Tag Archives: Kvinna

TAHRIRTORGET I BILDER. Möt människorna i fredagens miljonmarsch.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

Tripoli: Glädjedans i röda skor

Det tog tid. Men efter Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak har det libyska folket äntligen skakat av sig Gaddafi, diktatorn som med sina 42 år vid makten lyckades sitta kvar längst av alla.

I Kairo utspelas glädjescener utanför den libyska ambassaden där hundratals libyer och egyptier firar rebellernas seger. ”Libyen och Egypten är fingrar på samma hand!” ropar talkören. En man som viftar lyckligt med den nya libyska flaggan säger: ”Libyen behöver oss nu. Nu är det dags för oss libyer här i Egypten att resa hem och bygga upp vårt land”.

 

Hemma i Libyen har bloggaren Khadija Teri äntligen fått tillbaka Internet som varit nedsläckt. I sitt första blogginlägg på fyra månader – och med över 2000 olästa mejl i inkorgen – skriver hon: ”Det har varit sex tuffa månader men jag har klarat det. Tack alla som mejlat, brytt sig och bett för mig. Jag hör av mig så snart jag kan. Men först ska jag ut och fiiiiira!”

 

Bland alla libyska bloggare som nu äntligen har fått kontakt med omvärlden igen, finns också den kvinnliga fastighetsmäklaren ”Lebeeya”, bosatt i Tripoli. ”Jag är fri, du är fri, vi är fria”, skriver hon och berättar att det finns inga ord för vad hon upplever just nu. ”Lycklig? Förväntansfull? Orolig? Ängslig? Alla dessa känslor pågår samtidigt inom mig. Det känns som en dröm. En dröm som nästan är för bra för att vara sann, kan det vara möjligt att vi äntligen är fria? Jag kan ärligt säga att detta är den lyckligaste dagen i mitt liv.” Lebeeya avslutar sitt inlägg med samma ord som ekade på Tahrirtorget i Kairo när Mubarak avgick 11 februari: ”Jag är libyer och jag är så stolt!”

 

Många libyer lever i exil och har kastats mellan hopp och förtvivlan de senaste månaderna. Skulle upproret mot Gaddafi lyckas eller krossas av regimen? Suad, som bloggar från England, skriver att hon hela livet har väntat på att den libyska diktaturen skulle störtas. ”Om jag dör imorgon, dör jag lycklig, för jag har bevittnat Gaddafis och hans anhängares fall. Jag vet att det inte är över än, men jag kommer att sätta på mig min röda skor och ge mig ut på gatorna och dansa hela natten!”

”Idag kan hela arabvärlden bevittna att deras diktatorer inte är omöjliga att besegra, de är i själva verket mycket sårbara”, säger Rami Kouri, journalist och Mellanösternexpert. ”Dessa regimer har överlevt sig själv, deras tid är ute”.

Så frågan är, vem står i tur att störtas nästa gång?

 

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Blogg, Libyen, Politik

Sex månader efter revolutionen: Jag är mycket orolig.

Läkaren Mona Abou el Ghar tycker att hon fick den bästa födelsedagspresent en egyptier kan önska sig: 11 februari, på Monas 40-årsdag, gav Mubarak upp och avgick som Egyptens president. När beskedet kom på kvällen, vällde känslorna fram.

”Jag gjorde allt på en gång, skrek, skrattade, grät och kramade alla på Tahrirtorget”, säger Mona. ”Äntligen hade Mubarak avgått och vi var fria. Alla viftade med flaggor och sjöng: ”Sträck på dig! Du är egyptier och stolt”.

 

Idag är Mona engagerad i det nybildade egyptiska socialdemokratiska partiet. Partiet vill vara en motkraft till Muslimska Brödraskapet och Mubaraks anhängare, men det är inte lätt att övertyga ett religiöst folk som egyptierna om fördelarna med ett civilt samhällsskick, skilt från religiösa påbud och lagar.

 

”Här räcker det inte med Facebook och Internet”, säger Mona. Man måste ut i verkligheten och möta folk. Vi som är läkare i partiet besöker Kairos fattigaste kvarter, ger hälsoråd, delar ut medicin och pratar om hur vi kan skapa ett bättre samhälle”.

