Det är ett land som är okänt för de flesta. Som ligger långt borta och är ganska ointressant. Media rapporterar sällan om landet, varken bra eller dåliga nyheter. Landets image är mycket vag och otydlig, nästan osynlig och framkallar mer negativa än positiva känslor. Befolkningen betraktas som försiktig och reserverad: vänliga men lite tråkiga människor som säkert vill väl men som också uppfattas som självgoda.

 Så ser i stora drag Sverigebilden ut i Mellanöstern. Undersökningen, som har genomförts av Svenska Institutet, bygger på frågor och intervjuer med över 2000 människor i Egypten, Jordanien, Libanon, Saudiarabien, Syrien, Förenade Arabemiraten och Pakistan. De tillfrågade är i åldern 25 till 72 år och har tre saker gemensamt: de är resvana (minst en utlandsresa vartannat år), välutbildade, använder Internet och innehar en e-postadress.

 Kunskapen om Sverige var inte det enda som studerades. Samtidigt undersöktes också bilden av tio andra länder, för jämförelsens skull.

 USA är det land som man känner bäst till i Mellanöstern. Sedan kommer England, Frankrike, Tyskland, Kanada, Kina, Japan, Schweiz, Holland – och på tiondeplats – Sverige. Vi ligger bara snäppet över Danmark som fortfarande kämpar med sitt dåliga rykte efter publiceringen av Muhammed-karikatyrerna.

 Tittar man däremot på vilket land som har det högsta anseendet i Mellanöstern, faller USA till och med under Sverige och får, tillsammans med Holland, göra sällskap med Danmark i botten på listan. Istället är det Japan som rankas högst och hamnar i toppen av alla länderna. Japan är framför allt populärt bland de unga i Mellanöstern. Det är ett land som utmärker sig på flera områden. Japan anses exportera kvalitetsprodukter, vara teknologiskt ledande, ge stöd till mänskliga rättigheter och internationella humanitära angelägenheter, och för att stå utanför den maktkamp som andra nationer ägnar sig åt.

 Men hallå! Låter inte detta bekant? Som ett avlägset eko från 1970-talet när Sverige inte bara blev känt genom Björn Borg, Volvo och ABBA utan väckte sympati ute i världen med sitt internationella engagemang, solidariteten med världens förtryckta och stödet till fattiga länder.

 Sverige hamnar fortfarande på en god tredjeplats vad det gäller respekten för mänskliga rättigheter, men undersökningen visar samtidigt att Sverige inte har förvaltat sitt tidigare goda rykte på det internationella planet: vi anses inte spela någon större roll vare sig i kampen mot fattigdomen i världen eller i internationella freds- och säkerhetsfrågor. Intressant nog anses Sverige inte heller vara fritt från korruption.

 Svensk kultur – både populär- och finkultur – är i princip helt okänt i Mellanöstern. Här ligger Frankrike, Tyskland, England och Kina i toppen. Sverige anses inte vara någon intressant och spännande plats för samtida kultur, som musik, film, konst och litteratur. På frågan om vilket kulturområde som främst associeras med Sverige, svarar hälften att de har för lite kunskap för att ge något svar. Det vanligaste svaret bland dem som trots allt väljer att svara är ”konst och skulptur”, följt av ”teater” och ”litteratur”. Men musiken, som är en Sveriges främsta exportvaror, har man inte kommit i kontakt med, och svensk film rankas lägst av alla länder, hamnar till och med under Danmark på listan.

 Bilden som träder fram i studien är ett Sverige som bäst kommer till sin rätt på hemmaplan. De tillfrågade i Mellanöstern ger oss högsta poäng för jämställdheten mellan könen, att män och kvinnor ges lika möjligheter, och att Sverige är ett land där alla människor får uttrycka sig fritt. Vi får också pluspoäng för vårt sätt att ta vara på miljön.

 Men att resa till Sverige, för studier, arbete eller affärer, är inget som de tillfrågade känner sig attraherade av. Sverige upplevs inte som ett framgångsrikt land och man tror inte att svenskarna skulle få dem att känna sig välkomna, eller att man kommer att bli behandlad med respekt. Här upplevs Tyskland som det mest attraktiva landet, tätt följt av Kanada. ”Ambitiösa människor åker till Kanada, Sverige är ett land för asylsökare”, som en av de intervjuade uttryckte saken.

 Hur ska då Sverige göra sig mer känt och attraktivt i Mellanöstern? Svenska Institutet, vars uppgift är att öka kännedomen om Sverige och göra oss synliga i världen, vill – vid sidan av utbytesprogram inom kultur och utbildning – lyfta fram en bredare bild av Sverige, inte minst via information på Internet.

 Jag föreställer mig att jag är en ung arabisktalande människa som sitter i Kairo eller på någon annan plats i Mellanöstern och är nyfiken på Sverige. Jag kopplar upp mig på nätet och hittar Sveriges officiella hemsida: SWEDEN.SE. På den arabiska upplagan av SWEDEN.SE hittar jag bara fyra artiklar om Sverige  - bara text, inga bilder – om den svenska barnboken, hur Sverige styrs, en berömd svensk presenteras: Dag Hammarsköld, och sedan kan man få ta del av en nio sidor lång ordlista med svenska regeringstermer som nådiga luntan och diarieföring översatta till arabiska. Men inget om dialogen och utbytet med Mellanöstern, om muslimer och arabiskt liv i Sverige, eller vad som debatteras och skrivs om dessa frågor i pressen.

 I hopp om bättre och mer spännande information fortsätter jag till länken Svenska Institutet i Alexandria. Men här blir det stopp, inte ens den mest brinnande nyfikenhet kan man få mig att plöja igenom en hemsida som ser ut som en anslagstavla, med någon enstaka text på arabiska – och det är synd – för Institutets program annonserar viktiga seminarier om kultur, värdesystem, demokrati och mänskliga rättigheter – men det känns som en sluten verksamhet. Inget avslöjas – vare sig på engelska eller arabiska – om vad seminarierna debatterade och kom fram till. Och den enda bilden som dyker upp, om och om igen på hemsidan är ett suddigt foto av en tjej som ser ut att stå på huvudet rakt ner i anslagstavlan. Helt klart måste det till nya idéer för hur Sverige ska presenteras på nätet och skapa en dialog med Mellanöstern. Förhoppningsvis stannar inte mötet i cyberrymden. Jag tänker på vad min egyptiske kollega sa häromdan. ”Varför kommer det aldrig någon inbjudan från den svenska ambassaden om att man kan få möta en svensk författare, lyssna på svensk musik eller besöka en festival med svenska filmer? Varför sluter Sverige sig om sitt samhälle och kultur – när vi kan bygga broar?”

Om du inte fick nog av sill och färgglada ägg under påsken ska du sätta dig på första bästa plan till Egypten. För på måndag firar egyptierna Sham el Nessim, vilket ungefär kan översättas med: ”Sniffa på vårluften”. Då ger sig egyptierna ut i det gröna med korgar och kassar fulla med ägg, lök och den saltade fisken – fisikh – som de flesta menar inte hör hemma inomhus.

 Vårfirandet är en ljuspunkt i en annars dyster tid för den stora majoriteten egyptier. Det strejkas bland både läkare, cirkusarbetare och skatteverkets personal, men 6 april, dagen som skulle bli den stora VREDENS dag, när egyptiska folket skulle visa Mubaraks styre att man har fått nog, rann helt ut i sanden. Under veckan som gått har landets intellektuella försökt analysera vad som gick snett. En del skyller den misslyckade protestdagen – där man kunde räkna till nästan lika många journalister som demonstranter -  på polisen och militärens säkerhetspådrag, att folk kände sig hotade och var rädda för att gå ut och demonstrera. Andra, som Daily News chefredaktör, Rania Al Malky, menar att rädslan för repressalier bara är en förklaring. Hon lägger skulden på den egyptiska oppositionen, som inte haft förmågan att fånga upp och stödja de unga aktivisterna och bloggarna som haft modet att exponera och utmana Mubaraks regim. Bara för ett år sedan samlade sjätte aprilrörelsen bortåt 80000 medlemmar på facebook. Nu har kämpaglöden inte bara falnat, utan förvandlats till apati. Ett tillstånd som hela Egypten numera tycks lida av.

