”Nu duckar vi”, säger journalisterna på Sri Lanka

I ett grönt bälte framför en blå och glittrande indisk ocean står en ensam reklamskylt. Det är ett jättelikt porträtt av en korpulent herre med en borstig, svart mustasch som kan tävla med Stalins. Han är behängd med färggranna blomstergirlander och fyrar av ett brett leende mot alla som passerar på kustvägen. Man skulle kunna tro att det är en komiker eller revyartist. Men mannen som ler så glatt är Sri Lankas president: Mahinda Percy Rajapaksa.

 Vad lankeserna inte kände till när de röstade fram Mahinda Rajapaksa och hans frihetsparti till makten hösten 2005, var att de på köpet fick en hel hop Rajapaksar i ledningen för landet. Brodern Gotabaya är förvarsminister. Storebror Chamal har fått en särskild post som minister för öns hamnar och flygplatser, och med den tredje brodern, Basil, som enligt kritikerna styr och ställer på alla departementen, kontrollerar bröderna Rajapaksa idag 75% av Sri Lankas årliga budget.

 ”Vilket sätt att styra ett land! Vilket sätt att föra ett krig! Välkommen till det förlorade Paradiset! utbrister ledarskribenten i The Sunday Leader, ett oberoende söndagsmagasin som publiceras under mottot: Okuvade och orädda. ”Sri Lanka är på väg mot ett fullständigt kaos”, varnar tidningen. Listan med kritik mot presidenten är lång och förödande. Kommissionen mot mutor och korruption blev hastigt av med en duglig chef i förra veckan. Varför? frågar sig ledarskribenten. Folk får allt svårare att klara sin ekonomi, priserna skjuter stadigt i höjden, för att ha råd att köpa en kokosnöt – som idag kostar 45 rupees – måste en industriarbetare jobba en hel timme. Staten lånar upp pengar i utlandet och tryckpressarna spottar ut nya sedlar: Inflationen är uppe i 25%, vilket är högst bland länderna i Sydasien.

 Det långa inbördeskriget, som böljat fram och tillbaka i tjugofem år, kostar landet enorma summor. Fram till nu har opinionsundersökningarna visat att, även om folk saknar förtroende för regeringen Rajapaksas förmåga att sköta ekonomin, gillar man presidentens löfte att en gång för alla få slut på konflikten genom att militärt krossa de tamilska befrielsetigrarna, rebellerna som kämpar för självstyre i norra och östra delen av Sri Lanka. Stödet för kriget är naturligt nog störst bland singaleserna, landets majoritet, som eggats upp av Rajapaksas nationalism. Tamilerna, som bara utgör 18% av befolkningen, har diskriminerats svårt sedan landet blev självständigt 1948, och utsätts nu, i den pågående offensiven mot rebellrörelsen, för dagliga övergrepp runt om på ön.

 Människorättsorganisationen Human Rights Watch slog i förra veckan larm om det stora antalet människor som har kidnappats och försvunnit på Sri Lanka. Bara de senaste två åren har minst 1500 människor förts bort, de allra flesta unga tamilska män. De försvinner vid vägspärrarna, plockas upp av vita skåpbilar utan registreringsskyltar, eller kallas in till förhör för att aldrig mer återvända. Offren utsätts för tortyr och utomrättsliga avrättningar. I de allra flesta fallen är det statens säkerhetsstyrkor som – med regeringens goda minne – ligger bakom kidnappningarna.

 ”Nu duckar vi”, säger journalisterna på Sri Lanka. Det har blivit för farligt att rapportera om det som sker på ön, hotet är detsamma för både singalesiska och tamilska journalister. Utrymmet för det fria och kritiska ordet krympte drastiskt när president Rajapaksa i ett tal till nationen i december 2006 deklarerade att det finns bara två val: ”antingen stödjer man regeringen eller så är man terrorist”. Sen dess riskerar varje regimkritiker att bli stämplad och jagad som en säkerhetsrisk. ”Demokratins sönderfall de senaste två åren på Sri Lanka”, säger medieaktivisten Sanjana Hattotuwa i sin bok Communicating Disasters, ”har lett till ett samhälle där ängslan och rädsla har tystat många av rösterna som annars skulle ha vittnat om det ruttna i vårt samhälle”.

 När jag för en tid sen satt och väntade i Colombo, huvudstaden, på en kollega som inte dök upp på avtalad tid, började oron krypa i kroppen. Vad har hänt? undrade jag när han äntligen steg in genom dörren med ett jagat och trött uttryck i ansiktet. Det visade sig att han och flera andra lankesiska journalister hade tvingats göra en blixtutryckning för att rädda AP-fotografen Amarasinghe från ett hotfullt medborgargarde som omringat honom medan han fotograferade utanför en skola, och därefter släpat iväg honom till en polisstation. Flera tusen sådana ”civila försvarskommitteer” som de heter, opererar över hela ön – med regeringens goda minne – och tar sig rätten att ingripa mot allt och alla som verkar misstänksamt.

 Efter Irak och Somalia har Sri Lanka – med sex döda journalister förra året, seglat upp som en av de mest riskfyllda arbetsplatserna för en reporter. Många journalister som känt sig hotade till livet har fått hjälp att lämna Sri Lanka för en tillfällig fristad i utlandet. Just nu vill Reportrar utan Gränser att vi ska rikta uppmärksamheten mot fem lankesiska journalister som sitter fängslade i Colombo. De anklagas för att ha tagit emot pengar från den tamilska rebellrörelsen och har sen fredag förra veckan misshandlats svårt av säkerhetspolisen, för att de ska bekänna sina brott. Men deras enda brott är att de är aktiva, kritiska journalister – som dessutom råkar vara tamiler.

 Den gamle fackföreningsledaren Bala Tampoe ska få sista ordet. ”Rajapaksaregimen, dundrar han på nättidningen Groundviews, ”kommer aldrig – även om de militärt besegrar de tamilska tigrarna – att uppnå en hållbar politisk uppgörelse förrän de erkänner tamilbefolkningens rätt till självstyre”.

Lämna en kommentar

Filed under Media

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s