Ett år efter den egyptiska revolutionen: ska revolutionen fortsätta eller firas?

Vår portvakt Sayed förvånade mig ordentligt imorse.

För ett år sen, när upproret mot Mubaraks diktatur startade, vågade sig Sayed inte ner till Tahrirtorget. Sayed är en klok och god människa, och i likhet med de flesta egyptier gillar han inte konflikter. Under de arton dagar som det tog för demokratianhängarna att fälla Mubarak, fortsatte Sayed att följa de dramatiska händelserna från sitt träskjul vid Nilen i Imbaba, en av Kairos fattigaste stadsdelar.

Idag stod Sayed framför mig och sa: ”Vi ses på Tahrirtorget”.

Inför ettårsdagen av revolutionen har det skickats ut två inbjudningskort. Militärrådet, SCAF, som styr Egypten efter Mubarak, lockar med militära parader, flyguppvisning, fyrverkerier och medaljer till revolutionens offer. För att ingen egyptier ska missa firandet, har militärrådet upphöjt 25 januari till en nationell helgdag.

Ett helt annat inbjudningskort har skickats ut av militärrådets motståndare, aktivisterna som menar att det finns inget att fira. Revolutionen är långt ifrån över. Mubarak må sitta bakom galler, men regimen består. Kraven på frihet, bröd och social rättvisa är lika aktuella idag, som för ett år sen. Och därför riktar aktivisterna istället följande uppmaning till det egyptiska folket: FORTSÄTT revolutionen.

Portvakten Sayed ska gå till Tahrirtorget idag. Men inte för att fira. ”El Moshir är ingen bra människa”, säger Sayed och menar fältmarskalk Tantawi, mannen som lyckats hålla sig kvar vid makten längre än de flesta, först i tjugo år som Mubaraks försvarsminister och nu som ledare för Egypten, en post med en mycket oklar tidsgräns. ”El Moshir är som Mubarak”, säger Sayed. ”Han måste bort”.

Att Sayed och hans vänner från fattiga Imbaba går till Tahrirtorget för att demonstrera och inte fira, pekar på två saker som hänt under det senaste året. Dels att militären – som förra januari försvarade demonstranterna mot Mubaraks polisvälde och därmed vann folkets kärlek – genom de senaste månadernas övervåld mot samma demonstranter har lyckats förskingra det mesta av sitt förtroendekapital. Dels att aktivisterna inte är så isolerade från vanligt folk som det ofta framställs, utan verkligen har lyckats nå ut och höjt det politiska medvetandet hos människor.

Samtidigt växer förvirringen. Vem är vän och vem är fiende till revolutionen? Och kan man verkligen kalla det för en revolution, om inget har förändrats i grunden? De allra flesta man pratar med, från taxichaufförer till slipade debattörer, har svårt att formulera hur ett framtida Egypten kommer att se ut. Istället hopar sig frågorna: Kommer militärrådet och dess ledare, fältmarskalk Tantawi, att hålla sitt ord och utlysa presidentval i juni? Och hur blir förhållandet mellan det nyvalda parlamentet och militärrådet, kommer militären att behandla parlamentet som en knähund, utan makt att fatta egna beslut?

För två dagar sen öppnade parlamentet. Det var en stor dag för islamisterna, som efter ett demokratiskt val kunde sätta sig på tre fjärdedelar av stolarna i folkförsamlingen. På väg in till sitt nya uppdrag möttes de folkvalda av demonstranter som ville påminna om 25-januari-revolutionens krav: Bröd, frihet och social rättvisa. På plakaten kunde man också läsa ”Ned med militärstyret”, och uppmaningar till militärrådet att överlämna makten till parlamentet. Men många av demonstranterna litar inte på de folkvalda islamisterna. Idag, på årsdagen av den egyptiska revolutionen, har Muslimska brödraskapet slutit upp kring militärrådets uppmaning att revolutionen ska firas. Något som fått unge författaren Osama Dorra att se rött. Osama är avhoppad medlem från det Unga brödraskapet. ”Ett av mina mål när jag demonstrerar på Tahrirtorget den 25 januari, är att sätta stopp för kohandeln som pågår mellan Brödraskapet och militärrådet”, sa Osama när jag pratade med honom häromdagen.”Brödraskapet måste välja, antingen är de för eller mot revolutionen”.

Vad kommer då att hända idag?

