Etikettarkiv: Mänskliga rättigheter

Sex månader efter revolutionen: Jag är mycket orolig.

Läkaren Mona Abou el Ghar tycker att hon fick den bästa födelsedagspresent en egyptier kan önska sig: 11 februari, på Monas 40-årsdag, gav Mubarak upp och avgick som Egyptens president. När beskedet kom på kvällen, vällde känslorna fram.

”Jag gjorde allt på en gång, skrek, skrattade, grät och kramade alla på Tahrirtorget”, säger Mona. ”Äntligen hade Mubarak avgått och vi var fria. Alla viftade med flaggor och sjöng: ”Sträck på dig! Du är egyptier och stolt”.

 

Idag är Mona engagerad i det nybildade egyptiska socialdemokratiska partiet. Partiet vill vara en motkraft till Muslimska Brödraskapet och Mubaraks anhängare, men det är inte lätt att övertyga ett religiöst folk som egyptierna om fördelarna med ett civilt samhällsskick, skilt från religiösa påbud och lagar.

 

”Här räcker det inte med Facebook och Internet”, säger Mona. Man måste ut i verkligheten och möta folk. Vi som är läkare i partiet besöker Kairos fattigaste kvarter, ger hälsoråd, delar ut medicin och pratar om hur vi kan skapa ett bättre samhälle”.

 

Mona betonar att det handlar om ett politiskt arbete på lång sikt. Programmet är ännu inte klart, det diskuteras fortfarande, och sedan ska man hinna nå ut med sitt budskap i god tid för valet i november. Själv deltar Mona i kvinnogruppens arbete.

 

”På jämställdhetens område har det egentligen inte hänt något i Egypten de sista 30 åren”, säger Mona. ”Motståndet mot kvinnor på viktiga poster i samhället är fortfarande stort. Det gäller att få in kvinnorna i politiken, men tyvärr är de inte lika aktiva som de var i början av revolutionen”.

 

I bästa fall hoppas Mona att socialdemokratiska partiet ska lyckas få ett par platser i det nya parlamentet. Hon vill vara optimistisk inför framtiden, men det är svårt.

 

”Jag är orolig för att vanligt folk ska tappa tålamodet, att de inte orkar vänta på demokratin och en bättre ekonomi”, säger Mona som saknar den goda stämningen och enigheten från revolutionens första månader. ”Idag finns det en nervositet och oro på gatan, jag hör ofta hur folk grälar och är direkt oförskämda mot varandra”.

 

Monas värsta mardröm är att Egypten skulle tvingas gå igenom ännu en revolution. Men den här gången inte en fredlig protest, framdriven av frihetslängtan och en dröm om demokrati. Utan ett hungeruppror som krossar allt i sin väg.

 

”Om de riktigt fattiga som bor i slummen beväpnar sig och ger sig ut på gatorna kommer alla som ser ut att leva gott och har pengar att bli måltavla för deras vrede. Då är jag rädd för att det blir ett blodbad, en fruktansvärd massaker”.

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Kultur, Politik, Revolution i Egypten

Revolutionen i Egypten: ”Jag har hittat mig själv”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Revolutionen har fått Beshoy Fayez, 25, att känna sig som en riktig människa. En människa som inte längre behöver vara rädd. Redan som barn fick Beshoy, som tillhör en kristen familj, höra av sina föräldrar: ”Håll dina åsikter för dig själv! Prata inte med andra om vad du tycker, då kan du försvinna bakom solen”. Bara döden var värre än att ”försvinna bakom solen”, det egyptiska uttrycket för de som blev arresterade och skickades utan rättegång till ett fängelse på okänd ort. Rädslan för regimen hade borrat sig djupt in i folk. Men Beshoy vägrade hålla tyst.

