Ny miljonmarsch efter en svart vecka. Rapport från Tahrirtorget 25 november.

Idag, när det är tre dagar kvar till det egyptiska valet,  kallar Tahrir-demonstranterna till en ny miljonmarsch. Den blir på många sätt avgörande för den fortsatta utvecklingen. Sedan förra fredagens marsch har protesterna spridit sig till hela Egypten, svåra sammandrabbningar har ägt rum i Alexandria, Port Said, Suez och Assuan mellan demokratianhängare och militärens kravallstyrkor. Det är en svart vecka som krävt 41 döda och mer än 3000 skadade.

SCAF, det militära högsta rådet, drog igår tillbaka kravallstyrkorna och bad om ursäkt för offren som krävts. Ursäkten togs inte emot väl på Tahrirtorget, den uppfattas som höjden av hyckleri och kravet på SCAFs avgång står fast. Fältmarskalk Tantawi och SCAF, som sällan uppträder på TV eller radio, och aldrig kommunicerar direkt med folk, var ovanligt aktiva igår. Mot kvällen kom även meddelandet att Tantawi utsett en ny premiärminister, Kamal Ganzouri, som fått uppdraget att bilda en ny regering. Kamal Ganzouri var premiärminister 1996-99, alltså under Mubaraks regim, men kom på kant med Mubarak och tvingades lämna sin post. Den snart 80-årige Ganzouri är en respekterad person, men som folk säger: ”Vi behöver inte fler gamla avdankade gubbar, nu är det dags med någon ny, som förstår vad folket behöver och vill ha.” Slagorden på Tahrirtorget skanderade: ”Vi vill inte ha honom!”

Valet har helt kommit i bakgrunden i Egypten. Banderollerna med slagorden och porträtten på kandidaterna svajar längs gatorna och söker folks uppmärksamhet, men de känns redan överspelade. Valet har nästan helt försvunnit från den dagliga debatten. Synen på valet är mycket splittrad idag. Många menar att demokratiska och fria val inte kan äga rum så länge fältmarskalk Tantawi och SCAF sitter kvar vid makten, andra linjen anser att valen är ett första steg mot en demokratisk utveckling och därför måste äga rum, trots den rådande krisen.

Redan nu på morgonen, när klockan inte är mer än halv tio i Kairo, har folk redan börjat strömma in på Tahrirtorget och blandar sig med demonstranterna som tillbringat natten på torget. Stämningen på torget påminner om 11 februari, när Mubarak avgick. Tahrir-andan är tillbaka, säger folk på torget. På ett plakat står det skrivet: ”Tack Tantawi, för att du har fört oss samman igen!” Och nog är det så, återigen har ett mini-samhälle uppstått på Tahrir, där det finns plats för alla, män, kvinnor, unga och gamla, rika och fattiga, muslimer och kristna.

Idag fyller den egyptiska revolutionen 10 månader. Men det finns en skillnad från 25-januari-revolutionen. Den här gången har folket på Tahrir enats om att man till varje pris måste agera som en enda kraft, en enda röst. På en jättelik väv, med rubriken TAHRIRTORGETS NYA REGLER, står listan som alla förväntas följa:

1. Det är inte tillåtet att bygga egna scener eller plattformar: vi talar från en och samma scen.

2. Det är inte tillåtet att tala från torget i någon särskild grupperings namn: vi står enade ihop.

3. Tahrirtorget använder bara en mikrofon: vi är en röst.

Längst ner på väven står:

”Vi kämpar samma strid, vi sluter upp kring samma krav:

Värdighet åt alla egyptier! Vi är alla egyptier!”

Revolutionen fortsätter.

Ner med SCAF och alla tjuvarna! säjer graffitin bredvid paret. Tahrirtorget 24 november 2011.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

”TROR TANTAWI ATT VI ÄR IDIOTER?”

”Jag är tillbaka för att försvara revolutionen”, säger Hazem Monir. Första gången jag träffade Hazem var under 25-januari-revolutionen. Den unge företagaren från kuststaden Damietta hade sällat sig till tältlägret på Tahrirtorget, fast besluten att inte lämna torget förrän Mubarak hade avgått. När vi möts på torget idag, tio månader senare, är Hazem lika beredd att kämpa för att få bort militärstyret som tog över efter Mubarak.