Många är oroliga för sammandrabbningar, att egyptierna – som stod så enade för ett år sedan – kommer att splittras mellan militärstyrets firande och aktivisternas krav på fortsatt revolution. ”Jag håller med om att vi har en lång väg kvar”, säger studenten Radwa Fouad, som samtidigt vill fira revolutionen, men inte på militärens villkor. ”Vi störtade en diktator. Vi har lyft på locket till den stinkande soptunnan som var den gamla regimen, bara det är värt att fira”, säger Radwa.

Själv kommer jag aldrig att glömma Tahrirtorget för ett år sedan. Solidariteten och enheten. Hur människor, oavsett klass, kön och religion, förenades i en enda gemensam önskan om frihet och att få leva ett anständigt liv. För många blev de arton dagarna på torget en kompass, som pekade ut riktningen för det NYA Egypten. Men som en kvinnlig aktivist uttryckte saken:  ”I ett komplicerat land som Egypten gör man inte revolution på arton dagar. Här får man räkna med att det tar minst tio år, innan vi är färdiga.”

                                       Tahrirtorget 25 januari 2012, på ettårsdagen efter revolutionen.

 

 

VAD HÄNDER 25 JANUARI?

Det känns inte som det var så länge sedan den frågan ställdes här i Egypten.

Vid denna tiden för exakt ett år sedan var de flesta bedömare tvärsäkra på sitt svar: ”Inget särskilt kommer att hända. Det blir den gamla vanliga skaran av hundratalet demonstranter som möter upp, de kommer att ropa sina slagord och därefter går alla som lyckats undkomma att bli arresterade hem till sitt, som det brukar vara”. Numera vet hela världen hur fel vi hade, ja, jag skriver ”vi”, för jag tillhörde dem som totalt missbedömde hur beredda egyptierna var att göra uppror och kasta av sig oket från Mubaraks hatade regim.

Idag, när revolutionen snart ska fylla ett år, frågar sig egyptierna på nytt: ”Vad kommer att hända den 25 januari?” Men förra årets tvärsäkerhet har ersatts av ett berg av frågetecken, för varje dag växer osäkerheten inför utvecklingen och de flesta egyptier – från taxichaufförer till debattörer – medger att det nuvarande läget är svårtolkat och upplevs som ytterst förvirrande. Ingen vet vart Egypten är på väg, inga klara besked har getts om vad islamisterna tänker göra med sin valseger, vem som kommer att bilda regering, när presidentvalet ska äga rum, och om det sittande militärstyret – SCAF – tänker behålla makten eller ej.

Det är ett splittrat Egypten som är på väg mot ettårsdagen av den egyptiska revolutionen: Vem kan man lita på? Vem är vän och vem är fiende till revolutionen? SCAF har bjudit in nationen att fira den egyptiska revolutionen, ett initiativ som stöds av valets segerherre, Muslimska brödraskapet. Men de unga aktivisterna som fortsatt protesterna efter Mubaraks fall menar att det inte finns något att fira. ”Vi gjorde uppror för att få frihet, demokrati och social rättvisa”, säger unge författaren Osama Dorra. ”Men i grunden har ingenting förändrats, Mubarak har avgått men regimen sitter kvar. Jag kommer också att gå till Tahrirtorget, men inte för att fira. För mig är inte revolutionen över, den måste fortsätta tills vi fått igenom alla våra krav.”

Unga studenten Radwa Fouad vill inte tvingas välja sida. ”Jag håller med om att vi har en lång väg kvar. Men jag vill ändå fira att vi gjorde uppror, jag tycker faktiskt att vi har uppnått en hel del”, säger Radwa som är lycklig över att hon fått vara med om revolutionen. Till det positiva som skett, menar Radwa, är att folk inte längre blint följer överheten, idag är man mer medveten om det som pågår och vill veta mer. ”Vi har lyft bort locket till den stinkande soptunnan som var den gamla regimen, bara det är värt att fira. Och inte minst bör 25 januari vara en dag när vi hedrar de tusen människorna som offrade sina liv för friheten.”

Vad kommer då att hända 25 januari?

De flesta menar att revolutionens årsdag inte har plats för både militärstyrets påbjudna firande och aktivisternas krav på fortsatt revolution, risken för sammandrabbningar är uppenbar. Vad jag tror? Jag lärde mig min läxa förra året. När det gäller Egypten bör man inte längre göra några tvärsäkra förutsägelser. Allt tycks för stunden vara möjligt.

Egyptiska valet fortsätter: Vem skickas till parlamentet? Bananen, Skjortan eller Trafikljuset?

Nu, efter en månads intensiv valkampanj, börjar jag känna igen folket som vill ta plats i det nya egyptiska parlamentet. På väg till grönsakshandlaren vid Midan Kit Kat, torget där jag bor, bombarderas jag av valpropaganda från alla håll: banderollerna fladdrar i luften, väggarna är tapetserade med affischer och på varje lyktstolpe möter man porträtten av kandidaterna som vill ta plats i det nya egyptiska parlamentet.