”Många av mina vänner uppmanade mig att inte delta i revolutionen och slutade vara vän med mig på facebook”, berättar Beshoy. ”De var rädda att regimen skulle kunna spåra dem. En av mina vänner skrev till och med ett inlägg där han hyllade Mubarak och kallade honom ”vår hjälte”. Men när Mubarak avgick 11 februari ändrade min vän sig helt, nu var han istället stolt över mig och utnämnde mig till sin nye hjälte!”

Beshoy är arbetslös akademiker. 47% av alla unga som lämnar universitetet hittar inget jobb. Ett tag lyckades Beshoy, som är expert på Japan, få ett tillfälligt arbete på en resebyrå, men det tog slut i och med revolutionen som skrämde bort turisterna.

”Här finns så mycket talang i Egypten, så många unga, begåvade människor som vill bidra till det egyptiska samhället. Men före revolutionen fanns det ingen plats för oss. Det var därför jag anslöt mig till demonstranterna på Tahrirtorget”.

Beshoy tog med sig kameran till torget. Nu finns hans bilder i den kollektiva fotoboken ”Messages from Tahrir”, som nyligen publicerats. Vi bläddrar bland sidorna tills vi hittar Beshoys favoritbild, där han har fångat en ung man som passerar mellan en stridsvagn och en betongpelare som bär texten: ”Vi är alla egyptier, vakna upp!”

”Precis vad jag vill ska hända”, säger Beshoy. ”Det handlar inte bara om att förändra Egypten. Vi måste förändra oss själva. Mubarak och hans korrupta styre gick in i vårt blod, i vårt inre. Nu gäller det att få honom ur vårt system. Vi måste välja bort negativa handlingar, i stort som smått, och göra positiva saker, sådant som bygger upp människor och ger dem ork att vänta på ett bättre liv. För det kommer att ta tid. Jag tror inte på några verkliga förändringar förrän om 10-15 år. Så den här revolutionen har vi gjort för våra barn”.

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Foto, Kultur, Media, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten

Hazem: Jag var beredd att dö för friheten.

Hazem Monir tillhör inte de fattiga i Egypten. Han är inte ens arbetslös. Hazem är en ung, välutbildad företagare i möbelbranschen som dessutom ägnar sin fritid åt vetenskapliga studier på fysikens område. Han saknade bara en sak i livet. Friheten. Drömmen om ett fritt och jämlikt Egypten fick honom att packa väskan hemma i Damietta och sätta sig på bussen till Kairo och Tahrirtorget.

 

”Min mamma grät och försökte stoppa mig”, berättar Hazem. ”Men för mig finns det inget viktigare än friheten, så till sist gav hon mig sitt stöd och sa: ”Om du dör på Tahrirtorget, så vet jag i alla fall att du mister livet för en god sak, något som du tror på”.

 

Den egyptiska revolutionen krävde mer än 800 människors liv och 5000 blev svårt skadade.

Hazem hade tur och kunde återvända hem till Damietta utan en skråma. Men de två veckorna på Tahrirtorget har förändrat honom för livet.

 

”Jag har blivit en bättre människa”, säger Hazem. ”Idag bryr jag mig mycket mer om andra människor, har en helt annan förståelse för deras problem och behov. Jag var ganska hopplös på det tidigare, en ganska självisk typ. Hela Egypten har förändrats, tycker jag. I alla fall på det moraliska planet, här i Damietta tar man bättre ansvar för sin närmaste omgivning, olika kommittéer har bildats för att hålla gatorna rena och för att hjälpa samhällets fattiga”.

 

Hazem håller fortfarande kontakten med många av människorna han mötte på Tahrirtorget. Han kallar dem för sina ”systrar och bröder”.

 

”Det är en fantastisk känsla att inte vara ensam längre”, säger Hazem. ”Att det finns andra som vill precis samma sak, friheten att tänka, leva och be till den Gud man vill. På Tahrir-torget fanns det plats för alla, det spelade ingen roll om du var kristen, muslim, man, kvinna, rik eller fattig, alla respekterade och brydde sig verkligen om varandra. Det är i den andan vi ska bygga det nya Egypten”.