 Sham el Nessim är en fest som förenar alla egyptier. Både muslimer och kopter, Egyptens kristna, möts i det gröna för att ”sniffa på vårluften”. Sham el Nessim brukar infalla på kopternas annandag påsk, men det är ingen kristen högtid. Sham el Nessim firades troligtvis redan för femtusen år sedan. Det faraoniska arvet lever kvar i Egypten på ett sätt som de flesta, inte ens egyptierna, är medvetna om. Plutarkos, den grekiske filosofen som levde på 100-talet efter Kristus berättar att egyptierna firade en vårfest som kallades för Shamo – ”Livets pånyttfödelse”. Då offrades vårens första primörer till gudarna. Viktigast av alla var löken som ansågs ha en helande kraft. Färgade ägg, som var en symbol för livet, hängdes upp i templen. Och den saltade fisken, som också bars fram till offerbordet, var en gåva i retur till Nilens frikostiga gud. För inte så länge sedan hittade man faktiskt rester av ”fisikh”, den saltade fisken, i ökensanden kring pyramiderna i Giza, där man håller på att gräva ut pyramidbyggarnas bostadsområde.

 Firandet av Sham el Nessim börjar redan tidigt på morgonen. ”Så fort vi vaknat målar jag ägg med mina pojkar, berättar Nafisa, journalist och småbarnsmamma till Basil och Ali. ” Kvällen innan har jag förberett picknickkorgen med nyskördad salladslök, kikärtsgroddar och vårens olika frukter. När äggen torkat stoppar vi ner dem i korgen, letar reda på pojkarnas bollar och så ger vi oss iväg till en av Kairos parker”.

 Om man har sina rötter på landsbygden, som Nafisa och hennes familj, är Sham el Nessim helgen när man åker tillbaka till sin hemby. Nafisas by ligger i Nilens fruktbara delta mellan norra Kairo och Alexandria. ”Där ger vi oss ut på fälten och plockar blommor och grönt som vi bär in i husen”, berättar Nafisa. Men i år tillåter inte det ekonomiska läget att familjen tar ledigt och besöker släkten hemma i byn. ”En park i Kairo”, säger Nafisa, ”funkar också när man ska fira Sham el Nessim”. Men det gäller att vara ute i god tid. Kairos gröna ytor är få, och varje plätt blir snabbt upptagen; till och med de smala gräsremsorna mellan motorledernas filer kommer att vara packade med familjer som dukar upp den traditionella vårlunchen medan bilarna susar förbi ute på asfalten. Många familjer har som tradition att fira våren på Kairos ZOO. Djuren, som för ovanlighetens skull inte är i blickpunkten, står i burarna och kollar förvånat in människorna och deras lustiga lekar. Men allra populärast är att lämna Kairos smogg bakom sig och gå ombord någon av de många dubbeldäckade flodbåtarna som går i skytteltrafik till grönområdena strax norr om Kairo.

 Ägg, fisk och lök hör till Sham el Nessims viktigaste rätter. Men ”fisikh”, den torkade fisken, är något som Nafisa inte ens vill ta i med tång. Fastän hennes svärmor själv torkar fisikh i sitt hem, en process som tar 45 dagar, där fisken först ska ruttna till lagom konsistens innan den saltas för att kunna bevaras till vårfesten, har Nafisa, i likhet med många andra i sin generation, bytt ut fisikh mot tonfisk på burk. .

 ”Den torkade fisken inte bara luktar illa”,säger Nafisa, ”har man otur kan man bli förgiftad och i värsta fall dö”. Inte fisken som min svärmor tillagar, skyndar hon sig att tillägga, ”jag tänker på den som säljs i högar ute på Kairos gator.” Varje år kan man läsa i den egyptiska pressen om hur landets hälsovårdsmyndigheter misslyckas i sin kontroll, och redan nu står sjukhusen beredda på att kunna ta emot förgiftningsfallen som årets Sham el Nessim kommer att skörda.

 ”Att tillaga fisikh är en konst som tar flera generationer att lära sig”, säger Monir Abdel Salam, en av Gizas många ”fasakhani”, skrået som torkar fisk. ”Fisken kan lukta illa, men jag intygar att den är 100% säker att äta. Vi egyptier är experter på att konservera. Se bara på våra mumier, efter flera tusen år är de fortfarande som nya!”

President Mubaraks popularitet har dalat betänkligt de senaste åren. Och på tröskeln till det nya året, när Israels bomber föll över Gaza, sjönk den till ett verkligt bottenläge. Runt om i Egypten började folk tala på ett nytt sätt om sin ledare. Den mäktige Mubarak blev inte bara kritiserad för sin passiva – och i mångas ögon – Israelvänliga hållning under kriget. För första gången fick han möta, inte bara egyptiernas ilska, utan något mycket värre: folkets förakt.

”Jag skäms över att vara egyptier”, sa taxichauffören, som körde mig genom Kairo häromdan och bubblade över av upprörda känslor. ”Det är en skam vad som hände i Gaza” ,fortsatte han. ”Palestinierna behövde vår hjälp, och vad gjorde Mubarak? Höll gränsen stängd till Gaza, lät vår ambassadör sitta kvar i Tel Aviv, och arresterade egyptier som protesterade mot kriget! Nej, vi skulle ha det som i Amerika. Där kan man i alla fall bli av med en president, tänk om Bush fått fler än två perioder? Här i Egypten har vi just inlett det tjugosjunde året med Mubarak!”

Inför det senaste presidentvalet, 2005, väcktes hoppet om ett bättre och mer demokratiskt Egypten. Men löftet om reformer och ekonomisk utveckling blev aldrig något mer än tomt prat. Idag har folk svårt att hålla tillbaka sin vrede och frustration mot en regim som varken äger vilja eller förmåga att ta tag i problemen som förvärras för varje dag: arbetslösheten, den galopperande fattigdomen, korruptionen och de upprepade inskränkningarna och brotten mot medborgarnas fri- och rättigheter. Kriget mot Gaza har ytterligare vidgat klyftan mellan Mubaraks styre och folket.

”Gaza blev en etisk test för den egyptiska regimen – som den inte klarade av”, skriver Hassan Nafaa på oberoende dagstidningen Masri Al Youm. ”Egyptens sätt att förhålla sig till krisen, både vad det gäller diplomatin och rapport-eringen från de statliga mediebolagen, gick ut på att inte störa fördraget med Israel och kom därför att helt och hållet tjäna Israels intressen”. Masri Al Youms skribent passar också på att påminna läsaren om att det inte är första gången som Egypten sviker Gaza. Palestinierna i Gaza har alltid stått nära Egypten, både ekonomiskt och kulturellt. Efter Israels bildande kom remsan att tillfalla Egypten. Under de tjugo åren som Egypten hade ansvar för Gazaremsan, mellan åren 1948 och 1967, attackerades Gaza vid två tillfällen av Israel, det första anfallet 1956 ledde till en kortare ockupation, medan det andra anfallet, i samband med sexdagarskriget, ledde till den övergripande kontroll och makt som Israel fortfarande har över den tättbefolkade remsan. 

 Det senaste angreppet mot Gaza tvingade Mubarak till en omöjlig balansakt. På ena sidan fanns fredsfördraget med Israel, ett biståndspaket i miljard-klassen från USA, och rädslan att ett stöd till Hamasstyrda Gaza skulle legitimera och stärka de egna islamisterna i Muslimska Brödraskapet. Och på den andra sidan fanns det egyptiska folket och en muslimsk värld som förfasades av de många döda och skadade palestinierna och rasade mot Mubaraks vägran att öppna gränsen mot Gaza. Attackerna kom från alla håll. I Iran – som stödjer Hamasrörelsen -protesterade man utanför den egyptiska ambassaden i Teheran och krävde att Egypten slutar leverera naturgas till Israel. I Libanon framträdde Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah på den egna satellitkanalen och manade det egyptiska folket att revoltera mot Mubarak:  ”Kan Egyptens polis döda miljoner egyptier? Självfallet inte, därför uppmanar jag Egyptens folk: GÅ till Rafah och öppna gränsen!”

En mycket pressad Mubarak valde till sist att också visa sig i TV-rutan. Han försvarade den egyptiska regeringens politik med att rollen som fredsmäklare inte gick att förena med ett öppet ställningstagande för den ena eller andra sidan i konflikten, och betonade att Egypten sedan länge har stött den palestinska kampen för nationell självständighet. TV-framträdandet var ett ovanligt steg som förvånade alla. ”Jag kan inte minnas att Mubarak nånsin tidigare känt sig tvingad att rättfärdiga sin politik”, säger Abdel Monem Said, i en kommentar från Al Ahrams center för politiska och strategiska studier. ”Det bevisar bara vilken mardröm det här är för Egypten.”