 

Egentligen är det inte politikernas ansikten jag fastnat för, utan deras symboler. Idag, när den andra valomgången drar igång i Egypten, är avgörandets stund inne för Bananen, Kaffekitteln och Skjortan. Likaså för Rosen, Kniven och Stridsvagnen. Kanske låter inte väljaren sig påverkas av symbolerna, som är nödvändiga i ett land där många fortfarande inte kan läsa och skriva. Men symbolernas makt är som bekant stor, om jag själv hade fått välja mellan Nefertiti och Mikrovågsugnen, hade jag självfallet tagit den sköna drottningen som min symbol. Några kandidater har också protesterat högljutt mot symbolerna de blivit tilldelade. Att vara manlig politiker i Egypten och tvingas bli representerad av en klänning, är inte populärt. Än värre är det troligtvis för den kvinnliga valkandidaten som fick en raket som sin symbol. I folkligt tal förknippas raketen med en prostituerad. Men mindre fantasieggande symboler som kylskåp, transistorradio och matberedare, kan bidra till att ge en kandidat några extra röster. Sedan en salafist lovade väljarna kylskåp, betalda bröllop och pilgrimsresor till Mecka, ryktas det att en del av landsbygdens analfabeter fått för sig att symbolerna inte bara representerar kandidaten. De visar också vad politikern ger i tack för en röst. Och då lär en banan inte räcka långt.

 

Egyptens folk är fattigt, av dess 80 miljoner invånare lever många familjer på ett par hundra kronor i månaden. Att valet hittills har gett de islamistiska partierna 70% av rösterna är inget att förvåna sig över. Under Mubaraks regim, som i stort sett struntade i medborgarnas välfärd, har det Muslimska brödraskapet fungerat som många egyptiers försäkringskassa. Brödraskapets medlemmar betalar 5% av sin lön till organisationen, ett system som starkt bidragit till valframgången. De ultrakonservativa salafisterna, med stöd från Saudiarabien, saknar inte heller medel, men deras vallöfte slår alla andra erbjudanden: Rösta på oss och du kommer till himlen! Ett löfte som förstås lika mycket är ett hot, att lägga sin röst på ett icke-islamiskt parti stänger dörren till det åtråvärda himmelska paradiset. Salafisterna kom tvåa i första valrundan, efter de moderata muslimerna i Brödraskapets Frihets- och rättviseparti.

 

I den andra valomgången är 18 miljoner egyptier röstberättigade, vilket är fler än i den första. Det råder mycket förvirring kring valet. Väljarna går vilse bland alla nya partier, tidigare helt okända kandidater och de många symbolerna. Kristna, mindre välorienterade väljare, har av misstag röstat på salafisternas parti An-Nour, vilket betyder ”Ljuset”, i tron på att partiet representerar jungfru Maria, som i Egypten också kallas för ”Ljusets Moder”, Omm Nour.

 

Vår portvakt Sayed frågade mig igår: ”Vem ska jag rösta på, tror du att den här mannen är bra?” Sayed visade mig ett flygblad med ett porträtt av en salafist, helt klädd i vitt, renhetens och oskuldens färg. Salafistens symbol var ett påslaget trafikljus. Trafikljuset lyste rött. Salafister och andra bokstavstrogna extremister är alltid bättre på att stoppa och förbjuda än att tillåta. Egyptierna är ett religiöst folk, kanske mer än vad vi ibland vill tro. Men samtidigt är man mycket tillåtande. Så frågan är om de levnadsglada egyptierna vill slå in på en väg med trafikljus som har fastnat på rött, och aldrig slår om till grönt.

 

 

 

 

 

 

Även publicerad i Helsingborgs Dagblad.

Nu trycks en ny upplaga av min fotobok Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution

Redan efter sex månader trycks fotoboken Tahrir Square – The Heart of the Egyptian Revolution i en ny upplaga. ”Alla böcker vi gett ut om den egyptiska revolutionen säljer oerhört bra, intresset är stort”, säjer Neil Hewison, min förläggare på AUCpress i Kairo. Här i Kairo finns boken att köpa i AUCpress egen bokhandel vid Tahrirtorget och hos Diwan. I Sverige finns den på Medelhavsmuséet i Stockholm. Den går också att beställa från Bokus och Amazon.