”När jag kom hem till Damietta efter revolutionen trodde jag att vi skulle bli fria, att Egypten skulle bli ett demokratiskt land”, säger Hazem. ”Men ingenting har blivit som jag tänkt mig”.

Hazem tvingades stänga sin möbelfirma före sommaren. Kunderna blev allt färre med den egyptiska ekonomins nedgång. ”Men till skillnad från andra affärsmän tänker jag inte anklaga revolutionen för att hjulen slutade snurra”, säger Hazem som berättar att han tänker sadla om och utbilda sig till programmerare. ”Många egyptier tänker fortfarande bara på att äta, sova, jobba och gifta sig. Men för mig är friheten viktigast av allt”.

Den här gången har Hazem sällskap av vännerna Tamer och Osama. Medan folk fortsätter att strömma i tusentals till Tahrirtorget sätter vi oss på ett café i närheten. Vännerna diskuterar när de slutade tro på armén. ”Jag var skeptisk redan från början”, säger Tamer som jobbar som apotekare. ”Därför kollar man bakom kulisserna så är det egentligen armén och dess folk som styrt oss sedan 1952, men jag var beredd att avvakta. Vi har alla hoppats att de skulle respektera folkets vilja”. Osama berättar att han för sin del slutade lita på militären redan en månad efter att Mubaraks fall, när arméns soldater första gången efter revolutionen brutalt attackerade fredliga demonstranter. ”Folk har ursäktat armén i det längsta, sagt att de är enkla soldater som inte kan uppföra sig bättre. Men hur kan Tantawi och hans män påstå att de är för revolutionen när de beter sig på det viset mot unga människor som bara vill leva i frihet och demokrati?”

Steg för steg har SCAF, militärens högsta råd, med fältmarskalk Tantawi i spetsen, vidgat sprickan till demokratianhängarna. Vännerna från Damietta berättar att deras tålamod med militären definitivt tog slut den dagen när SCAF beordrade att alla unga kvinnor som protesterade på Tahrirtorget skulle genomgå en oskuldstest. ”Det var fruktansvärt”, säger Hazem och berättar att han grät när han såg intervjun med Samira, en av tjejerna som tvingats genomgå det förödmjukande testet. ”Så många unga har offrat sina liv i revolutionen och så ska något sådant få hända!” säger Tamer upprört. ”Bara det övergreppet från armén förtjänar i sig en ny revolution!”

Hazem, Tamer och Osama förstår inte varför SCAF fortsätter att köra i Mubaraks gamla spår. Tror Tantawi att vi är idioter? frågar de sig. Begriper han inte att vi lika lite idag som igår vill leva under ett despotiskt styre med polisvälde, åsiktsförtryck och korruption? ”Alla vi som har varit med om revolutionen, vi vill i grunden samma sak”, säger Hazem. ”Men armén gör allt för att splittra oss. De har kastat ut oss på en mycket svår och lång väg, full med hål och gropar”.

Nu har Tamer och Osama återvänt till sina jobb och familjer i Damietta. Hazem är fortfarande kvar på Tahrirtorget. I skrivande stund har mer än 22 människor dödats och 1500 skadats i sammandrabbningarna med militären, antalet döda och skadade ökar för varje rapport.

                                       Hazem

Artikeln även publicerad i Helsingborgs Dagblad

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Mellanöstern, Politik, Revolution i Egypten, Tahrirtorget

VAL I DE GYLLENE MUMIERNAS DAL

Ställ i ordning rummen! Hämta kycklingar och färska grönsaker från stan! Plötsligt har det lilla hotellet i ökenstaden Bawiti väckts ur sin ofrivilliga törnrosasömn. En av kandidaterna till det egyptiska parlamentsvalet, affärsmannen Abdel Moneim Nimr, har plötsligt dykt upp från Kairo med sitt tolv man starka följe. Vid denna tiden för ett år sedan skulle en oanmäld grupp i den storleksordningen inte lyckas hitta några lediga rum i oasen, som är fyndplats för de berömda gyllene mumierna. Bawiti, som är huvudort i Bahariyaoasen, är också porten till den magiska ”Vita öknen” dit människor vallfärdat det senaste decenniet. Men tio månader efter den egyptiska revolutionen har turisterna ännu inte vågat återvända. Varje hotellgäst är en skänk från ovan. Valkandidaten Abdel Moneim Nimr och hans sällskap välkomnas därför med strålande leenden och öppna armar.

