Egypten är mycket känslig för kritik utifrån. Begåvade serietecknaren Shahin kommenterar i bilden ovan regimens reaktion på EU-parlamentets resolution tidigare i veckan som uppmanade landets styre att sätta ett stopp för attackerna på journalister och människorättsaktivister. Mer från Shahins vässade penna hittar du på: http://cairofreeze.blogspot.com
Årets nobelpristagare i litteratur är ett näst intill okänt namn för de flesta egyptier och fåtalet som hört talas om den brittiska författaren har inte läst några av hennes verk. Skälet är lika enkelt som förvånande: Inga av Doris Lessings romaner, inte ens Gräset sjunger från 1950, finns översatta till arabiska.
Eftersom knappt några egyptier känner till eller kan diskutera Lessings författarskap, ägnar sig istället landets kulturjournalister åt att påminna läsaren om mästaren Naguib Mahfouz, som fick litteraturpriset 1988, och att spekulera i hur länge till det ska dröja innan någon mer författare från arabvärlden ska hedras med Nobelpriset.”Svenska akademins beslut har alltid styrts av politiska hänsyn”, hävdar författaren Sahar El-Moughy i Al Ahram weekly. ”Författare bedöms inte bara utifrån sina egna kvalifikationer, utan var deras land befinner sig på den politiska världskartan. Efter 11 september är det högst otroligt att en författare från arabvärlden kommer att tilldelas priset”.
Andra röster i den egyptiska pressen pekar på mer konkreta och närliggande problem på vägen mot ett eventuellt nobelpris. Det är inte bara Doris Lessings romaner som saknar översättning. Samma problem, fast i motsatt riktning, råder för de allra flesta egyptiska författare. Det gäller att få sina arabiska texter översatta till engelska, eller något annat västerländskt språk, som gör att man blir känd utanför sitt språkområdes gränser och därmed kanske en dag lyckas hamna bland boktravarna som akademins ledamöter plöjer igenom för att träffa sitt val.
Naguib Mahfouz, som gick bort förra året, debuterade som författare redan 1939. Men det skulle dröja ända till 70-talet innan hans romaner började översättas, först till engelska och franska. Efter nobelpriset 1988 har merparten av Mahfouz författarskap nått ut till resten av världen, med någon ny översättning varje år. I dagarna publiceras romanen Hadith al-sabah wa-l-masa´, ”Morning and Evening talk”, som väntat på sin engelska översättning i tjugo år. Bakom utgivningen finns förlaget American University in Cairo Press, som översatt och tryckt de flesta av Mahfouz verk.
Det skulle vara lätt för en västerlänning, ja, vilken människa som helst som inte är förtrogen med Kairo, att gå vilse i ”Morning and Evening talk”, berättelser för morgon och kväll, där gränderna bär främmande namn och persongalleriet består av människor som heter tungvrickande saker som: Zaynab Abd al-Halim al Naggar, Radia Mu´awiya al-Qalyubi och Mahmud Ata al-Murakibi. Men Naguib Mahfouz sviker aldrig sin läsare. Redan efter två sidor har författaren mig i sitt grepp. Med en fast och varlig hand lotsar han mig genom en släktsaga som spänner över trehundra år, från Napoleons intåg i Egypten 1789 till mordet på president Sadat 1981. I ett aldrig sinande flöde av små och stora händelser flätas tre familjers liv och öden samman medan Egypten söker sin plats i den moderna världen. Familjemedlemmarna, alla 67, framträder i romanen enligt det arabiska alfabetets ordning, från Alif till Ya´. Så presenteras i det första kapitlet alla vars förnamn börjar på A: pojken Ahmad och hans sorgligt korta liv, arkitekten Adham som aldrig ser tillbaka, olyckliga Amina som lever genom sina barn, och Amir som blir svartlistad för sina radikala åsikter. Sist ut är Yazid, samtida med Napoleon och en av släktens stamfäder. När romanen mötte sin arabiska publik för tjugo år sedan ansågs A till Y-konstruktionen som mycket modern, ja, rent av djärv för ett romanbygge.
