I huvudet på en egyptisk jihadist

Vad betyder det att vara medlem i en islamistisk gruppering? Hur ser en militant islamist, en så kallad jihadist på sig själv, samhället runt omkring honom och världen i stort? Oftast är det terroristexperter som ger svaren på sådana frågor, men i boken Life is more beautiful than paradise – Livet är härligare än paradiset – är det en före detta islamist, Khaled Al Berry, som själv berättar om sina sex år som medlem i Egyptens Islamiska Jihad. Boken bjuder inte på några sensationella avslöjanden av terrorister och deras våldsdåd, Al-Berry utelämnar ingen utom sig själv och styrkan i hans personliga och vardagliga berättelse är just att vi – som står utanför och undrar vad som egentligen händer i huvudet på en jihadist får en inblick i hur lätt det är att en ung människa dras in i en extremistisk rörelse.

Khaled skulle just fylla 14 år när han blev kontaktad av en ”broder”, som medlemmarna i den islamistiska gruppen tilltalar varandra. Mötet ägde inte rum i moskén, som man skulle kunna förvänta sig, utan på fotbollsplanen. Den islamistiske brodern dök upp i precis rätt ögonblick. Khaled hade förödmjukats inför sina lagkompisar av en stor och stöddig kille efter matchen – och här var plötsligt en ny vän som tilltalade honom vänligt och respektfullt och dessutom lovade att han skulle få en cykelkedja att försvara sig med i framtiden.

Khaled Al Berry uppfyller inte den gängse bilden av en militant islamist. Han var varken fattig eller saknade hopp om en bra framtid – familjen Al Berry, som hör hemma i södra Egypten, brukade skryta med att farfar var den förste i byn som haft råd att installera telefon i huset. Båda föräldrarna hade tagit akademiska examen, de var liberala, toleranta och med en avslappad hållning till islam. Om de militanta islamisterna brukade fadern säga att ”Nasser visste vad de gick för och satte dem i fängelse. Hade islamisterna fått hållas, skulle de ha tagit livet av honom precis som de gjorde med Sadat”. Själv beskriver sig Khaled i sin självbiografi – han var mellanbarnet av tre syskon – som en blyg kille som älskade att gå på bio och läsa Agatha Christie-deckare när han inte pluggade. Med sina toppbetyg hade familjen redan stakat ut hans framtida karriär. Khaled skulle bli läkare.

Redan en månad efter det första mötet med den hjälpsamme kamraten i Islamiska Jihad var Khaled en flitig gäst i moskén. Steg för steg drogs han in i gruppens religiösa aktiviteter. ”Vi bad, fastade och studerade Koranen”, berättar Khaled. ”Ingen av bröderna yttrade ett ord om att störta samhället eller regeringen. Om någon frågade vad vi gjorde i moskén, kunde jag sanningsenligt säga att vi diskuterade helt opolitiska frågor som ”Vad är meningen med Islam?” och ”Vad innebär det att vara religiös?” I det längsta höll Khaled fast vid sina gamla favoritaktiviteter att gå på bio och lyssna på musik, särskilt då på Abdel Halim Hafez, arabvärldens Frank Sinatra, som hans mamma lärt honom att tycka om redan som liten, men islamisternas studiecirkel predikade att film, TV och musik inte var HALAL, tillåtet, utan i allra högsta grad HARAM, förbjudet.

Khaled – som var ivrig att bli accepterad av de islamistiska bröderna – tog till sig gruppens regelverk, lät skägget växa, och gjorde deras motto ”Lyssna och lyda” till sitt eget. Han anammade islamisternas synsätt att tiden på jorden är mycket kort och att det verkliga livet börjar efter döden. Men paradiset var förbehållet de som lyssnade på Gud. Guds ord var lag och de som inte lydde Gud skulle korrigeras eller, i svåra fall, bestraffas – en uppgift som Islamiska Jihad tagit på sig.

Khaled började sprida islamisternas budskap på universitetet och gavs olika uppdrag för att ändra folks dåliga och felaktiga vanor. Hit hörde att följa efter utlänningar som köpt sprit och slå sönder deras flaskor, att attackera kopter, Egyptens kristna, och se till att pojkar och flickor hölls åtskilda – i alla sammanhang. Till sist upplevde Khaled att varje handling som förolämpade Gud och Guds ord, Koranen, även var riktad mot honom själv. Han började drömma om att få bli en martyr, han ville vara med och skapa Guds rättfärdiga paradis på jorden: ”För mig var huvudfrågan: Klarar jag av att göra ett sådant offer eller ej? Inte om det var rätt eller fel”. Men innan Khaled hann bli en självmordsbombare stormade polisen universitetet och arresterade honom. Han sattes i fängelse utan rättegång. Varje dag hörde han skriken från sina islamistiska vänner och väntade på att själv bli misshandlad och torterad. Men efter två månader släpptes Khaled fri – utan att ett hår krökts på hans huvud. Han var både lättad och besviken. Besviken för att polisen uppenbart tyckte att han var en så obetydlig figur  i den islamistiska rörelsen – och lättad över att ha sluppit få sitt hjältemod testat.

Magin kring islamismen var bruten. Efter sex års sektliv återvände Khaled till sitt gamla medelklassliv och allt som han en gång övergett: musiken, filmen och skönlitteraturen. Längtan efter paradiset hade ersatts med en ny och stark lust att delta i livet här och nu. ”Men jag hade inte kunnat bryta med islamisterna och deras idéer”, skriver Khaled Al-Berry ”om jag inte träffat andra människor, konfronterats med andra åsikter och börjat inse att det finns inte bara en enda gudomlig och felfri väg att nå fram till sanningen. Sanningen har många olika ansikten”.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Egypten, Politik, Politisk islam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s