Det långa ekonomiska avbräcket är inte Bahariyaoasens enda problem. Mer grundläggande frågor som måste få en lösning är de dåliga vägarna som förbinder oasen med omvärlden, det otjänliga dricksvattnet och den bristande renhållningen i oasen. Till detta kommer en hälso- och sjukvård som inte är värd namnet och en ökande ungdomsarbetslöshet. Det enda som ingen klagar på är skolan, kvalitén på utbildningen har, jämfört med tidigare, ryckts upp de senaste åren. Inga av problemen är unika för Bahariya, det mesta av Egypten har försummats under Mubaraks regim.

Abdel Moneim Nimr har kommit till Bahariya för att värva röster bland oasens invånare. I valet slåss femtifem politiska partier och deras kandidater om 498 platser i parlamentet. Dessutom har bortåt 6 000 icke partibundna anmält att de kandiderar till en plats i den nya folkförsamlingen. Nimr tillhör den senaste kategorin, hans nöjesfält ”Tigerland” drar in tillräckligt med pengar för att han ska kunna driva sin egen kampanj.

”Vill du träffa Abdel Moneim Nimr?” frågar hotellägaren, som vet att jag är journalist. ”Hela sällskapet har tagit plats vid lägerelden i beduinhyddan ute i trädgården” tillägger han och berättar att gästen är mycket frikostig; stora summor har delats ut under dagen till fattiga och sjuka i oasen. Hyddan, som visar sig vara en stor samlingssal byggd i lera och palmblad, är fylld av män i olika åldrar som slagit sig ner på golvets vassmattor. Röken från elden slingrar sig genom palmverket ut i nattens mörker. Det är lätt att identifiera affärsmannen från Kairo; den imposanta kroppen är klädd i en grå stadskostym med breda ränder i silver. Ränderna glimmar till i skenet från elden när Abdel Moneim Nimr sträcker fram handen för att hälsa. ”Nimr”, säger han och lägger till på engelska ”Tiger”, vilket visar sig vara ett av de få orden som ingår i den nyblivne politikerns engelska vokabulär. Nimr betyder ”tiger” på arabiska, därav nöjesfältets namn ”Tigerland”. Stoltheten över efternamnet är uppenbar. ”Kom tillbaka om tio år”, säger Nimr-Tiger självsäkert ”så ska du få se hur fint det har blivit i Bawiti, ja hela Bahariyaoasen. Vägen från Kairo har breddats och fått ny asfalt, sjukhuset är tipptopp, vattnet är rent, och turismen blomstrar som aldrig förr”.

Nästa dag, när jag vandrar i dammet på Bawitis huvudgata, tävlar valbanderollerna som är uppspända på husväggar och mellan telefonstolpar om min uppmärksamhet. Porträtt av allvarliga män svävar över folklivet. Här finns även en reklamduk med Abdel Moneim Nimr. Han blickar presidentlikt över grönsaksförsäljarna som bjuder ut sina varor på trottoaren. ”Jag har aldrig sett eller hört talas om den mannen förut”, säger guiden Mahmoud när jag frågar vad han tycker om Abdel Moneim Nimrs valkampanj i Bawiti. ”Och efter valet kommer han inte tillbaka, tro mig. Han är bara ute efter våra röster”, säger Mahmoud med ett snett leende. Mahmoud väntar på middagsbussen från Kairo, har han tur kanske den för med sig några turister som vill ha en guide till öknen.

Mahmoud har inga större förhoppningar om valet, att det ska leda till några snabba och påtagliga förändringar i Bawiti eller landet som stort. Men samtidigt är han noga med att påpeka att valet är mycket viktigt för honom. ”För första gången är jag med om ett fritt och demokratiskt val, med många olika partier och kandidater att välja bland”, säger han och berättar att han vägrat rösta i två tidigare val eftersom det kändes meningslöst att delta i en process där vinnaren var uppgjord på förhand. ”I det här valet finns det också för första gången flera människor från oasen som kandiderar till parlamentet”, berättar Mahmoud. ”Jag har ännu inte bestämt vem jag ska rösta på, men det blir absolut någon från Bahariya”.