Så här skriver jag i mitt förord till boken:

I couldn’t believe it. I arrived at Tahrir Square without my camera. It was taken at one of the many checkpoints I had to make my way through in Cairo’s downtown area. The center of the city looked like a war zone after a week of clashes. Not all the checkpoints were friendly, and my pulse ran high. Some of them were governed by pro-Mubarak supporters who didn’t want any foreigners, and especially not journalists, to meet with the protesters at Tahrir.

No camera. And here I was finally, eager to see with my own eyes an uprising that until then I had only been able to follow from a distance.

The Egyptian revolution had started while I was busy doing other things. The day before 25 January I was in Amman to open my photography exhibition Gaza Graffiti, and people asked if I thought a large number of people would join the call for protests in Egypt. “I’m afraid not,” I said, and recalled earlier attempts to mobilize people, when tens of thousands had signed the protests on Facebook but only a handful showed up for the demonstrations.

I was totally wrong. Tuesday 25 January was to become the starting point for the Egyptian Revolution. I’ve been reporting from the Middle East for so many years, and still I didn’t manage to read the writing on the wall. The fact that Cairo has been my base for ten years didn’t help either. I should have listened more carefully to Mohammed, the young man I shared a cab with before I left Cairo for Amman. He was totally convinced that the time was ripe, and said: “Tunisia was first, now it’s Egypt.”

When I had recovered from the initial shock of having my working tool taken from me, I started to explore the square. I was surprised to find Tahrir such a welcoming place: it was like being rescued on a peaceful island in a frightening sea. From the media coverage of the first week’s events at Tahrir, I was expecting more of a conflict scene in the stereotyped way we are used to seeing from the Middle East; a square filled with angry young Muslim men. Instead, I found myself in the middle of a well-organized festival of freedom, brimming with creativity and solidarity, and with people from all walks of life, young and old, Christian and Muslim, men and—lots of women.

Behind the protective barricades surrounding Tahrir, I was introduced to an Egypt I knew existed but never had seen so freely expressed, and by thousands of people at the same time. My heart swelled and I was swept away by the happy and hopeful atmosphere. Today I’m glad I didn’t have a camera the first hours at the square; in a way I think I got closer to the general feeling at Tahrir; with a camera you tend to focus more on certain events and people you want to capture. In the end I was lucky to run into a friend and colleague, Cecilia Uddén from Swedish Radio. She offered me her small pocket camera and I was able to start taking the first pictures that eventually became this book.

I followed the people of Tahrir for twenty-one days, from 4 to 25 February. When I started documenting the square the Revolution had been going on for a week, the situation was still tense, the army had moved in and surrounded Tahrir Square with their tanks, but people were not ready to fully trust them; the previous two days of violent attacks by pro-Mubarak gangs had stained the square with the blood of many freedom seekers. But Friday 4 February, which was announced as the “Day of Departure,” became a turning point. Huge crowds gathered again at Tahrir Square and all over Egypt, calling for President Mubarak to leave. The Square was injected with a renewed strength and hope, brought there by the increased numbers of whole families, men and women who came to Tahrir Square to fight for freedom and a better life together with their children.

When I moved around the square I realized to my amazement that the crowd was much more than a protest. I had never witnessed such a demonstration in all my life. The mass gathering at Tahrir Square was not just a rally, a whole community had sprouted up in the center of Cairo. Everything had its place at Tahrir Square. Beside the “tent city,” where the protesters slept who protected the square during the nights, there was a field hospital, there were centers for information, for distributing food, tents and blankets, scribes ready to write slogans at your request, an art corner, slogan exhibits, a blogger’s tent, an open-air place for reading newspapers, and even a kindergarten.

I looked around, almost in disbelief, asking myself “How is it possible?” So many people at the same place, almost standing on top of each other, and nobody is getting irritated, no sound of quarreling, no stress, no litter on the ground, everything in order and kept together by something I can only describe as a mutual sense of solidarity, equality, and—sheer happiness. Maybe it could also be described as a true vision of democracy. Democracy, a word that to most of us has been emptied of its real meaning. Tahrir Square—the heart of the Egyptian Revolution—reminded us all again what democracy is all about: to participate, to be an engaged and vital part of a society. Whoever we are and wherever we come from, oppressed or just comfortably tired and uninspired, the people of Tahrir not only showed us that it is possible to act, they showed the way to a better, more equal and happy future.

Kairos väggar efterlyser brutal säkerhetspolis.

