Jag tänker på 13-årige Muhammed i Nahr El Bared

Tusentals människor flyr från flyktinglägret Nahr El Bared. Ett 100-tal människor har förlorat livet, många är skadade. Jag tänker på 13-årige Muhammed som jag intervjuade för ett år sedan. Hur har det gått för synskadade Muhammed och hans familj? Finns Muhammed bland dem som lyckats ta sig ut ur lägret, eller sitter han fast i Nahr el Bared? Här följer min intervju med Muhammed, om hans liv och drömmar. Den återfinns i en större rapport publicerad av Rädda barnen om palestinska barns liv i Libanon. Jag träffade Muhammed på ungdomscentret där han över på elorgeln varje dag.

muhammed-i-nahr-el-bared.jpg

”Jag blir ledsen när vuxna retas med mig eller är elaka. Det gör inget om barn är dumma, för de vet inte bättre. Men en vuxen bör förstå mitt problem och inte förödmjuka mig”.  Muhammed, 13 år. 

Oron börjar sprida sig bland fritidsledarna på ungdomscentret. Vart har Muhammed tagit vägen? Han skulle ju ha kommit redan för en halvtimme sedan. När 13-åringar är försenade blir man inte skärrad i första taget, men Muhammed är blind sedan födseln och går den långa vägen mellan skolan och ungdomscentret helt ensam. Kanske han har gått hem först? föreslår en av ledarna och ringer till Muhammeds familj. Men där finns inte pojken heller. Enda resultatet av samtalet är att oron nu har spridit sig till mamman som ängsligt ropar i telefonen: ”Tänk om min pojke har fallit ner i ett hål på gatan och skadat sig!”

I samma ögonblick kliver Muhammed in genom dörren till centret. Vi drar en suck av lättnad när vi ser att han är välbehållen. Men Muhammed tycker att vi har jagat upp oss i onödan. Han vill inte bli behandlad som en liten unge.

-Mamma är alltid orolig för mig, säger Muhammed. Så fort jag är lite försenad brukar hon skicka ut någon att leta efter mig. Jag brukar säga till henne: ”Oroa dig inte för mig. Jag kan ta vara på mig själv!”

Muhammed bor med sex systrar, en yngre bror och sina föräldrar i flyktinglägret Nahr el-Bared i norra Libanon. Han delar sitt handikapp med två av systrarna, Ola, 16, och Rawiya, 20 år. Många familjer i lägret skulle skämmas för att ha tre synskadade barn, till och med kanske försöka gömma undan dem, men Muhammeds föräldrar har aldrig gjort någon skillnad på sina sju barn. Alla uppmuntras att vara aktiva, utveckla sina intressen och lyckas med sina studier i skolan. Muhammed upplever inte att han är handikappad.

-Jag känner mig inte det minsta annorlunda från andra jämnåriga, säger Muhammed. Det finns kanske klasskamrater som upplever att det finns en skillnad mellan oss, men jag kan inte känna den.

-Jag vill inte bli behandlad på något särskilt vis, fortsätter Muhammed. Jag vill bli bemött som alla andra människor. Och jag vill absolut inte att folk ska tycka synd om mig.

Sina första fem skolår tillbringade Muhammed på en skola för blinda och synskadade i Beirut. Till Beirut tar det ett par timmar med bil från Nahr el-Bared, så Muhammed tillhörde skolans internatelever och åkte bara hem på loven. Han längtade ofta efter sina föräldrar, men det hjälpte att Ola och Rawiya också bodde på skolan. Muhammed stormtrivdes på skolan. Lärarna var specialutbildade och undervisningen var anpassad efter hans särskilda behov. Men förra året tvingades Muhammed sluta skolan.

-Jag fick inte gå på skolan längre för UNRWA, berättar Muhammed. Pappa säger att de inte hade råd att betala för mig längre, och vi har inte heller några pengar. Så jag fick flytta hem och börja på skolan här i lägret istället.