 

Mona betonar att det handlar om ett politiskt arbete på lång sikt. Programmet är ännu inte klart, det diskuteras fortfarande, och sedan ska man hinna nå ut med sitt budskap i god tid för valet i november. Själv deltar Mona i kvinnogruppens arbete.

 

”På jämställdhetens område har det egentligen inte hänt något i Egypten de sista 30 åren”, säger Mona. ”Motståndet mot kvinnor på viktiga poster i samhället är fortfarande stort. Det gäller att få in kvinnorna i politiken, men tyvärr är de inte lika aktiva som de var i början av revolutionen”.

 

I bästa fall hoppas Mona att socialdemokratiska partiet ska lyckas få ett par platser i det nya parlamentet. Hon vill vara optimistisk inför framtiden, men det är svårt.

 

”Jag är orolig för att vanligt folk ska tappa tålamodet, att de inte orkar vänta på demokratin och en bättre ekonomi”, säger Mona som saknar den goda stämningen och enigheten från revolutionens första månader. ”Idag finns det en nervositet och oro på gatan, jag hör ofta hur folk grälar och är direkt oförskämda mot varandra”.

 

Monas värsta mardröm är att Egypten skulle tvingas gå igenom ännu en revolution. Men den här gången inte en fredlig protest, framdriven av frihetslängtan och en dröm om demokrati. Utan ett hungeruppror som krossar allt i sin väg.

 

”Om de riktigt fattiga som bor i slummen beväpnar sig och ger sig ut på gatorna kommer alla som ser ut att leva gott och har pengar att bli måltavla för deras vrede. Då är jag rädd för att det blir ett blodbad, en fruktansvärd massaker”.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Kultur, Politik, Revolution i Egypten

Ghada – en av den egyptiska revolutionens barnmorskor

Revolutionen har satt sina spår i Ghadas vackra ansikte. Hon ser trött och härjad ut. Men ögonen lyser av liv. Filmaren och människorättsaktivisten Ghada Shahbander är en av de modiga kulturarbetarna som fanns bland demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo. I själva verket är Ghada en av den egyptiska revolutionens barnmorskor.

 

I mitten av 2000-talet valde Ghada Shahbander att öppet konfrontera Mubaraks styre. Från att ha levt ett bekvämt och skyddat medelklassliv som universitetslärare blev hon snabbt en känd och mycket obekväm regimkritiker. Ghada blev filmaktivist. Tillsammans med två väninnor, TV-ankaret Bothaina Kamel, och Engi Haddad, PR-konsult, bildade Ghada organisationen  SHAYFEEN.COM – Vi håller koll på er! Under de senaste sex åren har filmaktivisterna i Shayfeen i en rad videoproduktioner avslöjat och hängt ut regimens brott till omvärldens beskådande: valfusket, korruptionen, polisbrutaliteten, de systematiska trakasserierna och övergreppen på landets regimkritiker.

 

Men när jag träffade Ghada sent på hösten 2010 var hon nära att ge upp och redo att lämna över organisationen till yngre krafter. Regimens grepp om Egypten hade hårdnat, stödet från demokratierna i Väst fortsatte inskränka sig till vackra ord, och själv utsattes Ghada och kollegorna i Shayfeen för en pressande bevakning; varje natt väcktes hon och familjen av telefonsamtal från Mubaraks hemliga polis.

 

Idag, knappt fyra månader senare, känns det ofattbart att förändringen fanns inom räckhåll, att det omöjliga plötsligt blev möjligt – och på så kort tid. Från upprorets första dag, 25 januari, fanns Ghada på plats på Tahrirtorget med de unga filmaktivisterna som fått sin träning genom Shayfeen.

 

”Alla Egyptens filmarbetare fanns på torget”, berättar en lycklig Ghada. ”Jag mötte dem allihopa, fotograferna, manusförfattarna, regissörerna, alla filmarbetare av betydelse ville vara med och dokumentera dagarna när vi skakade av oss det gamla Egypten”.