 Över hela landet fortsatte protesterna mot kriget. Trots lagen som förbjuder att man samlas mer än fem människor på samma plats, kunde den oberoende pressen och bloggarna berätta om demonstrationer som samlade tusentals människor i solidaritet med Gaza – och i protest mot Mubarak. Bara i Alexandria kunde man räkna till femtiotusen människor som ropade: ”Förlåt oss Gaza – att öppna Rafah ligger utanför vår makt.”

 Flera protesttåg har gett sig ut på ökenvägen mot Rafah. Och fastän kriget är slut fortsätter folk marschera mot gränsen för att Gaza inte ska glömmas bort. Igår blev en ung aktivist, Philip Rizik, äntligen frisläppt efter att ha suttit häktad på okänd plats i fem dagar. Varje dag har man kunnat följa oron för honom i den egyptiska bloggsfären. En av de mest kända bloggarna, Hossam Al Hamalawy, vars vanliga blogg stoppades av myndigheterna, började istället microblogga i korta meningar som: ”Säkerhetstjänsten håller just nu på att genomsöka Philips hem i Maadi”. Nästa dag fick vi veta: ”Systern och familjen är traumatiserad. Vi behöver få tag på en människorättsadvokat omedelbart!”

 Men Philip Rizik är långt ifrån ensam. Mer än 1200 människor har arresterats i samband med demonstrationerna till stöd för Gaza och idag kallar Hossam Al Hamalawys microblogg folk till en ny protestaktion – nu till stöd för de fängslade.

 Om två år är det nytt presidentval. Mycket står på spel för Mubarak, som försöker bana väg för sonen Gamal att efterträda honom på presidentposten. Men den politiska oppositionen, där Muslimska Brödraskapet utgör det största partiet, får allt mer folk över på sin sida. Redan nästa år är det val till parlamentet. Och tidigare i veckan kunde man läsa i oberoende Masri Al Youm att praktiskt taget hela oppositionen, liberaler, nasserister, islamister och representanter för demokratirörelsen Kefaya och enskilda bloggaktivister, nu hade samlats till ett första möte. Syftet är att skapa en politisk allians som kan utmana makten vid nästa val. ”Vi har motsatta åsikter i många frågor, men nu lägger vi dem åt sidan”, deklarerade Dr. Osama Al Ghazzali Harb, från partiet Demokratisk Front och förde fram ordet som ligger i tiden:

Change. Förändring.

Så har han äntligen kommit. Mellanösterns förste deckarhjälte. Inte lång och mörk och tjusig över allt förstånd. Nej, medelålders och lätt hopsjunken med mage, begynnande flint och grått i den välansade mustaschen.

Detektiven Omar Yussef Sirhan har liknats vid kommissarierna Morse, Rebus och vår egen kriminalinspektör i Ystad, Knut Wallander, men den vänlige Omar Yussef, befriad från all cynism, och till vardags rektor för en flickskola i ett flyktingläger i Betlehem, har nog mer gemensamt med Mrs. Marple, Agatha Christies försynta men skarpsinniga amatördetektiv.

Omar Yussefs skapare, skotten Matt Beynon Rees, har bevakat Mellanöstern som journalist i över tio år, bland annat som platschef för tidskriften Time i Jerusalem. Rees, som fortfarande är bosatt i Jerusalem, menar att han som deckarförfattare fått en helt annan möjlighet att påverka folk och deras syn på Palestinafrågan. ”Nu kan jag skriva vad jag verkligen tycker”, säger Rees, som också tror att folk som läser en Omar Yussef-deckare är mycket mer öppna för olika idéer och resonemang kring konflikten än om de hade mött dem i en tidningsartikel.

Kriminalromanen och deckarhjälten har aldrig slagit igenom i arabvärlden, som den gjort i Väst. När palestinska dagstidningen Al Ayyam skulle recensera Rees första bok, ägnades mer än halva texten åt att förklara detektivromanen och dess plats i litteraturen för läsaren. ”Att det knappt finns några deckarförfattare i arabvärlden”, säger Rees, ”kanske beror på att deckarhjälten ofta är en ensam människa som försöker avslöja något som en mäktig organisation vill hemlighålla, och det är ju inget beteende som gillas av en diktatorisk härskare”. 

Litteraturens detektiver har ofta tjänat som utmärkta guider in i olika landskap, såväl geografiska som sociala och politiska. Damernas detektivbyrå, ledd av den enastående Ramotswe, har gett oss en bild av livet i Botswana, paret Sjöwall-Wahlöö tecknade i sina polisromaner skuggsidan av Sverige för trettio år sedan, och Matt Rees tar, med hjälp av historieläraren, den ömsinte familjefadern, muslimen och den före detta alkoholisten Omar Yussef oss rakt in i hjärtat av livet, som det upplevs i dagens Palestina.

Den första berättelsen ”The Bethlehem Murders” – Morden i Betlehem – som publicerades 2007 och kom ut på svenska nu i höstas, utspelar sig i Omar Yussefs egen hemstad – ett Betlehem som är fångat mellan den israeliska ockupationen och en korrupt palestinsk myndighet, som satts ur spel av de väpnade fraktionerna och deras kamp om kontrollen över staden.

Omar Yussef följer utvecklingen med olust och vämjelse. Som lärare har han alltid försökt, vid sidan av den reguljära undervisningen i historia, att träna eleverna i öppenhet och tolerans. Han tar avstånd från brutaliseringen av det palestinska samhället och försöker leva ett så tillbakadraget liv som möjligt. Men när en gammal favoritelev, George Sabah, som tillhör stadens kristna minoritet, blir anklagad för att vara kollaboratör och hotas med döden, känner Omar Yussef att han måste ingripa och ta reda på vad som verkligen hänt.

Historieläraren Omar Yussef, som i senaste boken avancerat till rektor, får på så sätt representera ”den vanlige palestiniern”, en människa som är som de flesta människor här på jorden, fredlig och hjälpsam, kanske bara lite mer modig och rättrådig än andra.

Omar Yussef är naturligtvis en påhittad person, men författaren Matt Rees sticker inte under stol med att han hittat förebilderna till sin hjälte och bokens övriga karaktärer ute i det palestinska samhället. Dialogen i böckerna avslöjar också att Rees har ett mycket gott öra till hur ”snacket går på gatan”, liksom vad folk pratar om i mer privata och skyddade sällskap.

”Jag får ofta höra av palestinier att de kan prata mycket friare med mig, än vad de kan med andra palestinier”, säger Rees. Mot en palestinier upplever man att man måste vara ”politiskt korrekt” och skylla alla problem på ockupationen, och dels finns rädslan att den du talar med tillhör Fatah, Hamas eller i värsta fall, kan vara betald av Shin Beth, Israels säkerhetstjänst. Omar Yussef är däremot inte rädd för att tala öppet, han är mest frispråkig av alla. Han bryr sig inte om att folk vet vad han verkligen tycker och tänker.

I den andra deckarromanen ”The Saladin Muders”, som kom ut förra året, har Omar Yussef tillfälligt lämnat hemstaden Betlehem för en ny brottsplats: Det plågade Gaza. Tillsammans med svensken Magnus Wallender, som också representerar UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, ska de båda männen inspektera skolorna i området. Men redan vid ankomsten får de veta att en UNRWA-lärare arresterats, misstänkt för samröre med CIA. På tröskeln till ett par våldsamma dygn, inför ett mysterium som ska lösas i pressande hetta och kvävande sandstorm, gör Omar Yussef följande reflektion om Gaza: ”Det var den här lilla landremsan – och inte Betlehem – som bäst representerade palestiniernas desperata verklighet: Gaza skrek och kämpade som en skadad åsna, medan dess härskare betedde sig som en ilsken bonde som våldsamt piskade det stackars djuret med det ena rappet efter det andra, fastän man visste att det inte längre kunde resa sig.”

Var finns då Israel i Omar Yussef-böckerna? Intressant nog låter inte Rees landet eller dess medborgare spela en aktiv roll i berättelsen. Israel finns bara som en skugga i bakgrunden, fokus är helt och hållet på den palestinska verkligheten. Men den första boken – Morden i Betlehem – är översatt till hebreiska och fick stor uppmärksamhet i den israeliska pressen. ”Jag tror”, säger Rees, ”att boken gav israelerna en chans att titta över muren som de byggt mellan Jerusalem och Betlehem, för att se hur livet är på andra sidan. Och det är ett av mina mål med Omar Yussef-böckerna, att palestinierna – som ofta bara ses som terrorister eller offer – blir synliggjorda som människor”.

 Så har han äntligen kommit. Mellanösterns förste deckarhjälte. Inte lång och mörk och tjusig över allt förstånd. Nej, medelålders och lätt hopsjunken med mage, begynnande flint och grått i den välansade mustaschen.

