Revolutionen i Egypten: ”Jag har hittat mig själv”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Revolutionen har fått Beshoy Fayez, 25, att känna sig som en riktig människa. En människa som inte längre behöver vara rädd. Redan som barn fick Beshoy, som tillhör en kristen familj, höra av sina föräldrar: ”Håll dina åsikter för dig själv! Prata inte med andra om vad du tycker, då kan du försvinna bakom solen”. Bara döden var värre än att ”försvinna bakom solen”, det egyptiska uttrycket för de som blev arresterade och skickades utan rättegång till ett fängelse på okänd ort. Rädslan för regimen hade borrat sig djupt in i folk. Men Beshoy vägrade hålla tyst.

”Många av mina vänner uppmanade mig att inte delta i revolutionen och slutade vara vän med mig på facebook”, berättar Beshoy. ”De var rädda att regimen skulle kunna spåra dem. En av mina vänner skrev till och med ett inlägg där han hyllade Mubarak och kallade honom ”vår hjälte”. Men när Mubarak avgick 11 februari ändrade min vän sig helt, nu var han istället stolt över mig och utnämnde mig till sin nye hjälte!”

Beshoy är arbetslös akademiker. 47% av alla unga som lämnar universitetet hittar inget jobb. Ett tag lyckades Beshoy, som är expert på Japan, få ett tillfälligt arbete på en resebyrå, men det tog slut i och med revolutionen som skrämde bort turisterna.

”Här finns så mycket talang i Egypten, så många unga, begåvade människor som vill bidra till det egyptiska samhället. Men före revolutionen fanns det ingen plats för oss. Det var därför jag anslöt mig till demonstranterna på Tahrirtorget”.

Beshoy tog med sig kameran till torget. Nu finns hans bilder i den kollektiva fotoboken ”Messages from Tahrir”, som nyligen publicerats. Vi bläddrar bland sidorna tills vi hittar Beshoys favoritbild, där han har fångat en ung man som passerar mellan en stridsvagn och en betongpelare som bär texten: ”Vi är alla egyptier, vakna upp!”

”Precis vad jag vill ska hända”, säger Beshoy. ”Det handlar inte bara om att förändra Egypten. Vi måste förändra oss själva. Mubarak och hans korrupta styre gick in i vårt blod, i vårt inre. Nu gäller det att få honom ur vårt system. Vi måste välja bort negativa handlingar, i stort som smått, och göra positiva saker, sådant som bygger upp människor och ger dem ork att vänta på ett bättre liv. För det kommer att ta tid. Jag tror inte på några verkliga förändringar förrän om 10-15 år. Så den här revolutionen har vi gjort för våra barn”.

Två veckor efter Mubaraks fall: Möte med författaren Alaa Al Aswany

När vi passerar den stora eldhärjade byggnaden som var Mubaraks partihögkvarter, kan taxichauffören inte hålla tillbaka sina känslor. ”Uslingar! Bovar! Banditer!”, ropar han och hötter med näven mot de svarta hålen där fönstren en gång satt. Nu har det gått två veckor sedan det egyptiska folket fick Mubarak på fall och behovet att få tala fritt är påtagligt efter den långa diktaturen. En av Mubaraks värsta kritiker, en av de modiga som vägrade låta sig tystas, är författaren Alaa Al Aswany. Bokhandeln vid Tahrirtorget har städat upp det värsta efter sammandrabbningarna – Mubaraks krypskyttar bröt sig in och använde taket för att skjuta prick på demonstranterna – och har bjudit in oss att möta Aswany och hans nya bok:

On the State of Egypt – a novelist’s provocative reflections.

 

Boken är skriven före den egyptiska revolutionen och ger en klar bild över varför den ägde rum. Men folket som samlats i bokhandeln har inte kommit för att lyssna på vad Al Aswany har att säga om läget FÖRE Mubaraks avgång. Flertalet av hans egyptiska fans är bekanta med bokens innehåll, texterna har redan varit publicerade i den oberoende egyptiska pressen. Idag är folk istället nyfikna på vad den 54-årige författaren, som nått världsberömmelse med romanerna Yacoubians Hus och Chicago, har att säga om revolutionen och vad som kommer att hända EFTER Mubarak. Nja, kanske inte alla. Några i lokalen har lika stort behov att prata av sig som den upprörde taxichauffören, och använder stunden till att ventilera sin ilska mot den gamla regimen. ”Varför sitter Mubarak kvar i Sharm el Sheik? Mubarak ska ut ur landet NU!” ropar en dam i mörka solglasögon. ”Skicka honom till Arabemiraten, Tyskland, eller var som helst, bara vi slipper bidra till hans fortsatta uppehälle!”