Förra veckans sammandrabbningar mellan demokratianhängarna och säkerhetsstyrkorna krävde mer än 40 döda och tusentals skadade. Läkarna på Tahrirtorgets fältsjukhus larmade om svåra skottskador mot huvud och ögon; flera demonstranter riskerade att förlora sin syn. Någon dag senare började en video cirkulera på internet som visar hur en medlem ur säkerhetsstyrkorna medvetet skjuter mot ögonen på obeväpnade demonstranter. Det dröjde bara några timmar så sprayades säkerhetspolisens ansikte på Kairos väggar, med texten: WANTED. Död eller levande.

Idag gömmer sig säkerhetspolisen, som identifierats som Mohamed Sobhy El-Shennawy, förste löjtnant i säkerhetsstyrkorna. Inrikesministern har meddelat att löjtnanten ”förr eller senare” kommer att arresteras. Troligare är att han redan finns i säkerhet bakom den nya muren som det hatade inrikesministeriet byggt de senaste dagarna, för att skydda sig mot folkets vrede – och insyn.

FRÅN TAHRIR TILL VALURNORNA

Domaren Gamal Mansour och goda vännen Mona Helmi, känd TV-profil, demonstrerar på Tahrirtorget.

”Det finns ingen motsättning mellan att demonstrera på Tahrir och rösta i valet”, säger Mona Helmi, känd TV-profil när jag möter henne i folkmassan på torget. Mona demonstrerar i fint sällskap, när hennes vänner presenterar sig får jag än en gång bekräftat att Tahrirtorget samlar människor från samhällets alla skikt. Monas fyra vänner befinner sig högt upp i den egyptiska klasspyramiden. Vi står och pratar framför en vägg med ett graffitiansikte som skriker: ”Vi ger inte upp”. Kvartetten består av Gamal Mansour, domare i högsta domstolen, advokaten Magdi Rashid, ex-generalen Tarek och hans frispråkiga fru Iman.  Paret vill inte uppge sitt efternamn eller vara med på bild, fastän generalen lämnade sin post för tre år sedan finns rädslan för repressalier. ”Tack gode gud att jag inte jobbar på inrikesministeriet längre”, säger mustaschprydde Tarek, som döljer sig bakom ett par stora solglasögon. ”Det är hemskt att tänka på det, men då hade jag beordrats att stoppa protesterna. Nu kan jag istället delta i revolutionen”.

Sällskapet är överens om vikten av valet. Åsikterna om dess tidpunkt går däremot isär. Domaren Gamal, vars kår övervakar den sex veckor långa valprocessen, är nöjd att folk nu ska få ta ett första steg mot demokrati. ”Landet behöver stabiliseras”, säger Gamal och hinner knappt avsluta meningen förrän han blir avbruten av Mona och Iman som menar att det är vansinnigt att genomföra val medan protesterna fortfarande äger rum mot SCAF, militärrådet som de facto styr landet. ”Många drar sig för att gå ut och rösta i det här kaoset”, säger Mona. ”Valet skulle ha skjutits upp minst i två veckor”.

Studenten Sama’a delar ut valpropaganda för Ibrahim al Aboudy, en av valets mer än 6000 oberoende kandidater.

 

När jag besöker vallokalen på Ramsisgatan i centrala Kairo möts jag inte av köerna som det rapporterades om tidigare på morgonen, det är glest mellan de röstande som skyndar in och ut genom porten som bevakas av soldater. Unga studenten Sama’a delar ut valpropaganda för en oberoende kandidat vars symbol är ett ånglok; användandet av olika symboler är ett stöd för landets många analfabeter.

Glädjande nog är det lika många kvinnor som män som kommer ut från vallokalen, och de rör sig inte i skilda köer som vid andra röstlokaler i Kairo. Professor Heba Handussa visar glatt upp den blåfärgade spetsen av pekfingret, beviset på att hon röstat. ”Jag vill se fler kvinnor och unga människor i politiken”, säger Heba som avslöjar att hon lagt sin röst på Kotla Masria, ett block av sekulära partier till vänster om mitten, där bland annat Tahrirtorgets unga aktivister och socialdemokratiska partiet ingår.

Heba Handussa

Muslimska Brödraskapet förväntas stå som den stora vinnaren om sex veckor, när alla tre valomgångarna är klara och rösterna räknats samman. ”Viktigast är att Egypten får social rättvisa, vi har lidit tillräckligt länge”, säger Hoda Tamam som har lagt sin röst på Frihets- och Rättvisepartiet, som tillhör Brödraskapet. Vad gör du om SCAF inte drar sig tillbaka och lämnar över makten till parlamentet? frågar jag. Helt beslöjade Hoda, vars pigga ögon är det enda som syns genom en springa i det svarta tyget, tvekar inte en sekund med svaret: ”Då går jag tillbaka till Tahrir och stannar där!”