 

”Jag väntar med spänning på alla filmerna som kommer att visas framöver”, fortsätter Ghada. ”Vi har redan fått ta del av mycket inspelat material, filmarna har varit fantastiska på att dela med sig. Avslöjande sekvenser om regimens brutalitet, de fruktansvärda övergreppen på demonstranterna de första dagarna, som krävde 300 liv och massor med skadade, har redan visats på olika TV-kanaler för att berätta om vad som verkligen hände på Tahrir”.

 

Ghada deltog inte bara som filmare i upproret, hon var lika mycket en aktivist, en egyptisk medborgare i solidaritet med demonstranterna. När Mubarak skickade ut sina betalda busar för att attackera den fredliga manifestationen med svärd, knivar och molotovs, släppte Ghada filmandet och blev städare i fältsjukhuset på torget.

 

”Det var fruktansvärt”, säger Ghada. ”Timmar som jag aldrig kommer att glömma. Det provisoriska sjukhuset vi hade satt upp i ett tält fylldes med skadade, det var blod överallt. Jag hade fullt upp att hålla rent efter läkarna, se till att blodiga kompressor, sprutor och annat sjukhusavfall inte låg och skräpade på marken”.

 

Ghada fortsätter prata om den känslomässiga bergochdalbana som det innebar att finnas på Tahrirtorget, hur hon hela tiden kastades mellan katastrof och glädje, ondska och hopp, våld och solidariet. Idag har hon lagt hemskheterna bakom sig och vill bara minnas det positiva som hände på torget.

 

”Mest fantastiskt var att alla barriärer och murar raserades mellan människorna på Tahrir”, säger Ghada. ”Jag har aldrig upplevt en sådan solidaritet förut, att folk från olika sociala klasser, med olika politisk tillhörighet, unga och gamla, män och kvinnor, gick samman och stöttade varandra i ALLT. Det var oerhört inspirerande. Det fanns massor med värme och uppriktighet, mycket humor och skratt mellan människor.”

 

I ett nytt och fritt Egypten hyser Ghada stora förhoppningar för filmens framtid.

 

”Jag tror att vi kommer att få se en helt ny generation filmskapare växa fram de närmaste åren”, säger Ghada. ”Revolutionen har lett till ett enormt flöde av kreativitet, jag är säker på att den nya friheten kommer att leda till nya sätt att se på saker och ting, förhoppningsvis helt nya idéer. En friare och mer kreativ generation, helt enkelt.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Film, Kultur, Kvinna, Media

Mai Ghoussoub: Tomrummet efter en rebell

 

Mai Ghoussoub, skulptör, författare, feminist, pjäsförfattare och förläggare, gick hastigt bort i våras, bara 54 år gammal. Hon var en ovanligt levande människa, en modig och rebellisk gränsöverskridare som byggde broar mellan arabvärlden och väst,  och är mycket saknad i de båda världar där hon verkade, London och Libanon – fast egentligen var hela världen hennes scen.

Fredagens krönika i P1 OBS kulturkvarten tillägnade jag Mai genom att berätta om hennes bok Leaving Beirut, en annorlunda och spännnade självbiografi, vilken gavs ut kort efter hennes död. Du kan läsa krönikan här:

 

 OM SÅRADE EGON OCH FONTÄNER SOM SPRUTAR BLOD

 

Året är 1965 och vi befinner oss i ett klassrum i Beirut. 12-åriga Mai är sprickfärdig av stolt förväntan. Hon är ett av klassens ljus och helt övertygad om att hennes stjärna kommer att lysa ännu starkare när madame Nomy, läraren i franska, har läst hennes senaste uppsats.

Mai är särskilt nöjd med slutet på sin uppdiktade historia. I uppsatsen blir hon utsatt för ett oskyldigt men skrämmande spökeri som hennes vänner iscensatt. När kamraterna skrattar åt hennes tårar och rädsla, ger hon sig själv ett heligt löfte: Rättvisa ska skipas! Vännerna ska dyrt få betala för att ha förödmjukat henne. Offret har blivit en hämnare.