Den moderna arabiska romanen är fortfarande en ganska ny företeelse. Det första litterära verket som anses värt att kallas för ”modernt” kom ut 1929 – men inte utan födslosmärtor. Bara tanken på att en författare använde sin fantasi och satt och hittade på figurer som bebodde egna världar, var inte bara främmande för det muslimska arabiska sinnet, utan betraktades nästintill som oacceptabelt. Saker och ting har naturligtvis gått framåt. Men för dagens unga författare finns det fortfarande många heliga kor kvar att slakta på vägen till ett skrivande som kan betraktas som helt fritt och oberoende.
I nyutgivna romanen ”Black Magic”, Svart Magi, har författaren Hamdy El-Gazzar kokat ihop en egyptisk nutidsskildring som består av en farlig mix av ensamhet, destruktiv erotik och ett samhälle inpyrt av materialism och kommersiellt tänkande. De erotiska mötena mellan romanens huvudpersoner, en ung TV-fotograf och en medelålders skild kvinna utan några hämningar, kittlar möjligtvis den egyptiske läsaren, men känns tröttande i längden. Behållningen är däremot 37-årige El-Gazzars skildring av ”att falla”, ett fall som kan vara av inre eller yttre karaktär, som t.ex den egyptiska medelklassens fasa att falla ekonomiskt, ner till ett liv bland den stora grå massan av arbetslösa och fattiga. ”Jag faller”, säger Nasir, TV-fotografen. ”Jag faller – utan att kunna dela erfarenheten med någon annan, utan att någon ser mig, utan att någon vet vad som händer”.
Ensamheten är också närvarande, om än mer smärtsamt, i den lilla men intressanta kortromanen ”Maryams Maze”, Maryams labyrint. Unga egyptiska författarlöftet Mansoura Ez Eldin lockar in läsaren i Mariyams verklighet. Men hur verklig är den? Och vem är egentligen Mariyam? Är hon offret i en familj som klamrar sig fast vid ett glansfullt förflutet, eller är hon dess bödel? Med så många frågor finns det bara en sak att göra. Att läsa om den gåtfullt dubbelbottnade texten! Och vänta med spänning på nästa roman av Mansoura Ez Eldin.
Nästan alla egyptier man talar med uttrycker sin frustration och allt oftare sin ilska över ett samhälle vars sjukvård, skola och infrastruktur håller på att bryta samman medan landets penningstarka elit gör sig allt rikare.Trots omfattande privatiseringar av landets ekonomi och en tillväxtkurva som stadigt pekar uppåt, lever fortfarande hälften av landets 77 miljoner invånare i fattigdom - och klyftan mellan rika och fattiga ökar för varje dag.
Protesterna har heller inte uteblivit. ”Varför ska vi glömmas bort? Är vi inte också medborgare i det här landet?” frågar sig en kvinna vars by har saknat rent vatten hela sommaren. Hon får komma till tals hos bloggjournalisten Baheyya som ger följande kommentar till situationen: ”Folk har för länge sen gett upp hoppet om den här regeringen, man förväntar sig inte ens att den ska tillfredsställa våra mest grundläggande behov.”
Samtidigt har regimen inlett en jakt på oppositionella som bedöms som den värsta på tio år. Den senaste vågen av arresteringar har drabbat alla som på ett eller annat sätt uppfattas som ett hot mot president Mubaraks regim, hans son Gamal och det sittande regeringspartiet, NDP. Hit hör unga bloggare, kritiska universitetsprofessorer, människorättsaktivister, medlemmar inom det muslimska brödraskapet, det största oppositionspartiet, och journalisterna inom den fria och oberoende pressen.