                                                       Hoda Tamam 

Samira och Hanna Barsoun vill ha demokrati och frihet, de röstade på liberala partiet Al Wafd.

TAHRIRTORGET I BILDER. Möt människorna i fredagens miljonmarsch.

Ny miljonmarsch efter en svart vecka. Rapport från Tahrirtorget 25 november.

Idag, när det är tre dagar kvar till det egyptiska valet,  kallar Tahrir-demonstranterna till en ny miljonmarsch. Den blir på många sätt avgörande för den fortsatta utvecklingen. Sedan förra fredagens marsch har protesterna spridit sig till hela Egypten, svåra sammandrabbningar har ägt rum i Alexandria, Port Said, Suez och Assuan mellan demokratianhängare och militärens kravallstyrkor. Det är en svart vecka som krävt 41 döda och mer än 3000 skadade.

SCAF, det militära högsta rådet, drog igår tillbaka kravallstyrkorna och bad om ursäkt för offren som krävts. Ursäkten togs inte emot väl på Tahrirtorget, den uppfattas som höjden av hyckleri och kravet på SCAFs avgång står fast. Fältmarskalk Tantawi och SCAF, som sällan uppträder på TV eller radio, och aldrig kommunicerar direkt med folk, var ovanligt aktiva igår. Mot kvällen kom även meddelandet att Tantawi utsett en ny premiärminister, Kamal Ganzouri, som fått uppdraget att bilda en ny regering. Kamal Ganzouri var premiärminister 1996-99, alltså under Mubaraks regim, men kom på kant med Mubarak och tvingades lämna sin post. Den snart 80-årige Ganzouri är en respekterad person, men som folk säger: ”Vi behöver inte fler gamla avdankade gubbar, nu är det dags med någon ny, som förstår vad folket behöver och vill ha.” Slagorden på Tahrirtorget skanderade: ”Vi vill inte ha honom!”

Valet har helt kommit i bakgrunden i Egypten. Banderollerna med slagorden och porträtten på kandidaterna svajar längs gatorna och söker folks uppmärksamhet, men de känns redan överspelade. Valet har nästan helt försvunnit från den dagliga debatten. Synen på valet är mycket splittrad idag. Många menar att demokratiska och fria val inte kan äga rum så länge fältmarskalk Tantawi och SCAF sitter kvar vid makten, andra linjen anser att valen är ett första steg mot en demokratisk utveckling och därför måste äga rum, trots den rådande krisen.

Redan nu på morgonen, när klockan inte är mer än halv tio i Kairo, har folk redan börjat strömma in på Tahrirtorget och blandar sig med demonstranterna som tillbringat natten på torget. Stämningen på torget påminner om 11 februari, när Mubarak avgick. Tahrir-andan är tillbaka, säger folk på torget. På ett plakat står det skrivet: ”Tack Tantawi, för att du har fört oss samman igen!” Och nog är det så, återigen har ett mini-samhälle uppstått på Tahrir, där det finns plats för alla, män, kvinnor, unga och gamla, rika och fattiga, muslimer och kristna.

Idag fyller den egyptiska revolutionen 10 månader. Men det finns en skillnad från 25-januari-revolutionen. Den här gången har folket på Tahrir enats om att man till varje pris måste agera som en enda kraft, en enda röst. På en jättelik väv, med rubriken TAHRIRTORGETS NYA REGLER, står listan som alla förväntas följa:

1. Det är inte tillåtet att bygga egna scener eller plattformar: vi talar från en och samma scen.

2. Det är inte tillåtet att tala från torget i någon särskild grupperings namn: vi står enade ihop.

3. Tahrirtorget använder bara en mikrofon: vi är en röst.

Längst ner på väven står:

”Vi kämpar samma strid, vi sluter upp kring samma krav:

Värdighet åt alla egyptier! Vi är alla egyptier!”

Revolutionen fortsätter.

Ner med SCAF och alla tjuvarna! säjer graffitin bredvid paret. Tahrirtorget 24 november 2011.

”TROR TANTAWI ATT VI ÄR IDIOTER?”

”Jag är tillbaka för att försvara revolutionen”, säger Hazem Monir. Första gången jag träffade Hazem var under 25-januari-revolutionen. Den unge företagaren från kuststaden Damietta hade sällat sig till tältlägret på Tahrirtorget, fast besluten att inte lämna torget förrän Mubarak hade avgått. När vi möts på torget idag, tio månader senare, är Hazem lika beredd att kämpa för att få bort militärstyret som tog över efter Mubarak.