 Detektiven Omar Yussef Sirhan har liknats vid kommissarierna Morse, Rebus och vår egen kriminalinspektör i Ystad, Knut Wallander, men den vänlige Omar Yussef, befriad från all cynism, och till vardags rektor för en flickskola i ett flyktingläger i Betlehem, har nog mer gemensamt med Mrs. Marple, Agatha Christies försynta men skarpsinniga amatördetektiv.

 Omar Yussefs skapare, skotten Matt Beynon Rees, har bevakat Mellanöstern som journalist i över tio år, bland annat som platschef för tidskriften Time i Jerusalem. Rees, som fortfarande är bosatt i Jerusalem, menar att han som deckarförfattare fått en helt annan möjlighet att påverka folk och deras syn på Palestinafrågan. ”Nu kan jag skriva vad jag verkligen tycker”, säger Rees, som också tror att folk som läser en Omar Yussef-deckare är mycket mer öppna för olika idéer och resonemang kring konflikten än om de hade mött dem i en tidningsartikel.

 Kriminalromanen och deckarhjälten har aldrig slagit igenom i arabvärlden, som den gjort i Väst. När palestinska dagstidningen Al Ayyam skulle recensera Rees första bok, ägnades mer än halva texten åt att förklara detektivromanen och dess plats i litteraturen för läsaren. ”Att det knappt finns några deckarförfattare i arabvärlden”, säger Rees, ”kanske beror på att deckarhjälten ofta är en ensam människa som försöker avslöja något som en mäktig organisation vill hemlighålla, och det är ju inget beteende som gillas av en diktatorisk härskare”. 

 Litteraturens detektiver har ofta tjänat som utmärkta guider in i olika landskap, såväl geografiska som sociala och politiska. Damernas detektivbyrå, ledd av den enastående Ramotswe, har gett oss en bild av livet i Botswana, paret Sjöwall-Wahlöö tecknade i sina polisromaner skuggsidan av Sverige för trettio år sedan, och Matt Rees tar, med hjälp av historieläraren, den ömsinte familjefadern, muslimen och den före detta alkoholisten Omar Yussef oss rakt in i hjärtat av livet, som det upplevs i dagens Palestina.

 Den första berättelsen ”The Bethlehem Murders” – Morden i Betlehem – som publicerades 2007 och kom ut på svenska nu i höstas, utspelar sig i Omar Yussefs egen hemstad – ett Betlehem som är fångat mellan den israeliska ockupationen och en korrupt palestinsk myndighet, som satts ur spel av de väpnade fraktionerna och deras kamp om kontrollen över staden.

 Omar Yussef följer utvecklingen med olust och vämjelse. Som lärare har han alltid försökt, vid sidan av den reguljära undervisningen i historia, att träna eleverna i öppenhet och tolerans. Han tar avstånd från brutaliseringen av det palestinska samhället och försöker leva ett så tillbakadraget liv som möjligt. Men när en gammal favoritelev, George Sabah, som tillhör stadens kristna minoritet, blir anklagad för att vara kollaboratör och hotas med döden, känner Omar Yussef att han måste ingripa och ta reda på vad som verkligen hänt.

 Historieläraren Omar Yussef, som i senaste boken avancerat till rektor, får på så sätt representera ”den vanlige palestiniern”, en människa som är som de flesta människor här på jorden, fredlig och hjälpsam, kanske bara lite mer modig och rättrådig än andra.

 Omar Yussef är naturligtvis en påhittad person, men författaren Matt Rees sticker inte under stol med att han hittat förebilderna till sin hjälte och bokens övriga karaktärer ute i det palestinska samhället. Dialogen i böckerna avslöjar också att Rees har ett mycket gott öra till hur ”snacket går på gatan”, liksom vad folk pratar om i mer privata och skyddade sällskap.

”Jag får ofta höra av palestinier att de kan prata mycket friare med mig, än vad de kan med andra palestinier”, säger Rees. Mot en palestinier upplever man att man måste vara ”politiskt korrekt” och skylla alla problem på ockupationen, och dels finns rädslan att den du talar med tillhör Fatah, Hamas eller i värsta fall, kan vara betald av Shin Beth, Israels säkerhetstjänst. Omar Yussef är däremot inte rädd för att tala öppet, han är mest frispråkig av alla. Han bryr sig inte om att folk vet vad han verkligen tycker och tänker.

 I den andra deckarromanen ”The Saladin Muders”, som kom ut förra året, har Omar Yussef tillfälligt lämnat hemstaden Betlehem för en ny brottsplats: Det plågade Gaza. Tillsammans med svensken Magnus Wallender, som också representerar UNRWA, FN:s hjälporganisation för de palestinska flyktingarna, ska de båda männen inspektera skolorna i området. Men redan vid ankomsten får de veta att en UNRWA-lärare arresterats, misstänkt för samröre med CIA. På tröskeln till ett par våldsamma dygn, inför ett mysterium som ska lösas i pressande hetta och kvävande sandstorm, gör Omar Yussef följande reflektion om Gaza: ”Det var den här lilla landremsan – och inte Betlehem – som bäst representerade palestiniernas desperata verklighet: Gaza skrek och kämpade som en skadad åsna, medan dess härskare betedde sig som en ilsken bonde som våldsamt piskade det stackars djuret med det ena rappet efter det andra, fastän man visste att det inte längre kunde resa sig.”

 Var finns då Israel i Omar Yussef-böckerna? Intressant nog låter inte Rees landet eller dess medborgare spela en aktiv roll i berättelsen. Israel finns bara som en skugga i bakgrunden, fokus är helt och hållet på den palestinska verkligheten. Men den första boken – Morden i Betlehem – är översatt till hebreiska och fick stor uppmärksamhet i den israeliska pressen. ”Jag tror”, säger Rees, ”att boken gav israelerna en chans att titta över muren som de byggt mellan Jerusalem och Betlehem, för att se hur livet är på andra sidan. Och det är ett av mina mål med Omar Yussef-böckerna, att palestinierna – som ofta bara ses som terrorister eller offer – blir synliggjorda som människor”.

Det är en familj där alla tycks dra sitt strå till stacken.

Faster Basmas hemsida vittnar om ett stort engagemang i fattigdomsbekämpning, barns hälsa och utbildning, och framför allt har Basma gjort sig ett namn när det gäller att – på alla plan – stärka kvinnans ställning i samhället.

Farbror Hassan – med sitt skarpa intellekt – är känd för sina toleranta och liberala värderingar.

Svägerskan Rym – före detta CNN-reporter i Bagdad – talar öppet om pressfrihet och är i gång med att starta en modern påbyggnadsutbildning för landets journalister.

Och i våras gick hustrun Rania ut på YouTube för att informera unga om Islam, hedersmord, och vad det innebär att vara arab i dagens moderna värld. På mindre än ett halvår fick videon två miljoner besökare.

Själv försöker kung Abdullah växa in i överlevarkostymen som pappan, den legendariske kung Hussein, lämnade i arv till honom vid sin död för snart tio år sedan.

Det hashemitiska kungadömet i Jordanien – som går tillbaka till 1921 – är ungt, modernt, och konstant indraget i en balansgång mellan väst och arabvärlden, olika maktintressen inom det egna landet, och möter allt större krav från de 6 miljoner medborgarna, varav hälften är palestinier, på ökad frihet och demokrati.

Att det kungliga styret på intet sätt är en självklarhet blir tydligt när man frågar folk vad de tycker om kung Abdullah och hans sätt att sköta landet. Svaren splittras i två grupper, antingen är man för eller emot. ”Vi behöver Abdullah och kungafamiljen, Jordanien klarar sig inte utan dem”, säger supportrarna. Motståndarna däremot räknar upp en rad brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna och tvekar inte om var det jordanska kungahuset egentligen hör hemma: ”Skicka tillbaka dem till Hijaz”! Det vill säga till ökenområdet i västra Saudiarabien, landremsan som vetter mot Röda havet och där Mekka ligger, staden som kung Husseins farfarsfar en gång härskade över som emir.

I en nyutgiven biografi över kung Hussein – King Hussein of Jordan – A Political Life (Kung Hussein av Jordanien – Ett politiskt liv), får man som läsare inte bara följa hur det hashemitiska kungadömet  - som nu förvaltas av Abdullah och den övriga klanen – steg för steg byggdes upp och stabiliserades av kung Hussein, boken ger också en spännande och initierad inblick i Mellanösterns politiska historia under 1900-talets andra hälft, då kriser, konflikter och krig – med avbrott för olika fredprocesser – avlöste varandra slag i slag.

