Kriget mot Gaza har ökat klyftan mellan Mubarak och folket

President Mubaraks popularitet har dalat betänkligt de senaste åren. Och på tröskeln till det nya året, när Israels bomber föll över Gaza, sjönk den till ett verkligt bottenläge. Runt om i Egypten började folk tala på ett nytt sätt om sin ledare. Den mäktige Mubarak blev inte bara kritiserad för sin passiva – och i mångas ögon – Israelvänliga hållning under kriget. För första gången fick han möta, inte bara egyptiernas ilska, utan något mycket värre: folkets förakt.

”Jag skäms över att vara egyptier”, sa taxichauffören, som körde mig genom Kairo häromdan och bubblade över av upprörda känslor. ”Det är en skam vad som hände i Gaza” ,fortsatte han. ”Palestinierna behövde vår hjälp, och vad gjorde Mubarak? Höll gränsen stängd till Gaza, lät vår ambassadör sitta kvar i Tel Aviv, och arresterade egyptier som protesterade mot kriget! Nej, vi skulle ha det som i Amerika. Där kan man i alla fall bli av med en president, tänk om Bush fått fler än två perioder? Här i Egypten har vi just inlett det tjugosjunde året med Mubarak!”

Inför det senaste presidentvalet, 2005, väcktes hoppet om ett bättre och mer demokratiskt Egypten. Men löftet om reformer och ekonomisk utveckling blev aldrig något mer än tomt prat. Idag har folk svårt att hålla tillbaka sin vrede och frustration mot en regim som varken äger vilja eller förmåga att ta tag i problemen som förvärras för varje dag: arbetslösheten, den galopperande fattigdomen, korruptionen och de upprepade inskränkningarna och brotten mot medborgarnas fri- och rättigheter. Kriget mot Gaza har ytterligare vidgat klyftan mellan Mubaraks styre och folket.

”Gaza blev en etisk test för den egyptiska regimen – som den inte klarade av”, skriver Hassan Nafaa på oberoende dagstidningen Masri Al Youm. ”Egyptens sätt att förhålla sig till krisen, både vad det gäller diplomatin och rapport-eringen från de statliga mediebolagen, gick ut på att inte störa fördraget med Israel och kom därför att helt och hållet tjäna Israels intressen”. Masri Al Youms skribent passar också på att påminna läsaren om att det inte är första gången som Egypten sviker Gaza. Palestinierna i Gaza har alltid stått nära Egypten, både ekonomiskt och kulturellt. Efter Israels bildande kom remsan att tillfalla Egypten. Under de tjugo åren som Egypten hade ansvar för Gazaremsan, mellan åren 1948 och 1967, attackerades Gaza vid två tillfällen av Israel, det första anfallet 1956 ledde till en kortare ockupation, medan det andra anfallet, i samband med sexdagarskriget, ledde till den övergripande kontroll och makt som Israel fortfarande har över den tättbefolkade remsan. 

 Det senaste angreppet mot Gaza tvingade Mubarak till en omöjlig balansakt. På ena sidan fanns fredsfördraget med Israel, ett biståndspaket i miljard-klassen från USA, och rädslan att ett stöd till Hamasstyrda Gaza skulle legitimera och stärka de egna islamisterna i Muslimska Brödraskapet. Och på den andra sidan fanns det egyptiska folket och en muslimsk värld som förfasades av de många döda och skadade palestinierna och rasade mot Mubaraks vägran att öppna gränsen mot Gaza. Attackerna kom från alla håll. I Iran – som stödjer Hamasrörelsen -protesterade man utanför den egyptiska ambassaden i Teheran och krävde att Egypten slutar leverera naturgas till Israel. I Libanon framträdde Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah på den egna satellitkanalen och manade det egyptiska folket att revoltera mot Mubarak:  ”Kan Egyptens polis döda miljoner egyptier? Självfallet inte, därför uppmanar jag Egyptens folk: GÅ till Rafah och öppna gränsen!”

En mycket pressad Mubarak valde till sist att också visa sig i TV-rutan. Han försvarade den egyptiska regeringens politik med att rollen som fredsmäklare inte gick att förena med ett öppet ställningstagande för den ena eller andra sidan i konflikten, och betonade att Egypten sedan länge har stött den palestinska kampen för nationell självständighet. TV-framträdandet var ett ovanligt steg som förvånade alla. ”Jag kan inte minnas att Mubarak nånsin tidigare känt sig tvingad att rättfärdiga sin politik”, säger Abdel Monem Said, i en kommentar från Al Ahrams center för politiska och strategiska studier. ”Det bevisar bara vilken mardröm det här är för Egypten.”

 Över hela landet fortsatte protesterna mot kriget. Trots lagen som förbjuder att man samlas mer än fem människor på samma plats, kunde den oberoende pressen och bloggarna berätta om demonstrationer som samlade tusentals människor i solidaritet med Gaza – och i protest mot Mubarak. Bara i Alexandria kunde man räkna till femtiotusen människor som ropade: ”Förlåt oss Gaza – att öppna Rafah ligger utanför vår makt.”

 Flera protesttåg har gett sig ut på ökenvägen mot Rafah. Och fastän kriget är slut fortsätter folk marschera mot gränsen för att Gaza inte ska glömmas bort. Igår blev en ung aktivist, Philip Rizik, äntligen frisläppt efter att ha suttit häktad på okänd plats i fem dagar. Varje dag har man kunnat följa oron för honom i den egyptiska bloggsfären. En av de mest kända bloggarna, Hossam Al Hamalawy, vars vanliga blogg stoppades av myndigheterna, började istället microblogga i korta meningar som: ”Säkerhetstjänsten håller just nu på att genomsöka Philips hem i Maadi”. Nästa dag fick vi veta: ”Systern och familjen är traumatiserad. Vi behöver få tag på en människorättsadvokat omedelbart!”

 Men Philip Rizik är långt ifrån ensam. Mer än 1200 människor har arresterats i samband med demonstrationerna till stöd för Gaza och idag kallar Hossam Al Hamalawys microblogg folk till en ny protestaktion – nu till stöd för de fängslade.

 Om två år är det nytt presidentval. Mycket står på spel för Mubarak, som försöker bana väg för sonen Gamal att efterträda honom på presidentposten. Men den politiska oppositionen, där Muslimska Brödraskapet utgör det största partiet, får allt mer folk över på sin sida. Redan nästa år är det val till parlamentet. Och tidigare i veckan kunde man läsa i oberoende Masri Al Youm att praktiskt taget hela oppositionen, liberaler, nasserister, islamister och representanter för demokratirörelsen Kefaya och enskilda bloggaktivister, nu hade samlats till ett första möte. Syftet är att skapa en politisk allians som kan utmana makten vid nästa val. ”Vi har motsatta åsikter i många frågor, men nu lägger vi dem åt sidan”, deklarerade Dr. Osama Al Ghazzali Harb, från partiet Demokratisk Front och förde fram ordet som ligger i tiden:

Change. Förändring.

Lämna en kommentar

Filed under Egypten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s