När jag återvänder till hotellet på eftermiddagen möter jag en olycklig hotellägare. Abdel Moneim Nimr och hans stora sällskap har gett sig iväg utan att betala. En klapp på axeln som tack för rummen och de många målen mat, var allt man fick. Rummen är till på köpet svårt nedgrisade. ”Men det värsta av allt”, säger hotellägaren, ”är att Abdel Moneim Nimr är inte färdig med sin valkampanj i Bahariya. Han kommer tillbaka nästa vecka. Med ett lika stort sällskap!”

I beduinhyddan med Nimr-Tigern. Kandidaten till parlamentet står längst till vänster.

Valbanderoll i den lilla ökenstaden Bawiti för Abdel Moneim Nimr.

Guiden Mahmoud köper inte Nimr-Tigerns vallöften.

1 kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Mellanöstern, Revolution i Egypten, Val i Egypten

LIBYEN FRITT!

 

Det libyska folket har störtat Gaddafi.

Nästa steg för libyerna är att göra sig fria från ”gaddafieringen” som den excentriske och brutale diktatorn utsatt dem för under närmare fyra decennier.

En majoritet av Libyens befolkning har aldrig upplevt ett annat styre än Gaddafis. Ingen annan – förutom kanske palestiniernas Arafat – har som Gaddafi lyckats skapa en image där ledaren är större än sitt land. Det långa maktinnehavet spelar roll. Men Libyen, som länge bara betecknades som ett geografiskt område i norra Afrika, väckte inte omvärldens intresse förrän oljan upptäcktes under ökensanden. Den som var nyfiken på Libyen för hundra år sedan fick hålla tillgodo med tolv rader i Nordisk familjebok. Kan jämföras med grannlandet Egypten som tillägnades tjugosju hela sidor, varav flera illustrerade, i samma uppslagsverk.

Inte förrän 1931 blev Libyen en stat. Idag, efter en första halvlek som konservativ monarki och sedan som oljerik republik, ska Libyen ta sina första stapplande steg mot en modern demokrati.

 

Hur ska det gå?

 

”Kommer libyerna om ett år att styras av en regim som på alla punkter skiljer sig från den som tyranniserade dem i 42 år?” frågar sig den brittiske journalisten Brian Whitaker med lång erfarenhet av Mellanöstern. ”Kommer man att fritt kunna uttrycka sina åsikter och engagera sig i landets politik utan rädsla för repressalier?”

 

Överste Muammar Gaddafi har hållit Libyen i ett effektivt struptag sedan militärkuppen 1969. Ingen har tillåtits utmana diktatorn eller den förda politiken. Politiska partier förbjöds på ett tidigt stadium och samhällets olika institutioner och organisationer har successivt berövats all självständighet, endast Gaddafi och hans närmaste krets har ägt rätten att fatta beslut. Det är ett arv som kan få vittgående konsekvenser för framtiden. Nationella övergångsrådet består därför av människor som har begränsade eller inga erfarenheter alls av ett demokratiskt beslutsfattande; de är mer vana vid den hårdföra, auktoritära modellen där en man i toppen ger order och resten förväntas lyda blint. Många varnar idag för att Libyen kan sluta som Ryssland, att man fastnar i övergången mellan diktatur och demokrati.

 

”Viktigast nu är att få igång tre processer”, säger analytikern Marwan Bishara. ”Libyen måste samla ihop sig och bli en nation av individer, vilket innebär att man måste sluta spela på stamkänslor, sedan måste samhällets institutioner byggas upp på nytt och moderniseras, och för det tredje måste den politiska processen mot demokrati snabbt dras igång, med bildandet av politiska partier som ett första steg.”

 

Många bedömare framhåller också vikten av att det är libyerna själva, och inte Väst, som gör upp med Gaddafi-tiden och bygger det nya demokratiska Libyen. Politiker i London och Paris har redan utnämnt sig som det nya Libyens barnmorskor, en oblyg fingervisning om att Nato och dess allierade nu förväntar sig ”pay-back” i form av olja och andra affärsavtal för sina militära insatser. ”Om libyerna påtvingas samma typ av väst-uppbackade demokrati som Irak och Afghanistan”, säger Brian Whitaker, ”då kan vi inte prata om någon verklig befrielse för Libyen och dess folk.”

