Monthly Archives: februari 2011

Ghada – en av den egyptiska revolutionens barnmorskor

Revolutionen har satt sina spår i Ghadas vackra ansikte. Hon ser trött och härjad ut. Men ögonen lyser av liv. Filmaren och människorättsaktivisten Ghada Shahbander är en av de modiga kulturarbetarna som fanns bland demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo. I själva verket är Ghada en av den egyptiska revolutionens barnmorskor.

 

I mitten av 2000-talet valde Ghada Shahbander att öppet konfrontera Mubaraks styre. Från att ha levt ett bekvämt och skyddat medelklassliv som universitetslärare blev hon snabbt en känd och mycket obekväm regimkritiker. Ghada blev filmaktivist. Tillsammans med två väninnor, TV-ankaret Bothaina Kamel, och Engi Haddad, PR-konsult, bildade Ghada organisationen  SHAYFEEN.COM – Vi håller koll på er! Under de senaste sex åren har filmaktivisterna i Shayfeen i en rad videoproduktioner avslöjat och hängt ut regimens brott till omvärldens beskådande: valfusket, korruptionen, polisbrutaliteten, de systematiska trakasserierna och övergreppen på landets regimkritiker.

 

Men när jag träffade Ghada sent på hösten 2010 var hon nära att ge upp och redo att lämna över organisationen till yngre krafter. Regimens grepp om Egypten hade hårdnat, stödet från demokratierna i Väst fortsatte inskränka sig till vackra ord, och själv utsattes Ghada och kollegorna i Shayfeen för en pressande bevakning; varje natt väcktes hon och familjen av telefonsamtal från Mubaraks hemliga polis.

 

Idag, knappt fyra månader senare, känns det ofattbart att förändringen fanns inom räckhåll, att det omöjliga plötsligt blev möjligt – och på så kort tid. Från upprorets första dag, 25 januari, fanns Ghada på plats på Tahrirtorget med de unga filmaktivisterna som fått sin träning genom Shayfeen.

 

”Alla Egyptens filmarbetare fanns på torget”, berättar en lycklig Ghada. ”Jag mötte dem allihopa, fotograferna, manusförfattarna, regissörerna, alla filmarbetare av betydelse ville vara med och dokumentera dagarna när vi skakade av oss det gamla Egypten”.

 

”Jag väntar med spänning på alla filmerna som kommer att visas framöver”, fortsätter Ghada. ”Vi har redan fått ta del av mycket inspelat material, filmarna har varit fantastiska på att dela med sig. Avslöjande sekvenser om regimens brutalitet, de fruktansvärda övergreppen på demonstranterna de första dagarna, som krävde 300 liv och massor med skadade, har redan visats på olika TV-kanaler för att berätta om vad som verkligen hände på Tahrir”.

 

Ghada deltog inte bara som filmare i upproret, hon var lika mycket en aktivist, en egyptisk medborgare i solidaritet med demonstranterna. När Mubarak skickade ut sina betalda busar för att attackera den fredliga manifestationen med svärd, knivar och molotovs, släppte Ghada filmandet och blev städare i fältsjukhuset på torget.

 

”Det var fruktansvärt”, säger Ghada. ”Timmar som jag aldrig kommer att glömma. Det provisoriska sjukhuset vi hade satt upp i ett tält fylldes med skadade, det var blod överallt. Jag hade fullt upp att hålla rent efter läkarna, se till att blodiga kompressor, sprutor och annat sjukhusavfall inte låg och skräpade på marken”.

 

Ghada fortsätter prata om den känslomässiga bergochdalbana som det innebar att finnas på Tahrirtorget, hur hon hela tiden kastades mellan katastrof och glädje, ondska och hopp, våld och solidariet. Idag har hon lagt hemskheterna bakom sig och vill bara minnas det positiva som hände på torget.