”När jag kom hem till Damietta efter revolutionen trodde jag att vi skulle bli fria, att Egypten skulle bli ett demokratiskt land”, säger Hazem. ”Men ingenting har blivit som jag tänkt mig”.

Hazem tvingades stänga sin möbelfirma före sommaren. Kunderna blev allt färre med den egyptiska ekonomins nedgång. ”Men till skillnad från andra affärsmän tänker jag inte anklaga revolutionen för att hjulen slutade snurra”, säger Hazem som berättar att han tänker sadla om och utbilda sig till programmerare. ”Många egyptier tänker fortfarande bara på att äta, sova, jobba och gifta sig. Men för mig är friheten viktigast av allt”.

Den här gången har Hazem sällskap av vännerna Tamer och Osama. Medan folk fortsätter att strömma i tusentals till Tahrirtorget sätter vi oss på ett café i närheten. Vännerna diskuterar när de slutade tro på armén. ”Jag var skeptisk redan från början”, säger Tamer som jobbar som apotekare. ”Därför kollar man bakom kulisserna så är det egentligen armén och dess folk som styrt oss sedan 1952, men jag var beredd att avvakta. Vi har alla hoppats att de skulle respektera folkets vilja”. Osama berättar att han för sin del slutade lita på militären redan en månad efter att Mubaraks fall, när arméns soldater första gången efter revolutionen brutalt attackerade fredliga demonstranter. ”Folk har ursäktat armén i det längsta, sagt att de är enkla soldater som inte kan uppföra sig bättre. Men hur kan Tantawi och hans män påstå att de är för revolutionen när de beter sig på det viset mot unga människor som bara vill leva i frihet och demokrati?”

Steg för steg har SCAF, militärens högsta råd, med fältmarskalk Tantawi i spetsen, vidgat sprickan till demokratianhängarna. Vännerna från Damietta berättar att deras tålamod med militären definitivt tog slut den dagen när SCAF beordrade att alla unga kvinnor som protesterade på Tahrirtorget skulle genomgå en oskuldstest. ”Det var fruktansvärt”, säger Hazem och berättar att han grät när han såg intervjun med Samira, en av tjejerna som tvingats genomgå det förödmjukande testet. ”Så många unga har offrat sina liv i revolutionen och så ska något sådant få hända!” säger Tamer upprört. ”Bara det övergreppet från armén förtjänar i sig en ny revolution!”

Hazem, Tamer och Osama förstår inte varför SCAF fortsätter att köra i Mubaraks gamla spår. Tror Tantawi att vi är idioter? frågar de sig. Begriper han inte att vi lika lite idag som igår vill leva under ett despotiskt styre med polisvälde, åsiktsförtryck och korruption? ”Alla vi som har varit med om revolutionen, vi vill i grunden samma sak”, säger Hazem. ”Men armén gör allt för att splittra oss. De har kastat ut oss på en mycket svår och lång väg, full med hål och gropar”.

Nu har Tamer och Osama återvänt till sina jobb och familjer i Damietta. Hazem är fortfarande kvar på Tahrirtorget. I skrivande stund har mer än 22 människor dödats och 1500 skadats i sammandrabbningarna med militären, antalet döda och skadade ökar för varje rapport.

                                       Hazem

Artikeln även publicerad i Helsingborgs Dagblad

VAL I DE GYLLENE MUMIERNAS DAL

Ställ i ordning rummen! Hämta kycklingar och färska grönsaker från stan! Plötsligt har det lilla hotellet i ökenstaden Bawiti väckts ur sin ofrivilliga törnrosasömn. En av kandidaterna till det egyptiska parlamentsvalet, affärsmannen Abdel Moneim Nimr, har plötsligt dykt upp från Kairo med sitt tolv man starka följe. Vid denna tiden för ett år sedan skulle en oanmäld grupp i den storleksordningen inte lyckas hitta några lediga rum i oasen, som är fyndplats för de berömda gyllene mumierna. Bawiti, som är huvudort i Bahariyaoasen, är också porten till den magiska ”Vita öknen” dit människor vallfärdat det senaste decenniet. Men tio månader efter den egyptiska revolutionen har turisterna ännu inte vågat återvända. Varje hotellgäst är en skänk från ovan. Valkandidaten Abdel Moneim Nimr och hans sällskap välkomnas därför med strålande leenden och öppna armar.

Det långa ekonomiska avbräcket är inte Bahariyaoasens enda problem. Mer grundläggande frågor som måste få en lösning är de dåliga vägarna som förbinder oasen med omvärlden, det otjänliga dricksvattnet och den bristande renhållningen i oasen. Till detta kommer en hälso- och sjukvård som inte är värd namnet och en ökande ungdomsarbetslöshet. Det enda som ingen klagar på är skolan, kvalitén på utbildningen har, jämfört med tidigare, ryckts upp de senaste åren. Inga av problemen är unika för Bahariya, det mesta av Egypten har försummats under Mubaraks regim.

Abdel Moneim Nimr har kommit till Bahariya för att värva röster bland oasens invånare. I valet slåss femtifem politiska partier och deras kandidater om 498 platser i parlamentet. Dessutom har bortåt 6 000 icke partibundna anmält att de kandiderar till en plats i den nya folkförsamlingen. Nimr tillhör den senaste kategorin, hans nöjesfält ”Tigerland” drar in tillräckligt med pengar för att han ska kunna driva sin egen kampanj.

”Vill du träffa Abdel Moneim Nimr?” frågar hotellägaren, som vet att jag är journalist. ”Hela sällskapet har tagit plats vid lägerelden i beduinhyddan ute i trädgården” tillägger han och berättar att gästen är mycket frikostig; stora summor har delats ut under dagen till fattiga och sjuka i oasen. Hyddan, som visar sig vara en stor samlingssal byggd i lera och palmblad, är fylld av män i olika åldrar som slagit sig ner på golvets vassmattor. Röken från elden slingrar sig genom palmverket ut i nattens mörker. Det är lätt att identifiera affärsmannen från Kairo; den imposanta kroppen är klädd i en grå stadskostym med breda ränder i silver. Ränderna glimmar till i skenet från elden när Abdel Moneim Nimr sträcker fram handen för att hälsa. ”Nimr”, säger han och lägger till på engelska ”Tiger”, vilket visar sig vara ett av de få orden som ingår i den nyblivne politikerns engelska vokabulär. Nimr betyder ”tiger” på arabiska, därav nöjesfältets namn ”Tigerland”. Stoltheten över efternamnet är uppenbar. ”Kom tillbaka om tio år”, säger Nimr-Tiger självsäkert ”så ska du få se hur fint det har blivit i Bawiti, ja hela Bahariyaoasen. Vägen från Kairo har breddats och fått ny asfalt, sjukhuset är tipptopp, vattnet är rent, och turismen blomstrar som aldrig förr”.

Nästa dag, när jag vandrar i dammet på Bawitis huvudgata, tävlar valbanderollerna som är uppspända på husväggar och mellan telefonstolpar om min uppmärksamhet. Porträtt av allvarliga män svävar över folklivet. Här finns även en reklamduk med Abdel Moneim Nimr. Han blickar presidentlikt över grönsaksförsäljarna som bjuder ut sina varor på trottoaren. ”Jag har aldrig sett eller hört talas om den mannen förut”, säger guiden Mahmoud när jag frågar vad han tycker om Abdel Moneim Nimrs valkampanj i Bawiti. ”Och efter valet kommer han inte tillbaka, tro mig. Han är bara ute efter våra röster”, säger Mahmoud med ett snett leende. Mahmoud väntar på middagsbussen från Kairo, har han tur kanske den för med sig några turister som vill ha en guide till öknen.

Mahmoud har inga större förhoppningar om valet, att det ska leda till några snabba och påtagliga förändringar i Bawiti eller landet som stort. Men samtidigt är han noga med att påpeka att valet är mycket viktigt för honom. ”För första gången är jag med om ett fritt och demokratiskt val, med många olika partier och kandidater att välja bland”, säger han och berättar att han vägrat rösta i två tidigare val eftersom det kändes meningslöst att delta i en process där vinnaren var uppgjord på förhand. ”I det här valet finns det också för första gången flera människor från oasen som kandiderar till parlamentet”, berättar Mahmoud. ”Jag har ännu inte bestämt vem jag ska rösta på, men det blir absolut någon från Bahariya”.

När jag återvänder till hotellet på eftermiddagen möter jag en olycklig hotellägare. Abdel Moneim Nimr och hans stora sällskap har gett sig iväg utan att betala. En klapp på axeln som tack för rummen och de många målen mat, var allt man fick. Rummen är till på köpet svårt nedgrisade. ”Men det värsta av allt”, säger hotellägaren, ”är att Abdel Moneim Nimr är inte färdig med sin valkampanj i Bahariya. Han kommer tillbaka nästa vecka. Med ett lika stort sällskap!”

I beduinhyddan med Nimr-Tigern. Kandidaten till parlamentet står längst till vänster.

Valbanderoll i den lilla ökenstaden Bawiti för Abdel Moneim Nimr.

Guiden Mahmoud köper inte Nimr-Tigerns vallöften.