Författaren till boken, Nigel Ashton, sägs vara den förste som fått tillgång till kung Husseins kvarlämnade privata arkiv. Innehållet på de 430 oavbrutet intressanta sidorna, är hämtade från Husseins omfattande brevväxling med varje amerikansk president från Eisenhower till Clinton, och korrespondensen med brittiska premiärministrar från Churchill till Blair, samt alla brev som växlades mellan kungen och Mellanösterns ledare, Yasser Arafat, Saddam Hussein och Yitzhak Rabin – fram till nu har det mesta av korrespondensen varit hemligstämplad.

Redan som 17-åring fick Hussein ta över det hashemitiska kungadömet, efter att familjen drabbats av en serie tragedier. Farfadern Abdallah mördades i ett attentat 1951 inför den unge Husseins ögon på tröskeln till Al Aksamoskén i Jerusalem och fadern Talal, den nye regenten, tvingades abdikera efter bara några månader; efter att ha blivit utsatt för en livslång mental misshandel av sin far Abdallah, bröt Talal totalt ihop inför den nya påfrestande uppgiften som kung och skickades iväg till ett sjukhem i Istanbul, där han levde till sin död i början av 1970-talet.

Landet som den unge Hussein hade blivit kung för, ägde inga naturtillgångar och hade sämsta tänkbara läge. Då som nu ligger Jordanien inklämt mellan Syrien, Irak, Saudiarabien och Israel – efter sexdagarskriget 1967 krympte kungariket nästan med hälften när man förlorade Västbanken och Östra Jerusalem till Israel. Samtidigt fick Jordanien ta emot en ny ström av palestinska flyktingar.

De flesta bedömare trodde inte att kung Hussein skulle bli långvarig på tronen. Egyptens Nasser – vars revolutionärt färgade arabiska nationalism både tjusade och skrämde Hussein – beskrev i början av 1960-talet kung Hussein som ”en trevlig ung man placerad i en fullständigt hopplös situation”. Bara under 1965 utsattes Hussein för tre mordförsök, bland annat genom att sprayen – som han använde mot en kronisk nästäppa – hade preparerats med gift.

Men kung Hussein lyckades med konststycket att överleva alla attacker mot sin egen person – och kungadömet. Vid hans begravning 1999, efter en död i cancer och inte som martyr, slöt en samling av vänner och gamla fiender upp från hela världen. USA – som stött Jordanien ekonomiskt och militärt sedan slutet av 1950-talet – representerades av Clinton. Yasser Arafat – vars palestinska befrielsearmé hade jagats ut ur Jordanien till Libanon 1970 – böjde huvudet i respekt över kistan. Syriens Hafez al Asad förvånade alla med sin närvaro. Och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu – som Hussein en gång definierat som ”totalt anti-fred”- defilerade förbi kistan i sällskap med en annan israel som för de flesta jordanier hade blivit en symbol för fienden: Ariel Sharon. Men efter fredsfördraget 1994 hade kung Hussein sträckt ut handen mot den hatade generalen.

Det smått osannolika begravningssällskapet var ett levande bevis på vad kungen främst av allt hade strävat efter: att säkerställa Jordaniens utveckling i en tryggad framtid. Efterträdaren Abdullah har också – helt i linje med sin far – valt som sitt motto: ”Först av allt – Jordanien!”

Demokratin lyser ännu med sin frånvaro, behovet av reformer och sociala förändringar är fortfarande skriande stort. Ändå har en REVOLUTION ägt rum i arabvärlden. Den oerhört snabba utvecklingen av arabisk MEDIA är häpnadsväckande. På tio år har det tidigare så torftiga medielandskapet med sin statskontrollerade TV, radio och press, tagit ett jättekliv ut i cyberrymden. Den nya teknologin har sprängt sönder nationsgränserna, och idag kan varje arabisk medborgare med en satellit på taket, en dator på skrivbordet, och en mobil i handen surfa runt i ett ständigt växande flöde av nyheter, information och underhållning.

 Medierevolutionen i arabvärlden sparkade igång 1996 med lanseringen av Al Jazeera, den satellitsända nyhetskanalen med bas i Qatar, som numera sänder på både arabiska och engelska. Båda upplagorna har enorma tittarsiffror, 50 miljoner följer sändningarna på arabiska och Al Jazeera på engelska når idag 100 miljoner hushåll över hela världen, vilket gör kanalen till en konkurrent att ta på allvar, både för amerikanska CNN och brittiska BBC.

 I kölvattnet på Al Jazeera följde en explosionsartad tillväxt av nya arabiska satellitkanaler, vid senaste sammanräkningen hade siffran stigit till över trehundra. Alla sorters program har hittat sin publik i de arabiska vardagsrummen, vid sidan av det vanliga underhållnings-, sport- och musikutbudet, görs det idag särskilda program kring ämnen som mat, hälsa, religion – och då inte enbart islam – samt sex och äktenskap. Men inget har haft en större betydelse än dygnet-runt-sändningarna av nyheter på arabiska, på oberoende kanaler som Al Jazeera och Al Arabiya.

 ”Det nya TV-utbudet har hjälpt araberna att definiera och belysa sina egna problem, istället för att vänta på att västs media ska göra det för dem”, säger jordanske journalisten George Hawatmeh, och jämför med hur situationen såg ut vid Kuwaitkriget 1990-91, när den arabiske tv-tittaren var hänvisad till nyheterna på sin nationella statliga TV-kanal, eller rapporteringen från CNN.

 Låter man blicken vandra ut över detta nya arabiska medielandskap, upptäcker man att de många tv-bolagen har sällskap i cyberrymden med 52 miljoner internet-användare, varav 63000 är aktiva bloggare. Till detta kommer en stadig ström av fria radiostationer, nya oberoende dagstidningar, och deras minst lika viktiga nätupplagor. Men frågan är på vilket sätt – och om – den här starka medieutvecklingen påverkar arabvärlden i demokratisk riktning? Och en minst lika viktig fråga, hur ser den arabiske journalisten på sin uppgift som nyhetsförmedlare och rapportör i det här viktiga samhällsskedet? Frågan gick vidare till 600 journalister, verksamma på de viktigaste dagstidningarna i 14 arabiska länder. Svaren blev överraskande. Vid tidigare undersökningar har arabiska journalister uttryckt att viktigast av allt är att backa upp den egna nationen, stödja rådande förhållanden, och se till att status quo bibehålls. Nu avslöjades helt andra tongångar.

 Längtan efter förändring genomsyrar svaren i hela undersökningen, som finns publicerad i The International Journal of Press/Politics. På frågan: Vilka är de största problemen som arabvärlden står inför idag? svarar en majoritet FRÅNVARON AV MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, följt av FATTIGDOMEN och BRISTEN PÅ UTBILDNING. USA:s politik anses, inte helt oväntat, vara det största hotet mot arabvärlden, men nästan lika många av de tillfrågade journalisterna menar att hotet står att finna i de egna länderna – i frånvaron av politisk förändring. Arabiska journalister upplever att deras egna regeringar är det största hindret för en fri och oberoende press. På frågan: Vilken är den arabiska journalistikens största utmaning? fördelar sig svaren lika mellan BRISTEN PÅ PROFESSIONALISM och REGIMENS KONTROLL ÖVER MEDIA. Andra problem som tas upp är BRISTEN PÅ ETIK och KORRUPTION.

 En av de mest spännande frågorna i undersökningen är: Hur vill du beskriva din politiska hemvist? De arabiska journalisterna får välja mellan följande fem kategorier: Nationalist, Pan-arabisk nationalist, demokrat, islamist och icke-specifierad tillhörighet. Flertalet av de 600 journalisterna väljer att beskriva sig som DEMOKRATER. Längst ner på skalan hamnar nationalisterna och islamisterna. Och en överväldigande majoritet anser att journalistens främsta uppgift är att STÖDJA POLITISKA REFORMER, tätt följt av FUNGERA SOM ETT SPRÅKRÖR FÖR DE FATTIGA.

 ”Mitt jobb som journalist är att förändra allting”, säger Hassan Amr, redaktör på egyptiska dagstidningen Al Fajr, ”allt från presidenten till regeringen, och regimen som sådan, ja, till hela styrelseskicket”.

 Omvärlden har också identifierat den arabiske journalisten som en möjlig ”förändringsagent”.

En stor portion av biståndet från USA och EU har de senaste åren satsats på medieträning, bara Egypten har de senaste tre åren mottagit 15 miljoner dollar från USA i seminarier och kurser för journalister.