 

Men applåderna från madame Nomy uteblir helt. Lärarens redan smala ögon blir tunna som streck när hon kallar fram Mai. ”Hämnd”, säger madame Nomy med avsky i rösten. ”Jag är besviken på dig. Något fegare eller mer lågt finns inte i det mänskliga beteendet”.

I Leaving Beirut – att lämna Beirut – av författaren och konstnären Mai Goussoub finns hämnden och martyrskapet som en blodig tråd genom boken – och hur svårt det är att bryta den onda cirkeln som bara föder mer förödmjukelse, smärta och död. Boken, som blandar det självbiografiska med berättelser från inbördeskrigets Beirut och filosofiska betraktelser, kan också ses som ett öppet brev till Madame Nomy, den fransk-judiska läraren, vars lektioner blev en sorts vaccin mot allt hat, fanatism och svart-vita tolkningar av verkligheten. ”Om jag inte hade varit din elev, frågar sig Mai, och lärt känna människan och hennes psyke genom litteraturen som du fick mig att älska, skulle jag då också ha blivit en av de besatta, låtit mig drivas av principer, så kompromisslösa, att slutet inte kunde bli något annat än våldsamt och förfärligt?

 

Mai Goussoub gick hastigt bort i våras, endast 54 år gammal. Hon var en sällsynt levande människa och en förebild för alla – i Libanon och resten av världen – som vill bygga ett samhälle bortom politik, sekter och religion, och bereda plats för en kultur som inte känner några språkliga eller etniska gränser, där Öst och Väst kan mötas. Själv stod Mai med ett ben i varje värld. ”Jag känner mig främmande i städer som inte lider av en identitetskris; som bara äger tydliga och lokala minnen, enkla att läsa av. Jag behöver vilda korsningar och färger som kolliderar för att känna att jag passar in.”

 

När inbördeskriget bröt ut i Libanon 1975 lämnade Mai sin kristet borgerliga bakgrund och bosatte sig på den andra sidan, i ett fattigt muslimskt – palestinskt område. Där byggde hon upp en sjukstuga och använde sin egen bil som ambulans för att rädda sårade och skadade från Beiruts krigshärjade gator. En dag träffades bilen av en bomb och Mai blev själv svårt sargad. Hon riskerade att förlora synen på sitt ena öga och skickades till Europa för vård, men ögat gick inte att rädda. Mai stannade i Europa, hon bosatte sig i London, studerade konst, med tonvikt på skulptur, och njöt av friheten i den brittiska huvudstaden. Det var bara en sak hon saknade: En riktigt bra bokhandel för arabisk litteratur. Så kom Al Saqi till, bokhandeln och förlaget som blivit kända för att ge ut den mest spännande och vågade litteraturen om Mellanöstern och arabvärlden. Utan Mai Goussoub och Al Saqi skulle många banbrytande böcker på arabiska om feminism och sexualitet aldrig ha publicerats, och det finns nog en del som fortfarande inte har hämtat sig från utgivningen av romanen Menstruation – en sanslös historia om en fundamentalist som påstår att han kan sniffa sig till om en kvinna har en ”ren” eller ”oren” dag.

 

När Mai har förankrat sig i London vill hon inte se sig om. Hon vill glömma Beirut och sitt förflutna. ”Jag försökte byta skinn”, skriver hon i boken. ”I flera år tog jag avstånd från allt som hade med politik att göra. Länge leve eskapismen! blev mitt nya slagord. Jag hyllade varats lätthet, det lustfyllda och glada, och jag målade mina skulpturer i guld och silver och mina egna läppar i rött – allt för att trotsa och motarbeta de mörka minnena från Libanon”.

Naturligtvis håller det inte i längden. Mai inser att hon egentligen aldrig har lämnat Beirut, eller är det staden som aldrig har lämnat henne? Hon återvänder, med grävarens spade i handen och frilägger minnen och händelser, som inte bara påverkat henne själv utan landet i stort. Och som än idag fortsätter att styra dess invånare.

