderna till sin hjälte och bokens övriga karaktärer ute i det palestinska samhället. Dialogen i böckerna avslöjar också att Rees har ett mycket gott öra till hur ”snacket går på gatan”, liksom vad folk pratar om i mer privata och skyddade sällskap.

”Jag får ofta höra av palestinier att de kan prata mycket friare med mig, än vad de kan med andra palestinier”, säger Rees. Mot en palestinier upplever man att man måste vara ”politiskt korrekt” och skylla alla problem på ockupationen, och dels finns rädslan att den du talar med tillhör Fatah, Hamas eller i värsta fall, kan vara betald av Shin Beth, Israels säkerhetstjänst. Omar Yussef är däremot inte rädd för att tala öppet, han är mest frispråkig av alla. Han bryr sig inte om att folk vet vad han verkligen tycker och tänker.

 I den andra deckarromanen ”The Saladin Muders”, som kom ut förra året, har Omar Yussef tillfälligt lämnat hemstaden Betlehem för en ny brottsplats: Det plågade Gaza. Tillsammans med svensken Magnus Wallender, som också representerar UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, ska de båda männen inspektera skolorna i området. Men redan vid ankomsten får de veta att en UNRWA-lärare arresterats, misstänkt för samröre med CIA. På tröskeln till ett par våldsamma dygn, inför ett mysterium som ska lösas i pressande hetta och kvävande sandstorm, gör Omar Yussef följande reflektion om Gaza: ”Det var den här lilla landremsan – och inte Betlehem – som bäst representerade palestiniernas desperata verklighet: Gaza skrek och kämpade som en skadad åsna, medan dess härskare betedde sig som en ilsken bonde som våldsamt piskade det stackars djuret med det ena rappet efter det andra, fastän man visste att det inte längre kunde resa sig.”

 Var finns då Israel i Omar Yussef-böckerna? Intressant nog låter inte Rees landet eller dess medborgare spela en aktiv roll i berättelsen. Israel finns bara som en skugga i bakgrunden, fokus är helt och hållet på den palestinska verkligheten. Men den första boken – Morden i Betlehem – är översatt till hebreiska och fick stor uppmärksamhet i den israeliska pressen. ”Jag tror”, säger Rees, ”att boken gav israelerna en chans att titta över muren som de byggt mellan Jerusalem och Betlehem, för att se hur livet är på andra sidan. Och det är ett av mina mål med Omar Yussef-böckerna, att palestinierna – som ofta bara ses som terrorister eller offer – blir synliggjorda som människor”.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Kultur, Mellanöstern, Palestina

Tio år efter kung Husseins död – Ny biografi av Nigel Ashton

 

Det är en familj där alla tycks dra sitt strå till stacken.

 

Faster Basmas hemsida vittnar om ett stort engagemang i fattigdomsbekämpning, barns hälsa och utbildning, och framför allt har Basma gjort sig ett namn när det gäller att – på alla plan – stärka kvinnans ställning i samhället.

 

Farbror Hassan – med sitt skarpa intellekt – är känd för sina toleranta och liberala värderingar.

 

Svägerskan Rym – före detta CNN-reporter i Bagdad – talar öppet om pressfrihet och är i gång med att starta en modern påbyggnadsutbildning för landets journalister.

 

Och i våras gick hustrun Rania ut på YouTube för att informera unga om Islam, hedersmord, och vad det innebär att vara arab i dagens moderna värld. På mindre än ett halvår fick videon två miljoner besökare.

 

Själv försöker kung Abdullah växa in i överlevarkostymen som pappan, den legendariske kung Hussein, lämnade i arv till honom vid sin död för snart tio år sedan.

 

Det hashemitiska kungadömet i Jordanien – som går tillbaka till 1921 – är ungt, modernt, och konstant indraget i en balansgång mellan väst och arabvärlden, olika maktintressen inom det egna landet, och möter allt större krav från de 6 miljoner medborgarna, varav hälften är palestinier, på ökad frihet och demokrati.

 

Att det kungliga styret på intet sätt är en självklarhet blir tydligt när man frågar folk vad de tycker om kung Abdullah och hans sätt att sköta landet. Svaren splittras i två grupper, antingen är man för eller emot. ”Vi behöver Abdullah och kungafamiljen, Jordanien klarar sig inte utan dem”, säger supportrarna. Motståndarna däremot räknar upp en rad brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna och tvekar inte om var det jordanska kungahuset egentligen hör hemma: ”Skicka tillbaka dem till Hijaz”! Det vill säga till ökenområdet i västra Saudiarabien, landremsan som vetter mot Röda havet och där Mekka ligger, staden som kung Husseins farfarsfar en gång härskade över som emir.