Många ledarskribenter påminner oss idag om löftet som Mubarak gav för tre år sedan: Journalister skulle inte längre kunna dömas till fängelse i tryckfrihetsmål. Det var då det. Nu har fem chefredaktörer och lika många journalister dömts till årslånga fängelsestraff och böter, för att – som anklagelsen lyder – ha förolämpat president Mubarak och regeringspartiet NDP, samt för att ha smädat partiets ”symboler”: Mubarak och sonen Gamal, som väntas efterträda sin far. En av chefredaktörerna – Ibrahim Eissa på tidningen Al Dostour – lär med största sannolikhet få påbackning på sitt straff. Eissa, som är både älskad och hatad för sina respektlösa och giftiga påhopp på regimen, står också anklagad för att ha spridit rykten om att den snart 80-årige Mubarak lider av cirkulationsrubbningar och ibland förlorar medvetandet. Skriverier som Egyptens riksbank påstår ledde till att landet förlorade 350 miljoner dollar i utländska investeringar under två dagar. Ibrahim Eissa, vars tidning drabbades av ett 7-årigt publiceringsförbud på 1990-talet, slår tillbaka anklagelserna. ”Regeringen är bara ute efter mig och min tidning”, säger han i en intervju i Egypt Today. ”Alla har skrivit om Mubaraks svikande hälsa, även den regeringsvänliga pressen, men jag är den ende som blir åtalad. Det är inget annat än ett försök att skrämma andra journalister till tystnad”.
Men pressen har inte låtit sig avskräckas och debatterar livligt regimens senaste attacker på journalisterna och yttrandefriheten. Häromveckan beslöt också tjugotvå tidningar och två nyhetssajter att stoppa utgivningen under en dag. Masri Al Youm, den oberoende dagstidningen som på kort tid lyckats locka över en fjärdedel av den regeringsvänliga pressens läsare till sig, ville med stoppet ge en klar och tydlig signal till en ”regim som tvingar Egypten att genomleva sin värsta period genom tiderna”, som man uttryckte saken i en ledare på första sidan.Och värre lär det bli, om man ska tro Masri Al Youms grundare, Hisham Kassem:”Förtrycket och tyranniet kommer att fortsätta”, säger Hisham. ”Vem ska stoppa det?Varken USA eller EU sätter någon press på Mubarak. Amerika är livrädda för att politisk islam ska spridas i arabvärlden och samarbetar med vilken regim som helst, så länge den kan hålla islamisterna stången.
Muslimska brödraskapet fick 20% av rösterna i det senaste valet 2005. Sedan dess har Mubaraks regim jagat dess medlemmar och förpassat tusentals bakom lås och bom. Den sittande regeringen försitter inga tillfällen att demonstrera sin makt. Nu senast, under Eid Al Fitr, festen som avslutar fastemånaden, stoppade man en galamiddag som Brödraskapet skulle hålla för 1500 medlemmar. En fredagsbön i det fria som samlat ett stort antal deltagare upplöstes också med våld av polisen.
Många egyptier, även i det sekulära lägret, ställer sitt hopp till Brödraskapet för att uppnå demokrati och rättvisa i Egypten. ”Jag står inte ut med tanken på att det här systemet ska fortsätta långt in i framtiden, för så blir det om Mubaraks son ska ärva makten”, säger Mona Eltahawy, oberoende journalist som beskriver sig själv som en sekulär och radikal muslim. Inte ens Brödraskapets förslag till partiprogram, som kom till allmänhetens kännedom under veckan, har fått henne att tveka i frågan om att Brödraskapet är att föredra framför den nuvarande repressiva staten. Partiprogrammet har lånat många drag från Irans system, med ett islamskt råd som granskar alla beslut, och gör klart att Egyptens president inte kan vara kristen eller kvinna, något som även möter kritik bland brödraskapets egna medlemmar. ”Jag är smärtsamt medveten om att jag försvarar en politisk kraft som inte är beredd att behandla mig med ömsesidig respekt, säger Mona. ”Men jag har inget val, Brödraskapet måste få finnas kvar på Egyptens politiska scen. De är den enda motkraften vi har just nu i Egypten”.
