Haffade bland strejkande i Mahalla

-Mia! Mia! Vi måste dra nu, det här börjar bli hotfullt! Nadwa, den egyptiska tolken, viftar med armarna över det högljudda folkhavet och pekar mot utgången. Men Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén pratar fortfarande med de strejkande arbetarna och jag kan inte slita mig från en grupp kvinnor som slagit läger under ett plastskynke vid ett träd inne på textilfabriken Mahallas område. Jag vet att jag måste lita på Nadwas goda omdöme, Egypten är hennes land, det är hon som bäst kan tolka vad som pågår bland de tusentals arbetarna som pressar på från alla håll och kanter. Och ändå drivs jag vidare av fotografens samlarinstinkt: En bild till! Nya vinklar! Komma ett steg närmare! Jag vill ta fler bilder på kvinnorna som spelar en så viktig roll i den egyptiska revolutionen, men alltför ofta kommer i skymundan i media.

 

Vi har lyckats med vad inga andra journalister har gjort, att med envishet och lite tur ta oss in på själva fabriksområdet. Statsägda Mahallas byggnader – uppförda 1927 i samma imposanta arkitektur som gillades av Hitler och Stalin –  upptar ett helt kvarter omgärdat av en hög mur. Fabriksportarna i järn vaktas av tanks och säkerhetsstyrkor. Men en av strejkledarna väntade på oss när vi anlände till fabriksområdet, och i kaoset som uppstod när de blåmålade portarna öppnades till hälften pressades vi in, beskyddade av arbetare som såg sin chans att förmedla sina krav till omvärlden och snabbt forslades vi tre kvinnor, som på en gigantisk svallvåg (och ett och annat otrevligt nyp i ändan), genom en byggnad ut till det väntande folkhavet.

 

Slagorden sköljde över oss. Två av de strejkande lyfte upp mig till en utkiksplats i en fönsternisch och jag hann knappt få kameran i luften så förenades tusentals röster i ropet som dånat högt de senaste tre veckorna: ”Irhal! Irhal!” Avgå! Men den här gången gällde inte kravet Mubarak utan den impopuläre chefen för fabriken. Papperslappar med arabiska siffror i rader hölls upp framför kameran. Folk ville att jag skulle se deras lönebesked: 328 egyptiska pund i månaden, ungefär 338 svenska kronor, en summa som ingen i Egypten kan leva på. Mahallas arbetare kräver en lön på minst 1200 pund. Men de 24 000 som gått i strejk vill inte bara få mer i plånboken, de vill också göra klart för militären att den inte äger revolutionen, den tillhör folket.

 

Till sist övertygar mig Nadwas stora oroliga ögon att det är dags att följa hennes uppmaning.

Men för sent. Vi hinner inte fram till utgången. Fyra män, två i uniform och två i civila kläder, ställer sig i vägen och tvingar oss att följa med till ett rum där vi mot vår vilja kommer att tillbringa de närmaste två timmarna.

 

Först virvlar tankarna runt som en flock skrämda gråsparvar. Varför hålls vi kvar? Vad kommer att hända med oss? Vi har placerats i en rad utmed ytterväggen. Cecilia och jag delar på en svart skinnsoffa, Nadwa sitter ensam i en fåtölj. I flankerna har civilklädda poliser intagit sina positioner. Poliserna stirrar rakt fram hela tiden, i riktning mot Chefen bakom skrivbordet. Chefen har tunga, trötta ögon som inte går att läsa av. Han har ett öga i pannan också. Där syns den mörka förhårdnaden som uppstår efter ett flitigt bedjande. Mellan Chefen och oss sitter två unga militärer i gröna ribbstickade tröjor och mönstrade byxor som skulle få en kameleont att bryta ihop. En av soldaterna har ett handfängsel som dinglar vid bältet. De iakttar oss nyfiket, men inte ovänligt. Min blick vandrar tillbaka till Nadwa. Hon har sjunkit ihop i fåtöljen och ser djupt orolig ut. Tänker hon också på alla övergreppen som journalister, inte minst de egyptiska, har råkat ut för den senaste tiden?

 

Vi lämnar över pass och ID-kort till Chefen.  Cecilia sitter stadigt som en klippa i den mjuka soffan, visar inte med en min vad hon känner. Hennes utmärkta arabiska är både en tillgång och en belastning i stunden. ”De säger att vi är spioner”, säger hon. ”Att spioner är duktiga på  arabiska”. Under tiden har Cecilia börjat knappa in ett SMS till svenska ambassaden om vår belägenhet. ”Jag kommer att säga att du är författare, inte fotograf”, säger Nadwa till mig med låg röst. Hon vet att jag har gömt kameran under kläderna. Jag vet inte vad som far i mig, men plötsligt hör jag mig säga till Chefen: ”Just det, jag skriver böcker. Min nästa bok ska handla om Mrs Cecilia, jag har följt henne överallt i mer än ett år. Det är därför jag är i Mahalla”. Chefen ser inte övertygad ut. Nu hörs det fruktade ordet ”Mukhabarat” i rummet. Snart ska underrättelsetjänsten komma och förhöra oss PÅ RIKTIGT.

 

Vi inser att det är hög tid att gå på toaletten. Jag blir ledsagad uppför trapporna till ett kaklat rum bakom en vacker dörr, säkert avsett för direktionen, helt fritt från gula stänk på sitsen och med mjukt, vitt toalettpapper. Jag pillar ut minneskortet ur kameran och lindar in det i en pappersnäsduk i fickan. Själva kameran gömmer jag  närmast kroppen. Näst i tur är Cecilia. Hon tar god tid på sig och kommer tillbaka aningen mera bredbent; bandspelaren är nu gömd enligt samma obekväma metod som whiskey smugglas in i Gaza, instoppad i strumpbyxorna. Nadwa använder sitt toalettbesök till att radera SMS och känsliga kontakter i mobilen.

 

Mukhabarat dröjer. Det är en orolig väntan. Men vi blir inte hysteriska. Vi vet att arga utbrott inte kommer att öppna dörren  till friheten. Istället blir vår taktik – utan att ha konfererat om den – att uppföra oss som om vi var gäster i rummet. ”Det skulle vara trevligt med en kopp te”, säger jag och fyrar av mitt vackraste leende till Chefen. Cecilia siktar in sig på väggarnas dekorationer och lockar Chefen till en utläggning om Korancitatet som är fäst på en jättelik spegel. Vi dricker det svarta teet i små klunkar och lyssnar till Cecilia och Chefen som nu är ivrigt indragna i en diskussion om Koranens texter. Tillsammans stavar de sig igenom citatet på tavlan: ”Jag ber Gud att beskydda mig från Satans röster som lockar mig bort från den rätta vägen”.

 

En halvtimme senare är vi fria att åka hem.

 

PS. Mukhabarat kom aldrig. Eller fanns de i rummet hela tiden? Ingen vet.

Lämna en kommentar

Filed under Arabisk vår, Egypten, Kvinna, Politik, Revolution i Egypten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s