 

Alaa Al Aswany lyssnar tålmodigt och låter var och en tala till punkt. I mer än tre decennier har bara en röst varit tillåten, nu håller egyptierna på att återupptäcka vad det innebär att åter få tala fritt. Själv förbjöds han av regimen att publicera flera verk, något som Al Aswany betecknar som normalt av en diktatur.

 

”En diktatur bryr sig inte om huruvida du är en bra författare eller ej”, säger Al Aswany. ”Om du inte stödjer diktatorn behandlas du som en fiende, även om du skulle råka vara en ny Shakespeare.”

 

Alaa Al Aswany anslöt sig till upproret från dess första dag. Tahrirtorget, som snabbt blev revolutionens hjärta, ligger ett stenkast från författarens bostad. Men fastän Al Aswany länge förutspått en revolt trodde han inte att demonstrationen 25 januari, som blev startskottet till upproret, skulle samla mer än den vanliga hopen om ett par hundra människor och bestämde sig kvällen innan för att inte delta. En felbedömning han delade med många. När han slog på teven nästa förmiddag, efter morgonens skrivpass, fick han en glädjechock.

 

”Det kändes som ett mirakel hade hänt!” utropar Al Aswany upprymt. ”Miljoner egyptier var ute och demonstrerade på gator och torg, över hela Egypten. Jag skyndade mig snabbt ner till Tahrir och stannade sedan på torget hela tiden, de 18 dagarna det tog för Egypten att göra sig av med Mubarak och vinna sin frihet. Jag återvände bara till hemmet ett par timmar varje natt, för att raka mig, få ett par timmars sömn och träffa familjen.”

 

Upplevelserna från Tahrirtorget har lämnat ett djupt intryck hos Al Aswany. En av de första dagarna, när Mubarak och hans regim tog till alla medel för att stoppa uppropet, bevittnade Al Aswany hur demonstranterna blev måltavlor för krypskyttarnas skarpa skott; vid hans sida stod två unga män som båda träffades i huvudet och föll döda till marken.

 

”Jag försökte på alla vis få ungdomarna att flytta på sig, att inte stå kvar mitt i skottlinjen”, berättar Al Aswany. ”Men ingen brydde sig längre om att sätta sig i säkerhet, det var som om de hade smält samman med de hundratusentals människorna på torget till en enda gigantisk och orädd kropp, beredda att offra sina liv för friheten.”

 

Omvärldens fokus låg till en början helt på de våldsamma sammandrabbningarna mellan demonstranterna och Mubaraks anhängare. Men bakom barrikaderna som beskyddade torget utvecklades en sammanhållning och organisation som Al Aswany liknar vid det revolutionära stadsstyret i Pariskommunen 1871. Demonstranterna satte upp kommittéer som tog hand om folks olika behov på Tahrirtorget: sovplatser, bespisning, toalett och hygien. Frivilliga läkare organiserade fältsjukhus. Unga starka killar bildade försvarsgrupper. Städpatruller höll rent efter de hundratusentals människorna som strömmade genom torget varje dag. Det fanns tält för tidningsläsning, plakatmålning och utbyte av information.

 

”Det som hände på Tahrirtorget var helt otroligt”, fortsätter Al Aswany. ”Människorna som jag mötte på Tahrir var NYA egyptier, de hade inget som helst gemensamt med de egyptier som jag annars brukar ha att göra med. Det var som om revolutionen hade stöpt om mina landsmän till en ädlare och bättre sorts människor. Alla sociala skrankor och barriärer hade raserats, du accepterades oavsett vem du var eller var du kom ifrån. Det spelade inte längre någon roll om du var rik eller fattig, beslöjad eller obeslöjad, ung eller gammal, kristen eller muslim. På Tahrir var vi som en enda familj.”

 

En äldre herre i publiken undrar om Al Aswany tror att revolutionen får ett lyckligt slut. Är det inte risk att allt går åt pipan?