Jag tror aldrig jag hade hört honom gråta. Min dotters pappa Ulf Davidson var en tuff kille, i alla fall på utsidan. Sommaren 1982 fick han ett uppdrag att åka till inbördeskrigets Libanon som fotograf för ABC, det amerikanska TV-bolaget. Ett drömjobb för en ung och kaxig fotograf som längtade ut i världen.
Jag glömmer aldrig när Uffe ringde några veckor senare på en knastrig linje från Beirut. Hans förtvivlan över vad han upplevt var hjärtskärande. Det måste ha varit 18 eller 19 september. Två dagar tidigare hade kristna libanesiska milismän, understödda av Israel, gått in i flyktinglägren Sabra-Shatila i Beiruts utkant och inlett en massaker som krävde minst 800 människors liv, några uppgifter pekar på så många som tretusen döda.
På förmiddagen den 18 september släpptes journalisterna och tv-teamen in i lägren. Redan vid ingången kände man stanken. I varje gränd låg liken, ibland ensamma kroppar, sönderskjutna små barnkroppar, uppsprättade kvinnor, många med utspärrade ben och nakna underliv, ibland hade en hel grupp människor sökt skydd hos varandra medan kulorna borrade sig in i deras kroppar. Uffe grät högt i luren. Den fruktansvärda stanken, hur den trängde genom de provisoriska nässkydden. Men värst av allt: de döda barnen. Alla bebisarna. Uffes egen dotter, vår Janna, hade i början av sommaren fyllt två år. Uffe berättade att han tvingats gå tillbaka in i dödens gränder. TV-bolaget hade inte varit nöjda med den första omgången bilder. ”Mr Davidson”, hade de sagt på kontoret i New York, ”Vi vill ha close-ups på ungarna, riktiga närbilder på kropparna”. Det var efter de närbilderna som Uffe behövde ringa hem.
Inte många i Jannas generation känner till krigsförbrytelsen i Sabra och Shatila. Övergreppen mot det palestinska folket har varit så många under åren, tragedierna staplas på varandra i dagens Mellanöstern, en 25 år gammal massaker glöms lätt bort i våldsspiralen. Men vi som minns måste berätta, att tystna är detsamma som att ge upp och lämna dagens palestinier åt sitt öde.
Ariel Sharon, som var israelisk försvarsminister och ytterst ansvarig för massakern, tillfrågades en gång av en journalist om han ville be de anhöriga till offren om ursäkt. ”Nej”, svarade Sharon, ”Vad skulle jag be om ursäkt för?”
Lars Adaktusson skriver i en krönika i SVD hur han förra våren, i samband med Hamas valseger, istället för att göra spännande reportage i Gaza sitter kvar i Jerusalemområdet och intervjuar israeliskan Geula Hershkovich i ett stilla och lugnt bostadsområde.
Ämnet för krönikan är Hamas, att det är en terrororganisation man inte kan lita på. Och som världssamfundet därför inte bör samtala med, enligt Adaktusson. Som argument får vi ta del av israeliskan Geula Hershkovich sorgliga öde. Geula har förlorat både sin man och son i två terrordåd som Adaktusson tillskriver Hamas.
Ibland undrar jag varför folk väljer att fara med osanning när deras uppgifter så lätt kan kontrolleras. Särskilt märkligt blir det när journalister ljuger fastän de vet att det kan sitta en noggrann person som jag, tillika journalist med mellanösternkunskap, som får för sig att ägna en nattlig timma åt att kolla uppgifterna.
Lars Adaktusson är inte bara en lögnaktig journalist, han är också bekväm. Ofta går de båda bristerna hand i hand. Geula Hershkovich stora förlust ägde rum våren 2001, så långt är det korrekt. Men vad Adaktusson utelämnar är:
1. Familjen Hershkovich bodde i Ofra, en judisk bosättning på ockuperad palestinsk mark. Att bosätta sig på ockuperad mark är inte bara en politisk handling, det är ett led i krigsföringen mot det palestinska folket. En fientlig handling som den ockuperade har rätt att försvara sig mot.