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Kultur

BRÖDRASKAPET BLOGGAR

blogg-freedom.jpg

Yttrandefriheten har länge kippat efter andan i Egypten.

Men att döma av årsrapporten från egyptiska människorättsorganisationen Human Rights Information är situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna mer trängd än nånsin. Attackerna mot press- och yttrandefriheten trappades stadigt upp under 2007. ”Mer än 500 rättegångar drogs igång under året mot landets journalister och bloggare” säger Gamal Eid, chef för Human Rights Information, när rapporten lades fram i veckan. ”Jämfört med alla åren sen 1952, när Egypten blev självständigt, har landets medborgare aldrig riskerat att få betala ett så högt pris som nu för att få uttrycka vad de verkligen tycker och tänker”.

President Mubarak och hans regim är uppenbart skrämda av de kritiska rösterna som kommit till tals de senaste åren i den nya oberoende pressen, vars upplagor ökar för varje dag. För att inte tala om bloggaktivisterna , som mejlar, smsar, och lägger ut bildbevis på YouTube på olika misshälligheter som regimen försöker dölja: polistortyr, korruption, strejker och protester. Men mest av allt känner sig den egyptiska regimen hotad av bröderna i al-Ikhwan al-Muslimun, det Muslimska Brödraskapet, som idag är största oppositionspartiet. Förra året arresterades 3245 medlemmar, ofta i samband med olika protester och demonstrationer; för tillfället befinner sig ett par hundra i fängelse. Partiet, som betraktas som moderat inom politisk islam, förbjöds på 1950-talet och medlemskap kan bestraffas med fem års fängelse. Trots det lyckades det populära Brödraskapet lägga beslag på 88 platser i parlamentet vid valet för tre år sen, genom att ställa upp med oberoende kandidater.

Brödraskapet brottades länge med problemet hur man skulle nå ut till folket. Som förbjuden organisation kan man inte ge ut någon egen tidning eller trycka andra publikationer, inte ens flygblad eller affischer. Hjälpen kom från ovan, skulle man kunna säga. Med cyberspace, webben och internet, fick islamisterna ett kommunikationsverktyg som revolutionerade deras förhållande till omvärlden. Cyberspace har haft en hälsosam inverkan på Brödraskapet. I påverkningsarbetet ute på nätet har islamisterna nämligen själva förändrats och är inte längre riktigt vad de brukade vara: ”Från att ha varit en sluten, mycket hemlighetsfull, hierarkiskt uppbyggd och odemokratisk organisation, har Muslimska Brödraskapet utvecklats till en modern politisk rörelse där många röster kommer till tals, och som leds av utbildade och kunniga yrkesmänniskor”, säger Pete Ajemian i januarinumret av Arab Media & Society.

Sedan 2005 finns Brödraskapets hemsida även på engelska. Ikhwanweb.com. Alltså ”Broder” på nätet. Sajten som är upplagd som en nättidning ger ett proffsigt intryck, och är lätt att ta till sig. Nyheter blandas med längre artiklar, rapporter, videoklipp och dagens fråga. Den lyder: Tror du att den pågående militärrättegången mot Muslimska Brödraskapet i Egypten har ökat organisationens popularitet? Jag klickar på JA. Och det var jag inte ensam om, den röda stapeln visar att 74,8 % delar samma åsikt. Som besökare på sajten inbjuds jag också att delta i debatten om Brödraskapets politik, med löfte om att vad jag än skriver så kommer det att publiceras: ”Därför att vi värdesätter en konstruktiv dialog”, intygar chefredaktören. ”Vår uppgift är att förse folk med fakta och sen låta dem dra sina egna slutsatser”.