 

”Mest fantastiskt var att alla barriärer och murar raserades mellan människorna på Tahrir”, säger Ghada. ”Jag har aldrig upplevt en sådan solidaritet förut, att folk från olika sociala klasser, med olika politisk tillhörighet, unga och gamla, män och kvinnor, gick samman och stöttade varandra i ALLT. Det var oerhört inspirerande. Det fanns massor med värme och uppriktighet, mycket humor och skratt mellan människor.”

 

I ett nytt och fritt Egypten hyser Ghada stora förhoppningar för filmens framtid.

 

”Jag tror att vi kommer att få se en helt ny generation filmskapare växa fram de närmaste åren”, säger Ghada. ”Revolutionen har lett till ett enormt flöde av kreativitet, jag är säker på att den nya friheten kommer att leda till nya sätt att se på saker och ting, förhoppningsvis helt nya idéer. En friare och mer kreativ generation, helt enkelt.

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Film, Kultur, Kvinna, Media

Haffade bland strejkande i Mahalla

-Mia! Mia! Vi måste dra nu, det här börjar bli hotfullt! Nadwa, den egyptiska tolken, viftar med armarna över det högljudda folkhavet och pekar mot utgången. Men Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén pratar fortfarande med de strejkande arbetarna och jag kan inte slita mig från en grupp kvinnor som slagit läger under ett plastskynke vid ett träd inne på textilfabriken Mahallas område. Jag vet att jag måste lita på Nadwas goda omdöme, Egypten är hennes land, det är hon som bäst kan tolka vad som pågår bland de tusentals arbetarna som pressar på från alla håll och kanter. Och ändå drivs jag vidare av fotografens samlarinstinkt: En bild till! Nya vinklar! Komma ett steg närmare! Jag vill ta fler bilder på kvinnorna som spelar en så viktig roll i den egyptiska revolutionen, men alltför ofta kommer i skymundan i media.

 

Vi har lyckats med vad inga andra journalister har gjort, att med envishet och lite tur ta oss in på själva fabriksområdet. Statsägda Mahallas byggnader – uppförda 1927 i samma imposanta arkitektur som gillades av Hitler och Stalin –  upptar ett helt kvarter omgärdat av en hög mur. Fabriksportarna i järn vaktas av tanks och säkerhetsstyrkor. Men en av strejkledarna väntade på oss när vi anlände till fabriksområdet, och i kaoset som uppstod när de blåmålade portarna öppnades till hälften pressades vi in, beskyddade av arbetare som såg sin chans att förmedla sina krav till omvärlden och snabbt forslades vi tre kvinnor, som på en gigantisk svallvåg (och ett och annat otrevligt nyp i ändan), genom en byggnad ut till det väntande folkhavet.

 

Slagorden sköljde över oss. Två av de strejkande lyfte upp mig till en utkiksplats i en fönsternisch och jag hann knappt få kameran i luften så förenades tusentals röster i ropet som dånat högt de senaste tre veckorna: ”Irhal! Irhal!” Avgå! Men den här gången gällde inte kravet Mubarak utan den impopuläre chefen för fabriken. Papperslappar med arabiska siffror i rader hölls upp framför kameran. Folk ville att jag skulle se deras lönebesked: 328 egyptiska pund i månaden, ungefär 338 svenska kronor, en summa som ingen i Egypten kan leva på. Mahallas arbetare kräver en lön på minst 1200 pund. Men de 24 000 som gått i strejk vill inte bara få mer i plånboken, de vill också göra klart för militären att den inte äger revolutionen, den tillhör folket.

 

Till sist övertygar mig Nadwas stora oroliga ögon att det är dags att följa hennes uppmaning.

Men för sent. Vi hinner inte fram till utgången. Fyra män, två i uniform och två i civila kläder, ställer sig i vägen och tvingar oss att följa med till ett rum där vi mot vår vilja kommer att tillbringa de närmaste två timmarna.