2. Maken och sonen blev beskjutna när de färdades i bil från bosättningen till Israel, alltså medan de befann sig på ockuperad mark.
3. Hamas nämns över huvud taget inte av israeliska källor i samband med de båda attentaten. Organisationen finns inte ens bland de misstänkta. Första attentatet, det mot makens bil, ansågs ha utförts av Arafats styrka Force 17. Vid attacken som ledde till sonens död finns inga uppgifter om misstänkta. Inte ens OneFamily Fund, en proisraelisk organisation med amerikansk postadress vilken har som målsättning att stödja offren för ”terrorn mot det judiska folket”, pekar ut Hamas.
Just denna organisation, OneFamily Fund, råkar dessutom vara nära lierad med Geula Hershkovich, hon ingår i dess arbetsledning. Något som Lars Adaktusson även väljer att undanhålla för oss läsare.
Jag kan se det hela framför mig, hur det har gått till. Bekväme Adaktusson har stegat upp till israeliska statens press- och propagandabyrå, bläddrat bland allt propagandamaterialet som bjuds ut, eller till och med blivit erbjuden att få kontakt med ett ”offer för Hamas terrordåd”. Precis sådana erbjudanden fanns vid det palestinska valet som ledde fram till Hamas valseger. Om Adaktusson hade varit lite mer journalist än propagandist skulle han ha frågat sig: Vem är Geula Hershkovich? Varför vill staten Israel att jag ska träffa henne?
Slutligen uppger Adaktusson att offren på de israeliska sidan uppgår till 300 människor åren 2000 – 2005. Han nämner inte ens att palestinska liv även släckts. Fram till idag är offren, enligt israeliska organisationen B’tselem, fyra gånger större på den palestinska sidan. Varför finns inte de människorna med i din världsbild, Adaktusson?
”Jag ber dig bara att se människorna jag fotograferat. De kommer att möta din blick, och när era ögon möts, är jag säker på att du ska komma fram till samma sak som jag: De är också människor.”
Så skriver den svenske fotografen Per-Olow Anderson (1921-1989) i förordet till sin bok om de palestinska flyktingarna på Gazaremsan, They are human too. A photographic Essay on the Palestine Arab Refugees som kom ut på ett förlag i Chicago 1957.
Per Olow blev först i världen med att dokumentera den palestinske flyktingen. Då var det inte många som kände till det palestinska folket och dess öde, än mindre de torftiga flyktinglägren som upprättats runt om i Mellanöstern.
Idag har ett halvt sekel gått. Fjärde, i många fall femte generationen föds till ett liv som flyktingar i Gaza, och freden tycks mer avlägsen än någonsin. I år har 40 år gått sedan den israeliska ockupationen inleddes på Västbanken och Gazaremsan.
Jag har försökt spåra människorna som Per Olow mötte i Gaza på 1950-talet. Vilka var de? Vad hände med dem sedan? Med bilderna i boken som guide lyckades jag hitta några av dem, eller deras barn och barnbarn.
Fiskaren Al Sayed Abu Kheir ”Abu Ahmed” 1956. Foto Per Olow Anderson. Och nedan, Abu Ahmed med några av sina 38 barnbarn idag:
I Ordfronts sommarmagasin 7-8 2007 möter du fler av människorna som Per Olow Anderson porträtterade, och som jag lyckades hitta mer än 50 år senare.
Mai Ghoussoub, skulptör, författare, feminist, pjäsförfattare och förläggare, gick hastigt bort i våras, bara 54 år gammal. Hon var en ovanligt levande människa, en modig och rebellisk gränsöverskridare som byggde broar mellan arabvärlden och väst, och är mycket saknad i de båda världar där hon verkade, London och Libanon – fast egentligen var hela världen hennes scen.