 

”WE HAVE A DREAM” står det på jättelika annonstavlor i Benghazi, staden som först gjorde sig fri från Gaddafi. Sedan befrielsen har människorna i Benghazi släppt loss en kreativitet som påminner om den som slog världen med häpnad i Kairo. Nya tidningar trycks på löpande band, kvinnor reciterar poesi på Revolutionens torg, gatukonst och ny musik produceras, till och med nya läroplaner tas fram till höstterminen. ”Vår revolution handlar inte bara om att göra sig av med en diktator”, säger unge författaren Hisham Matar. ”Vi är framför allt ett folk som försöker hitta vår egen röst”.

 

Den rösten bör Väst lyssna noga på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Libyen, Politik

Tripoli: Glädjedans i röda skor

Det tog tid. Men efter Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak har det libyska folket äntligen skakat av sig Gaddafi, diktatorn som med sina 42 år vid makten lyckades sitta kvar längst av alla.

I Kairo utspelas glädjescener utanför den libyska ambassaden där hundratals libyer och egyptier firar rebellernas seger. ”Libyen och Egypten är fingrar på samma hand!” ropar talkören. En man som viftar lyckligt med den nya libyska flaggan säger: ”Libyen behöver oss nu. Nu är det dags för oss libyer här i Egypten att resa hem och bygga upp vårt land”.

 

Hemma i Libyen har bloggaren Khadija Teri äntligen fått tillbaka Internet som varit nedsläckt. I sitt första blogginlägg på fyra månader – och med över 2000 olästa mejl i inkorgen – skriver hon: ”Det har varit sex tuffa månader men jag har klarat det. Tack alla som mejlat, brytt sig och bett för mig. Jag hör av mig så snart jag kan. Men först ska jag ut och fiiiiira!”

 

Bland alla libyska bloggare som nu äntligen har fått kontakt med omvärlden igen, finns också den kvinnliga fastighetsmäklaren ”Lebeeya”, bosatt i Tripoli. ”Jag är fri, du är fri, vi är fria”, skriver hon och berättar att det finns inga ord för vad hon upplever just nu. ”Lycklig? Förväntansfull? Orolig? Ängslig? Alla dessa känslor pågår samtidigt inom mig. Det känns som en dröm. En dröm som nästan är för bra för att vara sann, kan det vara möjligt att vi äntligen är fria? Jag kan ärligt säga att detta är den lyckligaste dagen i mitt liv.” Lebeeya avslutar sitt inlägg med samma ord som ekade på Tahrirtorget i Kairo när Mubarak avgick 11 februari: ”Jag är libyer och jag är så stolt!”

 

Många libyer lever i exil och har kastats mellan hopp och förtvivlan de senaste månaderna. Skulle upproret mot Gaddafi lyckas eller krossas av regimen? Suad, som bloggar från England, skriver att hon hela livet har väntat på att den libyska diktaturen skulle störtas. ”Om jag dör imorgon, dör jag lycklig, för jag har bevittnat Gaddafis och hans anhängares fall. Jag vet att det inte är över än, men jag kommer att sätta på mig min röda skor och ge mig ut på gatorna och dansa hela natten!”

”Idag kan hela arabvärlden bevittna att deras diktatorer inte är omöjliga att besegra, de är i själva verket mycket sårbara”, säger Rami Kouri, journalist och Mellanösternexpert. ”Dessa regimer har överlevt sig själv, deras tid är ute”.

Så frågan är, vem står i tur att störtas nästa gång?

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Blogg, Libyen, Politik

Sex månader efter revolutionen: Jag är mycket orolig.

Läkaren Mona Abou el Ghar tycker att hon fick den bästa födelsedagspresent en egyptier kan önska sig: 11 februari, på Monas 40-årsdag, gav Mubarak upp och avgick som Egyptens president. När beskedet kom på kvällen, vällde känslorna fram.

”Jag gjorde allt på en gång, skrek, skrattade, grät och kramade alla på Tahrirtorget”, säger Mona. ”Äntligen hade Mubarak avgått och vi var fria. Alla viftade med flaggor och sjöng: ”Sträck på dig! Du är egyptier och stolt”.

 

Idag är Mona engagerad i det nybildade egyptiska socialdemokratiska partiet. Partiet vill vara en motkraft till Muslimska Brödraskapet och Mubaraks anhängare, men det är inte lätt att övertyga ett religiöst folk som egyptierna om fördelarna med ett civilt samhällsskick, skilt från religiösa påbud och lagar.