 

I en nyutgiven biografi över kung Hussein – King Hussein of Jordan – A Political Life (Kung Hussein av Jordanien – Ett politiskt liv), får man som läsare inte bara följa hur det hashemitiska kungadömet  – som nu förvaltas av Abdullah och den övriga klanen – steg för steg byggdes upp och stabiliserades av kung Hussein, boken ger också en spännande och initierad inblick i Mellanösterns politiska historia under 1900-talets andra hälft, då kriser, konflikter och krig – med avbrott för olika fredprocesser – avlöste varandra slag i slag.

 

Författaren till boken, Nigel Ashton, sägs vara den förste som fått tillgång till kung Husseins kvarlämnade privata arkiv. Innehållet på de 430 oavbrutet intressanta sidorna, är hämtade från Husseins omfattande brevväxling med varje amerikansk president från Eisenhower till Clinton, och korrespondensen med brittiska premiärministrar från Churchill till Blair, samt alla brev som växlades mellan kungen och Mellanösterns ledare, Yasser Arafat, Saddam Hussein och Yitzhak Rabin – fram till nu har det mesta av korrespondensen varit hemligstämplad.

 

 

Redan som 17-åring fick Hussein ta över det hashemitiska kungadömet, efter att familjen drabbats av en serie tragedier. Farfadern Abdallah mördades i ett attentat 1951 inför den unge Husseins ögon på tröskeln till Al Aksamoskén i Jerusalem och fadern Talal, den nye regenten, tvingades abdikera efter bara några månader; efter att ha blivit utsatt för en livslång mental misshandel av sin far Abdallah, bröt Talal totalt ihop inför den nya påfrestande uppgiften som kung och skickades iväg till ett sjukhem i Istanbul, där han levde till sin död i början av 1970-talet.

 

Landet som den unge Hussein hade blivit kung för, ägde inga naturtillgångar och hade sämsta tänkbara läge. Då som nu ligger Jordanien inklämt mellan Syrien, Irak, Saudiarabien och Israel – efter sexdagarskriget 1967 krympte kungariket nästan med hälften när man förlorade Västbanken och Östra Jerusalem till Israel. Samtidigt fick Jordanien ta emot en ny ström av palestinska flyktingar.

 

De flesta bedömare trodde inte att kung Hussein skulle bli långvarig på tronen. Egyptens Nasser – vars revolutionärt färgade arabiska nationalism både tjusade och skrämde Hussein – beskrev i början av 1960-talet kung Hussein som ”en trevlig ung man placerad i en fullständigt hopplös situation”. Bara under 1965 utsattes Hussein för tre mordförsök, bland annat genom att sprayen – som han använde mot en kronisk nästäppa – hade preparerats med gift.

 

Men kung Hussein lyckades med konststycket att överleva alla attacker mot sin egen person – och kungadömet. Vid hans begravning 1999, efter en död i cancer och inte som martyr, slöt en samling av vänner och gamla fiender upp från hela världen. USA – som stött Jordanien ekonomiskt och militärt sedan slutet av 1950-talet – representerades av Clinton. Yasser Arafat – vars palestinska befrielsearmé hade jagats ut ur Jordanien till Libanon 1970 – böjde huvudet i respekt över kistan. Syriens Hafez al Asad förvånade alla med sin närvaro. Och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu – som Hussein en gång definierat som ”totalt anti-fred”- defilerade förbi kistan i sällskap med en annan israel som för de flesta jordanier hade blivit en symbol för fienden: Ariel Sharon. Men efter fredsfördraget 1994 hade kung Hussein sträckt ut handen mot den hatade generalen.

 

Det smått osannolika begravningssällskapet var ett levande bevis på vad kungen främst av allt hade strävat efter: att säkerställa Jordaniens utveckling i en tryggad framtid. Efterträdaren Abdullah har också – helt i linje med sin far – valt som sitt motto: ”Först av allt – Jordanien!”

 

 

 

 

 

 

1 kommentar

Under Jordanien, Kultur, Mellanöstern