Fredagens krönika i P1 OBS kulturkvarten tillägnade jag Mai genom att berätta om hennes bok Leaving Beirut, en annorlunda och spännnade självbiografi, vilken gavs ut kort efter hennes död. Du kan läsa krönikan här:
OM SÅRADE EGON OCH FONTÄNER SOM SPRUTAR BLOD
Året är 1965 och vi befinner oss i ett klassrum i Beirut. 12-åriga Mai är sprickfärdig av stolt förväntan. Hon är ett av klassens ljus och helt övertygad om att hennes stjärna kommer att lysa ännu starkare när madame Nomy, läraren i franska, har läst hennes senaste uppsats.
Mai är särskilt nöjd med slutet på sin uppdiktade historia. I uppsatsen blir hon utsatt för ett oskyldigt men skrämmande spökeri som hennes vänner iscensatt. När kamraterna skrattar åt hennes tårar och rädsla, ger hon sig själv ett heligt löfte: Rättvisa ska skipas! Vännerna ska dyrt få betala för att ha förödmjukat henne. Offret har blivit en hämnare.
Men applåderna från madame Nomy uteblir helt. Lärarens redan smala ögon blir tunna som streck när hon kallar fram Mai. ”Hämnd”, säger madame Nomy med avsky i rösten. ”Jag är besviken på dig. Något fegare eller mer lågt finns inte i det mänskliga beteendet”.
I Leaving Beirut – att lämna Beirut – av författaren och konstnären Mai Goussoub finns hämnden och martyrskapet som en blodig tråd genom boken – och hur svårt det är att bryta den onda cirkeln som bara föder mer förödmjukelse, smärta och död. Boken, som blandar det självbiografiska med berättelser från inbördeskrigets Beirut och filosofiska betraktelser, kan också ses som ett öppet brev till Madame Nomy, den fransk-judiska läraren, vars lektioner blev en sorts vaccin mot allt hat, fanatism och svart-vita tolkningar av verkligheten. ”Om jag inte hade varit din elev, frågar sig Mai, och lärt känna människan och hennes psyke genom litteraturen som du fick mig att älska, skulle jag då också ha blivit en av de besatta, låtit mig drivas av principer, så kompromisslösa, att slutet inte kunde bli något annat än våldsamt och förfärligt?
Mai Goussoub gick hastigt bort i våras, endast 54 år gammal. Hon var en sällsynt levande människa och en förebild för alla – i Libanon och resten av världen – som vill bygga ett samhälle bortom politik, sekter och religion, och bereda plats för en kultur som inte känner några språkliga eller etniska gränser, där Öst och Väst kan mötas. Själv stod Mai med ett ben i varje värld. ”Jag känner mig främmande i städer som inte lider av en identitetskris; som bara äger tydliga och lokala minnen, enkla att läsa av. Jag behöver vilda korsningar och färger som kolliderar för att känna att jag passar in.”
När inbördeskriget bröt ut i Libanon 1975 lämnade Mai sin kristet borgerliga bakgrund och bosatte sig på den andra sidan, i ett fattigt muslimskt – palestinskt område. Där byggde hon upp en sjukstuga och använde sin egen bil som ambulans för att rädda sårade och skadade från Beiruts krigshärjade gator. En dag träffades bilen av en bomb och Mai blev själv svårt sargad. Hon riskerade att förlora synen på sitt ena öga och skickades till Europa för vård, men ögat gick inte att rädda. Mai stannade i Europa, hon bosatte sig i London, studerade konst, med tonvikt på skulptur, och njöt av friheten i den brittiska huvudstaden. Det var bara en sak hon saknade: En riktigt bra bokhandel för arabisk litteratur. Så kom Al Saqi till, bokhandeln och förlaget som blivit kända för att ge ut den mest spännande och vågade litteraturen om Mellanöstern och arabvärlden. Utan Mai Goussoub och Al Saqi skulle många banbrytande böcker på arabiska om feminism och sexualitet aldrig ha publicerats, och det finns nog en del som fortfarande inte har hämtat sig från utgivningen av romanen Menstruation – en sanslös historia om en fundamentalist som påstår att han kan sniffa sig till om en kvinna har en ”ren” eller ”oren” dag.