Muhammed är glad över att vara hemma hos familjen igen. Men han saknar sina klasskamrater och skolan i Beirut. Han tycker inte att han lär sig lika mycket i lägrets stökiga och överfulla UNRWA-skola, särskilt inte i favoritämnena matematik och naturvetenskap. Vissa lektioner finns inte ens längre på schemat. Mest av allt saknar Muhammed musiktimmarna. När han fick sluta i Beirut hade han spelat fiol i två år och skulle få vara med i en musikgrupp.

-Jag saknar fiolen, säger Muhammed. Nu är jag rädd för att jag glömt hur det är att spela. Här i lägret finns inga fioler. Min pappa letar efter en fiol till mig, men jag tror inte vi har råd. En fiol är dyr, den kostar nästan tvåtusen kronor.

Nu har el-orgeln på ungdomscentret fått ersätta fiolen. Varje eftermiddag efter skolan övar Muhammed på orgeln. En lektion med Wajdeh, den unge fritidsledaren som lär honom nya låtar ska äga rum om en stund, bara strömmen kommer tillbaka. Den kommer och går hela tiden, precis som i Libanons alla flyktingläger. Åtgärdslistan för att förbättra Nahr el-Bared är lång, till de mest akuta problemen hör trångboddheten och avloppet som rinner rakt ut i havet, där barnen badar på sommaren och lägrets fiskare vittjar sina nät. Men Muhammed ser inte bristerna, allt som är eländigt, grått och fult i lägret. För honom är Nahr el-Bared en vacker plats.

-Jag känner mig hemma här, säger Muhammed. Om jag åker till en annan plats tror jag inte att jag kommer att tycka att där är lika fint.

Muhammed hittar nästan överallt i Nahr el-Bared. Ibland går han vilse, men det är lätt hänt i myllret av gränder. Sedan han var sex har föräldrarna låtit honom klara sig på egen hand i lägret. Muhammed har aldrig använt någon vit käpp som stöd, han känner inte att han behöver någon. Hans omvärld vilar inte i ett kompakt mörker. När han är ute och går framträder hus, bilar och människor som skuggor längs hans väg. Men det har hänt att han ramlat ner i hål som håller på att grävas i gatan, och han stöter ofta till folk. Muhammed har lärt sig att det finns vuxna som inte tar minsta hänsyn till hans handikapp.

-Ibland låter de riktigt elaka och skriker: ”Se dig för, ditt jäkla blindstyre!” Jag bryr mig inte om när barn retas eller säger elaka saker, för de vet inte bättre. Men en vuxen bör förstå mitt problem och inte förödmjuka mig.

Muhammed skulle önska att han fick möta fler hjälpsamma vuxna när han tar sig fram i lägret. Det finns inga ordentliga trottoarer vid gatorna, så Muhammed måste röra sig ute bland trafiken. Största problemet är att korsa en gata utan hjälp. Då måste han lita helt till sin hörsel.

-Jag lyssnar efter bilarna bland alla ljuden, säger Muhammed. Men ibland är det jättesvårt. Lägrets el-generatorer brummar ofta så högt att jag inte är säker på om jag hör bilarnas motorljud, fastän jag koncentrerar mig allt vad jag kan. Då är jag rädd att jag ska bli överkörd när jag går över gatan.

Muhammed använder också känseln för att ”se” sin omvärld. I mötet med människor kombinerar han hörseln och känseln för att få en bild av vem personen är. Han vet inte hur det fungerar, men han vet exakt hur hans vänner ser ut. Och om det handlar om en ny människa gömmer det sig mycket information i ett handslag.

-Jag kan direkt avgöra vad det är för person, säger Muhammed. Jag lägger märke till hur personen trycker min hand, formen på handen, hur beröringen känns. Och då vet jag om det är en glad eller ledsen, bra eller dålig människa.

Nu har strömmen kommit tillbaka och Muhammed vill sätta igång och spela på el-orgeln. Det gäller att passa på och öva till nästa strömavbrott kommer. Men innan Muhammed försvinner in i rummet där el-orgeln väntar på honom, ber jag honom berätta vad han vill göra i framtiden. Hur ser hans planer ut?

-Jag vill fortsätta studera, säger Muhammed. Kanske fortsätter jag till universitetet, som min syster Rawiya. Annars kan jag ju alltid hålla på med musiken.

muhammed-spelar-piano.jpg

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s