 

Leaving Beirut predikar inga lösningar. Mai Ghoussoub vill att läsaren ska dra sina egna slutsatser av bokens berättelser. Själv bär jag med mig bilden av den unga kvinnliga självmordsbombaren Noah och Martyrernas fontän – ett monument som uppförs i början av inbördeskriget – och som inte sprutar rent, klart vatten utan en rödfärgad vätska som ska föreställa blod. Noahs hjältemod och martyrskap firas hela natten vid fontänens röda vatten. ”Vi ska finna vår väg genom en ocean av blod” klottras det på Beiruts husväggar 1976.

Samma slagord sprids idag. Längtan efter martyrer och hjältar är densamma. Liksom ropen på hämnd och död. Förnuftets röster lyckas sällan göra sig hörda när hopen börjar skräna. Mai Ghoussoub beskriver den moderna arabiska poesin som ”översvämmad av dikter om sårade egon” och jämför dagens olyckliga muslimska värld, med sin svaga självkänsla och sitt stora behov av hjältar, supermän och martyrer, med en annan olycklig och miserabel tid – det kristna Spanien på 1000-talet. Då var rollerna ombytta. Muslimerna, som upplevde en höjdpunkt i sin civilisation, kunde den gången unna sig att vara öppna, generösa och toleranta mot sin omvärld. Den gången fanns istället behovet av martyrer i den kristna världen.

 

Tron på blodets väg hittar ständigt nya medlemmar. ”Men vår enda plikt mot de döda”, säger Mai Ghoussoub, och använder sig av ett gammalt arabiskt ordspråk, ”det är att odla vår förmåga till medkänsla”.

  The Olive survival kit

        

2 kommentarer

Filed under Kultur, Kvinna, Mellanöstern

Kvinnliga textilarbetare ockuperar fabrik i Egypten

Mansoura workers photo Liam Stack 

De egyptiska textilarbetarna har i flera månader protesterat mot urusla löner och eländiga arbetsförhållanden. Mest militanta har kvinnorna varit. Sedan tre veckor ockuperar 300 kvinnor en textilfabrik i Mansoura, i deltat i norra Egypten. Kvinnorna har fått nog. I snart tio år har fabriken låtit bli att betala ut bonusdelen av lönen, utan vilken ingen kan klara sig. ”Vem kan leva på 136 egyptiska pund (175 kr) i månaden?” säger en av kvinnorna som inte tänker lämna fabriken, förrän man fått igenom sina krav. Att kvinnorna, som bor i ett konservativ del av Egypten, tillåts sova över av sina män och familjer på fabriken, har noterats med förvåning av många. ”Kvinnorna har vårt fulla stöd”, säger en manlig fackföreningsrepresentant, som också arbetar på fabriken. ”Männen vet att om kvinnorna inte vinner den här kampen, kommer alla att hamna på gatan”.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Giftermål med utlänning straffas

nationality_2.jpg   Gina, 26, är född och har växt upp i Libanon. Hon studerar juridik, men vet att hon aldrig kommer att få jobb i Libanon. Gina saknar inte bara rätten till arbete i landet, hon får inte heller bli ägare till hus och mark. Blir hon sjuk och måste söka vård, får hon betala mycket mer än en libanesisk invånare.  Fastän Ginas mamma är libanesiska och hon själv har levt hela sitt liv i landet, har hon inte rätt att bli libanesisk medborgare. Varför? Jo, Ginas pappa kommer ursprungligen från ett annat land, i det här fallet Irak.

Gina är inte ensam om den här svåra situationen. De flesta barn i arabvärlden som har en utländsk pappa, tvingas ta pappans nationalitet – även om familjen är bosatt i mammans hemland.

Nu har kvinnorna i arabvärlden samlats till en fyradagarskonferens i Libanon för att kräva rätten att själv välja nationalitet. De kommer nu att sätta press på sina länders regeringar att både barn och makar ska få anta kvinnans nationalitet. Några länder, som Algeriet, Marocko och Egypten har aviserat öppningar åt det hållet, men det gäller att bevaka att de håller sina utfästelser. Här kan du läsa mer om kampanjen My nationality: A right for me and my family.

1 kommentar

Filed under Okategoriserade