 

”Här räcker det inte med Facebook och Internet”, säger Mona. Man måste ut i verkligheten och möta folk. Vi som är läkare i partiet besöker Kairos fattigaste kvarter, ger hälsoråd, delar ut medicin och pratar om hur vi kan skapa ett bättre samhälle”.

 

Mona betonar att det handlar om ett politiskt arbete på lång sikt. Programmet är ännu inte klart, det diskuteras fortfarande, och sedan ska man hinna nå ut med sitt budskap i god tid för valet i november. Själv deltar Mona i kvinnogruppens arbete.

 

”På jämställdhetens område har det egentligen inte hänt något i Egypten de sista 30 åren”, säger Mona. ”Motståndet mot kvinnor på viktiga poster i samhället är fortfarande stort. Det gäller att få in kvinnorna i politiken, men tyvärr är de inte lika aktiva som de var i början av revolutionen”.

 

I bästa fall hoppas Mona att socialdemokratiska partiet ska lyckas få ett par platser i det nya parlamentet. Hon vill vara optimistisk inför framtiden, men det är svårt.

 

”Jag är orolig för att vanligt folk ska tappa tålamodet, att de inte orkar vänta på demokratin och en bättre ekonomi”, säger Mona som saknar den goda stämningen och enigheten från revolutionens första månader. ”Idag finns det en nervositet och oro på gatan, jag hör ofta hur folk grälar och är direkt oförskämda mot varandra”.

 

Monas värsta mardröm är att Egypten skulle tvingas gå igenom ännu en revolution. Men den här gången inte en fredlig protest, framdriven av frihetslängtan och en dröm om demokrati. Utan ett hungeruppror som krossar allt i sin väg.

 

”Om de riktigt fattiga som bor i slummen beväpnar sig och ger sig ut på gatorna kommer alla som ser ut att leva gott och har pengar att bli måltavla för deras vrede. Då är jag rädd för att det blir ett blodbad, en fruktansvärd massaker”.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Egypten, Kultur, Politik, Revolution i Egypten

Revolution. Och sen då?

”Vet du vad Egypten behöver för att det ska bli en verklig förändring?”

Den unge egyptiern på andra sidan det låga cafébordet försäkrar sig om att han har min fulla uppmärksamhet innan han fortsätter.

”Revolutionen måste äga rum i varje människas huvud!”

 

Egypten har aldrig saknat människor med spännande tankar och idéer. Sedan jag bosatte mig i Kairo för tio år sedan har jag ständigt förvånats över att möta alla dessa kreativa män och kvinnor, verksamma inom kultur, media, socialt arbete och företagande, och att Hosni Mubaraks diktatoriska styre inte hade fått dem att ge upp.

 

I Västs biståndsvokabulär kallas den här typen av människor förändringsaktörer. Till dessa aktörer har de senaste 10 åren knutits förhoppningar om reformer och en utveckling mot demokrati. Men kom stödet fram till dem, banade det rent av väg för revolutionen?

 

Många biståndsgivare identifierade den egyptiske journalisten som en möjlig aktör, däribland USA, som under tre år satsade mer än 100 miljoner kronor i medieträning till framför allt den statsägda pressen i Egypten. Helt klart föregicks den arabiska våren av en annan revolution, nämligen den snabbt accelererande medierevolutionen. Den inleddes 1996 med lanseringen av Al Jazeera, satellitkanalen med huvudkontoret i Qatar, vars arabiska och engelska sändningar tillsammans når mer än 250 miljoner hushåll över hela världen. Låter man blicken vandra ut över dagens arabiska medielandskap, upptäcker man att de många tv-bolagen som följde i Al Jazeeras kölvatten har sällskap i cyberrymden av mer än 80 miljoner Internetanvändare, varav Egypten är det mest uppkopplade landet med bortåt 18 miljoner användare. Till detta ska man lägga en stadig ström av fria radiostationer, nya oberoende dagstidningar, och deras minst lika viktiga nätupplagor. Framöver kommer många att försöka analysera vilken roll denna starka medieutveckling haft i processen som ledde fram till den arabiska våren, som redan har beskrivits som en Facebook-revolution. En beteckning som dock flera vänder sig mot, däribland egyptier som menar att deras främsta informationskälla de senaste åren har varit de nya oberoende dagstidningarna, som till exempel Al Masry Al Youm.