 Men arabvärldens regimer låter sig inte förändras så lätt. Kritiska journalister vet hur lätt man kan få byta redaktionsrummet mot en cell i fängelset. Medierevolutionen har i många fall lett till att tumskruvarna dragits åt ännu hårdare kring press- och yttrandefriheten. Ett talande exempel är Arabförbundets attack på satellitkanalerna tidigare i år. Då enades förbundets 22 informationsministrar om att det är tillåtet att bestraffa kanaler som förolämpar arabiska ledare och religiösa symboler.

 ”Jag är ändå optimist”, säger Daoud Kuttab, som grundat den fria radiostationen AmmanNet. ”Arabvärlden består till största delen av unga människor, under 21 år, som växt upp med den nya teknologin. De vet hur man använder datorer, mobiler och allt möjligt annat – jag tror inte att det finns någon regering som i längden kan hindra folk att kommunicera med all den här teknologin.”

Egypten håller på att koka över – och det handlar inte om den ovanligt höga sommartemperaturen som pendlar mellan 38 till 40 grader. Landet kastas från den ena krisen till den andra. I den egyptiska pressen har man de senaste veckorna rapporterat om våldsamma sammandrabbningar mellan muslimer och kopter, Egyptens kristna, och parallellt med de uppflammande religiösa spänningarna har folk protesterat över hela landet mot de skyhöga matpriserna. Senast var det fiskebyn Al Borollos vid Medelhavet som samlades till ett bröduppror, 5000 människor spärrade av motorvägen längs kusten i ilska över att mjöl inte längre är en subventionerad vara. Landets undantagslagar – som förnyades av parlamentet i veckan – tillåter inte att fler än fem människor samlas på samma plats. Många blev svårt slagna och misshandlade när säkerhetsstyrkorna och polisen anlände för att skingra demonstrationen med hjälp av tårgas och batonger.

 ”Problemet med vårt lands regering”, skriver Khalil Al-Anani i Daily News, ”är att den behandlar kriserna som tillfälliga nödsituationer istället för att gå till botten med problemen. Landets ekonomi och politik har totalt körts i sank av Mubarak och NDP, det Nationella Demokratiska Partiet, hur bankrutt regimen verkligen är förstår man när den reflexmässigt släpper loss säkerhetsstyrkorna att puckla på folk istället för att söka politiska lösningar på kriserna”.

 ”Det är någonting som inte stämmer”, skriver Galal Nassar i ett utmanande debattinlägg i regeringsvänliga Al-Ahram. ”Antingen är det fel på regeringen eller folket. Regeringen skryter om sina stora bedrifter, hittills oöverträffade reformvänliga åtgärder och utlovar en ljus framtid för alla, ja, ska man tro på de styrande upplever Egypten sin bästa period nånsin. Och ändå klagar nationen! Tvärs över klassgränserna jämrar sig folk över dyrtiden, hur levnadsvillkoren försämrats, och de fortsatta undantagslagarna. Klyftan mellan regeringens rosenröda lägesbeskrivning och hur medborgarna själva upplever situationen är så gigantiskt stor att man skulle kunna tro att våra ministrar sitter i ett annat land och styr ett helt annat folk, vi känner i alla fall inte igen oss”. Galal Nassar liknar fattigdomens härjningar i Egypten vid en ”tornado”, och återger FN:s senaste siffror att mer än hälften av landets 80 miljoner invånare idag lever under existensminimum, och fastän Nassar vet att han kommer att stämplas som en fiende till Mubaraks regim, vågar han slå fast att ”det här är en regering som har förlorat all kontakt med verkligheten, förtroendet är förbrukat, och därför bör den avgå”.

 När folk inte är ute och demonstrerar sitt missnöje på gator och torg, kan man sitta hemma vid datorn och protestera – i alla fall om man tillhör de 8% av befolkningen som har tillgång till internet. Efter bloggandet, som kom igång på allvar 2005, har den unga sekulära oppositionen nu gett sig i kast med nästa kampverktyg på nätet: Facebook. I våras fick man snabbt ihop bortåt sjuttiotusen medlemmar i en grupp som manar till protestaktioner mot Mubaraks regim. Fast än så länge känns steget från databordet till gatans aktivism både långt och skrämmande för de flesta. Risken att bli slagen och arresterad avskräcker. Initiativtagaren till aprilaktionen mot de höga matpriserna, 27-åriga Isra Abdel Fattah, satt häktad i tre veckor. Först efter att Isras mamma hade riktat en personlig vädjan till president Mubarak och hans fru, blev hon frisläppt. Efteråt, på en presskonferens, fick Isra – som kallats för facebookgenerationens drottning – göra offentlig avbön och tvingades ta avstånd från sina politiska aktiviteter på nätet. Nu går ryktet att ”el facebook” kommer att blockeras. Regimen känner sig uppenbart hotad av den unga, kritiska generationen och deras förmåga att informera och mobilisera folk genom internet. ”Vad är det för desperation”, frågar sig debattören Mona Eltahawy, ”som får en regim med 26 år vid makten att ge sig på en ung tjej som Isra och en mötesplats på webben?”

 Till de mest utsatta i Egypten hör barnen. Glädjande nog stärktes deras rättigheter genom en ny lag som antogs av parlamentet i veckan och som kriminaliserar könsstympning och ger bättre skydd åt barn födda utom äktenskapet. Men det var inte utan protester. Islamisterna – både från regeringspartiet och muslimska brödraskapet – förenade sig i en gemensam attack och beskrev lagförändringen som något ”oanständigt och orent som kommer från djävulen”.

Islamisterna lyckades dock stoppa förslaget att äktenskapsåldern skulle höjas till 18, ”vi kan inte gå med på att oäkta barn ska erkännas samtidigt som äktenskapet – denna heliga förening mellan man och kvinna – ska omgärdas av restriktioner.”

 ”Människor som har växt upp i ett underdånigt klimat, som tvingats underkasta sig vårt samhälles strikta regler och moral, vill inte att deras barn ska bli annorlunda”, menar en ledarskribent i oberoende Al-Masri al-Youm. Det går inte att genomföra reformer utan att samhället – på alla nivåer – är redo att ta till sig och följa dem. Tills dess kan vi bara drömma om demokrati”.

 Slutligen kan jag berätta att magdansösen Dina Talaat el Sayyed har gett ”fienderna mot de vibrerande kropparna” en knäpp på näsan. El Sayyed, som har läst in en magisterexamen i den grekiska teaterns filosofi, deklarerade häromdagen att hon avser att fortsätta med magdansen. Syftet med de högre studierna hade framför allt varit att bevisa för belackarna att även en magdansös är utrustad med hjärna. Men ett steg framåt i Egypten innebär ofta två steg bakåt, vad islamisterna förlorade på Dina tar man igen på den anrika konsthögskolan i Kairo, med 2500 studenter från hela landet: inga nakenmodeller får användas i undervisningen. ”Det är en katastrof för den framtida egyptiska konsten”, utbrister konstkritikern Ahmed Fuad Selim. Men några studenter har framgångsrikt lyckats bryta mot förbudet. De fortsätter måla utanför skolan, i hyrda rum på sin fritid. Poserar i skift för varandra, och turas om att måla och teckna – som Allah skapade dem.

I dessa dagar är de israeliska tidningarna tjockare än vanligt. Det beror inte på att man bladat in ännu fler bilagor som man undrar när man ska få tid att läsa. Nej, den ökade volymen har inget med det tryckta ordet eller bilden att göra. När jag köper min dagliga dos tidningar – konservativa Jerusalem Post och liberala Haaretz – upptäcker jag att båda tidningarna har gett mig samma gratisgåva, paketerad i exakt likadana plastpåsar: En israelisk flagga i 100 % polyester.

Israel firar sextio år som självständig stat. Landets fana – med den sexuddiga Davidsstjärnan i blått, omgiven av två blå band på vit botten – möter ögat vart man än vänder blicken. Det flaggas från balkonger och fönster, där hamnar tidningarnas polyestervariant, större fanor vajar i vinden över gator och torg, kantar motorvägarna från gränsen i norr till söder, och miniflaggor fladdrar på förbipasserande bilar.

Men en femtedel av Israels medborgare deltar inte i firandet. Landets palestinska minoritet kastar gratisflaggorna i soppåsen. För dem är Yom Ha´atzmaut, Israels självständighetsdag, en dag som minner om förlusten av det egna landet, Palestina, då 800.000 palestinier blev flyktingar, och därför kallas för Al Nakba, den stora katastrofen. Men Nakba är inte bara en minnesdag över vad som gick förlorat 1948, utan för också upp till ytan hur palestinier blir behandlad idag, som medborgare i staten Israel.

 ”Sedan Israels tillkomst har landets palestinsk-arabiska minoritet systematiskt diskriminerats”, skriver Shuli Dichter i ett debattinlägg i Ha´aretz. Israels definition av sig själv som en ”judisk stat” har legitimerat favoriseringen av den judiska befolkningen, menar Dichter, som vill varna för den enorma klyftan som idag finns mellan landets judiska och palestinska medborgare.

I förra veckan meddelade en undersökning från Haifas universitet att 64 % av landets judiska befolkning aldrig sätter sin fot i städer eller byar där invånarna har palestinsk bakgrund. Och nästan lika många, 62 %, hyser uppfattningen att Israels palestinska medborgare kommer att sätta igång ett folkligt uppror.

”Tidigare kände jag att jag tillhörde Israel”, berättar Ibrahim Shawahna, 37-årig psykoterapeut, i ett reportage i Jerusalem Post. ”Men efter dödsskjutningarna i Galilén hösten 2000, när den israeliska polisen sköt ihjäl 13 demonstranter med palestinsk bakgrund, insåg jag att Israel betraktar oss som främlingar. Men det här är vårt land och jag kommer aldrig att delta i några eventuella försök att förstöra det. Det enda jag begär är jämlikhet.”

”Den viktigaste frågan för sextioåringen Israel”, skriver Naomi Chazan, före detta parlaments-ledamot för vänsterpartiet Meretz och kolumnist i Jerusalem Post, ”är att hela sprickan mellan landets judiska och palestinska medborgare”. Chazan beskriver ett klimat där anti-arabiska och anti-palestinska strömningar frodas på alla nivåer i det israeliska samhället. ”Knappt en session kan avlöpa i Knesset”, skriver Chazan, ”utan att våra folkvalda palestinsk-israeliska ledamöter häcklas å det grövsta av sina parlamentskollegor, blir kallade för ”förrädare”, ”femtekolonnare” och utmålas som staten Israels värsta fiender”. ”Nyckeln till Israels överlevnad”, konstaterar Chazan, ”ligger i respekten för den Andres värdighet och lika rättigheter för alla invånare i vårt land.”

På ockuperade Västbanken firas också Israels 60-årsdag. Tusentals israeliska fanor vajar över de illegala judiska bosättningarna. Borgmästaren i Ma´ale Adummim, en av de största bosättningarna, firar självständighetsdagen genom att inta en närbelägen palestinsk kulle och markera den med en israelisk flagga. ”Jag vill påminna mitt folk att vår självständighet är total och utan begränsningar”, deklarerar borgmästare Benny Kashriel i Jerusalem Post, ”ingen annan regering ska tala om för oss vad vi ska göra”.

”Nakba, den palestinska katastrofen, tog inte slut 1948”, säger antropologen Khalil Nakhleh i veckans This Week in Palestine. ”Nakba är en process som fortfarande pågår”, menar Nakhleh som är bosatt i Ramallah där muren, den israeliska militärens vägspärrar och de svällande judiska bosättningarna stryper allt normalt liv och ekonomisk utveckling. ”Syftet har hela tiden varit att tvinga oss bort från landet.”

Jag besöker min bokhandlare i Jerusalem. Han har ställt fram ett helt bord med böcker som belyser ödesåret 1948. ”Den här boken köpte din utrikesminister när han var här för en månad sen”, säger bokhandlaren och pekar på Ilan Pappés The Ethnic Cleansing of Palestine, ”Den etniska rensningen av Palestina”. Boken stödjer teorin att den palestinska flyktingkatastrofen inte bara var ett tragiskt resultat av kriget 1948, utan att de judiska trupperna i själva verket genomförde en plan som gick ut på att fördriva det palestinska folket.

”Om folk bara ska läsa en bok om 48, rekommenderar jag den här”! säger bokhandlaren och håller fram en knappt A5 stor volym, oansenlig som en diktsamling. ”Khirbet Khizeh” står det textat i grönt på ett enkelt sandfärgat omslag. Khirbet Khizeh var en av de cirka 500 palestinska byarna som förstördes 1948. Författaren Yizhar Smilansky deltog själv som soldat, han var en av dem som förstörde och fördrev, som krossade människors liv. Men Smilansky hade ett samvete, han kunde inte glömma vad han gjort. Boken kom ut på hebreiska redan 1949, bara ett par månader efter kriget, men har inte blivit översatt till engelska förrän nu. Khirbet Khizeh är ett skakande dokument, med ett språk som borrar sig in under huden. Jag kan bara hålla med David Shulman som skrivit efterordet: ”Inga fler Khirbet Khizeh”.  

I ett grönt bälte framför en blå och glittrande indisk ocean står en ensam reklamskylt. Det är ett jättelikt porträtt av en korpulent herre med en borstig, svart mustasch som kan tävla med Stalins. Han är behängd med färggranna blomstergirlander och fyrar av ett brett leende mot alla som passerar på kustvägen. Man skulle kunna tro att det är en komiker eller revyartist. Men mannen som ler så glatt är Sri Lankas president: Mahinda Percy Rajapaksa.

 Vad lankeserna inte kände till när de röstade fram Mahinda Rajapaksa och hans frihetsparti till makten hösten 2005, var att de på köpet fick en hel hop Rajapaksar i ledningen för landet. Brodern Gotabaya är förvarsminister. Storebror Chamal har fått en särskild post som minister för öns hamnar och flygplatser, och med den tredje brodern, Basil, som enligt kritikerna styr och ställer på alla departementen, kontrollerar bröderna Rajapaksa idag 75% av Sri Lankas årliga budget.

 ”Vilket sätt att styra ett land! Vilket sätt att föra ett krig! Välkommen till det förlorade Paradiset! utbrister ledarskribenten i The Sunday Leader, ett oberoende söndagsmagasin som publiceras under mottot: Okuvade och orädda. ”Sri Lanka är på väg mot ett fullständigt kaos”, varnar tidningen. Listan med kritik mot presidenten är lång och förödande. Kommissionen mot mutor och korruption blev hastigt av med en duglig chef i förra veckan. Varför? frågar sig ledarskribenten. Folk får allt svårare att klara sin ekonomi, priserna skjuter stadigt i höjden, för att ha råd att köpa en kokosnöt – som idag kostar 45 rupees – måste en industriarbetare jobba en hel timme. Staten lånar upp pengar i utlandet och tryckpressarna spottar ut nya sedlar: Inflationen är uppe i 25%, vilket är högst bland länderna i Sydasien.

 Det långa inbördeskriget, som böljat fram och tillbaka i tjugofem år, kostar landet enorma summor. Fram till nu har opinionsundersökningarna visat att, även om folk saknar förtroende för regeringen Rajapaksas förmåga att sköta ekonomin, gillar man presidentens löfte att en gång för alla få slut på konflikten genom att militärt krossa de tamilska befrielsetigrarna, rebellerna som kämpar för självstyre i norra och östra delen av Sri Lanka. Stödet för kriget är naturligt nog störst bland singaleserna, landets majoritet, som eggats upp av Rajapaksas nationalism. Tamilerna, som bara utgör 18% av befolkningen, har diskriminerats svårt sedan landet blev självständigt 1948, och utsätts nu, i den pågående offensiven mot rebellrörelsen, för dagliga övergrepp runt om på ön.

 Människorättsorganisationen Human Rights Watch slog i förra veckan larm om det stora antalet människor som har kidnappats och försvunnit på Sri Lanka. Bara de senaste två åren har minst 1500 människor förts bort, de allra flesta unga tamilska män. De försvinner vid vägspärrarna, plockas upp av vita skåpbilar utan registreringsskyltar, eller kallas in till förhör för att aldrig mer återvända. Offren utsätts för tortyr och utomrättsliga avrättningar. I de allra flesta fallen är det statens säkerhetsstyrkor som – med regeringens goda minne – ligger bakom kidnappningarna.

 ”Nu duckar vi”, säger journalisterna på Sri Lanka. Det har blivit för farligt att rapportera om det som sker på ön, hotet är detsamma för både singalesiska och tamilska journalister. Utrymmet för det fria och kritiska ordet krympte drastiskt när president Rajapaksa i ett tal till nationen i december 2006 deklarerade att det finns bara två val: ”antingen stödjer man regeringen eller så är man terrorist”. Sen dess riskerar varje regimkritiker att bli stämplad och jagad som en säkerhetsrisk. ”Demokratins sönderfall de senaste två åren på Sri Lanka”, säger medieaktivisten Sanjana Hattotuwa i sin bok Communicating Disasters, ”har lett till ett samhälle där ängslan och rädsla har tystat många av rösterna som annars skulle ha vittnat om det ruttna i vårt samhälle”.

 När jag för en tid sen satt och väntade i Colombo, huvudstaden, på en kollega som inte dök upp på avtalad tid, började oron krypa i kroppen. Vad har hänt? undrade jag när han äntligen steg in genom dörren med ett jagat och trött uttryck i ansiktet. Det visade sig att han och flera andra lankesiska journalister hade tvingats göra en blixtutryckning för att rädda AP-fotografen Amarasinghe från ett hotfullt medborgargarde som omringat honom medan han fotograferade utanför en skola, och därefter släpat iväg honom till en polisstation. Flera tusen sådana ”civila försvarskommitteer” som de heter, opererar över hela ön – med regeringens goda minne – och tar sig rätten att ingripa mot allt och alla som verkar misstänksamt.

 Efter Irak och Somalia har Sri Lanka – med sex döda journalister förra året, seglat upp som en av de mest riskfyllda arbetsplatserna för en reporter. Många journalister som känt sig hotade till livet har fått hjälp att lämna Sri Lanka för en tillfällig fristad i utlandet. Just nu vill Reportrar utan Gränser att vi ska rikta uppmärksamheten mot fem lankesiska journalister som sitter fängslade i Colombo. De anklagas för att ha tagit emot pengar från den tamilska rebellrörelsen och har sen fredag förra veckan misshandlats svårt av säkerhetspolisen, för att de ska bekänna sina brott. Men deras enda brott är att de är aktiva, kritiska journalister – som dessutom råkar vara tamiler.

 Den gamle fackföreningsledaren Bala Tampoe ska få sista ordet. ”Rajapaksaregimen, dundrar han på nättidningen Groundviews, ”kommer aldrig – även om de militärt besegrar de tamilska tigrarna – att uppnå en hållbar politisk uppgörelse förrän de erkänner tamilbefolkningens rätt till självstyre”.

Yttrandefriheten har länge kippat efter andan i Egypten.

Men att döma av årsrapporten från egyptiska människorättsorganisationen Human Rights Information är situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna mer trängd än nånsin. Attackerna mot press- och yttrandefriheten trappades stadigt upp under 2007. ”Mer än 500 rättegångar drogs igång under året mot landets journalister och bloggare” säger Gamal Eid, chef för Human Rights Information, när rapporten lades fram i veckan. ”Jämfört med alla åren sen 1952, när Egypten blev självständigt, har landets medborgare aldrig riskerat att få betala ett så högt pris som nu för att få uttrycka vad de verkligen tycker och tänker”.

President Mubarak och hans regim är uppenbart skrämda av de kritiska rösterna som kommit till tals de senaste åren i den nya oberoende pressen, vars upplagor ökar för varje dag. För att inte tala om bloggaktivisterna , som mejlar, smsar, och lägger ut bildbevis på YouTube på olika misshälligheter som regimen försöker dölja: polistortyr, korruption, strejker och protester. Men mest av allt känner sig den egyptiska regimen hotad av bröderna i al-Ikhwan al-Muslimun, det Muslimska Brödraskapet, som idag är största oppositionspartiet. Förra året arresterades 3245 medlemmar, ofta i samband med olika protester och demonstrationer; för tillfället befinner sig ett par hundra i fängelse. Partiet, som betraktas som moderat inom politisk islam, förbjöds på 1950-talet och medlemskap kan bestraffas med fem års fängelse. Trots det lyckades det populära Brödraskapet lägga beslag på 88 platser i parlamentet vid valet för tre år sen, genom att ställa upp med oberoende kandidater.

Brödraskapet brottades länge med problemet hur man skulle nå ut till folket. Som förbjuden organisation kan man inte ge ut någon egen tidning eller trycka andra publikationer, inte ens flygblad eller affischer. Hjälpen kom från ovan, skulle man kunna säga. Med cyberspace, webben och internet, fick islamisterna ett kommunikationsverktyg som revolutionerade deras förhållande till omvärlden. Cyberspace har haft en hälsosam inverkan på Brödraskapet. I påverkningsarbetet ute på nätet har islamisterna nämligen själva förändrats och är inte längre riktigt vad de brukade vara: ”Från att ha varit en sluten, mycket hemlighetsfull, hierarkiskt uppbyggd och odemokratisk organisation, har Muslimska Brödraskapet utvecklats till en modern politisk rörelse där många röster kommer till tals, och som leds av utbildade och kunniga yrkesmänniskor”, säger Pete Ajemian i januarinumret av Arab Media & Society.

Sedan 2005 finns Brödraskapets hemsida även på engelska. Ikhwanweb.com. Alltså ”Broder” på nätet. Sajten som är upplagd som en nättidning ger ett proffsigt intryck, och är lätt att ta till sig. Nyheter blandas med längre artiklar, rapporter, videoklipp och dagens fråga. Den lyder: Tror du att den pågående militärrättegången mot Muslimska Brödraskapet i Egypten har ökat organisationens popularitet? Jag klickar på JA. Och det var jag inte ensam om, den röda stapeln visar att 74,8 % delar samma åsikt. Som besökare på sajten inbjuds jag också att delta i debatten om Brödraskapets politik, med löfte om att vad jag än skriver så kommer det att publiceras: ”Därför att vi värdesätter en konstruktiv dialog”, intygar chefredaktören. ”Vår uppgift är att förse folk med fakta och sen låta dem dra sina egna slutsatser”.

I det nya, öppna Brödraskapet spelar bloggarna en viktig roll. Det sägs att varje gång Egypten arresterar en medlem i Brödraskapet, så föds en ny blogg. Många av bloggarna, som man kan länka till från Brödraskapets hemsida, är tonåriga söner och döttrar till fängslade islamister. Brödraskapets bloggare kom igång senare än de sekulära och vänsterinriktade bloggarna. För många i arabvärlden, inte bara bland unga islamister, känns det ovant och främmande att offentliggöra sina privata tankar och känslor. Till det kommer säkerhetsaspekten; många är rädda för att dra till sig regimens uppmärksamhet. Men för ett år sen var genombrottet ett faktum, från att ha varit en handfull fanns det helt plötsligt flera hundratals islamistiska bloggare ute på nätet. ”Jag älskar rättvisa, frihet, våra fängslade ledare Khairat Al Shater, Tarek Al Bishr, Al Qaradawi, makaroner, friterad potatis och människor som inte är rädda för att tänka sjäv”. Så presenterar sig bloggaren Ibrahim på sin blogg som bär överskriften: ”Vi ger aldrig upp”. En annan ung islamist inleder med: ”Hej! Jag heter Mohammed Al Qassas. Jag jobbar med media och kultur och brukar tillbringa helgerna i Mubaraks fängelser”. Bloggaren Abdel Rahman – 18 år och född i fiskarnas tecken – håller igång två bloggar, en på arabiska och en på engelska: Jag är en ung muslim som tror att islam är den enda lösningen på alla problem vi står inför”. Tjejerna saknas inte heller bland Brödraskapets bloggare. En av de mest välbesökta är 17-åriga Arwa el-Tawils blogg ”Det här är jag!”, med 50.000 besökare på mindre än ett halvår. Alla bloggarna förklarar sin kärlek till Egypten. ”Jag vill se mitt land befriat från tyrannernas och fångvaktarnas kedjor”, skriver en av Brödraskapets unga tjejer.

”Det här är Brödraskapets nya generation”, säger Khalil Al-Anani i en artikel på Arab Insight.

”Deras mål är inte bara att föra fram islamska värderingar och tankegångar, många av dem använder bloggen för att kritisera ledningen inom Brödraskapet, den förda politiken, och deras sätt att sköta organisationen”. Och bloggarna har makt att förändra. Ett bra exempel är förslaget till partiprogram som nu dragits tillbaka efter massiv kritik från de unga, bloggande islamisterna. Det gamla gardets idéer om islamskt råd i ledningen för landet, och att Egyptens president aldrig kan vara en kopt eller kvinna, upplevdes som mossiga och odemokratiska. ”Nu är frågan hur Brödraskapets ledning tar sig an den här utmaningen”, säger Khalil Al- Anani. ”Tystar man de unga bloggarna, tvingar dem att rätta in sig i ledet, får alla kritiker vatten på sin kvarn, se där, kommer man att säga, islamisterna tillåter bara en åsikt. Om man däremot öppnar en dialog med de unga, och tar vara på deras kritik och förslag till reformer, både vad det gäller organisationen och Egypten i stort, då har man chans att vinna över många som hittills varit tveksamma till Brödraskapet”.