 

”Mubarak kommer inte tillbaka, det är jag helt säker på”, säger Al Aswany. ”Men problemet är kvarlevorna av diktaturen. Det finns kontrarevolutionära krafter i omlopp, folk från den gamla regimen som fortfarande sitter kvar på sina poster. De har inget intresse av att skapa en ny författning, avskaffa undantagslagarna – och allra minst att byta ut sig själv. Vi får inte glömma att vi har att göra med ett ledarskap som har lidit ett svårt nederlag. Just nu bidar de sin tid och väntar ut oss. Märker de en spricka eller minsta svaghet hos folket, kommer de att slå tillbaka. Därför är det viktigt att vi håller uppe tempot på revolutionen.”

 

Nästa fråga kommer från en kvinnlig biståndsarbetare. ”På vilket sätt kan EU-länderna bäst stödja Egypten på vägen mot demokrati och frihet?” undrar kvinnan och tillägger med ett leende att hon kommer från Sverige. Svaret från Al Aswany tar sig en vändning som hon nog inte riktigt hade tänkt sig.

 

”Stödet från allmänheten i Väst är fantastiskt, något som verkligen har varit betydelsefullt”, säger Al Aswany. ”Men när det gäller regeringarna inom EU och andra länder blir mitt råd följande: Ge sparken till alla era specialister och experter på Mellanöstern och arabvärlden! Det skulle vara till en stor hjälp för oss. Min erfarenhet av dessa så kallade experter är att de kommer hit bara för att få sina redan färdiga – och fördomsfulla – uppfattningar bekräftade.

Alla ställer samma två ledande frågor. Den första lyder så här: Tror du inte att Muslimska Brödraskapet kommer att ta över om Egypten blir mer demokratiskt? Och den andra är: Tror du verkligen att egyptierna kan tillgodogöra sig en demokrati, är de mogna för ett sådant system?

 

”Jag är ledsen att behöva säga det”, fortsätter Al Aswany och fäster blicken på den svenska biståndsarbetaren, ”men helt klart har beslutsfattandet i Europa varit alldeles för influerat av dessa specialisters felaktiga analyser och slutsatser”.

 

”Det finns bara en lösning för Egypten”, avslutar Al Aswany. ”Jag har sagt det i många år och jag upprepar det nu: Vi måste få demokrati.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Haffade bland strejkande i Mahalla

-Mia! Mia! Vi måste dra nu, det här börjar bli hotfullt! Nadwa, den egyptiska tolken, viftar med armarna över det högljudda folkhavet och pekar mot utgången. Men Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén pratar fortfarande med de strejkande arbetarna och jag kan inte slita mig från en grupp kvinnor som slagit läger under ett plastskynke vid ett träd inne på textilfabriken Mahallas område. Jag vet att jag måste lita på Nadwas goda omdöme, Egypten är hennes land, det är hon som bäst kan tolka vad som pågår bland de tusentals arbetarna som pressar på från alla håll och kanter. Och ändå drivs jag vidare av fotografens samlarinstinkt: En bild till! Nya vinklar! Komma ett steg närmare! Jag vill ta fler bilder på kvinnorna som spelar en så viktig roll i den egyptiska revolutionen, men alltför ofta kommer i skymundan i media.

 

Vi har lyckats med vad inga andra journalister har gjort, att med envishet och lite tur ta oss in på själva fabriksområdet. Statsägda Mahallas byggnader – uppförda 1927 i samma imposanta arkitektur som gillades av Hitler och Stalin –  upptar ett helt kvarter omgärdat av en hög mur. Fabriksportarna i järn vaktas av tanks och säkerhetsstyrkor. Men en av strejkledarna väntade på oss när vi anlände till fabriksområdet, och i kaoset som uppstod när de blåmålade portarna öppnades till hälften pressades vi in, beskyddade av arbetare som såg sin chans att förmedla sina krav till omvärlden och snabbt forslades vi tre kvinnor, som på en gigantisk svallvåg (och ett och annat otrevligt nyp i ändan), genom en byggnad ut till det väntande folkhavet.

 

Slagorden sköljde över oss. Två av de strejkande lyfte upp mig till en utkiksplats i en fönsternisch och jag hann knappt få kameran i luften så förenades tusentals röster i ropet som dånat högt de senaste tre veckorna: ”Irhal! Irhal!” Avgå! Men den här gången gällde inte kravet Mubarak utan den impopuläre chefen för fabriken. Papperslappar med arabiska siffror i rader hölls upp framför kameran. Folk ville att jag skulle se deras lönebesked: 328 egyptiska pund i månaden, ungefär 338 svenska kronor, en summa som ingen i Egypten kan leva på. Mahallas arbetare kräver en lön på minst 1200 pund. Men de 24 000 som gått i strejk vill inte bara få mer i plånboken, de vill också göra klart för militären att den inte äger revolutionen, den tillhör folket.

