Mai Ghoussoub: Tomrummet efter en rebell

 

Mai Ghoussoub, skulptör, författare, feminist, pjäsförfattare och förläggare, gick hastigt bort i våras, bara 54 år gammal. Hon var en ovanligt levande människa, en modig och rebellisk gränsöverskridare som byggde broar mellan arabvärlden och väst,  och är mycket saknad i de båda världar där hon verkade, London och Libanon – fast egentligen var hela världen hennes scen.

Fredagens krönika i P1 OBS kulturkvarten tillägnade jag Mai genom att berätta om hennes bok Leaving Beirut, en annorlunda och spännnade självbiografi, vilken gavs ut kort efter hennes död. Du kan läsa krönikan här:

 

 OM SÅRADE EGON OCH FONTÄNER SOM SPRUTAR BLOD

 

Året är 1965 och vi befinner oss i ett klassrum i Beirut. 12-åriga Mai är sprickfärdig av stolt förväntan. Hon är ett av klassens ljus och helt övertygad om att hennes stjärna kommer att lysa ännu starkare när madame Nomy, läraren i franska, har läst hennes senaste uppsats.

Mai är särskilt nöjd med slutet på sin uppdiktade historia. I uppsatsen blir hon utsatt för ett oskyldigt men skrämmande spökeri som hennes vänner iscensatt. När kamraterna skrattar åt hennes tårar och rädsla, ger hon sig själv ett heligt löfte: Rättvisa ska skipas! Vännerna ska dyrt få betala för att ha förödmjukat henne. Offret har blivit en hämnare.

 

Men applåderna från madame Nomy uteblir helt. Lärarens redan smala ögon blir tunna som streck när hon kallar fram Mai. ”Hämnd”, säger madame Nomy med avsky i rösten. ”Jag är besviken på dig. Något fegare eller mer lågt finns inte i det mänskliga beteendet”.

I Leaving Beirut – att lämna Beirut – av författaren och konstnären Mai Goussoub finns hämnden och martyrskapet som en blodig tråd genom boken – och hur svårt det är att bryta den onda cirkeln som bara föder mer förödmjukelse, smärta och död. Boken, som blandar det självbiografiska med berättelser från inbördeskrigets Beirut och filosofiska betraktelser, kan också ses som ett öppet brev till Madame Nomy, den fransk-judiska läraren, vars lektioner blev en sorts vaccin mot allt hat, fanatism och svart-vita tolkningar av verkligheten. ”Om jag inte hade varit din elev, frågar sig Mai, och lärt känna människan och hennes psyke genom litteraturen som du fick mig att älska, skulle jag då också ha blivit en av de besatta, låtit mig drivas av principer, så kompromisslösa, att slutet inte kunde bli något annat än våldsamt och förfärligt?

 

Mai Goussoub gick hastigt bort i våras, endast 54 år gammal. Hon var en sällsynt levande människa och en förebild för alla – i Libanon och resten av världen – som vill bygga ett samhälle bortom politik, sekter och religion, och bereda plats för en kultur som inte känner några språkliga eller etniska gränser, där Öst och Väst kan mötas. Själv stod Mai med ett ben i varje värld. ”Jag känner mig främmande i städer som inte lider av en identitetskris; som bara äger tydliga och lokala minnen, enkla att läsa av. Jag behöver vilda korsningar och färger som kolliderar för att känna att jag passar in.”

 

När inbördeskriget bröt ut i Libanon 1975 lämnade Mai sin kristet borgerliga bakgrund och bosatte sig på den andra sidan, i ett fattigt muslimskt – palestinskt område. Där byggde hon upp en sjukstuga och använde sin egen bil som ambulans för att rädda sårade och skadade från Beiruts krigshärjade gator. En dag träffades bilen av en bomb och Mai blev själv svårt sargad. Hon riskerade att förlora synen på sitt ena öga och skickades till Europa för vård, men ögat gick inte att rädda. Mai stannade i Europa, hon bosatte sig i London, studerade konst, med tonvikt på skulptur, och njöt av friheten i den brittiska huvudstaden. Det var bara en sak hon saknade: En riktigt bra bokhandel för arabisk litteratur. Så kom Al Saqi till, bokhandeln och förlaget som blivit kända för att ge ut den mest spännande och vågade litteraturen om Mellanöstern och arabvärlden. Utan Mai Goussoub och Al Saqi skulle många banbrytande böcker på arabiska om feminism och sexualitet aldrig ha publicerats, och det finns nog en del som fortfarande inte har hämtat sig från utgivningen av romanen Menstruation – en sanslös historia om en fundamentalist som påstår att han kan sniffa sig till om en kvinna har en ”ren” eller ”oren” dag.