I det nya, öppna Brödraskapet spelar bloggarna en viktig roll. Det sägs att varje gång Egypten arresterar en medlem i Brödraskapet, så föds en ny blogg. Många av bloggarna, som man kan länka till från Brödraskapets hemsida, är tonåriga söner och döttrar till fängslade islamister. Brödraskapets bloggare kom igång senare än de sekulära och vänsterinriktade bloggarna. För många i arabvärlden, inte bara bland unga islamister, känns det ovant och främmande att offentliggöra sina privata tankar och känslor. Till det kommer säkerhetsaspekten; många är rädda för att dra till sig regimens uppmärksamhet. Men för ett år sen var genombrottet ett faktum, från att ha varit en handfull fanns det helt plötsligt flera hundratals islamistiska bloggare ute på nätet. ”Jag älskar rättvisa, frihet, våra fängslade ledare Khairat Al Shater, Tarek Al Bishr, Al Qaradawi, makaroner, friterad potatis och människor som inte är rädda för att tänka sjäv”. Så presenterar sig bloggaren Ibrahim på sin blogg som bär överskriften: ”Vi ger aldrig upp”. En annan ung islamist inleder med: ”Hej! Jag heter Mohammed Al Qassas. Jag jobbar med media och kultur och brukar tillbringa helgerna i Mubaraks fängelser”. Bloggaren Abdel Rahman – 18 år och född i fiskarnas tecken – håller igång två bloggar, en på arabiska och en på engelska: Jag är en ung muslim som tror att islam är den enda lösningen på alla problem vi står inför”. Tjejerna saknas inte heller bland Brödraskapets bloggare. En av de mest välbesökta är 17-åriga Arwa el-Tawils blogg ”Det här är jag!”, med 50.000 besökare på mindre än ett halvår. Alla bloggarna förklarar sin kärlek till Egypten. ”Jag vill se mitt land befriat från tyrannernas och fångvaktarnas kedjor”, skriver en av Brödraskapets unga tjejer.

”Det här är Brödraskapets nya generation”, säger Khalil Al-Anani i en artikel på Arab Insight.

”Deras mål är inte bara att föra fram islamska värderingar och tankegångar, många av dem använder bloggen för att kritisera ledningen inom Brödraskapet, den förda politiken, och deras sätt att sköta organisationen”. Och bloggarna har makt att förändra. Ett bra exempel är förslaget till partiprogram som nu dragits tillbaka efter massiv kritik från de unga, bloggande islamisterna. Det gamla gardets idéer om islamskt råd i ledningen för landet, och att Egyptens president aldrig kan vara en kopt eller kvinna, upplevdes som mossiga och odemokratiska. ”Nu är frågan hur Brödraskapets ledning tar sig an den här utmaningen”, säger Khalil Al- Anani. ”Tystar man de unga bloggarna, tvingar dem att rätta in sig i ledet, får alla kritiker vatten på sin kvarn, se där, kommer man att säga, islamisterna tillåter bara en åsikt. Om man däremot öppnar en dialog med de unga, och tar vara på deras kritik och förslag till reformer, både vad det gäller organisationen och Egypten i stort, då har man chans att vinna över många som hittills varit tveksamma till Brödraskapet”.

Lämna en kommentar

Under Blogg, Islam, Media

Argt Egypten efter kritisk EU-resolution

egyptisk-ilska-over-eu-rapport.jpg

Egypten är mycket känslig för kritik utifrån. Begåvade serietecknaren Shahin kommenterar i bilden ovan regimens reaktion på EU-parlamentets resolution tidigare i veckan som uppmanade landets styre att sätta ett stopp för attackerna på journalister och människorättsaktivister. Mer från Shahins vässade penna hittar du på: http://cairofreeze.blogspot.com

3 kommentarer

Under Egypten

Vart är Egypten på väg?

 tracks-in-the-sand-2.jpg

Nästan alla egyptier man talar med uttrycker sin frustration och allt oftare sin ilska över ett samhälle vars sjukvård, skola och infrastruktur håller på att bryta samman medan landets penningstarka elit gör sig allt rikare.Trots omfattande privatiseringar av landets ekonomi och en tillväxtkurva som stadigt pekar uppåt, lever fortfarande hälften av landets 77 miljoner invånare i fattigdom  – och klyftan mellan rika och fattiga ökar för varje dag.