 

Till sist övertygar mig Nadwas stora oroliga ögon att det är dags att följa hennes uppmaning.

Men för sent. Vi hinner inte fram till utgången. Fyra män, två i uniform och två i civila kläder, ställer sig i vägen och tvingar oss att följa med till ett rum där vi mot vår vilja kommer att tillbringa de närmaste två timmarna.

 

Först virvlar tankarna runt som en flock skrämda gråsparvar. Varför hålls vi kvar? Vad kommer att hända med oss? Vi har placerats i en rad utmed ytterväggen. Cecilia och jag delar på en svart skinnsoffa, Nadwa sitter ensam i en fåtölj. I flankerna har civilklädda poliser intagit sina positioner. Poliserna stirrar rakt fram hela tiden, i riktning mot Chefen bakom skrivbordet. Chefen har tunga, trötta ögon som inte går att läsa av. Han har ett öga i pannan också. Där syns den mörka förhårdnaden som uppstår efter ett flitigt bedjande. Mellan Chefen och oss sitter två unga militärer i gröna ribbstickade tröjor och mönstrade byxor som skulle få en kameleont att bryta ihop. En av soldaterna har ett handfängsel som dinglar vid bältet. De iakttar oss nyfiket, men inte ovänligt. Min blick vandrar tillbaka till Nadwa. Hon har sjunkit ihop i fåtöljen och ser djupt orolig ut. Tänker hon också på alla övergreppen som journalister, inte minst de egyptiska, har råkat ut för den senaste tiden?

 

Vi lämnar över pass och ID-kort till Chefen.  Cecilia sitter stadigt som en klippa i den mjuka soffan, visar inte med en min vad hon känner. Hennes utmärkta arabiska är både en tillgång och en belastning i stunden. ”De säger att vi är spioner”, säger hon. ”Att spioner är duktiga på  arabiska”. Under tiden har Cecilia börjat knappa in ett SMS till svenska ambassaden om vår belägenhet. ”Jag kommer att säga att du är författare, inte fotograf”, säger Nadwa till mig med låg röst. Hon vet att jag har gömt kameran under kläderna. Jag vet inte vad som far i mig, men plötsligt hör jag mig säga till Chefen: ”Just det, jag skriver böcker. Min nästa bok ska handla om Mrs Cecilia, jag har följt henne överallt i mer än ett år. Det är därför jag är i Mahalla”. Chefen ser inte övertygad ut. Nu hörs det fruktade ordet ”Mukhabarat” i rummet. Snart ska underrättelsetjänsten komma och förhöra oss PÅ RIKTIGT.

 

Vi inser att det är hög tid att gå på toaletten. Jag blir ledsagad uppför trapporna till ett kaklat rum bakom en vacker dörr, säkert avsett för direktionen, helt fritt från gula stänk på sitsen och med mjukt, vitt toalettpapper. Jag pillar ut minneskortet ur kameran och lindar in det i en pappersnäsduk i fickan. Själva kameran gömmer jag  närmast kroppen. Näst i tur är Cecilia. Hon tar god tid på sig och kommer tillbaka aningen mera bredbent; bandspelaren är nu gömd enligt samma obekväma metod som whiskey smugglas in i Gaza, instoppad i strumpbyxorna. Nadwa använder sitt toalettbesök till att radera SMS och känsliga kontakter i mobilen.

 

Mukhabarat dröjer. Det är en orolig väntan. Men vi blir inte hysteriska. Vi vet att arga utbrott inte kommer att öppna dörren  till friheten. Istället blir vår taktik – utan att ha konfererat om den – att uppföra oss som om vi var gäster i rummet. ”Det skulle vara trevligt med en kopp te”, säger jag och fyrar av mitt vackraste leende till Chefen. Cecilia siktar in sig på väggarnas dekorationer och lockar Chefen till en utläggning om Korancitatet som är fäst på en jättelik spegel. Vi dricker det svarta teet i små klunkar och lyssnar till Cecilia och Chefen som nu är ivrigt indragna i en diskussion om Koranens texter. Tillsammans stavar de sig igenom citatet på tavlan: ”Jag ber Gud att beskydda mig från Satans röster som lockar mig bort från den rätta vägen”.

 

En halvtimme senare är vi fria att åka hem.

 

PS. Mukhabarat kom aldrig. Eller fanns de i rummet hela tiden? Ingen vet.