När Mai har förankrat sig i London vill hon inte se sig om. Hon vill glömma Beirut och sitt förflutna. ”Jag försökte byta skinn”, skriver hon i boken. ”I flera år tog jag avstånd från allt som hade med politik att göra. Länge leve eskapismen! blev mitt nya slagord. Jag hyllade varats lätthet, det lustfyllda och glada, och jag målade mina skulpturer i guld och silver och mina egna läppar i rött – allt för att trotsa och motarbeta de mörka minnena från Libanon”.
Naturligtvis håller det inte i längden. Mai inser att hon egentligen aldrig har lämnat Beirut, eller är det staden som aldrig har lämnat henne? Hon återvänder, med grävarens spade i handen och frilägger minnen och händelser, som inte bara påverkat henne själv utan landet i stort. Och som än idag fortsätter att styra dess invånare.
Leaving Beirut predikar inga lösningar. Mai Ghoussoub vill att läsaren ska dra sina egna slutsatser av bokens berättelser. Själv bär jag med mig bilden av den unga kvinnliga självmordsbombaren Noah och Martyrernas fontän – ett monument som uppförs i början av inbördeskriget – och som inte sprutar rent, klart vatten utan en rödfärgad vätska som ska föreställa blod. Noahs hjältemod och martyrskap firas hela natten vid fontänens röda vatten. ”Vi ska finna vår väg genom en ocean av blod” klottras det på Beiruts husväggar 1976.
Samma slagord sprids idag. Längtan efter martyrer och hjältar är densamma. Liksom ropen på hämnd och död. Förnuftets röster lyckas sällan göra sig hörda när hopen börjar skräna. Mai Ghoussoub beskriver den moderna arabiska poesin som ”översvämmad av dikter om sårade egon” och jämför dagens olyckliga muslimska värld, med sin svaga självkänsla och sitt stora behov av hjältar, supermän och martyrer, med en annan olycklig och miserabel tid – det kristna Spanien på 1000-talet. Då var rollerna ombytta. Muslimerna, som upplevde en höjdpunkt i sin civilisation, kunde den gången unna sig att vara öppna, generösa och toleranta mot sin omvärld. Den gången fanns istället behovet av martyrer i den kristna världen.
Tron på blodets väg hittar ständigt nya medlemmar. ”Men vår enda plikt mot de döda”, säger Mai Ghoussoub, och använder sig av ett gammalt arabiskt ordspråk, ”det är att odla vår förmåga till medkänsla”.
The Olive survival kit
Idag för fyrtio år sedan inleddes sexdagarskriget i Mellanöstern. När angreppet var över hade Israel erövrat Sinaihalvön, Golanhöjderna och Västbanken och Gaza. ”Vi som förlorat vårt land och våra hem 1948, hoppades länge att vi skulle få återvända. Men sexdagarskriget krossade den drömmen”, sa Haidar Abdel Shafi när vi en gång talade om 1967.
Som följd av sexdagarskriget blev ytterligare 300000 palestinier flyktingar, många för andra gången. Sinai lämnades tillbaka till Egypten några år senare. Men det palestinska folket har nu levt under Israels förtryck i 40 år. Vi ska inte heller glömma syrierna på Golanhöjderna. Israel har gjort sig skyldiga till världens längsta ockupation. Vilket annat land skulle tillåtas att fortsätta ockupera ett helt folk, deras städer och byar i decennier? Och dessutom – inför hela världens ögon – fortsätta lägga beslag på ytterligare mark?
Idag har jag läst ett inlägg på Jons blogg som jag vill rekommendera fler att ta del av. Jon, som också råkar vara min son, har just kommit hem från en resa till Israel/Palestina och berättar vad han kommit fram till i inlägget: Låt oss sluta lura varandra. Läs det!