Protesterna har heller inte uteblivit. ”Varför ska vi glömmas bort? Är vi inte också medborgare i det här landet?” frågar sig en kvinna vars by har saknat rent vatten hela sommaren. Hon får komma till tals hos bloggjournalisten Baheyya som ger följande kommentar till situationen: ”Folk har för länge sen gett upp hoppet om den här regeringen, man förväntar sig inte ens att den ska tillfredsställa våra mest grundläggande behov.”  

Samtidigt har regimen inlett en jakt på oppositionella som bedöms som den värsta på tio år. Den senaste vågen av arresteringar har drabbat alla som på ett eller annat sätt uppfattas som ett hot mot president Mubaraks regim, hans son Gamal och det sittande regeringspartiet, NDP. Hit hör unga bloggare, kritiska universitetsprofessorer, människorättsaktivister, medlemmar inom det muslimska brödraskapet, det största oppositionspartiet, och journalisterna inom den fria och oberoende pressen. 

Många ledarskribenter påminner oss idag om löftet som Mubarak gav för tre år sedan: Journalister skulle inte längre kunna dömas till fängelse i tryckfrihetsmål. Det var då det. Nu har fem chefredaktörer och lika många journalister dömts till årslånga fängelsestraff och böter, för att – som anklagelsen lyder – ha förolämpat president Mubarak och regeringspartiet NDP, samt för att ha smädat partiets ”symboler”: Mubarak och sonen Gamal, som väntas efterträda sin far. En av chefredaktörerna – Ibrahim Eissa på tidningen Al Dostour – lär med största sannolikhet få påbackning på sitt straff. Eissa, som är både älskad och hatad för sina respektlösa och giftiga påhopp på regimen, står också anklagad för att ha spridit rykten om att den snart 80-årige Mubarak lider av cirkulationsrubbningar och ibland förlorar medvetandet. Skriverier som Egyptens riksbank påstår ledde till att landet förlorade 350 miljoner dollar i utländska investeringar under två dagar.  Ibrahim Eissa, vars tidning drabbades av ett 7-årigt publiceringsförbud på 1990-talet, slår tillbaka anklagelserna. ”Regeringen är bara ute efter mig och min tidning”, säger han i en intervju i Egypt Today. ”Alla har skrivit om Mubaraks svikande hälsa, även den regeringsvänliga pressen, men jag är den ende som blir åtalad. Det är inget annat än ett försök att skrämma andra journalister till tystnad”. 

Men pressen har inte låtit sig avskräckas och debatterar livligt regimens senaste attacker på journalisterna och yttrandefriheten. Häromveckan beslöt också tjugotvå tidningar och två nyhetssajter att stoppa utgivningen under en dag. Masri Al Youm, den oberoende dagstidningen som på kort tid lyckats locka över en fjärdedel av den regeringsvänliga pressens läsare till sig, ville med stoppet ge en klar och tydlig signal till en ”regim som tvingar Egypten att genomleva sin värsta period genom tiderna”, som man uttryckte saken i en ledare på första sidan.Och värre lär det bli, om man ska tro Masri Al Youms grundare, Hisham Kassem:”Förtrycket och tyranniet kommer att fortsätta”, säger Hisham. ”Vem ska stoppa det?Varken USA eller EU sätter någon press på Mubarak. Amerika är livrädda för att politisk islam ska spridas i arabvärlden och samarbetar med vilken regim som helst, så länge den kan hålla islamisterna stången. 

Muslimska brödraskapet fick 20% av rösterna i det senaste valet 2005. Sedan dess har Mubaraks regim jagat dess medlemmar och förpassat tusentals bakom lås och bom. Den sittande regeringen försitter inga tillfällen att demonstrera sin makt. Nu senast, under Eid Al Fitr, festen som avslutar fastemånaden, stoppade man en galamiddag som Brödraskapet skulle hålla för 1500 medlemmar. En fredagsbön i det fria som samlat ett stort antal deltagare upplöstes också med våld av polisen.