 

För några år sedan genomfördes en spännande undersökning bland arabvärldens journalister som i mycket pekade fram mot de krav som formuleras av dagens demonstranter: ”Frihet, förändring, social rättvisa”. 600 journalister i 14 arabiska länder deltog i enkäten. På frågan: Vilka är de största problemen som arabvärlden står inför idag? svarade en majoritet frånvaron av mänskliga rättigheter, följt av fattigdomen och bristen på utbildning. Vid tidigare enkäter har arabiska journalister uttryckt att deras främsta uppgift är att backa upp den egna nationen, stödja rådande förhållanden, och se till att status quo bibehålls. Nu ansåg en överväldigande majoritet i stället att det viktigaste var att stödja politiska reformer och fungera som ett språkrör för de fattiga.

 

2004 ägde den första demonstrationen rum i Egypten som öppet utmanade regimen. Ett tusental människor från alla politiska läger protesterade i Kairo mot Mubaraks plan att lämna över makten till sonen Gamal. På plakaten kunde man läsa: ”Makten ska inte ärvas. Nu räcker det!” Samma år varnade Sheikh Mohammed, Förenade Arabemiratens upplyste despot, sina kollegor i arabvärlden att om de inte förändrade sig frivilligt, skulle de tvingas till det: ”Om ni inte själva genomför genomgripande reformer och upprätthåller principer som rättvisa, öppenhet och att makten kan ställas till svars för sina beslut, kommer era folk att förakta er och historien att döma er hårt”.

 

Demokratianhängare i Egypten och från hela arabvärlden inbjöds av Väst i början av 2000-talet till en mängd konferenser, seminarier och workshops som syftade till förändring, men när det verkligen gällde uteblev stödet från Väst. Medan en diktatur som Saddam Husseins störtades fick andra fortsätta sina brutala styresskick, som den egyptiska. Så klubbade EU 2007 – trots protester från landets människorättsorganisationer – igenom ett nytt bidrag om mer än 5000 miljoner kronor till Mubaraks regim. Bidraget, som sträckte sig fram till i år, var avsett att stödja det politiska och ekonomiska reformarbetet i Egypten. Samtidigt som bidraget överlämnades höll Mubaraks parti, NDP, att ytterligare skriva om den egyptiska författningen till sin och ledarens fördel; istället för att stärka demokratin banade de nya tilläggen väg för Mubaraks son, Gamal, att ärva presidentmakten. Människorättsorganisationerna framhöll att EU:s aktionsplan för det egyptiska biståndet inte bara undvikit att formulera motprestationer, i avsnittet om mänskliga rättigheter återfanns inte ens rekommendationer till förändringar som tidigare förts fram av olika FN-organ och EU självt. Dit hörde frågan om tortyr, som användes systematiskt i egyptiska fängelser, polis- och arrestlokaler. Liberala partiet Ghads taleskvinna Gamila Ismael, vars före detta make Ayman Nour var en av Egyptens 15000 politiska fångar, kommenterade EU:s generösa bidrag på följande vis: ”Européerna vet mycket väl vad som händer här, deras pärmar är fulla med brotten som begås mot demokratin och de mänskliga rättigheterna. Vi har deras sympati, de vill oss väl. Men händer det någonting? Nej, det blir inget mer än vackra ord.”

 

Författaren Alaa Al Asawany, känd över hela världen för romanen Yacoubians hus och en av Mubarakregimens mest djärva kritiker, mötte sina läsare två veckor efter Mubaraks fall i en bokhandel vid Tahrirtorget. I publiken fanns både egyptier och utlänningar som var ivriga att få höra Al Aswanys syn på de mest skilda frågor. ”På vilket sätt kan EU-länderna bäst stödja Egypten på vägen mot demokrati och frihet?” frågade en kvinnlig biståndsarbetare och tillade med ett leende att hon kom från Sverige. Svaret från Al Aswany tog sig en vändning som hon nog inte riktigt hade tänkt sig.

 

”Stödet från allmänheten i Väst är fantastiskt, något som verkligen har varit betydelsefullt”, inledde Al Aswany. ”Men när det gäller regeringarna inom EU och andra länder blir mitt råd följande: Ge sparken till alla era specialister och experter på Mellanöstern och arabvärlden! Det skulle vara till en stor hjälp för oss. Min erfarenhet av dessa så kallade experter är att de kommit  hit bara för att få sina redan färdiga – och fördomsfulla – uppfattningar bekräftade.

Alla har ställt samma två ledande frågor. Den första har lytt så här: Tror du inte att Muslimska Brödraskapet kommer att ta över om Egypten blir mer demokratiskt? Och den andra: Tror du verkligen att egyptierna kan tillgodogöra sig en demokrati, är de mogna för ett sådant system?

 

”Jag är ledsen att behöva säga det”, fortsatte Al Aswany och fäste blicken på den svenska biståndsarbetaren, ”men helt klart har beslutsfattandet i Europa varit alldeles för influerat av dessa specialisters felaktiga analyser och slutsatser”.

 

”Det finns bara en lösning för Egypten”, avslutade Al Aswany. ”Jag har sagt det i många år och jag upprepar det nu: Vi måste få demokrati.”

 

På Tahrirtorget, som blev den egyptiska revolutionens hjärta, skapades under de 18 dagar som det tog att få Mubarak att avgå ett demokratiskt samhälle som visar hur många egyptier vill leva i framtiden: fritt, tolerant, jämlikt och rättvist. Många, i likhet med Al Aswany upplever att den arabiska våren har förlöst en ny, modern arabisk människa. ”Människorna som jag mötte på Tahrir var NYA egyptier, de hade inget som helst gemensamt med de egyptier som jag annars brukar ha att göra med. Det var som om revolutionen hade stöpt om mina landsmän till en ädlare och bättre sorts människor. Alla sociala skrankor och barriärer hade raserats, du accepterades oavsett vem du var eller var du kom ifrån. Det spelade inte längre någon roll om du var rik eller fattig, beslöjad eller obeslöjad, ung eller gammal, kristen eller muslim.”

 

Egyptierna är medvetna om det viktiga i att slå vakt om erfarenheten från Tahrirtorget, att hålla fast vid den solidariska andan från revolutionens första veckor och låta den genomsyra det fortsatta arbetet att utveckla Egypten till en modern demokrati. För de frihetslängtande egyptierna är inte revolutionens mål bara att på demokratisk väg välja ett nytt politiskt styre, nytt parlament och president, det sträcker sig mycket längre.

 

Demokrati är fortfarande ett vagt begrepp för många i arabvärlden, ordet lyste också med sin frånvaro på de många plakaten på Tahrirtorget. De mest populära kraven handlade om social rättvisa, lika rättigheter och frihet. Att bli fri från allt ont man upplevt: Korruption. Nepotism. Polisvälde. Diskriminering. Sociala orättvisor.

 

Därför finns nyckeln till förändring i arabvärlden i erkännandet av allas lika rättigheter, menar brittiske journalisten och Mellanösternexperten Brian Whitaker i den tankeväckande boken ”What’s really wrong with the Middle East”. Alla människors lika värde är ett konkret krav som varje medborgare, från den minsta till den äldsta begriper. Får toleransen, jämlikheten och mångfalden ett fotfäste bland samhällets medborgare, menar Whitaker, kommer också på sikt patriarkatet, klan- och stamväldet och de gamla maktstrukturerna att tvingas underordna sig ett demokratiskt styresskick.

 

Den arabiska vårens unga generation vet var förändringen måste ta sin början. De pekar på  pyramidens bas, där människor formas och böjs, skolas in och anpassas: Familjen, klanen, moskén och skolan.

 

”Vi gjorde uppror för att bli av med det patriarkala systemet där en man bestämmer allt och inte kan ifrågasättas”, säger Marwan Saleh, som deltog i revolten. ”Avståndet mellan de få på toppen och de många på samhällets botten är gigantiskt. Därför måste revolutionen fortsätta i varje hem, klassrum, på varje arbetsplats, ja, i varje egyptiers huvud, tills vi alla är jämlika och respekterar varandra trots skilda kön, religion och social bakgrund”.

 

Den nya moderna arabiska människan har tagit sina första steg mot ett bättre liv. Ett jättelikt samhällsprojekt väntar att ta vid, allt måste reformeras i grunden och byggas upp på nytt. Är Väst redo att lyssna till vad regionen behöver? Finns det politiska modet att stödja vägen till frihet och demokrati?

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arabisk vår, Barn, Egypten, Kultur, Politik