 

Först virvlar tankarna runt som en flock skrämda gråsparvar. Varför hålls vi kvar? Vad kommer att hända med oss? Vi har placerats i en rad utmed ytterväggen. Cecilia och jag delar på en svart skinnsoffa, Nadwa sitter ensam i en fåtölj. I flankerna har civilklädda poliser intagit sina positioner. Poliserna stirrar rakt fram hela tiden, i riktning mot Chefen bakom skrivbordet. Chefen har tunga, trötta ögon som inte går att läsa av. Han har ett öga i pannan också. Där syns den mörka förhårdnaden som uppstår efter ett flitigt bedjande. Mellan Chefen och oss sitter två unga militärer i gröna ribbstickade tröjor och mönstrade byxor som skulle få en kameleont att bryta ihop. En av soldaterna har ett handfängsel som dinglar vid bältet. De iakttar oss nyfiket, men inte ovänligt. Min blick vandrar tillbaka till Nadwa. Hon har sjunkit ihop i fåtöljen och ser djupt orolig ut. Tänker hon också på alla övergreppen som journalister, inte minst de egyptiska, har råkat ut för den senaste tiden?

 

Vi lämnar över pass och ID-kort till Chefen.  Cecilia sitter stadigt som en klippa i den mjuka soffan, visar inte med en min vad hon känner. Hennes utmärkta arabiska är både en tillgång och en belastning i stunden. ”De säger att vi är spioner”, säger hon. ”Att spioner är duktiga på  arabiska”. Under tiden har Cecilia börjat knappa in ett SMS till svenska ambassaden om vår belägenhet. ”Jag kommer att säga att du är författare, inte fotograf”, säger Nadwa till mig med låg röst. Hon vet att jag har gömt kameran under kläderna. Jag vet inte vad som far i mig, men plötsligt hör jag mig säga till Chefen: ”Just det, jag skriver böcker. Min nästa bok ska handla om Mrs Cecilia, jag har följt henne överallt i mer än ett år. Det är därför jag är i Mahalla”. Chefen ser inte övertygad ut. Nu hörs det fruktade ordet ”Mukhabarat” i rummet. Snart ska underrättelsetjänsten komma och förhöra oss PÅ RIKTIGT.

 

Vi inser att det är hög tid att gå på toaletten. Jag blir ledsagad uppför trapporna till ett kaklat rum bakom en vacker dörr, säkert avsett för direktionen, helt fritt från gula stänk på sitsen och med mjukt, vitt toalettpapper. Jag pillar ut minneskortet ur kameran och lindar in det i en pappersnäsduk i fickan. Själva kameran gömmer jag  närmast kroppen. Näst i tur är Cecilia. Hon tar god tid på sig och kommer tillbaka aningen mera bredbent; bandspelaren är nu gömd enligt samma obekväma metod som whiskey smugglas in i Gaza, instoppad i strumpbyxorna. Nadwa använder sitt toalettbesök till att radera SMS och känsliga kontakter i mobilen.

 

Mukhabarat dröjer. Det är en orolig väntan. Men vi blir inte hysteriska. Vi vet att arga utbrott inte kommer att öppna dörren  till friheten. Istället blir vår taktik – utan att ha konfererat om den – att uppföra oss som om vi var gäster i rummet. ”Det skulle vara trevligt med en kopp te”, säger jag och fyrar av mitt vackraste leende till Chefen. Cecilia siktar in sig på väggarnas dekorationer och lockar Chefen till en utläggning om Korancitatet som är fäst på en jättelik spegel. Vi dricker det svarta teet i små klunkar och lyssnar till Cecilia och Chefen som nu är ivrigt indragna i en diskussion om Koranens texter. Tillsammans stavar de sig igenom citatet på tavlan: ”Jag ber Gud att beskydda mig från Satans röster som lockar mig bort från den rätta vägen”.

 

En halvtimme senare är vi fria att åka hem.

 

PS. Mukhabarat kom aldrig. Eller fanns de i rummet hela tiden? Ingen vet.

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Kvinna, Politik, Revolution i Egypten