 

När Mai har förankrat sig i London vill hon inte se sig om. Hon vill glömma Beirut och sitt förflutna. ”Jag försökte byta skinn”, skriver hon i boken. ”I flera år tog jag avstånd från allt som hade med politik att göra. Länge leve eskapismen! blev mitt nya slagord. Jag hyllade varats lätthet, det lustfyllda och glada, och jag målade mina skulpturer i guld och silver och mina egna läppar i rött – allt för att trotsa och motarbeta de mörka minnena från Libanon”.

Naturligtvis håller det inte i längden. Mai inser att hon egentligen aldrig har lämnat Beirut, eller är det staden som aldrig har lämnat henne? Hon återvänder, med grävarens spade i handen och frilägger minnen och händelser, som inte bara påverkat henne själv utan landet i stort. Och som än idag fortsätter att styra dess invånare.

 

Leaving Beirut predikar inga lösningar. Mai Ghoussoub vill att läsaren ska dra sina egna slutsatser av bokens berättelser. Själv bär jag med mig bilden av den unga kvinnliga självmordsbombaren Noah och Martyrernas fontän – ett monument som uppförs i början av inbördeskriget – och som inte sprutar rent, klart vatten utan en rödfärgad vätska som ska föreställa blod. Noahs hjältemod och martyrskap firas hela natten vid fontänens röda vatten. ”Vi ska finna vår väg genom en ocean av blod” klottras det på Beiruts husväggar 1976.

Samma slagord sprids idag. Längtan efter martyrer och hjältar är densamma. Liksom ropen på hämnd och död. Förnuftets röster lyckas sällan göra sig hörda när hopen börjar skräna. Mai Ghoussoub beskriver den moderna arabiska poesin som ”översvämmad av dikter om sårade egon” och jämför dagens olyckliga muslimska värld, med sin svaga självkänsla och sitt stora behov av hjältar, supermän och martyrer, med en annan olycklig och miserabel tid – det kristna Spanien på 1000-talet. Då var rollerna ombytta. Muslimerna, som upplevde en höjdpunkt i sin civilisation, kunde den gången unna sig att vara öppna, generösa och toleranta mot sin omvärld. Den gången fanns istället behovet av martyrer i den kristna världen.

 

Tron på blodets väg hittar ständigt nya medlemmar. ”Men vår enda plikt mot de döda”, säger Mai Ghoussoub, och använder sig av ett gammalt arabiskt ordspråk, ”det är att odla vår förmåga till medkänsla”.

  The Olive survival kit

        

2 kommentarer

Filed under Kultur, Kvinna, Mellanöstern

2 responses to “Mai Ghoussoub: Tomrummet efter en rebell

  1. Janna

    Vilken bra text mamma! Man blir verkligen sugen på Mai Ghoussoub o i sin tur hennes bok, ”Leaving Beirut”.

  2. Den vill jag också läsa.
    Vill inte heller känna hämnd och bitterhet – vad leder det till? Vilka problem löser man?
    Fast jag kan förstå känslor av hämnd när den man älskar har sårats.
    Läste ”Som om jag inte vore där”, av Slavenka Drakulic http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=917297804X
    – om en bosnisk kvinna som just fött barn på Danderyds sjukhus, ett barn hon inte vill ha. Barnets far är en man som utnyttjat henne på det läger hon internerats på under kriget i det forna Jugoslavien.
    Den boken handlar också om att försonas – trots allt man har varit med om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s