Många egyptier, även i det sekulära lägret, ställer sitt hopp till Brödraskapet för att uppnå demokrati och rättvisa i Egypten.  ”Jag står inte ut med tanken på att det här systemet ska fortsätta långt in i framtiden, för så blir det om Mubaraks son ska ärva makten”, säger Mona Eltahawy, oberoende journalist som beskriver sig själv som en sekulär och radikal muslim. Inte ens Brödraskapets förslag till partiprogram, som kom till allmänhetens kännedom under veckan, har fått henne att tveka i frågan om att Brödraskapet är att föredra framför den nuvarande repressiva staten. Partiprogrammet har lånat många drag från Irans system, med ett islamskt råd som granskar alla beslut, och gör klart att Egyptens president inte kan vara kristen eller kvinna, något som även möter kritik bland brödraskapets egna medlemmar. ”Jag är smärtsamt medveten om att jag försvarar en politisk kraft som inte är beredd att behandla mig med ömsesidig respekt, säger Mona. ”Men jag har inget val, Brödraskapet måste få finnas kvar på Egyptens politiska scen. De är den enda motkraften vi har just nu i Egypten”.      

2 kommentarer

Under Egypten

Sabra och Shatila: 25 år sedan massakern

sabra13_jpg.jpg

Jag tror aldrig jag hade hört honom gråta. Min dotters pappa Ulf Davidson var en tuff kille, i alla fall på utsidan. Sommaren 1982 fick han ett uppdrag att åka till inbördeskrigets Libanon som fotograf för ABC, det amerikanska TV-bolaget. Ett drömjobb för en ung och kaxig fotograf som längtade ut i världen.

Jag glömmer aldrig när Uffe ringde några veckor senare på en knastrig linje från Beirut. Hans förtvivlan över vad han upplevt var hjärtskärande. Det måste ha varit 18 eller 19 september. Två dagar tidigare hade kristna libanesiska milismän, understödda av Israel, gått in i flyktinglägren Sabra-Shatila i Beiruts utkant och inlett en massaker som krävde minst 800 människors liv, några uppgifter pekar på så många som tretusen döda.

På förmiddagen den 18 september släpptes journalisterna och tv-teamen in i lägren. Redan vid ingången kände man stanken. I varje gränd låg liken, ibland ensamma kroppar, sönderskjutna små barnkroppar, uppsprättade kvinnor, många med utspärrade ben och nakna underliv, ibland hade en hel grupp människor sökt skydd hos varandra medan kulorna borrade sig in i deras kroppar. Uffe grät högt i luren. Den fruktansvärda stanken, hur den trängde genom de provisoriska nässkydden. Men värst av allt: de döda barnen. Alla bebisarna. Uffes egen dotter, vår Janna, hade i början av sommaren fyllt två år. Uffe berättade att han tvingats gå tillbaka in i dödens gränder. TV-bolaget hade inte varit nöjda med den första omgången bilder. ”Mr Davidson”, hade de sagt på kontoret i New York, ”Vi vill ha close-ups på ungarna, riktiga närbilder på kropparna”. Det var efter de närbilderna som Uffe behövde ringa hem.

Inte många i Jannas generation känner till krigsförbrytelsen i Sabra och Shatila. Övergreppen mot det palestinska folket har varit så många under åren, tragedierna staplas på varandra i dagens Mellanöstern, en 25 år gammal massaker glöms lätt bort i våldsspiralen. Men vi som minns måste berätta, att tystna är detsamma som att ge upp och lämna dagens palestinier åt sitt öde.

Ariel Sharon, som var israelisk försvarsminister och ytterst ansvarig för massakern, tillfrågades en gång av en journalist om han ville be de anhöriga till offren om ursäkt. ”Nej”, svarade Sharon, ”Vad skulle jag be om ursäkt för?”

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade