Etikettarkiv: Mellanöstern

Israel firar 60 – pressröster och en bok som måste läsas!

 Israel at 60

I dessa dagar är de israeliska tidningarna tjockare än vanligt. Det beror inte på att man bladat in ännu fler bilagor som man undrar när man ska få tid att läsa. Nej, den ökade volymen har inget med det tryckta ordet eller bilden att göra. När jag köper min dagliga dos tidningar – konservativa Jerusalem Post och liberala Haaretz – upptäcker jag att båda tidningarna har gett mig samma gratisgåva, paketerad i exakt likadana plastpåsar: En israelisk flagga i 100 % polyester.

 

Israel firar sextio år som självständig stat. Landets fana – med den sexuddiga Davidsstjärnan i blått, omgiven av två blå band på vit botten – möter ögat vart man än vänder blicken. Det flaggas från balkonger och fönster, där hamnar tidningarnas polyestervariant, större fanor vajar i vinden över gator och torg, kantar motorvägarna från gränsen i norr till söder, och miniflaggor fladdrar på förbipasserande bilar.

 

Men en femtedel av Israels medborgare deltar inte i firandet. Landets palestinska minoritet kastar gratisflaggorna i soppåsen. För dem är Yom Ha´atzmaut, Israels självständighetsdag, en dag som minner om förlusten av det egna landet, Palestina, då 800.000 palestinier blev flyktingar, och därför kallas för Al Nakba, den stora katastrofen. Men Nakba är inte bara en minnesdag över vad som gick förlorat 1948, utan för också upp till ytan hur palestinier blir behandlad idag, som medborgare i staten Israel.

 

 ”Sedan Israels tillkomst har landets palestinsk-arabiska minoritet systematiskt diskriminerats”, skriver Shuli Dichter i ett debattinlägg i Ha´aretz. Israels definition av sig själv som en ”judisk stat” har legitimerat favoriseringen av den judiska befolkningen, menar Dichter, som vill varna för den enorma klyftan som idag finns mellan landets judiska och palestinska medborgare.

 

I förra veckan meddelade en undersökning från Haifas universitet att 64 % av landets judiska befolkning aldrig sätter sin fot i städer eller byar där invånarna har palestinsk bakgrund. Och nästan lika många, 62 %, hyser uppfattningen att Israels palestinska medborgare kommer att sätta igång ett folkligt uppror.

 

”Tidigare kände jag att jag tillhörde Israel”, berättar Ibrahim Shawahna, 37-årig psykoterapeut, i ett reportage i Jerusalem Post. ”Men efter dödsskjutningarna i Galilén hösten 2000, när den israeliska polisen sköt ihjäl 13 demonstranter med palestinsk bakgrund, insåg jag att Israel betraktar oss som främlingar. Men det här är vårt land och jag kommer aldrig att delta i några eventuella försök att förstöra det. Det enda jag begär är jämlikhet.”

 

”Den viktigaste frågan för sextioåringen Israel”, skriver Naomi Chazan, före detta parlaments-ledamot för vänsterpartiet Meretz och kolumnist i Jerusalem Post, ”är att hela sprickan mellan landets judiska och palestinska medborgare”. Chazan beskriver ett klimat där anti-arabiska och anti-palestinska strömningar frodas på alla nivåer i det israeliska samhället. ”Knappt en session kan avlöpa i Knesset”, skriver Chazan, ”utan att våra folkvalda palestinsk-israeliska ledamöter häcklas å det grövsta av sina parlamentskollegor, blir kallade för ”förrädare”, ”femtekolonnare” och utmålas som staten Israels värsta fiender”. ”Nyckeln till Israels överlevnad”, konstaterar Chazan, ”ligger i respekten för den Andres värdighet och lika rättigheter för alla invånare i vårt land.”

 

På ockuperade Västbanken firas också Israels 60-årsdag. Tusentals israeliska fanor vajar över de illegala judiska bosättningarna. Borgmästaren i Ma´ale Adummim, en av de största bosättningarna, firar självständighetsdagen genom att inta en närbelägen palestinsk kulle och markera den med en israelisk flagga. ”Jag vill påminna mitt folk att vår självständighet är total och utan begränsningar”, deklarerar borgmästare Benny Kashriel i Jerusalem Post, ”ingen annan regering ska tala om för oss vad vi ska göra”.

 

”Nakba, den palestinska katastrofen, tog inte slut 1948”, säger antropologen Khalil Nakhleh i veckans This Week in Palestine. ”Nakba är en process som fortfarande pågår”, menar Nakhleh som är bosatt i Ramallah där muren, den israeliska militärens vägspärrar och de svällande judiska bosättningarna stryper allt normalt liv och ekonomisk utveckling. ”Syftet har hela tiden varit att tvinga oss bort från landet.”

 

Jag besöker min bokhandlare i Jerusalem. Han har ställt fram ett helt bord med böcker som belyser ödesåret 1948. ”Den här boken köpte din utrikesminister när han var här för en månad sen”, säger bokhandlaren och pekar på Ilan Pappés The Ethnic Cleansing of Palestine, ”Den etniska rensningen av Palestina”. Boken stödjer teorin att den palestinska flyktingkatastrofen inte bara var ett tragiskt resultat av kriget 1948, utan att de judiska trupperna i själva verket genomförde en plan som gick ut på att fördriva det palestinska folket.

 

”Om folk bara ska läsa en bok om 48, rekommenderar jag den här”! säger bokhandlaren och håller fram en knappt A5 stor volym, oansenlig som en diktsamling. ”Khirbet Khizeh” står det textat i grönt på ett enkelt sandfärgat omslag. Khirbet Khizeh var en av de cirka 500 palestinska byarna som förstördes 1948. Författaren Yizhar Smilansky deltog själv som soldat, han var en av dem som förstörde och fördrev, som krossade människors liv. Men Smilansky hade ett samvete, han kunde inte glömma vad han gjort. Boken kom ut på hebreiska redan 1949, bara ett par månader efter kriget, men har inte blivit översatt till engelska förrän nu. Khirbet Khizeh är ett skakande dokument, med ett språk som borrar sig in under huden. Jag kan bara hålla med David Shulman som skrivit efterordet: ”Inga fler Khirbet Khizeh”.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Israel, Israel, Mellanöstern, Palestina

BRÖDRASKAPET BLOGGAR

blogg-freedom.jpg

Yttrandefriheten har länge kippat efter andan i Egypten.

Men att döma av årsrapporten från egyptiska människorättsorganisationen Human Rights Information är situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna mer trängd än nånsin. Attackerna mot press- och yttrandefriheten trappades stadigt upp under 2007. ”Mer än 500 rättegångar drogs igång under året mot landets journalister och bloggare” säger Gamal Eid, chef för Human Rights Information, när rapporten lades fram i veckan. ”Jämfört med alla åren sen 1952, när Egypten blev självständigt, har landets medborgare aldrig riskerat att få betala ett så högt pris som nu för att få uttrycka vad de verkligen tycker och tänker”.

President Mubarak och hans regim är uppenbart skrämda av de kritiska rösterna som kommit till tals de senaste åren i den nya oberoende pressen, vars upplagor ökar för varje dag. För att inte tala om bloggaktivisterna , som mejlar, smsar, och lägger ut bildbevis på YouTube på olika misshälligheter som regimen försöker dölja: polistortyr, korruption, strejker och protester. Men mest av allt känner sig den egyptiska regimen hotad av bröderna i al-Ikhwan al-Muslimun, det Muslimska Brödraskapet, som idag är största oppositionspartiet. Förra året arresterades 3245 medlemmar, ofta i samband med olika protester och demonstrationer; för tillfället befinner sig ett par hundra i fängelse. Partiet, som betraktas som moderat inom politisk islam, förbjöds på 1950-talet och medlemskap kan bestraffas med fem års fängelse. Trots det lyckades det populära Brödraskapet lägga beslag på 88 platser i parlamentet vid valet för tre år sen, genom att ställa upp med oberoende kandidater.

Brödraskapet brottades länge med problemet hur man skulle nå ut till folket. Som förbjuden organisation kan man inte ge ut någon egen tidning eller trycka andra publikationer, inte ens flygblad eller affischer. Hjälpen kom från ovan, skulle man kunna säga. Med cyberspace, webben och internet, fick islamisterna ett kommunikationsverktyg som revolutionerade deras förhållande till omvärlden. Cyberspace har haft en hälsosam inverkan på Brödraskapet. I påverkningsarbetet ute på nätet har islamisterna nämligen själva förändrats och är inte längre riktigt vad de brukade vara: ”Från att ha varit en sluten, mycket hemlighetsfull, hierarkiskt uppbyggd och odemokratisk organisation, har Muslimska Brödraskapet utvecklats till en modern politisk rörelse där många röster kommer till tals, och som leds av utbildade och kunniga yrkesmänniskor”, säger Pete Ajemian i januarinumret av Arab Media & Society.

Sedan 2005 finns Brödraskapets hemsida även på engelska. Ikhwanweb.com. Alltså ”Broder” på nätet. Sajten som är upplagd som en nättidning ger ett proffsigt intryck, och är lätt att ta till sig. Nyheter blandas med längre artiklar, rapporter, videoklipp och dagens fråga. Den lyder: Tror du att den pågående militärrättegången mot Muslimska Brödraskapet i Egypten har ökat organisationens popularitet? Jag klickar på JA. Och det var jag inte ensam om, den röda stapeln visar att 74,8 % delar samma åsikt. Som besökare på sajten inbjuds jag också att delta i debatten om Brödraskapets politik, med löfte om att vad jag än skriver så kommer det att publiceras: ”Därför att vi värdesätter en konstruktiv dialog”, intygar chefredaktören. ”Vår uppgift är att förse folk med fakta och sen låta dem dra sina egna slutsatser”.

I det nya, öppna Brödraskapet spelar bloggarna en viktig roll. Det sägs att varje gång Egypten arresterar en medlem i Brödraskapet, så föds en ny blogg. Många av bloggarna, som man kan länka till från Brödraskapets hemsida, är tonåriga söner och döttrar till fängslade islamister. Brödraskapets bloggare kom igång senare än de sekulära och vänsterinriktade bloggarna. För många i arabvärlden, inte bara bland unga islamister, känns det ovant och främmande att offentliggöra sina privata tankar och känslor. Till det kommer säkerhetsaspekten; många är rädda för att dra till sig regimens uppmärksamhet. Men för ett år sen var genombrottet ett faktum, från att ha varit en handfull fanns det helt plötsligt flera hundratals islamistiska bloggare ute på nätet. ”Jag älskar rättvisa, frihet, våra fängslade ledare Khairat Al Shater, Tarek Al Bishr, Al Qaradawi, makaroner, friterad potatis och människor som inte är rädda för att tänka sjäv”. Så presenterar sig bloggaren Ibrahim på sin blogg som bär överskriften: ”Vi ger aldrig upp”. En annan ung islamist inleder med: ”Hej! Jag heter Mohammed Al Qassas. Jag jobbar med media och kultur och brukar tillbringa helgerna i Mubaraks fängelser”. Bloggaren Abdel Rahman – 18 år och född i fiskarnas tecken – håller igång två bloggar, en på arabiska och en på engelska: Jag är en ung muslim som tror att islam är den enda lösningen på alla problem vi står inför”. Tjejerna saknas inte heller bland Brödraskapets bloggare. En av de mest välbesökta är 17-åriga Arwa el-Tawils blogg ”Det här är jag!”, med 50.000 besökare på mindre än ett halvår. Alla bloggarna förklarar sin kärlek till Egypten. ”Jag vill se mitt land befriat från tyrannernas och fångvaktarnas kedjor”, skriver en av Brödraskapets unga tjejer.

”Det här är Brödraskapets nya generation”, säger Khalil Al-Anani i en artikel på Arab Insight.

”Deras mål är inte bara att föra fram islamska värderingar och tankegångar, många av dem använder bloggen för att kritisera ledningen inom Brödraskapet, den förda politiken, och deras sätt att sköta organisationen”. Och bloggarna har makt att förändra. Ett bra exempel är förslaget till partiprogram som nu dragits tillbaka efter massiv kritik från de unga, bloggande islamisterna. Det gamla gardets idéer om islamskt råd i ledningen för landet, och att Egyptens president aldrig kan vara en kopt eller kvinna, upplevdes som mossiga och odemokratiska. ”Nu är frågan hur Brödraskapets ledning tar sig an den här utmaningen”, säger Khalil Al- Anani. ”Tystar man de unga bloggarna, tvingar dem att rätta in sig i ledet, får alla kritiker vatten på sin kvarn, se där, kommer man att säga, islamisterna tillåter bara en åsikt. Om man däremot öppnar en dialog med de unga, och tar vara på deras kritik och förslag till reformer, både vad det gäller organisationen och Egypten i stort, då har man chans att vinna över många som hittills varit tveksamma till Brödraskapet”.

Lämna en kommentar

Under Blogg, Islam, Media

Argt Egypten efter kritisk EU-resolution

egyptisk-ilska-over-eu-rapport.jpg

Egypten är mycket känslig för kritik utifrån. Begåvade serietecknaren Shahin kommenterar i bilden ovan regimens reaktion på EU-parlamentets resolution tidigare i veckan som uppmanade landets styre att sätta ett stopp för attackerna på journalister och människorättsaktivister. Mer från Shahins vässade penna hittar du på: http://cairofreeze.blogspot.com

3 kommentarer

Under Egypten

I Mahfouz hemland: Doris Lessing? Vem är det?

 

Årets nobelpristagare i litteratur är ett näst intill okänt namn för de flesta egyptier och fåtalet som hört talas om den brittiska författaren har inte läst några av hennes verk. Skälet är lika enkelt som förvånande: Inga av Doris Lessings romaner, inte ens Gräset sjunger från 1950, finns översatta till arabiska. 

Eftersom knappt några egyptier känner till eller kan diskutera Lessings författarskap, ägnar sig istället landets kulturjournalister åt att påminna läsaren om mästaren Naguib Mahfouz, som fick litteraturpriset 1988, och att spekulera i hur länge till det ska dröja innan någon mer författare från arabvärlden ska hedras med Nobelpriset.”Svenska akademins beslut har alltid styrts av politiska hänsyn”, hävdar författaren Sahar El-Moughy i Al Ahram weekly. ”Författare bedöms inte bara utifrån sina egna kvalifikationer, utan var deras land befinner sig på den politiska världskartan. Efter 11 september är det högst otroligt att en författare från arabvärlden kommer att tilldelas priset”. 

Andra röster i den egyptiska pressen pekar på mer konkreta och närliggande problem på vägen mot ett eventuellt nobelpris. Det är inte bara Doris Lessings romaner som saknar översättning. Samma problem, fast i motsatt riktning, råder för de allra flesta egyptiska författare. Det gäller att få sina arabiska texter översatta till engelska, eller något annat västerländskt språk, som gör att man blir känd utanför sitt språkområdes gränser och därmed kanske en dag lyckas hamna bland boktravarna som akademins ledamöter plöjer igenom för att träffa sitt val. 

Naguib Mahfouz, som gick bort förra året, debuterade som författare redan 1939. Men det skulle dröja ända till 70-talet innan hans romaner började översättas, först till engelska och franska. Efter nobelpriset 1988 har merparten av Mahfouz författarskap nått ut till resten av världen, med någon ny översättning varje år. I dagarna publiceras romanen Hadith al-sabah wa-l-masa´, ”Morning and Evening talk”, som väntat på sin engelska översättning i tjugo år. Bakom utgivningen finns förlaget American University in Cairo Press, som översatt och tryckt de flesta av Mahfouz verk.  

Det skulle vara lätt för en västerlänning, ja, vilken människa som helst som inte är förtrogen med Kairo, att gå vilse i ”Morning and Evening talk”, berättelser för morgon och kväll, där gränderna bär främmande namn och persongalleriet består av människor som heter tungvrickande saker som: Zaynab Abd al-Halim al Naggar, Radia Mu´awiya al-Qalyubi och Mahmud Ata al-Murakibi.  Men Naguib Mahfouz sviker aldrig sin läsare. Redan efter två sidor har författaren mig i sitt grepp. Med en fast och varlig hand lotsar han mig genom en släktsaga som spänner över trehundra år, från Napoleons intåg i Egypten 1789 till mordet på president Sadat 1981. I ett aldrig sinande flöde av små och stora händelser flätas tre familjers liv och öden samman medan Egypten söker sin plats i den moderna världen.  Familjemedlemmarna, alla 67, framträder i romanen enligt det arabiska alfabetets ordning, från Alif till Ya´. Så presenteras i det första kapitlet alla vars förnamn börjar på A: pojken Ahmad och hans sorgligt korta liv, arkitekten Adham som aldrig ser tillbaka, olyckliga Amina som lever genom sina barn, och Amir som blir svartlistad för sina radikala åsikter. Sist ut är Yazid, samtida med Napoleon och en av släktens stamfäder. När romanen mötte sin arabiska publik för tjugo år sedan ansågs A till Y-konstruktionen som mycket modern, ja, rent av djärv för ett romanbygge. 

Den moderna arabiska romanen är fortfarande en ganska ny företeelse. Det första litterära verket som anses värt att kallas för ”modernt” kom ut 1929 – men inte utan födslosmärtor. Bara tanken på att en författare använde sin fantasi och satt och hittade på figurer som bebodde egna världar, var inte bara främmande för det muslimska arabiska sinnet, utan betraktades nästintill som oacceptabelt. Saker och ting har naturligtvis gått framåt. Men för dagens unga författare finns det fortfarande många heliga kor kvar att slakta på vägen till ett skrivande som kan betraktas som helt fritt och oberoende.  

I nyutgivna romanen ”Black Magic”, Svart Magi, har författaren Hamdy El-Gazzar kokat ihop en egyptisk nutidsskildring som består av en farlig mix av ensamhet, destruktiv erotik och ett samhälle inpyrt av materialism och kommersiellt tänkande. De erotiska mötena mellan romanens huvudpersoner, en ung TV-fotograf och en medelålders skild kvinna utan några hämningar, kittlar möjligtvis den egyptiske läsaren, men känns tröttande i längden. Behållningen är däremot 37-årige El-Gazzars skildring av ”att falla”, ett fall som kan vara av inre eller yttre karaktär, som t.ex den egyptiska medelklassens fasa att falla ekonomiskt, ner till ett liv bland den stora grå massan av arbetslösa och fattiga. ”Jag faller”, säger Nasir, TV-fotografen. ”Jag faller – utan att kunna dela erfarenheten med någon annan, utan att någon ser mig, utan att någon vet vad som händer”. 

Ensamheten är också närvarande, om än mer smärtsamt, i den lilla men intressanta kortromanen ”Maryams Maze”, Maryams labyrint. Unga egyptiska författarlöftet Mansoura Ez Eldin lockar in läsaren i Mariyams verklighet. Men hur verklig är den? Och vem är egentligen Mariyam? Är hon offret i en familj som klamrar sig fast vid ett glansfullt förflutet, eller är hon dess bödel? Med så många frågor finns det bara en sak att göra. Att läsa om den gåtfullt dubbelbottnade texten! Och vänta med spänning på nästa roman av Mansoura Ez Eldin.            

1 kommentar

Under Egypten, Kultur

Vart är Egypten på väg?

 tracks-in-the-sand-2.jpg

Nästan alla egyptier man talar med uttrycker sin frustration och allt oftare sin ilska över ett samhälle vars sjukvård, skola och infrastruktur håller på att bryta samman medan landets penningstarka elit gör sig allt rikare.Trots omfattande privatiseringar av landets ekonomi och en tillväxtkurva som stadigt pekar uppåt, lever fortfarande hälften av landets 77 miljoner invånare i fattigdom  – och klyftan mellan rika och fattiga ökar för varje dag.

Protesterna har heller inte uteblivit. ”Varför ska vi glömmas bort? Är vi inte också medborgare i det här landet?” frågar sig en kvinna vars by har saknat rent vatten hela sommaren. Hon får komma till tals hos bloggjournalisten Baheyya som ger följande kommentar till situationen: ”Folk har för länge sen gett upp hoppet om den här regeringen, man förväntar sig inte ens att den ska tillfredsställa våra mest grundläggande behov.”  

Samtidigt har regimen inlett en jakt på oppositionella som bedöms som den värsta på tio år. Den senaste vågen av arresteringar har drabbat alla som på ett eller annat sätt uppfattas som ett hot mot president Mubaraks regim, hans son Gamal och det sittande regeringspartiet, NDP. Hit hör unga bloggare, kritiska universitetsprofessorer, människorättsaktivister, medlemmar inom det muslimska brödraskapet, det största oppositionspartiet, och journalisterna inom den fria och oberoende pressen. 

Många ledarskribenter påminner oss idag om löftet som Mubarak gav för tre år sedan: Journalister skulle inte längre kunna dömas till fängelse i tryckfrihetsmål. Det var då det. Nu har fem chefredaktörer och lika många journalister dömts till årslånga fängelsestraff och böter, för att – som anklagelsen lyder – ha förolämpat president Mubarak och regeringspartiet NDP, samt för att ha smädat partiets ”symboler”: Mubarak och sonen Gamal, som väntas efterträda sin far. En av chefredaktörerna – Ibrahim Eissa på tidningen Al Dostour – lär med största sannolikhet få påbackning på sitt straff. Eissa, som är både älskad och hatad för sina respektlösa och giftiga påhopp på regimen, står också anklagad för att ha spridit rykten om att den snart 80-årige Mubarak lider av cirkulationsrubbningar och ibland förlorar medvetandet. Skriverier som Egyptens riksbank påstår ledde till att landet förlorade 350 miljoner dollar i utländska investeringar under två dagar.  Ibrahim Eissa, vars tidning drabbades av ett 7-årigt publiceringsförbud på 1990-talet, slår tillbaka anklagelserna. ”Regeringen är bara ute efter mig och min tidning”, säger han i en intervju i Egypt Today. ”Alla har skrivit om Mubaraks svikande hälsa, även den regeringsvänliga pressen, men jag är den ende som blir åtalad. Det är inget annat än ett försök att skrämma andra journalister till tystnad”. 

Men pressen har inte låtit sig avskräckas och debatterar livligt regimens senaste attacker på journalisterna och yttrandefriheten. Häromveckan beslöt också tjugotvå tidningar och två nyhetssajter att stoppa utgivningen under en dag. Masri Al Youm, den oberoende dagstidningen som på kort tid lyckats locka över en fjärdedel av den regeringsvänliga pressens läsare till sig, ville med stoppet ge en klar och tydlig signal till en ”regim som tvingar Egypten att genomleva sin värsta period genom tiderna”, som man uttryckte saken i en ledare på första sidan.Och värre lär det bli, om man ska tro Masri Al Youms grundare, Hisham Kassem:”Förtrycket och tyranniet kommer att fortsätta”, säger Hisham. ”Vem ska stoppa det?Varken USA eller EU sätter någon press på Mubarak. Amerika är livrädda för att politisk islam ska spridas i arabvärlden och samarbetar med vilken regim som helst, så länge den kan hålla islamisterna stången. 

Muslimska brödraskapet fick 20% av rösterna i det senaste valet 2005. Sedan dess har Mubaraks regim jagat dess medlemmar och förpassat tusentals bakom lås och bom. Den sittande regeringen försitter inga tillfällen att demonstrera sin makt. Nu senast, under Eid Al Fitr, festen som avslutar fastemånaden, stoppade man en galamiddag som Brödraskapet skulle hålla för 1500 medlemmar. En fredagsbön i det fria som samlat ett stort antal deltagare upplöstes också med våld av polisen.

Många egyptier, även i det sekulära lägret, ställer sitt hopp till Brödraskapet för att uppnå demokrati och rättvisa i Egypten.  ”Jag står inte ut med tanken på att det här systemet ska fortsätta långt in i framtiden, för så blir det om Mubaraks son ska ärva makten”, säger Mona Eltahawy, oberoende journalist som beskriver sig själv som en sekulär och radikal muslim. Inte ens Brödraskapets förslag till partiprogram, som kom till allmänhetens kännedom under veckan, har fått henne att tveka i frågan om att Brödraskapet är att föredra framför den nuvarande repressiva staten. Partiprogrammet har lånat många drag från Irans system, med ett islamskt råd som granskar alla beslut, och gör klart att Egyptens president inte kan vara kristen eller kvinna, något som även möter kritik bland brödraskapets egna medlemmar. ”Jag är smärtsamt medveten om att jag försvarar en politisk kraft som inte är beredd att behandla mig med ömsesidig respekt, säger Mona. ”Men jag har inget val, Brödraskapet måste få finnas kvar på Egyptens politiska scen. De är den enda motkraften vi har just nu i Egypten”.      

2 kommentarer

Under Egypten

Sabra och Shatila: 25 år sedan massakern

sabra13_jpg.jpg

Jag tror aldrig jag hade hört honom gråta. Min dotters pappa Ulf Davidson var en tuff kille, i alla fall på utsidan. Sommaren 1982 fick han ett uppdrag att åka till inbördeskrigets Libanon som fotograf för ABC, det amerikanska TV-bolaget. Ett drömjobb för en ung och kaxig fotograf som längtade ut i världen.

Jag glömmer aldrig när Uffe ringde några veckor senare på en knastrig linje från Beirut. Hans förtvivlan över vad han upplevt var hjärtskärande. Det måste ha varit 18 eller 19 september. Två dagar tidigare hade kristna libanesiska milismän, understödda av Israel, gått in i flyktinglägren Sabra-Shatila i Beiruts utkant och inlett en massaker som krävde minst 800 människors liv, några uppgifter pekar på så många som tretusen döda.

På förmiddagen den 18 september släpptes journalisterna och tv-teamen in i lägren. Redan vid ingången kände man stanken. I varje gränd låg liken, ibland ensamma kroppar, sönderskjutna små barnkroppar, uppsprättade kvinnor, många med utspärrade ben och nakna underliv, ibland hade en hel grupp människor sökt skydd hos varandra medan kulorna borrade sig in i deras kroppar. Uffe grät högt i luren. Den fruktansvärda stanken, hur den trängde genom de provisoriska nässkydden. Men värst av allt: de döda barnen. Alla bebisarna. Uffes egen dotter, vår Janna, hade i början av sommaren fyllt två år. Uffe berättade att han tvingats gå tillbaka in i dödens gränder. TV-bolaget hade inte varit nöjda med den första omgången bilder. ”Mr Davidson”, hade de sagt på kontoret i New York, ”Vi vill ha close-ups på ungarna, riktiga närbilder på kropparna”. Det var efter de närbilderna som Uffe behövde ringa hem.

Inte många i Jannas generation känner till krigsförbrytelsen i Sabra och Shatila. Övergreppen mot det palestinska folket har varit så många under åren, tragedierna staplas på varandra i dagens Mellanöstern, en 25 år gammal massaker glöms lätt bort i våldsspiralen. Men vi som minns måste berätta, att tystna är detsamma som att ge upp och lämna dagens palestinier åt sitt öde.

Ariel Sharon, som var israelisk försvarsminister och ytterst ansvarig för massakern, tillfrågades en gång av en journalist om han ville be de anhöriga till offren om ursäkt. ”Nej”, svarade Sharon, ”Vad skulle jag be om ursäkt för?”

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Lars Adaktusson: mer propagandist än journalist

adaktusson_339.jpg

Lars Adaktusson skriver i en krönika i SVD hur han förra våren, i samband med Hamas valseger, istället för att göra spännande reportage i Gaza sitter kvar i Jerusalemområdet och intervjuar israeliskan Geula Hershkovich i ett stilla och lugnt bostadsområde.

Ämnet för krönikan är Hamas, att det är en terrororganisation man inte kan lita på. Och som världssamfundet därför inte bör samtala med, enligt Adaktusson. Som argument får vi ta del av israeliskan Geula Hershkovich sorgliga öde. Geula har förlorat både sin man och son i två terrordåd som Adaktusson tillskriver Hamas.

Ibland undrar jag varför folk väljer att fara med osanning när deras uppgifter så lätt kan kontrolleras. Särskilt märkligt blir det när journalister ljuger fastän de vet att det kan sitta en noggrann person som jag, tillika journalist med mellanösternkunskap, som får för sig att ägna en nattlig timma åt att kolla uppgifterna. 

Lars Adaktusson är inte bara en lögnaktig journalist, han är också bekväm. Ofta går de båda bristerna hand i hand. Geula Hershkovich stora förlust ägde rum våren 2001, så långt är det korrekt. Men vad Adaktusson utelämnar är:

1. Familjen Hershkovich bodde i Ofra, en judisk bosättning på ockuperad palestinsk mark. Att bosätta sig på ockuperad mark är inte bara en politisk handling, det är ett led i krigsföringen mot det palestinska folket. En fientlig handling som den ockuperade har rätt att försvara sig mot.

2. Maken och sonen blev beskjutna när de färdades i bil från bosättningen till Israel, alltså medan de befann sig på ockuperad mark.

3. Hamas nämns över huvud taget inte av israeliska källor i samband med de båda attentaten. Organisationen finns inte ens bland de misstänkta. Första attentatet, det mot makens bil, ansågs ha utförts av Arafats styrka Force 17. Vid attacken som ledde till sonens död finns inga uppgifter om misstänkta. Inte ens OneFamily Fund, en proisraelisk organisation med amerikansk postadress vilken har som målsättning att stödja offren för ”terrorn mot det judiska folket”, pekar ut Hamas.

Just denna organisation, OneFamily Fund, råkar dessutom vara nära lierad med Geula Hershkovich, hon ingår i dess arbetsledning. Något som Lars Adaktusson även väljer att undanhålla för oss läsare.

Jag kan se det hela framför mig, hur det har gått till. Bekväme Adaktusson har stegat upp till israeliska statens press- och propagandabyrå, bläddrat bland allt propagandamaterialet som bjuds ut, eller till och med blivit erbjuden att få kontakt med ett ”offer för Hamas terrordåd”. Precis sådana erbjudanden fanns vid det palestinska valet som ledde fram till Hamas valseger. Om Adaktusson hade varit lite mer journalist än propagandist skulle han ha frågat sig: Vem är Geula Hershkovich?  Varför vill staten Israel att jag ska träffa henne?

Slutligen uppger Adaktusson att offren på de israeliska sidan uppgår till 300 människor åren 2000 – 2005. Han nämner inte ens att palestinska liv även släckts. Fram till idag är offren, enligt israeliska organisationen B’tselemfyra gånger större på den palestinska sidan. Varför finns inte de människorna med i din världsbild, Adaktusson?

1 kommentar

Under Okategoriserade